Fick ett roande sms utav syster idag... fick lov att knappa in radion jag också och fick en våg av minnen. Shit alltså. Det är inte så konstigt jag är skadad, skeptisk och misstänksam i nuet egentligen med tanke på vilka erfarenheter jag har.

I övrigt så känner jag mig mest nere... vet inte riktigt varför, varför det känns som det gör... eller jo, det vet jag nog egentligen och det är jävligt störande att psyket fungerar som det gör. Jag vet också att det är grymt farligt att ens fundera på det eftersom det förstör så oerhört mycket. Been there, done that. Men det är svårt att släppa känslan och bara låta det vara. Tänk om... detta oerhört frustrerande, sårande, dödande "tänk om"... Jag skulle aldrig förlåta och aldrig någonsin finnas kvar.

Alla tankar rullar eftersom jag känner mig instängd, ensam, bortglömd, oattraktiv, onyttig, okvinnlig... Saknar mina vänner, min familj och ett jobb. Alltså, jag älskar att vara hemma med lillskruttan men det blir förbannat inrutat och långtråkigt mellan varven... Har grymt ont i kroppen nu också och det bidrar ju i det hela. Så jävla påfrestande att vara inne i smärtperioder såhär, speciellt när det är en massa saker att göra med barnen och hemmet hela tiden. Vill bara få sova, glömma allt ansvar tills värken ger med sig. Jag borde nog bara bryta ihop och gå vidare antar jag, men jag är så jävla envis och stolt att jag inte ens tillåter mig att bryta ihop. Det är förbannat jobbigt att vara jag ibland...

Idag är det utvecklingssamtal med skrutt... ska bli intressant att höra vad läraren har att säga om min fina guldklimp! Hur han trivs i skolan, hur han sköter sig och hur han utvecklas. Jag får ju feedback nästan varje dag, men det ska bli skönt att liksom gå igenom allt på riktigt!

Lillskruttan sköter sig som vanligt, men hon är hungrig nästan jämt. Igår hade hon ett 4 timmars sovmaraton och glapp med maten på 4,5 timme iofs tack vare att hon svepte en rejäl flaska ersättning och sov ute i vagnen nästan hela tiden. Mjölken börjar sina i brösten och det märks verkligen på henne! Med mer ersättning så blir hon gladare... Hon jollrar, fiser, skrattar, ler dagarna i ända och igår lyckades hon vända sig också. Ifrån mage till rygg iofs, vilken inte är sådär supersvårt när man är liten bäbis med ett gigantiskt stort och tungt huvud som liksom banar väg... ;) Men det går fort nu! Jag försöker njuta av dagarna, av både henne och skrutten... Skrutten börjar föresten bli så grymt stor nu. Värsta skolkillen ju som leker med grabbarna på gården. Vart tog mammas bäbis vägen??? De är söta och snälla för det mesta som sagt och TUR är väl det.

Hemmet ser ut som sju svåra år och jag måste ta tag i det idag... kommer en försäkringstant idag och gå igenom mina försäkringar. Hade en sån på besök när skrutten var liten, rätt bra att stämma av med någon som är kunnig inom området.


nej... dags att skrida till verket.