eyesan

Nu är det bara två veckor kvar tills lillan ska ha sin namncermoni och det innebär ju också att det bara är två veckor kvar innan skrutten kommer hem. LYCKA!  Fy fan, jag håller på att gå sönder av saknad.

Planeringen går ju bra iallafall... ska ta tag i bakningen lite nu närmaste dagarna, det har liksom varit alldeles för varmt tidigare för att ha någon lust att slava vid ugnen. Men nu börjar ju vädret styrea upp sig och därmed kan jag baka det som ska göras. I övrigt går det som det ska... kommer bli bra tror jag. Känns en smula orättvist med lillans namncermoni om jag ska jämnföra med skruttens, hon kommer ju få mer uppstyrt och en slags cermoni och även faddrar vilket inte han fick när han var liten. Men hell... man kan inte lyckas med allt jämt och det verkar ju gått bra för honom ändå... :) Jag kommer då grina ihjäl mig, det är något som är säkert det.

Lillan har börjat med en dålig vana, hon somnar för natten vid 18 på kvällen ungefär och vaknar ju då hiskeligt tidigt på morgonen. Något som mamman ICKE uppskattar sådär vidare värst mycket... ska försöka skjuta fram hennes sömn lite, jag mår inte så bra när jag får sova så lite som det blir nu eftersom jag inte går och sover direkt när hon slocknat. Karln har ju tagit henne ett par dagar under veckan också innan han åker iväg till jobbet och det är ju guld värt. Han är så fantastisk också, förra helgen åkte jag ju till IKEA med grannarna och var borta nästan hela dagen. UTAN barn. SÅ jävla skönt! I vilket fall hade jag ju tjötat på honom att han inte ordnar med saker då jag råkar vara borta, trots att jag alltid ordnat sånt tills han kommer hem i vanliga fall. Och när jag ramlade hem på lördagskvällen (ja, klockan blev ju strax efter 19 innan vi kom hem) så hade karln styrt upp middag och gjort fint. En sån sak gör mig sådär underbart varm i hjärtat! Dels för att maten liksom var klar och stod på bordet och att han LYSSNAT på det jag sa och framförallt tog det till sig och försökte förbättra. En underbar egenskap hos min fina rockslusk. Gud vad mitt hjärta klappar för honom... äckligt åt det faktiskt. Han var ut igår och spelade så nu ligger han i soffan brevid mig och är bara så förbannat het att jag smäller av. Ibland så känns det liksom som att hjärtat kommer sprängas på mig när jag tänker på honom. Det är ju bara han och barnen som kan få mig sådär supertossig inombords... känns väldigt bra och precis som jag sa till honom häromdagen då vi pratade om djupa och allvarliga saker, jag har då aldrig varit mer säker på att det är honom jag vill ha än vad jag är nu. Gosh, hur fan skulle livet se ut utan honom? Och med det sagt så vill jag ju även påpeka att det är inte LÄTT att leva ihop alla gånger, finns mycket både han och jag behöver lära oss hantera olika saker på ett bättre sätt med den här stora grunden finns, den vi står på, det är liksom som en stor ocean av kärlek. Oj så smörigt det lät... ;)

Nåväl. Dagen idag kommer bli härlig, vi ska iväg till karlns släkt för namncermoni/ettårskalar/släktträff i en smäll. Kommer nog bli grejt och jag hoppas min lilla sömnvägrerska kommer uppföra sig som folk.

Ah men just det... stod i duschen igår och funderade på att mig blogg numer är så jävla tråkig. Den handlar ju bara om livet och dess vardagsbestyr och väldigt lite inlägg om mina funderingar, tankar och mer djupgående analyser av livet. Jag tycker själv det är jävligt trist att läsa bloggar där det bara radas upp vad personen gjort under dagen och ingen personlig reflektion överhuvudtaget... Totalt intetsägande och så jävla trist. (jag har ett fåtal bloggar som jag läser dagligen och en favorit är ju sötfröken i huvudstaden, men hon uppdaterar så sällan nu för tiden... *pik pik*) Och dessvärre känner jag ju att min egna blogg börjar bli sån. Suck på mig. Ska ta tag i det... jag har bara ett litet problem att få ner mina tankar i skrift utan att jag låter helt sinnessjuk. För TRO MIG... ibland kan mina tankar skrämma mig själv till och med... :D


Jaja. Nu skriker lillan och vill ha lite uppmärksamhet. She´s my little attentionwhore...