sitter och leker på golvet nedanför mig, rätt nöjd och glad med livet och kör igång med alla sina bustrix samtidigt. Han är för jävla go när hon drar igenom registet liksom. Flirtar, lägger huvudet på sne, flinar med hela underkäken (som numer pryds utav två pyttesmå tänder) rynkar näsan och blinkar samtidigt, pratar en massa gojja (låter dadadadada.... didididididid) står på alla fyra, ålar sig en bit, sätter sig upp och försöker äta upp stolsbenen alternativt gör tappra försök att dra sig uppåt. Jävla liten skitfia vad hon är söt. Inte konstigt att jag har enormt mycket hål i tänderna liksom... :)

Och på tal om det... tappade en lagning när vi var hos päronen och en vecka senare tappade jag en till. Kul jul och så fick jag lov att gå till tandläkaren. Väl där åker jag på en helrenovering då jag inte bara har två tappade lagningar som ska lagas, utan två djupa hål under lagningarna då de troligtvis suttit löst ett tag och blivit kariesfyllda. Vidare har jag två till djupa hål i typ samma tänder och ytterligare tre hål på nederkäken. Har varit till käftis två gånger nu, en gång i lördags och en gång igår. Är uppe i över 3000kr nu och mer kommer det tyvärr bli. Inte nog att jag har tandläkarskräck och ligger och hyperventilerar varje gång jag ska dit, jag blir även bankrutt på kuppen och får djup ångest över pengarna som försvinner. SÅÅ jävla olämpligt just nu och jag blir så orolig för hur det ska lösa sig... Nu är sista utbetalningen med föräldrapenningen i ordinarie summa, sedan sjunker den och blir typ hälften och i februari är det slut på det roliga. Då väntar ju förhoppningsvis jobb eller så... är oroad där med på hur det ska lösa sig. Suck alltså. Dessutom är det jul snart. Wiehoo.

Igår var det två år sedan broderskapet gick och dog. En sorgsen dag på många sätt och samtidigt en helt vanlig dag. Det är konstigt hur man vänjer sig men samtidigt gör man det aldrig. Väldigt tvådelat måste jag säga.

Något roligare som hänt är ju att jag äntligen lärt mig ploppa med läpparna!! SOM jag tränat och blivit mobbad av min familj för att jag inte kunnat. Den enda av oss fyra liksom... elaka är vad de är! :p Men nu så, jävlar i havet vad jag kämpat!

Pratade med tokfröken igår. Känner så mycket med henne ang allt strul och önskar att det kunde lösa sig. Nu verkar det som att det gått åt helvetet ändå, trist som fan. Hon är värd så mycket mer än någon skitstövel som inte tar hand om henne utan projicerar över på henne. Hon menade att han var hennes framtid då hon äntligen och för första gången sett en framtid ens, men jag tror att det hela handlar om att hon själv äntligen kommit till insikt och mognat i sin egna utveckling och därigenom ser en framtid i sitt liv... och inte nödvändigtvis att han måste vara en del i det. Jag hoppas att det kommer lösa sig för henne, hon behöver en man som kan hålla i henne när hennes inre stormar, en karl som står stadigt och är "hel" ...


Nejmen nu kinkade lillfian ihop fullständigt... gotta go.

.