eyesan

Galet kär sambo och nybliven trebarnsmamma med funderingar kring livet, vänskap och kärlek...

Mom vs. Dad

Kategori:

Såg en bild på facebook häromdagen, en tvådelad ruta där ena sidan var mammans och den andra var pappans. På mammans sida stod det hur många saker som helst, saker som en mamma får höra jagvetintehurmångagångeromdagen, såsom
-"Vart är min?" ...
-"Jag är hungrig!" ...
-"Jag är klaaaaaar!" ...
 
-"Mammmaaaaaaa!!!"
mm i all evighet.
 
På pappans sida stod det en enda sak...
 
-"Vart är mamma?"
 
 
Och det är ju precis så det är. En mamma vet ju tamefan allting, håller reda på allt och får alltid förfrågan om vart sakerna är, när maten är klar och så vidare... Ibland ifrågasätter jag detta beteende och får ju till svar att det alltid är jag som vet allt. Och HUR kommer det sig då? Joo...därför att det är jag som gör tamefan allting. Nu måste jag egoboosta mig själv lite och det låter kanske högfärdigt men det skiter jag i. Det är jag som har koll på fan allt. Om inte jag säger till ungar eller karln att något ska göras, då händer det ju ingenting. Ibland skräller de ju och gör något som skall göras, ibland kan de ju tänka själva... men det här "ibland" hänger väldigt sällan och allt som oftast måste jag säga till. Ett klassiskt senoario och såhär är det nog i de flesta familjerna. HUR kommer det sig? 
 
Hemma med febrig junior idag, inte för att han är nå sjuk men han får inte vara på dagis och vi tar det säkra före det osäkra och låter barnens faster passa dem imorgon så inget strular. MÅSTE fasiken få jobba lite också, det här tar ju knäcken på mig. På allvar! Och dessutom ska vi ju åka iväg på fredag och äntligen få träffa mina små gudbarn. SOM jag längtar efter att få snuffla på bebis!!! :D Vill inte vara med om nå mer sjukdommar och vab-dagar nu heller!! 
 
Men så inatt då... skrutten började ju nattjazza i vanlig ordning, nu lite senare på natten dock och jag vaknar av ett jädra brak nere i hallen, följt av ett "ajajaj" och sedan öppnas ytterdörren...
Jag flyger ju upp ur sängen, ser att balkongdörren är öppen och kollar ner i trappen, i mörkret och där kommer skrutten upp, blåslagen med skrubbsår och blodigt knä. -"Jag skulle bara ta lite luft!" säger han med gråten i halsen och alldeles yrvaket. UNGE! Han brukar ju gå i sömnen men inte såhär illa, han snavade ju på grinden och gjorde en praktvurpa ner för trappen, shit... han hade ju kunnat brutit nacken! Gosh liksom!! Jag plåstrade om honom och fick honom i säng och då ville han att jag skulle sova bredvid honom...så där låg jag och halvsov tills chocken lagt sig...
Nu gick det bra men ändå... ringde sjukvårdsrådgivningen på förmiddagen och rådfrågade hur jag skulle göra, hon tyckte inte det lät nå vidare att han håller på sådär och tyckte vi skulle ringa HC och få någon koll, kanske det blir en utredning på hans sömn. Läskigt är det iallafall, han hade ju kunnat gått ut i kallingarna och gått vilse. Och DET hade ju kunnat slutat jättedåligt! HC ringer upp vid 16 så vi får se vad de säger då... Hjälp liksom? Lär nog sätta upp säkerhetskedjor på dörrarna också, så det blir ett moment till för att kunna öppna och skulle det hända igen så kanske det tar lite längre tid för honom att få upp dörrarna och under tiden kanske han går tillbaka till sängen igen. Usch alltså... jätteläskigt att tänka på allt som kunnat gått dåligt!!
 
Lär städa ihop lite idag, försöka kolla igenom bilen ikväll när karln kommer hem och sedan göra kvällen. Jobbar hela dagen imorgon och på fredag morgon efter frukost åker vi! Heja heja!
 
 

Mrs Cupcake...

Kategori:

Iförrgår var det föräldramöte på skruttens skola. Jag var inte där eftersom mini var supersjuk i feber och snuva och troligtvis ont i örat/halsen... Superkinkig med andra ord. Hur som... möte var det och där mina vänner gick det hett till...
Några föräldrar tycker det är uruselt att det inte finns mer pengar i klasskassan än vad det gör, för HUR ska barnen ha råd att ta sig till fjällen i sexan?! För här är det liksom redan bestämt att ungarna ska på en fjällresa. Något annat vore helt otänkbart uppenbarligen och jag känner mig helt matt... det är ju BARNEN som ska bestämma vart de vill åka och det gör de väl i början av sexan? För att säga nu vart de vill är ju som att gissa hejvilt bara. Givetvis är det bra att samla så mycket pengar i kassan som möjligt men alltså... sälja fryspåsar, sockor eller korvar är ett big NONO för mig. För jag vet att det är JAG som sitter i slutändan för att fixa den där försäljningen, precis som allt annat när det gäller den där virriga parveln. PUST.
Men som att det inte räckte med det, utan på mötet blir det stora diskussioner och folk säger ord som "skottskadad idiot" och "sjuk i huvudet" om varandra och DET är inget jag kommer tolerera!!! Helt jädra allvarligt, det är fullt normalbegåvade vuxna vi pratar om och de sitter och vräker ur sig sådana saker. HELT obegripligt!! Inte så konstigt sonens klass är bråkig och stökig om barnen får så usla värderingar och dåliga beteenden hemifrån. Och INGEN förälder våga öppna munnen och säga ifrån, utan den här personliga vendettan två föräldrar har mellan varandra bara fortgår och andra föräldrar håller med och eldar på... Och då tycker jag att dem alla banne mig ska skämmas!!!
 
Känner mig helt rabiat ang detta, har mailat runt lite till några föräldrar för att samla information från olika håll och sen jädrar i min själ ska jag skriva ihop ett mail och skälla på dem kollektivt. Pinsamt för tusan!!! USELT!!!
 
Annars så rullar det på... mini har ju varit supersjuk nu men det är inte så konstigt efter tre veckor på dagis... Och på dagis går det hur bra som helst, han bryr sig inte nämnvärt när man lämnar honom och det är så fantastiskt skönt. Skruttan är det ju värre med när man ska lämna men det är ju inte så konstigt, hon är trotsig till max och tycker livet är orättvis allt som oftast... Söta är de, när de sover iallafall... Skruttan har dock blivit sjuk idag, feber och snorig och hon har ont både i benen, magen, halsen och örat. Öroninflammation har hon redan, får droppar sedan i måndags men hon har, precis som sin lillebror, prickar i halsen och verkar ha ont när hon sväljer. Troligtvis så är det ju virus bara... lillplutt har ju blivit lite bättre idag så förhoppningsvis blir skruttan det också...
 
Sommaren har gått alldeles för fort, jag har jobbat halvtid och det har varit välbehövligt. Trist att jag har ett heltidsjobb när jag kommer hem bara, för när karln varit med barnen har han just bara varit med dem. Att ordna annat under tiden är uppenbarligen oerhört komplicerat. Tur jag är härdad. Men jobbigt har det varit och jisses vad vi har tjaffsat på varandra han och jag... Och även om han beter sig som ett praktarsle mellan varven så finns det ju en anledning till att jag är kvar hos honom. Låter konstigt kanske, men även om jag är sjukt less på att vara mamma åt alla så är han en trygghet. Vi skrattar ihop åt en massa, vi kan ha djupa diskussioner och känner en stor kärlek för varandra... så egentligen har vi det rätt bra... men livet är tufft. Småbarnsåren är väl värst också antar jag... 
 
Och tjata känns det som att jag gör dygnet dunt. Är så görless på att skälla på barnen om allt och ingenting, hålla koll på allt och rodda iordning... sedan undrar karln varför jag är trött och sur? Håhå... om han bara visste! Och skulle jag skita i allt så vet jag ju att det är JAG som får skit för det sen, för det är tydligen så att det är MAMMOR som håller ordning i familjen och saknas något en dag... då är det MAMMANS fel. Allvarligt, så är det, även om det finns en fullt närvarande pappa med i bilden. ALLTID mammans fel. Hur skevt är inte det då?
 
Men jag ska väl inte gnälla egentligen... för det finns ju faktiskt de som har det ofantligt mycket värre. Men det är ju så... man lever ju i sin egna vardag där man har rutiner och vanor... och när något händer så bryts ju rutinen och då blir allt konstigt och ofta jobbigt. Så är det ju, vi är alla vanemänniskor.
 
En glädjande nyhet är ju iallafall att De Bästa fått sina efterlängtade små bebisar nu... efter en lång och jobbig förlossning föddes de tackochlov utan större komplikationer. LYCKA! De är så fantastiskt efterlängtade och vackra och jag längtar ihjäl mig efter de små godingarna. Och som grädde på moset så fick jag den stora äran att bli gudmor... känner mig så stolt och glad! Föräldrarna är lyckliga och glada och SÅ jädra värda detta, underbara människor förtjänar allt gott.... och speciellt dessa två små underverk efter flera års längtan. Kärlek, rakt av bara!
 
Väntar svar från skolan, står ju fortfarande som reserv men det känns ju mer och mer som att det inte kommer bli av... får helt enkelt söka nästa år istället och hoppas det går vägen denna gång...
Jobb har jag ju, på 50% iallafall och extra vid behov... lär ju söka annat jobb också men det vore ju förträffligt om jag fick tag på ett kontorsjobb eller liknande, bättre tider för ungarna och ofantligt mycket bättre för min arma kropp. Har helvetiskt skitont vareviga dag och jag känner mig helt jädra slut. Blir så less på att ha det såhär. Funderar väl lite i banor om jag kanske borde uppsöka läkare men samtidigt så vet jag ju att smärtstillande inte är ett alternativ eftersom det enda som funkar är morfinpreparat och då fungerar ju inte hjärnan ordentligt. Och jag vill varken ha hand om ungar eller jobba eller köra bil när jag är drogad... funkar ju inte!
Väntar svar från gyn också, lite strul med cellprov så jag får se vad som händer där. Inget att oroa sig för men jönigt att gå och vänta på besked... 
 
Jaja... bara bita ihop och gilla läget...
 
 
.
 
 

Just idag är jag stark...

Kategori:

Har en slapp, långsam och tråkig dag. Borde göra en massa saker men känner att jag inte tänker göra något av värde. Ovanligt för att vara mig... Är trött och slut efter alla turer med ungarna, lillprutten har ju haft diarre tillochfrån sista månaden, skruttan har just nu vattkoppor och karln är åter på jobbet igen efter sina vattkoppor. Jo, för de har han inte haft tidigare så nu blev han sjuk... Hehe... Inväntar bara att mini ska bli sjuk också, sedan är det avklarat.
 
Kroppen värker, tror det beror på vädret men humöret är chockartat rätt ljust. Mycket i huvudet men känner en slags ro allt allt kommer ordna sig till det bästa. Njuter av fina vänner omkring mig, hoppas och tror att allt kommer gå vägen för de som står under förändring...
 
Sommaren har precis kommit igång, allt är gröt och fint, blommorna doftar underbart och ungarna härjar runt på gården så fort tillfälle ges. Lycka mitt i all misär.
 
Livet är inte lätt alla gånger, det går upp och ner och senaste tiden har det varit mer ner än upp. På alla sätt och vis... Vet inte om det är så att man blir härdad och inte bryr sig lika mycket eller om det är så att man blir avtrubbad och likgiltig. Just idag känner jag mig stark så jag har mentaliteten att "äsch då, allt löser sig..." i slutändan kommer man väl se tillbaka på livet och förhoppningsvis tänka att ja, det blev väl inte så tokigt ändå... Kärleken för min knasiga familj finns ju alltid, ibland mer och ibland mindre. Fick en andningspaus i lördags då det först var jobb och sedan utgång på kvällen. Fuldansade som en kung hela tiden och fötterna brände. Men ACK så välbehövligt det var!  Kände där i dansdimman att nu... just nu finns bara jag... och inte den där personen som är tråkig, trött, blöjbytande, svettig och som ska ordna allt och som blir dragen i byxbenen och som alla skriker "mammmaaaaaa" på... Just där i det blinkande discoljuset... då fanns bara jag! (och svettig var jag fan visst då också!) Och den känslan var det längesedan jag kände!
 
Nationaldag imorgon, vi hoppas på finväder så vi kan gå ut och fira med lite allsång men annars blir vi väl hemma på gården. Leprakolonien liksom... :p Lördag blir det jobb och grillfest och nästa vecka slutar skrutt skolan. Shitohmygoood vad det går fort. Snart midsommar. Snart börjar jag jobba halvtid och snart kommer mini börja dagis. Hej verkligheten och hej vardagen. Känns chockartat och lite jobbigt men samtidigt alldeles underbart. Ska bli skönt när ungarna får gå på dagis normalt, jag får ut och jobba normalt och livet liksom blir lite mer normalt. Men all hets och hjärnblödning som det innebär. Livet tror jag det kallas! 
 
 
Är ju usel på att uppdatera så ingen vet ju när det sker nästa gång. Men det märks.
 
Hepp.
 

Tjoflöjt!

Kategori:

Ja men då var det dags igen. Har tänkt hundra gånger att uppdatera bloggen men vareviga gång har det kommit något annat i vägen... men nu så, äntligen är det dags...
 
Senaste nytt är väl typ... ööhh... en massa antar jag? :D Tiden går på tok för fort och snart är vi inne i maj. Helt galet verkligen! Nu börjar ju äntigen marken komma fram och när solen väl skiner är det rättså gott väder ute. Man vet liksom att det bara blir bättre och bättre nu och jag hoppas sommaren kommer bli härlig och varm! Mycket badande, mycket sol och förhoppningsvis en jädra massa åska. 
 
Jag lyckades ju äntligen med mitt jädrans körkort. Är ju helt galet att lilla jag har fixat det!!! Är grymt stolt över mig själv, det känns helt olagligt när jag är ute och kör bil själv. Känner att jag saknar någon, min snälle körskolelärare som suttit bredvid och lärt mig. Känns som att jag inte alls vet hur man kör bil egentligen?! Konstig känsla men jag antar att den ger med sig så småningom... Har införskaffat en bil, en knasig lite egensinnig bil med noll dragläge så det är ju full gas på ettan som gäller... haha. Har iofs bara en tokservad volvo att jämnföra med så det är ju bara att gilla läget med min gamle skruttbil. Jag kommer framåt iallafall, vackert så! :D 
 
Barnen håller på att ta livet av mig. Den minsta har haft det kämpigt med tänderna senaste tiden, det har kommit tre tänder i överkäken på en och samma gång så han har ju sovit väldigt dåligt. I övrigt är han ju snäll och söt... Bajsar som en gris och fiser så att det antingen stinker äggmök eller avlopp. Vet inte vilket som är värst... 
 
Fröken Obstinat är en ljuvlig liten sak i värsta treårstrotsen. Hjälp. Hon pratar konstant, är envis som en gris, grinar för minsta lilla, leker tyrann och martyr, vill flytta till grannarna och bölar efter sina föräldrar så fort hon får chansen. Underbara unge... typ...
 
Skruttungen är preteen as usual med allt vad det innebär. Senaste tiden har han börjat bli aggressiv och bråkig, hittar på en massa sattyg med ungarna på området så att jag håller på att bli gråhårig. Men ibland har han sina ljusa stunder, han är tillsammans med en söt liten tjej i klassen, Fröken Kavat och hon är ju bara för go den jäntan! Hoppas att det håller i sig längre än med förra tjejen som han dumpade genom en chattsida dagen efter alla hjärtans dag då hon kommit med sin pappa med en cupcake i present. Snäll kille liksom... :O
 
Jag jobbar varannan helg och det är väl ungefär min fritid då jag är helt utan barn... tycker jobbet är skitkul och kommer hoppa in på halvtid i sommar. Blir troligtvis halvtidsanställd i höst också, känns grejt!
 
Vännerna har jag både hunnit med att se och inte alls hunnit se senaste tiden. Fröken Tott babblar jag med med jämna mellanrum, Tant knölval likaså... Tant M hinns med ibland och grannarna på gården ser man ju då det är fint väder! :D De Bästa var upp förförra helgen och det är ju lika underbart som vanligt att ses och jag är bara så jädra glad att de finns i våra liv. Underbart verkligen! 
 
Har tvingat min familj att vara sockerfria en månad som ett test, känner mig helt ångestfylld och har som ett stort svart hål i kroppen. Känner sorg, ilska och aggressivitet... saknar pepsi och choklad så att jag håller på att dör. Snacka om sockertorsk liksom!!!!!!! :O Två veckor kvar nu ungefär... SOOOM jag längtar!! Skrutten har fuskat flertalet gånger och fröken löken har fått en festis av misstag men annars så har vi skött oss jag och karln. Duktiga vi är! Har börjat på mammaträning också, har bara hunnit med två pass än så länge men skam den som ger sig. Grym träningsvärk får jag i varje fall men på bara två gånger (plus ett litet pass hemma) märks det skillnad i muskelaturen. Galet att jag inte tar vara på det här... Viktmässigt är det ingen skillnad alls, men bålmuskelaturen har ju blivit stärkt. I Torsdags skulle jag ha tränat men lyckades ju få armen färdigtatuerad dagen innan så träningen fick jag lov att skjuta upp. (grymt snygg arm nu vill jag lova... dock rätt öm och så fortfarande... gjorde bitvis vidrigt ont och jag var upprepade gånger på väg att köra in maskinfan i ögat på tatuerarjäveln. Förlåt älskling! <3 ) Ska ta ett pass hemma imorgon istället... samt lite motion på söndag. Lär ju röra på fläsket om man ska komma i form till bröllopet i sommar! Känns bra att jag har fina Pärlan som coach, hon vet om mina problem i kroppen och börjar stärka upp de musklerna som är sämst. Efter ett par veckor ska vi lägga på fler moment och lite tyngre övningar så att jag sakta men säkert hinner bygga upp kroppen ordentligt. Känns faktiskt bra. Gud, hjälp mig om jag håller på att förvandlas till en träningsnörd?! :O
 
Nästa helg ska jag ut och busa, kommer kännas konstigt och jag är spänd över hela situationen men det kommer nog bli jättekul! Exakt VAD jag ska ut på kommer jag inte kunna avslöja ännu eftersom det är ju faktiskt några tappra hjältar som läser min oerhört ouppdaterade blogg mellan varven och jag vet ju inte vilka ni är... så, håll er till tåls ett tag! 
 
En hemresa är inbokad också, om två veckor åker jag, barnen och Tott till hemorten för lite påhälsande hos alla möjliga. Ska försöka ta ledigt på lördagen och då hinner vi stanna tisdag till söndag... men inget är klart ännu så det visar ju sig hur det blir. Kul ska det bli iallafall, läskigt att köra så långt med bilen men vad fan, jag lär ju börja någonstans! :D Kör en mindre väg just för att hämta upp Tott och sedan för att det är lugnare med trafik. Är man nybörjare så är man liksom... Ska hinna med att åka ut till gammelmormor också, kanske skrutts dagmamma, en fikadate med Tant M, någon middag hos De Bästa och sedan vara hemma hos päronen och umgås lite. Känns kul att de ska få träffa barnbarnen lite igen, händer ju inte så ofta ju...
 
Nu blir det fredagsmys bestående av lite chips, nötter och bubbelvatten. Jej?! Småkidsen sover sedan länge, de var trötta idag efter en dag full av lek så de slocknade riktigt tidigt som omväxling. Kommer ju vakna snortidigt imorgon bara för det... jag som läre gå upp med dem!! *buhuu*
 
Trevlig helg!
 
 
 
 

Vid ruinens brant...

Kategori:

Ibland känns livet liksom på tok för övermäktigt... Det är galet mycket hela tiden och jag är så fruktansvärt less på att inte hinna andas mellan varven. Jag har skaffat barn och familj alldeles efter eget beslut så jag ska inte gnälla på att det är jobbigt med barnen.. men någonstans så hade jag ju i tanken att det skulle finnas en karl med i bilden också och visst gör han det... men det har varit lite av den varan senaste tiden.
 
Jag vill inte vräka ur mig en massa galla på honom, han märker redan hemma hur sur och less jag är... men det finns ju alltid en anledning till varför jag beter mig som jag gör och trist nog inser han inte att jag behöver ett break ibland för att orka. Som det är nu får jag aldrig möjlighet att hitta på något för mig egna skull, jag får vara glad över att få gå till arbetet eller iväg på körlektion... Det är de få stunderna jag är helt utan barn och de är lätträknade. Jag skulle vilja göra så mycket, skulle vilja få möjlighet att åka iväg någonstans och bara få andas lite. Hinna sakna ungarna. Slippa vara så trött och sur. Livet är hysteriskt just nu och det bästa är ju att karln är på bristningsgränsen han med. Så återigen kära vänner måste jag bita ihop för att det ska lösa sig... Life is a bitch.
Det är så fruktansvärt orättvist och så respektlöst och jag vet att om det fortsätter såhär kommer det inte finnas mycket kvar.Och ja, jag vet ju att det aldrig ges några möjligheter utan att man måste ta dem själva. Men det är så jävla illa att jag inte ens hittar något utrymme för att kunna ta det... för det är något tamefan hela tiden...
 
Hann med ett tandläkarbesök för båda kidsen i tisdags, skrutt hade tappat två gamla lagningar i mjölktänderna så istället för att laga så slipade hon bara eftersom de kommer ramla ut snart i vilket fall. Och eftersom det gick så fort så hann hon med lilldamen också, som skulle till tandläkaren nästa lördag egentligen... Båda barnen fick godkänt och var nöjda och glada efteråt. Lillebror låg i vagnen och skötte sig... bedårande fina barn. Så snäll och skötsam.
 
Idag har jag precis haft lektion, gick bra men det känns fortfarande så jädra konstigt att sitta och köra bil. Haha. Min lärare bara skrattade åt mig när jag skrek åt blinkersen att sluta muppa sig... haha... Jisses, han ska fan ha bragdmedalj för att ha stått ut med mig... :D
Senare idag ska vi äntligen på familjegympa jag och småkidsen... ska bli jättekul och se om damen tycker det är kul! 
 
Annars då? Jodå mellan hjärnblödningarna och stressen så har jag sjukt ont och sjukt mycket teori att beta av. Och det finns oerhört mycket tid till det! Jag menar.... det var ju någon som sa att "jag är ju bara hemma med barn hela dagarna" ... Nejdå, jag börjar sakta bli friskare även om det går oerhört segt. Men det är väl inte så konstigt, kraftigt virus och noll chans till återhämtning... Lillprutten har iallafall äntligen kommit på hur man käkar ordentligt så nu går det i en hel potion gröt och han är så jädrans duktig! Och glad nästan jämt!
 
 
Lördag. Jobb, Tott kommer, fika för skruttan som fyller år och sedan schlagern på kvällen. Känns som den enda ljuspunkten i dagsläget även om jag måste stressa som en idiot för att klara av alls. Heja mig?!
 
.

Årskrönika 2012

Kategori:

Jamen ni ser ju själva... plötsligt händer det!! :D
 
Januari
Innebar en massa jobb, så pass mycket att jag fick lov att åka in på gynakuten då jag redan började få sammandragningar. Jag var i v. 12 när jag var in men allt såg ju bra ut, lille parveln i magen mådde bra vad som syntes. Karln fyllde år, skrutten hade första riktiga bortamatchen i innebandyn med fyra matcher samma dag. En nöjd men trött kille efteråt. trist att de åkte på storstryk bara...
 
Februari
Jobbade en massa som vanligt, skrutt hade utvecklingssamtal och allt såg bra ut men som vanligt behövdes det påminnas om att ha större tålamod, mindre myror i brallan och större mod att säga ifrån. Skruttan blev hela två år gammal och firade med tårta som pappan gjorde. Underbara godig hon är! Någonstans strax efter att hon fyllde två började hon prata enormt och några månader efter födelsedagen började hon rita små gubbar. Med ben, armar, skor, ögon och skägg. Otroligt duktig, perfekt pincettgrepp... på bvc bara fnissade sköterskan åt henne och stämplade godkänt utan några större undersökningar... :D Vi hade en jättehärlig helg med de bästa som kom upp och hälsade på. Underbart som vanligt, härligt avslappnat och enormt mycket kärlek till både oss och våra barn. Härliga vänner! Skruttan åkte på magsjuka trodde vi, bokade om ultraljudstiden ett par dagar för säkerhetsskull men skruttan slutade aldrig att kräkas... Hon var frisk men utslagen i något dygn, ibland så mycket som 48 tim kräkfri och sedan började det om. Och det var bara hon som var sjuk. Vi besökte tillslut läkaren när hon varit sjuk i 9 dagar och denne trodde hon fått enterovirus. Vi trodde dock att det var rotavirus men det är ju ungefär samma sak... Tillslut efter mycket om och men blev hon bättre... återgick till jobb och dagis efter två veckors frånvaro ungefär.
Ultraljudet hann vi dock med tillslut, allt såg finfint ut... bebis mådde bra och de trodde att det var en pojk även denna gång. Lyckligvis hade de ju rätt i slutändan! :D
Matten började, jädra skit vad jobbigt det var... Samhällskursen jag läste pararellt var ju som en fis i rymden jämnfört...
 
Mars
Jag gick äntligen till ryggkliniken för en första behandling av alla sättningar. Det var lite trixigt att knäcka ut allt med en lite mage i vägen men det gick tillslut. Ont som fan men skönt efteråt kan jag lova! Överrörlig är jag också meddelade kiropraktorn och det förklarar ju en hel del faktiskt. Den onda kotan kunde hon dock inte göra så mycket åt, det ville inte riktigt knäckas så hon gick bara mjukt förbi den.
Skruttan blev sjuk igen, krupp och akutbesök. Vi hann även med 30årsfest i grannbyn då finaste Tott fyllde år. Riktigt kul att komma hemifrån och skoj att träffa lite annat folk. Tragiskt nog pratade ju jag och karln om våra barn mestadels... pinsamma vi är liksom! Skrutt hann med en förkylning han också, kom hem ifrån skolan en måndag och mådde dåligt. Rasslade i bröstet och krupphostade... tog 20 minuter sedan kaskadkräktes han i köket. O jej tänkte jag... nu blir det magsjuka... men icke då. Direkt efter vad han hungrig och efter att ha spytt en gång till så var det bra. Tror det mestadels var slem som retade upp kräkreflexen för det var ju ingen annan som blev sjuk heller...
 
April
Började lungt och stillsamt, en massa jobb, en massa plugg... Inskrivning på mvc och samma dag fick lillan öroninflammation i det örat röret satt kvar i. Två dagar efteråt blev det akuten igen, hög feber och slö, ville inte dricka eller äta ordentligt... Fick inhalering och febernedsättande och sedan fick vi komma hem igen... Tillbaka på barnmottagningen på tisdagen då hon fortfarande inte ville dricka, låg mest i sängen och var trött och grinig... Fullt ös mellan varven men mycket tydligt att hon inte var frisk. Skrutt var hos sin pappa på påsklovet och kom hem till helgen och då kom ju våra finaste vänner upp och hälsade på igen! Fotade magen och det blev verkligen kanonfina bilder! Magen mådde bra men ont som fan hade jag, vareviga dag drogs jag med sammandragningar och foglossning och allt annat jävulsskap. Taskigt järnvärde som inte ville gå upp... Jag kämpade på med matten, slet mitt hår mellan varven.
 
Maj
Skrutten skulle ta spruta i skolan och det var ett stort orosmoment för honom, helt livrädd verkligen! Var med i rummet där, han grinade och jag grinade och ja... hormonerna sprutade åt alla håll. En klasskompis till honom tog sprutan också, så han fick titta på när tjejen tog den (utan att hon rörde en min tillochmed) och sedan gick han med på att ta sprutan sålänge han fick lyssna på musik i min telefon... Var ju över på ett litet kick och det tyckte vi båda var skönt. Jag brukar inte vara hönsig men som gravid är jag överjävligt känslig har jag märkt...
Återbesök på mvc och järnvärdet var fortfarande lågt (no shit) men i övrigt såg allt bra ut förutom smärtan och sammandragningarna...
Det hade bara gått en månad sedan skruttan var sjuk och där i maj var det dags igen, nu med öroninflammation på vänster öra (det utan rör) och halsfluss.... (och halsflussen fick hon en gång till sen, bara några veckor efter första kuren pencillin)
Det var delfinaler av schlagern och det var ju så fantastiskt spännande! Finalen var fantastiskt och Loreen var gudomlig! Så glad att hon vann, helt rätt röstat!
Skruttan slog i sin framtand återigen och denna gång var den lös... pust. Besök hos tandläkaren för att kolla och skriva i journalen att hon ramlat igen samt meddela försäkringsbolaget. Var ingen fara alls förutom att den var lite lös, men det måste ju gås igenom utifall det är något problem med de permanenta senare. 
Jag jobbade sista veckan på arbetet, sedan gick jag på full graviditetspenning och det var inte en dag försent. Kraftig foglossning, förvärkar from hell och dåligt järnvärde fortfarande. Hade så ont jämt! 
 
Juni
Var in akut på förlossningen då förvärkarna aldrig ville ge med sig, v. 33 och jag trodde nästan på allvar att bebben var på väg ut. Efter nogrann koll visade det sig att livmodertappen var utplånad, bebis låg neråt och allt var startklart liksom. Det enda som var positivt var att jag inte öppnat mig något men läkaren sa att det kunde ske precis när som helst och att det kunde gå fort... roligt att höra...  Blev sängläge så gott det gick i någon dag iallafall. Skolan blev helt klar, G i matteA och VG i samhällB. Oerhört stolt över mig själv!!
Vi åkte ner till släkten till midsommar och på väg dit stannade vi till på djurparken. SÅÅ härligt och jätteroligt för oss alla. Magen gjorde ont och lillan var krupphostig med lätt feber, men annars var allt toppen. Nere hos familjen var allt som vanligt och ändå inte. Två nätter hos min familj och två nätter hos de bästa... mitt i allt blev jag tvärsjuk och sedan även karln. Pust. Kuskade hem på tåget efter helgen, överfullt och tjockisen fick lov att sitta på golvet. Resulterade givetvis i världens foglossning... urrk. Skrutt åkte iväg till pappa sin för sommarlov... skönt för honom att få pappatid och lite skönt för mig att bara behöva ta hand om lillan eftersom jag var ordentligt trött och slut men tråkigt att han missade födelsen av sin lillebror!
 
Juli
Hela månaden var ett irrvarv av lugna dagar, hysteriskt utbrott och en oerhört aktiv mage... Trodde många gånger att den där bebisen skulle komma ut men icke, han höll sig i magen. Dagarna innan så var vi ute mycket med alla grannar, drack kaffe och spelade kubb på kvällarna. Var in på akuten en väng till (men ojeoj) för ett konstigt bett på underarmen, fick pencillin mot misstänkt borreliainfektion men behövde aldrig ta kuren då bettet inte blev större... Var ute på finlunch med karln när vi firade 4 år tillsammans och på kvällen satt jag och grannen och pratade bebis och hon sa att "inatt kommer han, det är jag helt säker på.." Och jo, mycket riktigt var det ju så... Äntligen liksom, allt gick fint men ont utavbara helvete och jag är SÅ glad och nöjd att jag klarat av att föde tre fina barn utan större komplikationer. Lillpruttens födelse var ju värst av dem, med lite blodförlust och så... men i övrigt gick ju allt bra. Men det blir inga fler nu kan jag säga. Möjligheten vill jag ha, men det finns ingen tanke på att skaffa fler...
 
Augusti
Allt flöt på, lillprutten skötte sig fantastiskt fint och skruttan var överlycklig att fått en lillebror att pussa på. Hon klappade och pussade och kramade och grejjade ihjäl sig... Skrutt kom äntligen hem och han var så glad och go mot lillebror! Trebarnschocken kom efter någon månad, herreminje vad det smällde till! Och den pågår fortfarande... eller är det detta som är livet?! :p
Vi fick besök av många människor som hälsade på lillprutten, tant M och hennes sambo kom förbi på deras genomresa, de bästa kom och stannade en helg och Tott kom också... 
Skrutt började skolan, stor treakladdare och livet började liksom rulla i vardagen igen. Skruttan började tre timmar varje dag på dagis och jag och mini var hemma och tog det lugnt. Eller njae, livet rusade ju på i hundranittio... men ändå. Vår gamle misse tackade för sig, han försvann en dag och var borta i 4 dagar innan grannen hittade på honom i buskarna... då hade han dött inom 48 tim. I favoritbuskarna iallafall, det känns som en tröst att han dog där han älskade att vara. Han hade levt ett hårt men bra liv iallafall de sista 11 åren då han bott mest med mig. Fina fina missen. Han är saknad! Precis samma dag skulle grannen se ut sin nya kattunge och av en händelse var de två kattungar som ville ha ett hem... så samtidigt som vår fina misse blivit hittad blev det bestämt att vi skulle ta en ny. Kändes väldigt konstigt men samtidigt lite som om det var meningen...
 
 
September
Bestod av ett enda planerande. Det var möten på bvc, mvc, föräldramöten både på skolan och dagis... Kattungen kom hem till oss, fina gulliga sötnosen. Hon rä som en blandning av vår fina gamla panter och lille kattfröken. Väldigt speciell och även om det kändes konstigt innan hon kom känns det väldigt naturligt att hon finns här, hjälper oss att minnas våra fina missar som tyvärr dött ifrån oss. Goskatt!
Ett besök på ÖNHkliniken gjordet och det bestämdes att skruttan skulle opereras igen, denna gång nytt rör i örat och förminska halsmandlarna...
De bästa kom upp återigen för en härlig helg, återbesök på ryggkliniken och skrutt började simskolan igen. 
Karlns gamle mormor dog vid en högaktningsfull ålder av 96 år och det blev ju dags för begravning... han mådde ju jättedåligt av detta, drog upp en massa gammalt skit och han mådde ju väldigt dåligt vid denna tid... Började bli kämpigt för oss alla, mycket med ungarna, trötta och slutkörda föräldrar, ostabilt mående mm... Kämpade oss igenom hösten mer eller mindre...
 
Oktober
Innebandy, simskola och legoprogramering för skrutt... dagis för lillan, hemmahäng för mig och mini... Möten, träffar och början på körkortet... Teoriträffar och körningslektioner... Det gick i rasande takt!
Fyllde 30 i slutet av månaden, tvekade länge och väl om jag skulle orka ha någon födelsedagsfest men tog tillsluttag i det och festen blev kanon! Stressade som en idiot för att nå dit men det blev ju bra när det var klart. Hade en skitrolig kväll, förfest med käk på lokalen jag hyrt och sedan utgång på krogen och jag dansade mig dyblöt av svett! :D De bästa stannade över helgen och likaså Tott. Underbart att ha så fina vänner!
 
November
Började bra med en skitrolig maskeradkväll med ett gäng vänner. Roliga utklädslar, lekar och trevligt sällskap. Kändes konstigt att gå ut två helger på raken och lämna ungarna till barnvakt igen, men det gick ingen nöd på dem och vi hade så roligt! :D Skrutten var till pappa under höstlovet och jag och småkidsen åkte ner till min familj ett par dagar. Var roligt att träffas igen och att de fick se mini litegrann... han var ju stora killen på hela tre månader men ändå. Träffade mina vänner och tog det bara lungt, skönt att få lite miljöombyte och hinna sakna karln lite... han var ju hemma och jobbade under veckan så jag var ju själv. Åkte bil ner och tåg hem och jag kan säga att jag tänker fan aldrig åka tåg igen. det går ju hur bra som helst men det tar nå så enormt på psyket att åka med alla ungar, packning och allt annat folk som inte kan hålla fan på sig. Urrk.
Började jobba extra på helgerna, så ofantligt skönt att få komma hemifrån, vara barnfri och göra något vettigt istället!! :D Lite kämpigt dock eftersom bäckenet inte är riktigt bra ännu...
I mitten av månaden åkte vi på magsjuka hela familjen. Fantastiskt. NOT. I övrigt var vi faktiskt rätt friska till skillnad från våren då vi var sjuka tamefan hela tiden!
 
December
Månaden gick otroligt fort, mycket planerande inför julen, lilljul, lucia mm.... Jobbigt att få ihop alla körlektioner, allt jobb, karlns jobb, ungarnas aktiviteter mm... Helt hysteriskt mellan varven. Mådde skit i kroppen, slut i huvudet och allmänt less på allt. Ingen hjälp eller förståelse från karln vilket gjorde mig heligt förbannad... Julen kom dock tillslut, mycket avslappnat och trevligt här hemma i lägenheten med ungarnas farmor och hennes sambo! Skrutt åkte ju tidigare, mot utlandet med pappan och hans familj så vi firade ju julafton några dagar tidigare med honom. Lilljul var helt hysterisk med alla ungar och jag mitt i allt som försökte mysa till det. Galet att man ens försöker, ungarna kommer säkert inte minnas alla detaljer i vilket fall... men jag vill ju att de faktiskt gör det, jag minns ju själv hur det var under julen och jag vill att mina ungar ska få en liknande känsla att minnas... 
Nyår firades hos grannarna med härlig trerätters och trevligt sällskap. Lugnt och avslappnat och hemma strax före ett. Och skruttan var vaken hela kvällen galet nog!! :D
 
 
Sammanfattningsvis så har året varit en berg och dalbana i känslor och humör, det har varit helt galet mycket mellan varven att hjärnblödningen varit farligt nära vissa gånger. Och även om både karl och barn är fruktansvärt billiga ibland är det ju de som gör att jag orkar vidare. Älskade fina ungar och älskade karl som står ut med mig, oss och livet... Det är ju värt allt i slutändan även om vägen dit är jävligt krokig.
Vännerna finns i livet på många sätt och vis och jag är bara så glad över att de gör det. Fina vänner är få förunnat och jag är lycklig att jag ha de bästa vännerna man kan tänka sig!
 
Nya året hoppas jag kommer ge oss lite stabilitet i vardagen, det är galet mycket ibland och jag hoppas att allt kommer flyta på lite lättare. Jag hoppas också att vi får hålla oss friskare (har ju en galet jobbig förkylning nu som hållt i sig i 1,5 vecka... snorar ihjäl mig och hostar som en idiot!!) och får tid att njuta av varandra! Jag tror jag hoppas att året kommer bli bra, jag hoppas att jag lyckas med det jag håller på att ta mig för och att jag inte får hjärnblödning på kuppen...
 
 
Väl gott alla fina!
 
 
 
 
 
 
 

Gott nytt!

Kategori:

Jaha men då var det ett nytt år igen... Har lite smått ångest över att jag inte lyckats plita ihop en årskrönika för det gångna året men än är inte undrens tid förbi. Plötsligt händer det liksom!
 
Livet är oerhört stressigt just nu, hela januari och februari kommer gå i raketfart och det är något att göra precis hela tiden. Är så fantastiskt tacksam över våra härliga grannar och vänner som ställer upp som barnvakt när det kör ihop sig och det gör det mycket nu närmaste tiden har jag märkt. Karln har ju fått lov att boka om så mycket sista veckorna så nu lär vi kalla in barnvakt när jag ska ut på något. Det går ju även om det är en smula opratiskt och mycket planerande för att få ihop allt. Men det går... 
 
Idag är vi hemma jag och småkidsen. Skruttan är lite snorig och hänging så hon blir hemma idag och imorgon i hopp om att operationen blir av på torsdag som planerat. Och den där operationen då... Jag har ju gått sedan återbesöket i augusti/september och bara väntat på en tid men ingenting har dykt upp... Tänkte ju i mitt stilla sinne att de hade mycket att göra efter sommaren så jag tog det hela med ro... dessutom har ju skruttan hållt sig relativt frisk med öronen och halsen så det har ju inte varit någon panik! Meen... efter nyår kände jag att nu lär jag nog kolla läget med kliniken och fick prata med en sköterska som var väldigt förvirrad och undrade vaddå operation. Hon gick in i skruttans journal och läste och jovisst, det skulle ju opereras men att den orden liksom inte gått iväg till op-folket och därav den uteblivna kallelsen... Jaja, sånt som händer tänkte jag och sedan tog det bara några dagar tills det damp ner ett brev i lådan. Op blev bokad till den 21a. Givetvis den enda dagen ever som vi inte kunde då jag lär iväg på en annan grej då. Ringde dit och bokade om och sköterskan lyckades hitta en tidigare tid eftersom skruttan tydligen låg på högsta prioritet pga slarvet de gjort. Tack och bock sa jag, nu var det spikat tills nu på torsdag alltså. Fick någon dag senare även ett brev från hennes läkare där han förklarade att det var hans fel att operationen dröjt då han missat att uppdatera journalen och han bad så mycket om ursäkt och hoppades att det inte vållat damen alltför mycket besvär... Och nej, det har det ju inte tack och lov! Känner att det ska bli så bra att det äntligen blir gjort och förhoppningsvis kommer hon hålla sig friskare i vår, kunna sova bättre om nätterna och sluta vara så förbaskat fumlig och snubblig! :D  Bara hon piggnar på sig med förkylningen nu, sen så är det dags! :D
 
Lillprutten är pigg och glad han... växer så det knakar och fick full pott på BVC härom dagen. Läkaren var helt till sig över att han kan sitta nästan helt själv och tyckte det var jäääättetidigt... Ööhh, njae tänkte jag men det var ju bra att hon tyckte han var snabb! Han fick dubbelsprutor med vaccin och blev jättedålig på kvällen sen... Grinade och grinade hela tiden och hade verkligen jätteont. Det var dock bättre dagen efter och sedan har han ju varit precis som vanligt. Pratade med fina E och diskuterade det här med vaccin, speciellt alla rekomenderade doserna som är i standardprogrammet och jag förstår verkligen inte att folk väljer att INTE vaccinera sina barn mot dessa sjukdomar?! Mässling, påssjuka, röda hund mm ÖKAR ju på grund av dessa föräldrar och jag kan ta och meddela att det kan vara LIVSFARLIGT för barn att få dessa sjukdomar ÄVEN om dagens sjukvård är väldigt utvecklad. För att inte tala om alla barn man kan råka komma i kontakt med som har någon grundsjukdom... de kan tyvärr stryka med av detta! :( Vaccinet som ges till barnen har ju alla barn fått i minst 30 år, känns ju liksom som att det är lite skillnad på detta och tex. panerix som stressades fram för att skydda mot svininfluensan (som jag själv avböjde att ta, trots att jag var gravid... detta kändes ju inte ett dugg säkert då läkemedelsföretaget till och med avskrivit sig ansvaret för ev. biverkningar...)  Exakt vad är föräldrarna rädda för med detta ordinarie vaccin? Gränserna är ju öppna i större delar av världen, folk åker hit och dit och på köpet kommer det ju en himla massa olika sjukdomar från de länder som INTE vaccinerar alls pga pengabrist alt. okunskap. Allt detta liksom övergår mitt förstånd!?
 
Jag och min kloka vän diskuterade även det här med barngröt som är så på tapeten nu... Att det är gifter i gröten som är på tok för höga och att tre mål gröt om dagen skulle ge så höga halter av gift att hjärnan kan ta skada på ett barn. GIVETVIS är det ju katastrofdåligt att det är så... men det är ju inte maten i sig det är fel på. Utan jorden spannmålet odlas i. DÄR finns gifterna. Och hur kom kemikalierna dit då måntro? Känner att min miljötänkande hjärna slår bakut... 
 
I söndags var det cup på bortaplan för skrutten, såklart åkte de på storstryk som vanligt MEN spelet var fantastiskt bra till skillnad från tidigare matcher så det var jätteroligt att se. Skrutten var SÅ jädrans duktig, sprang som en dåre och var inte rädd att ge sig in matchen. Tidigare har jag varit lite avvaktande och lite "rädd" i vissa situationer men nu börjar det arta sig! Nästa lördag ska vi vara sargvak på dammatchen hemma och på söndagen är det återigen dags för hemmamatch för skruttens lag. Hoppas hoppas verkligen att de slipper få stryk med tvåsiffrigt. Och att de själva lyckas pilla in ett mål eller två. Skulle ge laget sån härlig vinnarkänsla som omväxling!
 
Ja just... efter att vi stått i kö i 7 månader så blev det äntligen en ledig plats på familjegympan för mig och skruttan! Nästa vecka kör det igång, förutsatt att damen brlivit bra i halsen då såklart... ska bli fantastiskt roligt att prova på och se om hon tycker att det är roligt! Lillparveln får hänga med på ett hörn han också, är ju bara glad att få ligga på golvet och dreggla liksom. Om han nu ligger still, är nog inte så långt bort innan han kan lyckas ta sig framåt ordentligt. Cirklar och bakåt är det som gäller än så länge...
 
Karln fyllde år igår så idag blir det lite födelsedagsfika. Ska slänga ihop en marängtårta hade jag tänkt och hinner jag ska jag försöka masa mitt blekfeta arsle till gympan. Vuxengympan det vill säga... kommer också bli fantastiskt intressant om jag dels ens kommer dit och om jag kommer orka och om jag kommer att komma ur sängen imorgonbitti?! Har haft sån fruktansvärd ledvärk senaste veckan, sådär pass att jag nästan grinat av smärta. Ingen mörker i sinnet tack och lov, bara lite allmänt slutkörd... Får se hur det känns på eftermiddagen helt enkelt... 
 
Har ju äntligen fått tummen ur också för att besöka läkaren ang. kothelvetet i ryggen som ska göra så ont jämt. Får se vad de säger om den. Kanske blir nödslakt direkt, vad vet man?! 
 
Känns som att det bara är sjukdomar och krämpor men hey, sånt är livet?!  ;)
 
 
.

Jul jul, strålande jul...

Kategori:

Har gått runt senaste tiden och sjungit för kung och fosterland. Och karln tycker inte alls det är någon skönsång... förstår inte alls vad han menar. Värsta påhoppet liksom.
 
Jul ja. Det blev ju det i år igen. En mysig, lugn och avslappnad jul med god mat och gott sällskap. Vi var här hemma i lägenheten jag, karln, småkidsen och lilla farmor och bonusfarfar. Trevligt och skönt. Känns lite konstigt att inte fira hemma med släkten, men vi lär ju bygga egna traditioner i vår lilla familj istället.
 
Har varit väldigt tomt utan skrutten i vilket fall, han lever ju livets glada dagar i utlandet och kommer hem strax innan skolan börjar igen. Så tomt men vi hade en mysig lilljul innan han åkte. Käkade julmat och öppnade paket. Skrutt fick bland annat en helikopter och jisses vilken hit det var. Till och med karln satt och ville ha en lika... :P
Samma dag skrutten slutade skolan åkte vi iväg och oturligt nog missade vi tåget med ungefär 30 sekunder. Mitt fel såklart, de hade ju ändrat tidtabellen den 9e dec och det hade inte jag kollat. Surt sa räven och vi hostade upp 650 kr till SJ i stället och kom iväg drygt en timme senare... På vägen hem tog jag givetvis ett lokaltåg och när jag skulle betala berättade konduktören att det var halva priset på dagbiljetter. Sååå... min resa fram och tillbaka (med alla ungar) kostade alltså 750 kr pga SJtåget och inte 165 kr som det skulle ha kostat egentligen. Precis vad jag behövde såhär vid jul. Suuuuur..
 
Har jobbat idag, superroligt att få göra något vettigt en stund. Utan barn... :P Kom hem och karln drog iväg direkt, han skulle leka med sin kompanjon idag. Lillskruttan har feber och är sådär allmänt kinkig och vrång. Matvägrar gör hon också, undrar om hon har ont i halsen precis som en annan har... Yackit vad det gör ont!! :( Lillprutten är glad och lycklig, dregglar som aldrig förr och verkar ha lite besvär med tänderna. Stackarn.
 
Ikväll blir det slappande i soffan, känner mig rätt slut. Grymt ont i handlederna också., Pissvinter!
 
 
.

Men dra åt helvete...

Kategori:

Hur mycket snö kan det egentligen komma undrar jag? Det är helt galet, snövallar höga som fasen och snorhalt på gatan. Slirigt att köra bil vill jag lova, grymt spårigt och läskigt som fan! Hade körning i fredags, första gången jag skulle köra på vinterväglag och sa åt min härliga lärare att om jag kör i diket nu, då är det fan ditt fel! :D Tur han kan ta mina utbrott den där mannen... sitter ju och svär som en dåre där i bilen... HAHA!  Det går framåt iallafall, känns bättre än vad jag trodde att det skulle göra!
 
Annars då, förutom all snö som bara vräker ner... Jodå, det rullar på som vanligt. Karln hade spelning i helgen så han var borta, jag jobbade i lördags och jisses vad det är trevligt att få göra något vettigt! Trivs som tusan på mitt jobb, är fashinerad över att jag kommer ihåg detaljer, skötselråd mm. Lämnade ju i början på sommaren, då var det högsäsong på sommarsortimentet och kom tillbaka till det grövsta vintermodet. Galen kontrast! Fick förfrågan om jag ville jobba i sommar och det skulle inte sitta helt fel med att jobba en halvtid kan jag lova. Är så trött på att bara vara hemma, även om det är jättemysigt att njuta med ungarna. Känner att jag inte är gjord att vara en hemmamamma liksom...
 
Håller på och pysslar lite inför jul, bakade lite kakor och julkola igår och ska göra saffransskorpor och en annan slags kola idag eller imorgon... Tar en sak i taget liksom, måste hinna med mellan blöjbyten och gapskrik. 
I morse vid frukost så råkade lilldamen kissa på sig. Hon var helt inne i sin lek och kände nog inte att hon kissade. Har ju inte hänt några olyckor på väldigt länge, knappt några alls sedan hon slutade med blöja så det var ju ingen fara. Sånt som händer liksom. Men hon är så grymt duktig... slutat med napp och sen blöja helt och hållet. Har gått så oerhört smärtfritt alltihopa, är galet imponerad av henne. 
 
10 dagar kvar till lilla julafton. Vi lär ju fira i förtid eftersom skrutten åker på semester till utlandet den 21a. Samma dag som de slutar skolan så jag hoppas att vädret håller fan på sig så vi kan ta oss ner till mötesplatsen. Hans bonusmorfar skulle komma och hämta honom. Så himla roligt för honom men så galet tråkigt för oss. Första julen i lägenheten själva, bara vi i familjen och då ska han åka iväg... Buhuu!! :( Får se om lilla farmor och hennes sambo kommer på julafton. Inget är bestämt och jag vet inte riktigt vad jag känner om allt. Får vi besök så ökar ju kraven på hur julbordet ska se ut till exempel. Och även om jag bara kan kasta ihop ett helt ok julbord utan några större ansträngningar så vet jag inte om jag orkar... för jag vet ju, precis som ni alla vet, att det är jag som för göra alla förberedelser, handling, tillagning och servering. (och så undrar karln varför jag är trött och grinig alltsomoftast?!  Såhär ser ju min verklighet ut. Varevigadag.) Och ja, även om det går så vet jag inte om jag har lust... Ska fundera lite på den... Det ska bli skönt iallafall, att stanna hemma och bara softa... Blir nog lika på nyår, har ingen som helst lust att ordna skjuts någonstans och frysa. Nää... skåla i lite bubbel hemma och bara vara tycker jag låter som en bra idé...
 
Har haft vilda diskussioner på nätet ang den där pepparkaksincidenten... Var ju en liten pojke som inte fick vara pepparkaksgubbe i luciatåget för att skolan hade bestämd det. För det var ju tydligen en stor risk att mörkhyade kunde ta illa upp. Men pust, suck och stön säger jag bara. Snacka om att dra debatten åt helt fel håll. Sånt där är ju för det första bara löjligt och för det andra så ökar det ju snarare på främlingsfientligheten. Blir helt matt. Hur tänkte skolstyrelsen där undrar jag? Och sedan, drevet av rasism som kom efteråt som en jädra svallvåg... "ååhh, det är muslimernas fel... jävla invandrare ska fan ta och anpassa sig efter oss... så går det när sverige tar emot får mycket flyktingar... bla, bla bllllaaa..." Men vet ni en sak? Det är fan BÖGARNAS fel!!! ;) Nu var det ju ett felaktig beslut av skolan och det har de ju rättat till nu... men det är ju reaktionerna från folket som är mest skrämmande faktiskt. Speciellt på nätet där många oftast kan sitta helt anonymt och kasta ur sig skit utan att tänka sig för. Pinsamma, simpla, främlingsfientliga snorvalpar är vad de är!
Och som en klok vän sa till mig; Alla som diskuterar svenska traditioner, främlingsfientlighet, invandring och migrationspolitik brukar börja med "jag är inte rasist... meeen..." och sedan kommer det något idiotiskt påhitt om borttagna traditioner, att muslimerna tar över sverige, invandrarna får en sjuhelvetes jädra bidrag och så vidare. NÄR ska folk inse att andra människor, kulturer och traditioner INTE är farligt utan snarare bara främjer Sverige, samhället och medmänskligheten? vi är alla människor, vi har alla samma rättigheter och i sverige har vi alla samma rätt till bidrag mm...
Man SKA ta upp till diskussion, absolut, och alla ska få komma till tals men att hålla på och dra upp en massa skitsnack och påhittade fakta ang invandring ect. är helt galet. Skäms på er. Och börjar man med att dra upp kortet: "jag är inte rasist... meeen" så har man ju redan satt ribban, inte sant? 
 
Nåväl. Ska ta tag i hemmet lite, sätta på perkulatorn och avnjuta en kopp kaffe och en chokladkaka som min bästa bonusmoster skickade recept på. Satans goda kakor vill jag lova! (och givetvis blir de inte alls lika bra när jag gör dem såklart. LOAD.)
 
 
So long suckers.
 
.

Jaha... men annars då?

Kategori:

Jodå tack, bilen går ju jävligt bra! 
 
Jämna plåger, är det inte det ena så är det de andra... känner att huvudet kokar mellan varvet. Är så satans mycket hela tiden, tror faktiskt på allvar att trebarnschocken kommit nu. Helt åt helvete är det kan jag lova.
 
Mina barn är galet söta och när jag tittar på dem går ju liksom hjärtat sönder av kärlek men jag har märkt att jag mer och mer bara bråkar med dem. Jag gapar och skriker, hotar och bråkar och känner mig bara sur, elak och vresig. Lillan vet ju precis vilka knappar hon ska trycka på för att topplocket ska gå, Skrutten är GALET jobbig med sin preeteen-attityd och lilla plutten då... joo... han är skötsammast av de alla men börjar bli ofantligt jobbig eftersom tänderna bråkas så med honom. Ofta känner jag att jag bara vill rymma. 
 
Utöver att ta hand om alla barn och allt som de behöver hjälp med så är det ju katter,handling, hem, matlagning, städning, tvättning mm. som står på agendan. Jag själv ser ut som sjuhundrasvåra år och jag vill bara kräkas över min egna spegelbild. Jag är matt i kroppen, har ont i varenda led och muskelfäste och känner bara blä på livet. Vilket inte är så konstigt såklart. Men ändå.
 
Senaste tiden har vi varit sjuka som bara den, haft magsjuka två omgångar och allmänt sega och hängiga. Förförra lördagen skulle jag jobba, vilket jag såg fram emot som tusan eftersom vi skulle ut och käka efter jobbet. Meeennn precis som vanligt när jag äntligen ska ut på något roligt som inte inkluderar barn så blir ju någon sjuk och denna gång blev ju lillan magsjuk. Och i lördags skulle jag iväg på klädloppis och förhoppningsvis få sälja iväg lite bebiskläder men då snöade det ju helt jävla galet mycket och jag kände inte för att tvinga ut vår fina granne i snöstormen för att skjutsa mig när väglaget och skikten var så pass dålig... (vilket egentligen var tur det, för på kvällen sen fick ju jag magsjukan...) Hurra hurra! Bara ett axplock från min vardag. Alltid något som skiter sig och det gör mig galet irriterad.
 
Min trettioårsfest blev en succé iallafall, då många av mina fina vänner kom och förgyllde min kväll och trots den fisljumna maten så var humöret på topp och jag dansade större delen av krogvistelsen. SKITkul hade jag och vännerna verkade haft kul de också trots den galna blandningen av olika människor!! Hade stressat som en idiot hela veckan innan, planerat allt i detalj eftersom man lär styra upp allt med lite extra luckor när man har småkids. Ena dagen var det handling, andra dagen mathandling, sedan sanering av hem, ställa iordning lokalen, laga all mat, göra efterrätt mm... Det gick i 190 alla dagar verkligen men i slutändan var det SÅ värt det! :D Det enda negativa var ju att vi kom hem kl. 03 på natten och lillfisen vaknade efter 30 min, fick mat och somnade (tackochlov) iofs om och snarkade gott ungefär två timmar till... Men sedan var det bara att kliva upp ur sängen och starta dagen igen. En smula mör må jag erkänna även om det blev väldigt lite alkohol under kvällen! 
 
Jag är så glad och tacksam över mina vänner och underbara grannar som engagerar sig på alla möjliga sätt, de hjälper till och stöttar när de kan och jag känner mig så galet lycklig som har dem! Hur fan skulle livet gå runt om inte de fanns?? :O
 
Förutom att vi haft/har (jo, karln har det nu och han är ju mer eller mindre döende såklart) kräksjuka så har det kräkts ner en sjuhelvetes massa snö senaste dagarna också och jag känner mig liksom mer och mer som den där gubben i "en snöskottares dagbok" FY FAN alltså. Jag tycker snö är fantastiskt vackert, med rimfrost och snötäcken över allt... men liksom... det måste ju finnas någon gräns på vad som är okey och inte? 60 cm snö på typ två dygn är INTE okey!! Det har varit jättevackert i två dagar, med gnistrande snö och sol hela dagarna men så idag då... joo sörru... då kommer det MER snö. Hur fan är det ens möjligt??? Det räcker ett tag nu, fatta!
 
Har haft jättemycket vettigt att skriva om men som vanligt är det som bortblåst när jag väl har tid att plantera arslet framför bloggen. Pust. 
 
Känner ibland att allt är hopplöst, det gör mig så ofantligt frustrerad och det är inte alls så jag vill känna. Vet bara att om det kommer fortsätta såhär måste det till en drastisk förändring. För det är inte okey. Och jag vet att den förändringen kommer göra livet helt annorlunda och det gör ont i hjärtat att mista något som betyder så mycket... men samtidigt så är det inte hållbart i längden och det går inte att leva i en fantastivärld där vi låtsas att allt är okey. För det är det verkligen inte. Alls.
 
 
Nåja. Nya friska tag imorgon efter en god natts skönhetssömn? Hoppas det.
 
 
Ps. Kära Tomten. I julklapp vill jag endast ha snälla och rara barn. Om det inte går att få mina barn till det, får du gärna byta ut dem.
 
 
Ps2. Skojjade bara. Önskar mig en gummerad stekpanna.
 
 
.

Stålkvinnan!

Kategori:

Hittade denna text för länge sedan och - i brist på en rejäl uppdatering på grund av tidsbrist nu under rådande magsjuka och det som jag visst tror kallas livet - får ni hålla tillgodo med denna:

"Du är en ung kvinna i dina bästa år. Snygg, smart och sexig. Du vill leva livet, ha roligt, testa gränser och testa på sex med olika människor – precis som dina manliga jämnåriga.

MEN STOPP!! Du är tjej!!! Gå inte klädd i för utmanande kläder, då är du en hora! Ha inte för många killar, då är du en hora! Drick inte för mycket alkohol, då är du en hora.. Nej, du ska vara snygg – men inte FÖR sexig. Du ska vara smart – men inte FÖR smart, då är du ett hot mot mannen.

Enligt mallen ska du ju faktiskt vid unga år träffa en lämplig man. Han behöver inte vara jättesnygg, jättekul eller jättesmart, du får nöja dig med det du får! Ni håller ihop i många år. Det vill säga du sköter ert första gemensamma hem medan han lever ett sköönt liv tillsammans med dig.

Sedan får ni barn. Tycker du det var ojämställt innan? Nej, nej det är FÖRST NU den ojämställda biologin kommer in. DU blir gravid, inte NI! DU bär barnet i DIN kropp. DIN kropp förändras kolossalt inte hans! Sedan är det dags för DIG att föda! Ditt underliv spricker, klipps, går ibland sönder för resten av ditt liv – hans kön…består. Sedan när bebisen är ute är det DU som ammar. Ammning = matning, nattning, tröstning…Vad fan gör han??? Månaderna går, rollerna består. Du sköter om hem, barn, familj samtidigt försöker du BANTA för att du har ett litet hopp om att få tillbaka din gamla kropp. DU går upp till babyn varenda natt och är JÄTTETRÖTT, han …sover…jättegott.  Efter några år är du jättetrött, sliten, lätt överviktig och bitter över jämställdheten som gick åt helvete. Din man är också jättetrött, jättetrött på att DU inte vill ligga lika ofta som förr, så stackars mannen blir sexuellt frustrerad, men han finner lätt bot på det genom att vara otrogen mot sin tråkiga kvinna där hemma. Du får reda på detta, men kan inte skilja dig för du har INTE RÅD! Du har ju varit hemma flera år och tagit hand om barnen så din lön är ETT SKÄMT! Medan han under dessa småbarnsår satsat på jobb och karriär och har nu ett fin årsinkomst. Så ditt val är att stanna hos din skitstövel till man, acceptera honom som han är och tillfredställ HANS behov så kanske kanske du kan känna en uns av lycka ibland..om du har tur..."

 


Inte för att mitt liv är riktigt så jädra hemskt men ibland ser man liksom rött... 

Hahaha...

Kategori:

Tror ni på allvar att det blev någon yoga eller? Två onsdagar i rad har min käre sambo "glömt bort" att jag skulle iväg så jag har snällt fått lov att stanna hemma med kidsen. Jättekul. Verkligen.
 
Kan ärligt ta och säga att förra onsdagen var jag SÅ jävla nära att kasta ut honom. Fruktansvärt respektlöst och egoistiskt av honom att "glömma" TROTS att jag påminnt honom... Första gången kom han med och sa att han hade "glömt"... Andra gången jobbade han över och när han kom hem var han ångerfull och bad om ursäkt. Jag bet mig i läppen och röt i att det hjälper inte honom nu. Sen var jag tyst. Hela kvällen.
 
Jag förstår att han är lite disträ med tanke på hans mående och begravningen och allt annat skit som cirkulerar nu... men någonstans måste man ta sig i kragen och bete sig vuxet och ansvarsfullt? Skulle jag bara lägga mig ner och ge upp när jag mår skit eller? Vem fan ska ta hand om allt då? 
 
Sedan stör jag mig som fan på att när han är dålig, behöver sitta ifred, stänger av allt och bara kopplar ifrån så är det oerhört livsviktigt och det finns INGET utrymme för att jag kanske behöver andas? Mår jag skit, har rövont i kroppen, haft ungarna runt halsen alltför länge... whatever... då spelar inte det någon roll. Jag får helt enkelt bara köra på som vanligt för att HAN måste koppla av. Jaha? Jag och mitt måeende är sekundärt liksom. Vareviga gång. Blir så satans less.
 
Sen ska jag inte svartmåla honom helt och hållet nu heller. Han försöker faktiskt vara bra, han är snäll och hjälpsam emellanåt och vi har det egentligen jävligt bra även om jag önskar att jag skulle få lite mer avlastning. Orkar liksom inte vara mamma åt alla fyra hela jävla tiden. Orken att ro hela båten själv finns inte alla gånger. Men trots detta stirr ner i höpplöshetens mörka hål så älskar jag ju honom och vi skrattar varje dag ihop och det är väl därför som jag står ut antar jag?
 
 
Annars då. Jo, jämna plåger kan man säga. Höst, kyla och fukt gör ju sitt till. Kroppen är sämre än sämst, Kiropraktorn bråkade med kroppen i fredags, knäckte högra sidan av bäckenet och gick även brutalt på den trasiga kotan i ryggen så jag har ont som bara fan. Armbågen håller på att ta knäcken på mig, värker bitvis att jag heller vill amputera. Knät lyckades jag trycka till igår när jag och grannen lastade en diskmaskin i bilen. Känns optimalt alltsammans. Verkligen. Urrk.
 
 
Operationen för lillan väntar vi fortfarande på, hoppas att det blir av snart och att hon kommer kunna sova bättre. Hennes nattsömn är liksom under all kritik känner jag och det påverkar ju oss alla, sömnen är oerhört viktig och det räcker ju med att lillprutten håller på och bökar på nätterna.
 
 
Skrutten är en smula obstinat som vanligt men jag blir väldigt stolt över hans mognad. Skickade ner honom på affären för några dagar sedan för att handla lite. Räknade ut hur mycket det skulle kosta men eftersom han tog skitdyr falukorv så räckte inte pengarna till två stora mjölk bland annat. Smart som han var så bytte han då till två små mjölk istället. Låter som en liten grej kanske men för honom som grinar vid minsta motgång var det ett jättekliv. Likadant när han var ner till stan i förra onsdagen på sin kurs så missade han bussen hem med någon minut. Karln var ju på jobbet så han kunde ju gå dit men smart som han var sa han i telefonen att han minsann kunde ta en annan buss hem och sedan gå ifrån ICA där bussen stannar till. Smart grabb och jag blir imponerad över hans ökade säkerhet faktiskt. Känns tryggt för ibland undrar jag hur han ska fixa livet eftersom han är en mjukis. Som försöker spela tuff ibland... Gullunge är han iallafall.
 
Nåväl. Nu sitter vi här med mössor inomhus och störs av en enorm betongborr som försöker ta sig in i vår lägenhet genom väggen. Fy SATAN vad det låter illa!!! God jävla tisdag då!?
 
 
.
 
 
 
 
 
 

Var är glamouren?

Kategori:

Mitt liv är så ofantligt glamourfritt att jag faktiskt nästan skrattar åt det hela... Jag är ju inte känd för att vilja ha särskilt mycket glamour i mitt liv, men kom igen... Ibland vill man liksom kunna ta ett bad, måla naglarna och få noppa ögonbrynen ifred. Nån gång. Faktiskt. 
 
I lördags kväll tog jag äntligen tag i mitt risiga hår och gav det lite mer färg i hopp om att det ska se relativt okey ut ett tag till... frisören får faktiskt vänta lite till... Hur som, där står jag med klet i hela håret och under verkningstiden så skrubbar jag handfatet och toaletten. Allt för att tjäna in lite tid eftersom hela hemmet lär tas tag i på söndagen i vilket fall och det är ju jag som står för 90% av den sysslan som alltid... Men rolig lördagskväll liksom... :S
 
Känner mig som en husfru mest hela tiden, det är alltid något som ska göras, det ska handlas, planeras mat, lagas mat, tvättas, ordnas, fixas, donas och grejjas. Det är barn som ska ha packade ryggsäckar, det ska planeras tandläkarbesök, läkarbesök, det ska kollas kläder, mössor, vantar, skor... Det ska saneras ungar, det ska matas ungar, vattnas blommor, matas katter, göras rent i kattlådan, det ska grovstädas med fönster, kylskåp mm... Det är saker HELA TIDEN. Och sånt är ju livet, det är helt okey. Vissa saker kan man vänta med och det går ju bra det också... men det här mest basic - det som MÅSTE göras varje dag - det hamnar liksom helt automatiskt på mitt bord bara för att "jag bara är hemma". Visst, det är okey. Men det är fan inte rättvist att allt står och faller på enbart MIG. Känner att jag är så less. Jag behöver få lite tid ifrån allt det här, men uppenbarligen så får man vara lycklig över att gå iväg på MVC för återkollen och ett besök hos kiropraktorn utan barn. Detta med en smula stress att hinna tillbaka för att ta lillprutten dock. Jävligt härlig egentid verkligen. Känner att det är skittråkigt att det är jag som styr hela båten själv, blir så besviken på karln som helt enkelt tar för givet att jag ordnar allt. Han kommer hem efter jobbet, med maten på bordet och sätter sig vid datorn och där sitter han sen. Diskar gör han tydligen bara en gång i veckan och han är borta en eller två kvällar i veckan för att leka med sina bandpolare. Kul. Tänk om en annan fick skita med dörren stängd nångång?
Han har till exempel inte ens anmält till FK att han vill ta ut sina 10 pappadagar för lillprutten och nu har de 60 (!!) dagarna gått och nu är de tio dagarna borta. Smart verkligen. Är inte mycket pengar det handlar om, utan snarare själva grejen. Hur jävla svårt kan det va? Detta dessutom trots att jag påmint honom minst tre gånger. Jag vägrar vara en morsa åt honom, han måste ju lära sig tänka själv. Karlar!!! :(
 
Blir bara så trött och less på allt... 
 
Lille kattungen är ju fantastiskt underhållande iallafall. Så oerhört social och gosig och fruktansvärt busig! ALLT går att leka med och detta gör hon mest hela tiden. Kan inte förstå varför gardinerna är rynkiga och blommorna helt dissekerade... ? ;)
 
Lillprutt sköter sig fortfarande, han har börjat upptäcka sina händer nu och tittar på dem med stooora stooora ögon. Dessutom har han börjat skratta, så otroligt vackert vill jag lova! Underbara barn!
Storasyster driver mig till vansinne mellan varven men det är ju så med tjejjer och treårstrots antar jag. Hövva. Nu är hon förkyld och igår trodde vi hon skulle få krupp som vanligt men det gick faktiskt bra. Misstänker dock att örat kanske bråkar, dock det med rör så det är ju positivt om det är öroninflammation. Inväntar optid på ÖNH också, kanske vi slipper allt det här med öronen och halsen. Och förhoppningsvis kanske hon börjar sova ordentligt på nätterna...
Storebror är energisk som få och en smula obstinat men skötsam i skolan, fröken tycker han är en bra kompis och tur det eftersom det börjat blivit alldeles för dålig stämning i klassen. Bråkiga, arroganta och respektlösa barn!! :( Sonen är ju en fin och bra kille men jag vet att han har väldigt lätt att dras med de bråkiga och "häftiga" barnen så jag håller liksom bara tummarna och försöker förklara för honom att han inte ska leka med dessa barn. Men det känns svårt, vad är jag för morsa som ska bestämma vilka han ska leka med eller inte bara för att jag får en dålig känsla av vissa barn?! :O Är svårt det här... Föräldraskapet är tufft när barnen är små men det blir ännu jobbigare när de blir äldre. Stora barn, stora bekymmer som man brukar säga och det enda man kan göra är sitt bästa och hoppas att det går vägen. Jag satt hos grannarna för några veckor sedan, smet ifrån läggningen av barn och drack kaffe istället... (skulle dock hämta tidningen åt karln då hans mormors dödsannons var i den) Dessa grannar har två vuxna barn, två jättefina grabbar runt 20årsåldern. Det är så härligt med dem för de åker ofta iväg på små semestrar, ut på restaurang, iväg på äventyr tillsammans alla fyra. Och detta ofta på barnens intiativ... Det är så fint, jag sa det till dem att "sådär vill jag också ha det när mina barn blir stora!" Jag vill att mina barn ska fråga om vi ska hitta på något, om vi ska göra saker ihop, komma förbi på en kopp kaffe (och lämna lite smutstvätt kanske? :p ) och helt enkelt bara vilja vara med sina gamla päron! :D
Jag har själv varit väldigt familjär, velat vara hos mina föräldrar och äta ihop och så men något mer än en tripp till någon loppis eller så blev det ju aldrig... men ändå, själva familjekänslan har alltid varit stark. Nu är det ju som det är och det innebär att den familjedynamiken inte är den samma längre. Då läggs det ju mer på att få en liknande känsla i vår egna familj med våra barn. Back to basic liksom. Kommer bli intressant att se hur det blir i framtiden!
 
Funderar fortfarande på om jag ska ordna någon födelsedagsfest... skulle vara roligt men frågan är ju om jag ska orka styra upp det också? :O Kanske bara ska ta en sup och gå ut på krogen i all ensamhet och dansa. Och pausa. Och dansa... och pausa. Fast egentligen bara dansa för jag lär väl göra det väldigt intensivt när jag äntligen är ute i friheten en timme eller två... ;)
 
Besöket hos kiropraktorn var ju ganska intressant... Jag tycker jag är så stel och det tyckte ju hon också, det brakade lös i både rygg, bäckenet och nacken men hon hade lite svårt eftersom jag tydligen är överrörlig i kroppen. Kanske är därför som jag uppfattar mig själv så stel fast jag kan sträcka ut mig "normalt" mycket rent synmässigt ? Ska iallafall dit en gång till om två veckor ungefär och nu på onsdag ska jag på yoga. Ett steg i rätt riktning innan jag ska göra entre på gymmet... :D Ska bli väldigt intressant att börja, har alltid velat göra yoga men aldrig haft möjligheten. Nu TAR jag mig den och dessvärre kommer jag stressa ihjäl mig för att få någon timme ifred att få andas ... :(
 
Jaja. Mycket gnäll blev det. Kanske jag kan vara en kåt, glad och tacksam hemmafru nu när jag fått ur mig lite... eller hur det nu var...
 
.
 

Finaste missen...

Kategori:

Nu är det en vecka sedan vår fina granne hittade vår gamle katt död i buskarna. Han hade tillslut gett upp, väldigt väntat men fruktansvärt jobbigt ändå. Han har levt ett hårt liv och blev ungefär 18 år... Ända sedan i december då vi fick lov att avliva vår kattfröken har vår gamle panter betett sig konstigt, han blev smal, jamade väldigt och var helt klev periodvis och konstigt vore ju annars med tanke på hans ålder. Nu fick han somna in under sina favoritbuskar och jag är bara glad över att vi hittade på honom och slapp fundera på vart han tagit vägen. Jag hoppas han har det bra där han är nu, ihop med kattfröken och min fina röda fröken som lämnade mig för många många år sedan. Detta är ju nackdelen med att ha djur, man förlorar dem tillslut och allt känns bara så sorgligt...
 
Som om inte det vore tillräckligt så fick vi reda på i förrgår att karlns mormor gett upp... hon nådde en högaktningsfull ålder på 94 år så det var inte helt oväntat heller men oerhört jobbigt för karln såklart. Tror nog han har det svårt att förstå allt och det ÄR ju svårt att greppa att personer dör sådär. Man vet liksom inte riktigt hur man ska reagera och känna...
 
Här hemma är det full rulle som vanligt, har haft oerhört mycket saker planerade senaste tiden och livet som trebarnsmamma är stundvis galet hektiskt... Lilleprutten sköter sig fortfarande fantastiskt bra vilket underlättar enormt då de andra barnen är krävande. Prutten har börjat le nu och han är bara så fantastiskt vacker att man liksom dör lite mellan varven! Envisa damen tror hon bestämmer allt här i världen så ibland skulle jag vilja skänka bort henne till bättre behövande och när jag känner att topplocket är på väg att gå blir hon jättesmörig och söt och då smälter man igen. Helt magiskt att en sån liten tjej kan manipulera sin mamma så enormt... 
Skrutten började ju skolan förförra veckan, han trivs bra och leker mycke4t med en ny klasskompis som bor här i området. Och vad gör de då? Jooo... spelar minecraft typ jämt. Sicka nördar! Jag berättade för dem att om man skulle slå upp ordet "datanörd" i ett lexicon skulle det komma upp en bild på dem vid dataskärmen... haha... :D
 
Nu när hösten är på intågande (och det med besked har jag märkt) är det dags att ta hand om hemmet som blivit försummat sedan i våras... Är på jakt efter nya gardiner i vardagsrummet och jag har äntligen lyckats lämna in en arbetsorder på omlackering av våra kräkaprikosa köksluckor. Inte en dag försent kan jag lova... Ska upp en fondvägg på ena väggen och målas om lite, sedan ska vår fina stringhylla upp och köket kommer bli som nytt! :D 
Givetvis känner jag stort behov av att göra om mig själv också, skulle vilja klippa av håret eftersom det är så fruktansvärt slitet men jag vill ju även behålla längden... svårt det där. Skulle vilja färga det åt det röda hållet också men är tveksam om det skulle passa mig... Nya skor blev det också, jag har ju förmånen att jobba i skobutik när jag inte är hemma med bajsungar så jag får ju betala halva priset. Sååå... jag var förbi jobbet häromdagen och sprang på ett par apsnygga kängor som jag givetvis fick lov att köpa. Karln var söt och betalade dessutom så det var ju snabbt gjort... ;) Vill göra om i lillans rum också, hon har gula väggar i sin lilla skrubb och det är inte vackert alls vill jag lova... Så mycket jag vill göra och sååå lite tid... :O
 
Har äntligen fått kontakt med söta fröken också, hon har ju varit borta i nästan ett år utan uppenbar förklaring men nu har hon börjat höra av sig igen, allt känns precis som vanligt så jag känner att jag lämnar alla funderingar och sårade känslor och börjar om på nytt igen. Hon har varit saknad under denna tid iallafall och det känns härligt att hon valt att komma tillbaka igen... 
 
Hela hösten är planerad med mycket aktiviter, främst för skruttens skull.... Nästa vecka börjar hans 6veckorskurs i legoprogramering och han längtar sååå! Nästa helg börjar även simskolan igen och om en månad börjar innebandyn... Det kommer förhoppningsvis klaffa bra alltsammans och eftersom jag är hemma nu har jag möjlighet att få iväg honom på flera aktiviteter. Det var bara så synd att familjegympan var fullbokad, annars hade även jag och skruttan haft en aktivitet ihop. Vi står på väntelista så vi får se om det kommer bli aktuellt under hösten ändå...
 
Kroppen börjar läka ihop ordentligt så snart ska jag för första gången i mitt liv bege mig till gymmet för lite träning... känns helt galet men det kommer vara så välbehövligt. Tills vidare försöker jag gå ut och motionera men det är svårt att hitta energin och framförallt tiden. Jag rör mig dock varje dag så det är ju bättre än inget. Viktmässigt väger jag samma som innan jag blev gravid men kroppen är sig inte lik ännu... magen drar ihop sig mer och mer men det går ju saktare för varje barn uppenbarligen. Får iallafall vara tacksam över att jag gick upp så lite som jag gjorde även denna gång för jag lider med alla de som får en viktuppgång på 20 kg typ... Sedan är ju min kost inte den bästa heller... mycket fikabröd och kvällssnask blir det ju. Tänka sig att sockerbehovet är så galet stort?! Amningen gör ju inte saken bättre men jag har ju alltid varit en godisråtta... 
 
Har haft några härliga helger senaste tiden, mycket besök at fina människor och jag är bara så glad och tacksam att det finns så många bra personer runtomkring oss. Det är fortfarande svårt att greppa att vi är fem i familjen nu, vi är en helhet och jag och karln har börjat prata om vikten av att vi i familjen ska starta egna traditioner. Vi vill ju att kidsen ska minnas sin barndom på ett speciellt sätt och inte ett enda stort hattande hit och dit... det räcker ju med att skrutten åker iväg till sin pappa mellan varven, vi måste försöka hålla ihop och få egna härliga stunder allesammans. Svårt det där, med separationsbarn och familjer helt utspridda...
 
 
Nu i helgen ska karln åka iväg med sin kompanjon på mässa neråt i sverige och turligt nog passar det med att skrutten ska till pappan... så de åker i eftermiddag och kommer hem på söndag igen och tar med sig skrutten halva vägen. Hemma blir jag och småungarna, ska försöka hinna vila så mycket som möjligt OCH hinna med att göra så mycket som möjligt. Ska bli intressant att se hur långt jag kommer! :D
 
 
.

Den lilla bråkstaken...

Kategori:

kom äntligen ut förra fredagen... SOM vi har längtat efter honom!
 
Dagarna innan han kom till världen så tog vi det mest bara lungt, jag var trött och grinig och kände att den där lilla bråkungen ALDRIG kommer att komma ut. Lillan var mestadels söt men ändå väldigt obstinat och en smula understimulerad. På torsdagen så firade jag och karln 4 år tillsammans och det gjorde vi med att gå ut och äta finlunch medans lillan var på stranden med grannarna. Underbart härligt och vilka grannar vi har!! De har alla hjälpt till kanonmycket senaste tiden och det känns så jädra skönt att veta att de finns om det skulle krisa med barnvakt.
Torsdag eftermiddag spenderades ute med min kaffedrickande granne och hon var helt bombsäker att vi skulle få bebis på natten sen, hon sa att hon aldrig känt så starkt för något tidigare och hon är lite hokuspokus av sig. Jotjenare sa jag och hånskrattade... Förvärkarna var ju precis lika som de varit i flera veckor så jag kände att det inte alls skulle bli något på natten denna gång heller. Pust.
 
Kvällen kom och vi kom lite sent i säng som vanligt. Slocknade vid midnatt och hann sova i en halvtimme. Vaknade av en bil utanför, någon som släppte av lite fulla ungdomar och de lät som fan. Tyckte jag hade ett lite väl starkt tryck i ryggen och lite väl kämpiga förvärkar men låg kvar i sängen en stund. Märkte ganska fort att det nog var igång och gick upp och duschade. Var relativt lungt i magen men när värkarna väl kom så gjorde de ont som fan. Korta men extremt explosiva. Pendlade mellan 15-6 minuter emellan men jag kände jag behövde väcka karln så han hann vakna till ordentligt. Klockan var nu 01.30 och karln hjälpte mig med vetepåsen i ryggen för fullt när jag stod och flåsade mot byrån. Jag minns jag tittade på klockan och tänkte att 05.15 är bebis ute... Jävlar i min låda vad det gjorde ont... Vid 02 ringde vi in till BB och meddelade att vi snart var på väg, jag messade grannen och bad henne komma in och skickade även iväg sms till alla nära och kära  att det strax blev BB. När grannen kom in flinade hon bara, lite lätt skräckslaget dock och jag utbrast; "Jävla fan, vad rätt du hade!!" :D Vi beställde taxi och åkte mot BB vid 03... nu var värkarna lite oftare men ungefär 3-6 minuter emellan så jag trodde inte alls att det var så nära som det ändå var.
 
Karln plingade på klockan till entrén och sa något i stil med: "Ja hej, vi ska föda barn här!" Jag minns jag fnissade åt honom för det lät så jäkla korkat. Vad skulle vi annars göra liksom? Och jag tror nog damen i porttelen var mer intresserad av att veta VEM som skulle föda barn... :O Inte lätt att vara småstressad pappa...
In kom vi iallafall, togs emot av en trevlig BM och fick ett förlossningsrum direkt. Jag fick återigen den här grymt sexiga sjukhusrocken på mig och fick lägga mig med CTGapparaten uppkopplad ett tag. Låg och flåsade med värkarna i ungefär 30 min sedan började det trycka neråt så väldigt. Ringde in BM och hon kollade, lilla fröken var visst helt öppen och snart redo för förlossning. "YAY" var min tanke och återigen "ohfuck" när jag kom på att enbart lustgasen fanns till min räddning... Hur som, det spände i ryggen så jag höll på att gå åt där ett tag, karln stod och masserade med "stora handen" under varje värk och han fick trycka hårdare och hårdare för jävlar vilken smärta!! Jag andades lustgas för kung och fosterland men tyckte inte alls att den hjälpte något denna gång tyvärr så det slutade med att jag slutade och bara försökte andas istället. Jag stod upp lutad mot sängkanten i ett tappert försök att få ner bebis i bäckenet ordentligt eftersom han låg lite väl högt upp och BM inte kunde ta hål på hinnorna, jag var focuserad och riktigt "med" i händelseförloppet men tillslut blev trycket bak i ryggen alldeles för starkt att smärtan började ta över. BM och en undersköterska kom in efter att vi ringt, jag fick lägga mig ner och försöka krysta. Hade tvärdåliga krystvärkar denna gång, inte alls sådär starka och kraftfulla som tidigare gånger då jag ofrånkomligt krystat då kroppen tvingat mig till det. Nu kändes det som att kroppen bromsade upp förloppet eftersom jag så tydligt mindes smärtan från senaste gången jag födde. Jag var helt ärligt på väg att kasta in handduken där ett tag, BM lyckades få hål på hinnorna och det lättade lite med trycket men snart var det i full gång igen... Jag låg och sparkade med benet, skrek av smärta och vågade inte krysta på ordentligt, höll krampaktigt i karlns bälte även denna gång och efter att BM kopplat värkstimulerande dropp och grejjat med bedövning mellan benen så lyckades jag krysta på ordentligt. Krystade ett par gånger, gav nästan upp eftersom det gjorde så fantastiskt överjävligt ont och jag var nästan på väg att kliva ur sängen och gå hem istället... (sådär som man känner eftersom smärtan tar över och man vill bara krypa ur skinnet och fly) men tillslut så kom den lille krabaten ut med ett rejält plask. En stor pojk blev det, 52 cm och 3905g tung. Så oerhört vacker, välskapt och fantastiskt lik sin syster och pappa. Och klockan var 05.06 ... :D
 
Blödde som en gris efteråt, jag gick inte sönder något men tror inte att alla hinnor till moderkakan släppte direkt för det bara forsade ur mig. Förlorade 600ml blod, vilket är ganska normalt men jobbigt för mig eftersom jag redan hade så dåligt järnvärde att mängden förlorat blod påverkade mig starkt. Fick dropp efter någon timme, de kollade blodtrycket flera gånger och hjälpte mig byta kläder två gånger. Man kände sig inte direkt uppkäftig då, men lycklig och glad att det äntligen var över och att den där lilla pruttungen blivit född. Han var pigg och frisk, började äta direkt och mådde som en prins verkligen. SÅ skönt eftersom jag haft skräcksenario inför förlossningen och bebisens välmående...
Eftervärkarna var överjävliga även de, kan ta och meddela att de blir fan bara värre och värre för varje barn. HÖVVA. Vi messade och ringde familjerna och berättade om nyheten, storebror blev mäkta stolt och lillasyster sken tydligen med hela ansiktet av glädje. BM och uskan kom in och tackade för sig då de slutade sina pass så ny personal kom, vi fick äntligen fika och sedan åkte vi till BB-avdelningen. Barnmorskan var bra under förlossningen, synd vi inte fick samma som med lillan för den BM var klockren... denna var lite mjäkig kan jag tycka då jag styrde henne mest och det var först emot slutet hon tog komandot över förlossningen. Fast det kanske först var då jag behövde styrning för allt gick ju jävligt bra tills jag fegade ur lite där... :P Fick höra i efterhand att denna BM fött trillingar en gång i tiden... vaginalt. Känner liksom all cred till henne nu...
 
Lillprutten skötte sig galant på BB, storasyster kom på eftermiddagen och hälsade på, stolt, sprallig och bebisgalen! Allt funkade bra med amning och efter ett dygn så åkte vi hem, efter att läkaren gjort en första koll på bebis och att de kollat mitt järnvärde ordentligt då det var lite väl lågt. När vi kom hem tog vi det bara lungt, landade lite i hemmamiljön och inväntade storasyster som var med alla grannarna på djurparken. Hyresgästföreningen hade annordnat en sommarresa även detta åt så våra fina grannar tog med sig lillan också. Känns helt fantastiskt härligt med såna omtänksamma och snälla vänner.
 
Storasyster är så glad i lillprutten, hon klappar på honom så han nästan får skavsår på huvudet och storebror tror jag längtar efter honom... vi längtar iallafall tills han kommer hem och turligt nog är det alldeles snart, förhoppningsvis nästa helg redan!! :D
 
Lär visst mata ett litet monster nu, ska snuffla lite samtidigt och försöka att inte äta upp honom. Jädra gullunge.