Fy fan alltså. Trodde inte att det skulle kännas så förbannat tomt utan min fina fina karl... Det bara värker och jag blir livrädd att det ska rinna ut i sanden. Känner mig otroligt bortglömd och ensam och jag avskyr att känna så. Ska det bli såhär jobbigt kommer jag ju bryta ihop fullständigt. Har en sak på känn och det skär i mig. Det är inte såhär jag vill ha det, denna jävla eviga längtan...

Kärlek suger. Inse liksom.


Svägerskan ska bli "tant"... det innebär nog att Han ska bli pappa.

Jag finner inga ord faktiskt.