Jag avskyr min kropp just nu. Den värker så så grönjävulskt mycket... Gör ont i varenda led nu, på alla speciella värkställen som är så oerhört igenkända sen tidigare. Jag blir fan mörkrädd ifall allt det här utlöser ännu en smärtperiod som jag hade då sjukdomen bröt ut. För då kommer det bli riktigt illa med mig. Jag hoppas att det är vädret som står för det mesta i känningarna... är ju sanslösa väderomslag ute. Idag kändes det varmt och så såg jag att det var -9 ute. Helt sjukt att kroppen uppfattar den graden som "varm" Men wtf, hellre det är -29 liksom. Och allt beror ju på vad man jämnför med...

Ska försöka ta igen lite sömn nu så att jag blir lite piggare imorgon och förhoppningsvis inte lika förkrossad. Kan ju alltid försöka ignorera och istället vara glad?!

Är bara fruktansvärt rädd att allt det här, all hjärtesorg ifrån hela livet i princip, kommer nästla sig in i mitt blodomlopp och förgifta mitt blod och vidare till mitt sinne. Jag vill inte bli en bitter människa. Jag har mina perioder i livet då jag är mer bitter än vanligt. Men det är ju faktiskt okey, det får man ha... Men att mitt synsätt ska bli bittert, det är jag skiträdd för.
Jag är en positiv och lättsam människa. Jag har alltid nära till skratt och har en uselt låg humor... Jag är realist och visst... kanske ibland lite för negativ när det gäller vissa saker. Men jag är inte bitter. Vill aldrig bli det heller...

Jag såg en skitfilm ikväll på tvn... Matte söker Husse. Skräp verkligen. Men han hade lite funderingar kring livet som jag tyckte var intressanta. Som ungefär att när hjärtat verkligen får känna, även om det blir brutalt sårat, så har det ändå känt något.... Och då lever man ut totalt.

Och det är ju sant.