Rara barn...
Kategori: Allmänt
Idag hämtade jag sonen och hans bästa kompis på dagis så de är här hemma och lever rövare. De är så söta, på vägen hem så sjöng de luciasånger för full hals vilket gör mig alledes tårögd. Fy vad det kommer bli jobbigt på fredag och se alla småttingar stå där ute i mörkret och sjunga. Jag är helt enkelt för blödig för sånt.
Men det är intressant att lyssna på barnens resonemang de har här hemma, alla lekar de hittar på och hur de liksom funderar på livet. De är inte ens 6 år liksom, ändå har de full koll på livet. Helt häpnansväckande.
Igår hade jag en diskussion med lady K om karlar och livet. Det är så sjukt hur karlar fungerar alltså. Men hon är i det stadiet jag var i under sommaren. Att man inte behöver en karl för att vara lycklig. Och visst fan behöver man inte det. Man behöver vänner och familj för att vara lycklig. Men samtidigt så finns det alltid ett behov av kärleksbekräftelse där inunder... och det tränger ju igenom emellanåt. Hur som haver... När jag lämnade sonen på dagis imorse så funderade jag lite på det här... Och jag kände faktiskt, precis som alltid lika som Lady K, att jag fan är lycklig ändå. Jag har världens bästa liv. Visst finns det mycket mer att önska, men över lag så är livet sagolikt. Jag är självständig och klarar mig själv, utan hjälp av andra. Bortsett ifrån min högt älskade son, mina vänner och familjen såklart, men de är ju liksom självskrivna i mitt liv. Utan dem vore jag ingenting... Men då funderade jag vidare, och jag vet att jag diskuterat denna tanke tidigare, är det så att karlar inte vågar chansa med tjejjer som mig? Självständiga och relativt säkra?
För tanken går ungefär såhär: En tjej som vet vad hon vill, kan kämpa för det, vägrar ta skit och inser sitt egna värde... hon är ju starkare än en annan tjej som inte inser vad hon är värd, som hänger på sina karlar som plåster, låter de inte ha ett eget liv, ska sitta ihop jämt och ha full kontroll över deras liv eftersom deras största rädsla är att de ska bli lämnade.
Och tro mig. Det finns MÅNGA sådana tjejjer. Hemska varelser.
Men väljer då en karl den här mesiga tjejjen eftersom de dels är rädda att tjejjen ska bryta ihop totalt, eller utav den anledningen att karln kan "forma" tjejjen till den han vill. Och att de på något sätt njuter av att bli sjukligt dyrkade?!
Jag fattar verkligen inte hur de fungerar. Men en sak vet jag. Och det är att jag aldrig skulle nöja mig med något halvdant och jag skulle aldrig ta någon skit. Då lever jag hellre ensam för resten av mitt liv, lycklig av att det är mitt egna val.
Håhå jaja... gosh vad jag är bra alltså. Tror hela denna blogg är VM i egotripp alltså. Men det skiter jag högaktningsfullt i. :D
Bloggadress: http://alldelesunderbar.blogg.se/