Helgen började fint... Jag jobbade frukost och gjorde ett strålande arbete. Gick sedan till simhallen för att simma lite. Tänkte ta ett simmpass på 40 minuter ungefär, tänkte att det borde ju vara lagomt. Men 11 minuter senare var jag uppe ur bassängen. Anledningen var ju givetvis att bröstmuskeln höll på att ta livet av mig. På allvar. Jisses alltså... Tänkte efter lite och kom ju på att det kanske inte var så himla smart av mig att tro att 40 minuters simmning skulle vara det optimala då jag inte varit i en simhall och motionsimmat på en sisådär 2 år. Smart drag. Bröstmuskeln är ju trasig sedan 2 år nu och det gör helvetiskt ont mellan varven. Träna måste jag göra, självklart. Men simmning var inte någon bra idé märkte jag. Så jag får väl försöka nöta här hemma med mina hantlar på 2 kilo vardera, trots att sjukgymnasten skällt på mig och sagt att jag BARA får ha 0,5 kilo. Hahaha. Helt galet. Kan väl inte stå och lalla med 0,5 kilo heller... det känns ju meningslöst.

Nåväl. På kvällen kom mina fina, underbara vänner hit och vi åt taco och tittade på idol (självklart) Sedan blev det utgång en sväng, en mild sådan dock eftersom jag dels gått upp tidigt på morgonen och skulle upp tidigt på lördagen också. Utgången var trevlig som rackarns och jag halkade hemmåt vid 01 ungefär. Tänkte sova direkt men den planen blev ändrad... Mycket trevligt och jag fick tankarna på annat håll. Han är så fantasisk den mannen. Jag är så glad att vi äntligen har den relationen i dagsläget som vi faktiskt har, för efter första drabbningen oss emellan så hatade vi varandra i ett års tid. Var för mycket känslor i vägen och jag ville väl ha mer än vad han kunde ge mig. Ett år till passerade, vi sågs väl ibland och det fungerade bra. Sedan träffades vi igen och blev direkt seriösa. Men han är ju min motpol, vi dejtar i tre månader och sedan går allt i stöpet. Jag funkar ju likadant. Men de senaste gångerna vi setts har allt gått fint och vi är ju överens om att det inte blir mer än så. Och det är helt okey med mig... Jag är glad att han finns i mitt liv och jag vet att vi aldrig skulle vara lyckliga om vi var tillsammans. Men jag älskar honom. Han är en fantastisk människa... Friends with benefits!

Vaknade upp på lördagen, inte direkt sugen på att åka iväg... Begravningar är överjävliga. Men den var ljus, varm och hjärtlig. Det kändes bra och jag bröt äntligen ihop. Var rädd att jag skulle vara alledes kall och stöta ifrån mig all sorg bara för att visa mig stark på något konstigt sätt. Men jag ville ju bryta ihop, annars så visste jag att sorgen skulle komma och bita mig i knäna i framtiden. Pratade mycket med en vän om detta också, han poängterade att det är viktigt att släppa ut sorgen. Så när brors bonusdotter läste upp en dikt började tårarna rinna. Och sedan då Annelie Rydens låt började ljuda i högtalarna gick jag liksom sönder. Men det var skönt. Lättande. Är så glad över att jag hade sånt stöd med mig. Tack älskade du.

Vi åkte vidare till Falun efter mottagningen. Fick äntligen se nya lägenheten och sova lite i soffan i vanlig ordning. Huvudet höll hela kvällen, trots att migränen gjorde sig påmind. Vi tre flickor tog en taxi in till stan, vid betalningen höll jag på att krevera av skratt då min fina vän bad mig att inte blanda ihop våra kontokort, då vi har exakt likadana... Hahaha. Jag menar, det såtr inte namn på dem eller?!? :D Skrattade ända till bankomaten, tog ut pengar och sedan gjorde vi falun osäkert. Var trevligt som rackarns... trots svindyr alkohol. Huga. Strax innan hemgång fick jag en uppenbarelse. En man går förbi bordet där vi satt, våra blickar möttes och shit.... Han är min drömkarl personifierad. Eller ja... jag känner ju inte denna människa... men hela hans person är precis vad jag vill ha rent attraktivt. Oh my. Självklart så visste ju mitt sällskap vem denne var. Han är 30 år, musiker (spelar bas såklart....) tatuerad i massor, sexig som fan, otroligt vackra ögon, enligt sällskapet är han fantastiskt härlig som person... med flickvän dock. Men som en kär vän skulle ha sagt; det har väl aldrig hindrat någon förrut?! :p Det känns som att jag blev helt förhäxad av denna person, och visst, det blev jag nog också. Men det var ju bara bilden av honom... inte han som person. Men shit vilket ögongodis. Kom hem framåt nattkröken, fikade lite och sedan slocknade jag som en dåre. Hade ju i och för sig varit en otroligt lång dag, mycket känslor och tankar så det var ju inte konstigt jag var ju helt slut.

Åkte hem vid lunch idag, satt på tåget och funderade en massa på livet. Skickade såklart ett mess till Honom, fan att jag aldrig kan låta bli att höra av mig... Saknar honom varje dag, det värker hål i hjärtat på mig. Fick en otroligt hemsk känsla... Tänk om han skulle dö ifrån mig? Jag hatar att han har så stor verkan på mig, att bara tanken på att han inte skulle finnas känns förjävlig. Även om vi aldrig kommer få en framtid tillsammans så känns det bättre i mig när jag vet att han finns och tänker på mig. För det vet jag att han gör. Jag tvivlar inte en sekund på hans kärlek, trots att han sårat mig om och om igen. Och ändå så finns det bara en sak kvar mellan oss och det är att ses och göra ett avslut. Jag kan inte låta mig själv att älska en människa så intensivt när det aldrig kommer bli vi. Jag måste släppa honom för min egna skull, trots att det kommer bli det absolut värsta valet i mitt liv.

Life is pain - Get used to it...