Var till läkaren idag för att ta bort ett födelsemärke. En mycket spännande upplevelse då jag aldrig varit med om att någon skrutit mig i kroppen med bedövning förrut. Inte för att någon skrutit mig sådär i annat fall heller, men ja... ni fattar. Jag kände ju att hon höll på och grejjade men det gjorde inte ont alls. Blödde som en stucken gris dock, det rann en stor pöl blod ner på axeln fast läkaren hade en sån där kirurgduk som man klistrar fast på huden. En ruskigt bra läkare iallafall, noggrann och försiktig. Och det var ju tur att lillan inte var med för jag låg ju där på britsen i 40 minuter medans läkaren grejjade en massa. Allt som allt tog det hela 45 minuter, kostade 150kr och jag har nu ett gigantiskt plåster och fem stygn plus tejpremsor på axeln. Stränga order om att inte bara i någon sjö eller hav (som om DET skulle hända då??) jag måste skydda huden för resten av sommaren för solen och jag ska nu det närmaste dagarna ta det lugnt och inte röra armen för mycket så att stygnen sträcks för mycket. Kan bli intressant med tanke på att lillan kräver sitt om dagarna... ;) Svider som bara fan nu kan jag meddela och värker en massa också. Bara bita ihop och gilla läget helt enkelt...

Bästaste grannen hade hand om lillan under tiden jag var borta och jisses vad tacksam jag är över det!!!


Gick och funderade här förrut... det är rätt intressant hur man kan bli bortglömd bara sådär? När något i livet förändras så glöms en massa annat bort. Jag gör säkert lika själv ibland, men det är bitvis skrämmande att inse faktumet att jag ofta glöms bort. Som att jag inte finns längre. Det är ledsamt och aningens sorgset. Mycket i livet kommer aldrig tillbaka, glada tider och härliga människor... och det gör mig lite ledsen i ögat.



Skruttfisen ringde häromdagen. Min finaste skrutt! Han lät så glad och full i bus och klumpen i hjärtat bara blev så sjukt mycket större. Fy fan vad jag saknar mitt barn. Han kommer åka till hemorten imorgon och stanna med sin farmor ett par dagar. Jag står lite i valet och kvalet om jag ska åka ner och hälsa på päronen, syster och hennes lillfis och då givetvis passa på att gosa ihjäl min egna unge. MEN... jag tror att jag liksom "stör" honom då i hans sköna sommarlov, att jag förvirrar till det i hans värld enbart för mitt egna välbefinnande. En sån egoist vill jag nog inte vara, hur mycket det ens lockar. Gaaaahh...


Lillskruttan svettas som vanligt, gnäller över tänderna, dregglar och gnuggar ALLT i munnen... (kan de jävlarna inte ta och komma upp snart???) Annars är hon som alltid så jävla snäll. Igår slocknade hon i sin egna säng alldeles självmant efter att jag iofs stoppat om henne ett par gånger. Sedan sover hon hela nätterna igenom och vaknar på morgonen och vill ha en flaska... Imorse vaknade hon skapligt tidigt, redan 5.20 men det fick pappan fixa. Kände ärligt talat att jag faktiskt behövde få sova ut så det var välbehövligt att få ligga i koma ett par timmar till... Hon är ju ruskigt lättsam ändå den lilla pinglan, trots att hon ibland vaknar tidigt på morgnarna. Nu ikväll testar jag igen at lägga henne själv i sängen och än så länge är det inget ramaskri ifrån sovrummet. Idag höll hon i sin vattenflaska helt själv också, såg så jävla sött ut att jag nästan smällde av... lilla sötfröken!

Oh lord. Grymt trött!


Två år av känslostormar, förälskelse, lycka och kärlek idag. Känns fantastiskt! <3