eyesan

Mitt liv är så ofantligt glamourfritt att jag faktiskt nästan skrattar åt det hela... Jag är ju inte känd för att vilja ha särskilt mycket glamour i mitt liv, men kom igen... Ibland vill man liksom kunna ta ett bad, måla naglarna och få noppa ögonbrynen ifred. Nån gång. Faktiskt. 

 

I lördags kväll tog jag äntligen tag i mitt risiga hår och gav det lite mer färg i hopp om att det ska se relativt okey ut ett tag till... frisören får faktiskt vänta lite till... Hur som, där står jag med klet i hela håret och under verkningstiden så skrubbar jag handfatet och toaletten. Allt för att tjäna in lite tid eftersom hela hemmet lär tas tag i på söndagen i vilket fall och det är ju jag som står för 90% av den sysslan som alltid... Men rolig lördagskväll liksom... :S

 

Känner mig som en husfru mest hela tiden, det är alltid något som ska göras, det ska handlas, planeras mat, lagas mat, tvättas, ordnas, fixas, donas och grejjas. Det är barn som ska ha packade ryggsäckar, det ska planeras tandläkarbesök, läkarbesök, det ska kollas kläder, mössor, vantar, skor... Det ska saneras ungar, det ska matas ungar, vattnas blommor, matas katter, göras rent i kattlådan, det ska grovstädas med fönster, kylskåp mm... Det är saker HELA TIDEN. Och sånt är ju livet, det är helt okey. Vissa saker kan man vänta med och det går ju bra det också... men det här mest basic - det som MÅSTE göras varje dag - det hamnar liksom helt automatiskt på mitt bord bara för att "jag bara är hemma". Visst, det är okey. Men det är fan inte rättvist att allt står och faller på enbart MIG. Känner att jag är så less. Jag behöver få lite tid ifrån allt det här, men uppenbarligen så får man vara lycklig över att gå iväg på MVC för återkollen och ett besök hos kiropraktorn utan barn. Detta med en smula stress att hinna tillbaka för att ta lillprutten dock. Jävligt härlig egentid verkligen. Känner att det är skittråkigt att det är jag som styr hela båten själv, blir så besviken på karln som helt enkelt tar för givet att jag ordnar allt. Han kommer hem efter jobbet, med maten på bordet och sätter sig vid datorn och där sitter han sen. Diskar gör han tydligen bara en gång i veckan och han är borta en eller två kvällar i veckan för att leka med sina bandpolare. Kul. Tänk om en annan fick skita med dörren stängd nångång?

Han har till exempel inte ens anmält till FK att han vill ta ut sina 10 pappadagar för lillprutten och nu har de 60 (!!) dagarna gått och nu är de tio dagarna borta. Smart verkligen. Är inte mycket pengar det handlar om, utan snarare själva grejen. Hur jävla svårt kan det va? Detta dessutom trots att jag påmint honom minst tre gånger. Jag vägrar vara en morsa åt honom, han måste ju lära sig tänka själv. Karlar!!! :(

 

Blir bara så trött och less på allt... 

 

Lille kattungen är ju fantastiskt underhållande iallafall. Så oerhört social och gosig och fruktansvärt busig! ALLT går att leka med och detta gör hon mest hela tiden. Kan inte förstå varför gardinerna är rynkiga och blommorna helt dissekerade... ? ;)

 

Lillprutt sköter sig fortfarande, han har börjat upptäcka sina händer nu och tittar på dem med stooora stooora ögon. Dessutom har han börjat skratta, så otroligt vackert vill jag lova! Underbara barn!

Storasyster driver mig till vansinne mellan varven men det är ju så med tjejjer och treårstrots antar jag. Hövva. Nu är hon förkyld och igår trodde vi hon skulle få krupp som vanligt men det gick faktiskt bra. Misstänker dock att örat kanske bråkar, dock det med rör så det är ju positivt om det är öroninflammation. Inväntar optid på ÖNH också, kanske vi slipper allt det här med öronen och halsen. Och förhoppningsvis kanske hon börjar sova ordentligt på nätterna...

Storebror är energisk som få och en smula obstinat men skötsam i skolan, fröken tycker han är en bra kompis och tur det eftersom det börjat blivit alldeles för dålig stämning i klassen. Bråkiga, arroganta och respektlösa barn!! :( Sonen är ju en fin och bra kille men jag vet att han har väldigt lätt att dras med de bråkiga och "häftiga" barnen så jag håller liksom bara tummarna och försöker förklara för honom att han inte ska leka med dessa barn. Men det känns svårt, vad är jag för morsa som ska bestämma vilka han ska leka med eller inte bara för att jag får en dålig känsla av vissa barn?! :O Är svårt det här... Föräldraskapet är tufft när barnen är små men det blir ännu jobbigare när de blir äldre. Stora barn, stora bekymmer som man brukar säga och det enda man kan göra är sitt bästa och hoppas att det går vägen. Jag satt hos grannarna för några veckor sedan, smet ifrån läggningen av barn och drack kaffe istället... (skulle dock hämta tidningen åt karln då hans mormors dödsannons var i den) Dessa grannar har två vuxna barn, två jättefina grabbar runt 20årsåldern. Det är så härligt med dem för de åker ofta iväg på små semestrar, ut på restaurang, iväg på äventyr tillsammans alla fyra. Och detta ofta på barnens intiativ... Det är så fint, jag sa det till dem att "sådär vill jag också ha det när mina barn blir stora!" Jag vill att mina barn ska fråga om vi ska hitta på något, om vi ska göra saker ihop, komma förbi på en kopp kaffe (och lämna lite smutstvätt kanske? :p ) och helt enkelt bara vilja vara med sina gamla päron! :D

Jag har själv varit väldigt familjär, velat vara hos mina föräldrar och äta ihop och så men något mer än en tripp till någon loppis eller så blev det ju aldrig... men ändå, själva familjekänslan har alltid varit stark. Nu är det ju som det är och det innebär att den familjedynamiken inte är den samma längre. Då läggs det ju mer på att få en liknande känsla i vår egna familj med våra barn. Back to basic liksom. Kommer bli intressant att se hur det blir i framtiden!

 

Funderar fortfarande på om jag ska ordna någon födelsedagsfest... skulle vara roligt men frågan är ju om jag ska orka styra upp det också? :O Kanske bara ska ta en sup och gå ut på krogen i all ensamhet och dansa. Och pausa. Och dansa... och pausa. Fast egentligen bara dansa för jag lär väl göra det väldigt intensivt när jag äntligen är ute i friheten en timme eller två... ;)

 

Besöket hos kiropraktorn var ju ganska intressant... Jag tycker jag är så stel och det tyckte ju hon också, det brakade lös i både rygg, bäckenet och nacken men hon hade lite svårt eftersom jag tydligen är överrörlig i kroppen. Kanske är därför som jag uppfattar mig själv så stel fast jag kan sträcka ut mig "normalt" mycket rent synmässigt ? Ska iallafall dit en gång till om två veckor ungefär och nu på onsdag ska jag på yoga. Ett steg i rätt riktning innan jag ska göra entre på gymmet... :D Ska bli väldigt intressant att börja, har alltid velat göra yoga men aldrig haft möjligheten. Nu TAR jag mig den och dessvärre kommer jag stressa ihjäl mig för att få någon timme ifred att få andas ... :(

 

Jaja. Mycket gnäll blev det. Kanske jag kan vara en kåt, glad och tacksam hemmafru nu när jag fått ur mig lite... eller hur det nu var...

 

.