Jamen hejsan vad tiden går fort när man har roligt. Eller mycket för sig kanske? Det känns som att hela våren varit ett enda stort kaos på alla sätt och vis och nu äntligen kan jag börja se ett ljus i tunneln...
Lillan har varit tvärsjuk i flera omgångar under våren. Förkylningar, öroninflammationer, halsfluss och dessutom lyckades hon ju senast i söndags ramla och slå i framtanden som nu sitter lite löst. Pust, stånk och stön. Hon har dock varit en jätteduktig tjej som trots alla sjukdomar klarat sig utan nappen så det gick ju bättre än väntat. Halsen ser dock efter två penicillinkurer fortfarande ut som en slakt så nästa fredag ska vi tillbaka på ÖNH och kika. Hoppas det blir en operation till där... och då kan de passa på att sätta tillbaka röret hon tappat i örat också. får se vad vår fabulastiska doktor säger! Annars är hon en god lite tös, pigg och glad och fruktansvärt envis och vrång. Jisses att det är sån skillnad på småtjejjer och småkillar. Minns inte alls att skrutten betedde sig sådär när han var mindre... Hon längtar ihjäl sig efter bebisen och pussar och kramar och gosar med magen helaste tiden. Det värmer i hjärtat att se och jag hoppas att hennes glädje kommer hålla i sig när den där lilla huliganungen kommer ut också så hon inte tvärvänder och blir avundsjuk.
Skrutt är en smula skoltrött och helt insnöad på Minecraft. Han sitter och youtubar olika filmer där folk spelar och pratar om vad de gör i spelet - helt fastklistrad framför dataskärmen. Sådär så att det inte går att få kontakt med honom... Lille parveln. Annars så är han förpubertal och störig och full av energi. Är ute och cyklar och hoppar på nycykeln och har lyckats pajja båda däcken minst tre gånger sen han fick cykeln. Hur lyckas man liksom?? :O Han är också förväntansfull på bebisen och tråkigt nog kommer han ju vara hos pappa sin när den kommer... men han behöver ju sin pappatid också så han får ta igen det han missar med bebben när han kommer hem igen. Han hoppas bebisen är en pojke iallafall, så han "kan lära den allt bus han kan" ... Sötgröten!
Magen ja... det går framåt och ändå känns det som en evighet innan bebis kommer. Jag har nog iofs inte fattat att det ska komma en till lite busunge så det är ju bra att jag hinner hämta andan lite först och landa i att vi snart blir 5 i familjen. Är ungefär 8 veckor kvar och jag hoppas det bara dröjer en 4-6 veckor till. Bebisen trycker förfärligt mycket neråt och det sticker i tappen så förhoppningsvis står det inte på innan den vill komma ut. En till förlossning. Hjälp. Vad har jag gett mig in på? Känner mig grymt tjock och otymplig, har ont överallt och har en jävulsk foglossning och en massa förvärkar. Inge kul alls. Dessutom har jag ett lågt järnvärde och får mjölksyra i musklerna så fort jag tar ett par trappsteg eller böjer mig ner. Har dock äntligen slutat jobba och matten blev avklarad i går då jag klarade de två sista kompliteringarna. Nu har jag äntligen fått ett G i matteA och det känns fan som att ha bestigit Mount Everest. Vilken jävla grej!!!! :D Har bara det där jävla projektarbetet kvar i samhällB sedan är den kursen avslutad också. Frågan är ju bara när jag ska lyckas skriva klart det? Har absolut noll inspiration eller energi utan vill bara göra en massa annat hela tiden. Verkligen optimalt. NOT.
Karln jobbar och står i hela tiden, han jobbar verkligen som en idiot nu och jag undrar när han ska fatta att det inte går att jobba 12-14 tim varje dag? Det är jättebra att han tar så mycket kunder nu innan bebis och så men jag trodde ju i mitt stilla sinne att det skulle bli lite lättare när han flyttat studion till stan och att det inte skulle bli så långa dagar för honom. Han mår inte bra utav det eftersom han inte äter ordentligt och bara jobbar jobbar jobbar. Men envis som en gråsten är han ju också så han lär ju braka så han fattar vad som händer och att det inte är hållbart.
Eftersom jag inte jobbar längre har jag ju all tid i världen att ta hand om hemmet och barnen men det känns jävligt drygt att dra hela lasset själv vissa dagar och det finns ju återigen inget som helst utrymme för att jag ska kunna vara dålig. Just fake it until you make it. Nåväl. Det kommer ju bli bra tillslut iallafall...
ESC har ju gått av stapeln och det kan ju bara beskrivas i ett enda ord: Euphoria !!
Ska förflytta min blekfeta lektamen till grannhuset och tigga lite kaffe nu innan lillskruttan ska hämtas på dagis. Tänka sig att jag lyckades smita undan projektarbetet idag också... jag borde fasiken få en tapperhetsmedalj!! :D
Det var vi iväg på i helgen, trevligt som bara tusan trots att man är en utsliten mamma!
Stressade som idioter hela lördagen, morgonbestyren med kidsen, packning och lämning av ena barnet till första barnvakten innan grannen tog över för kvällen/natten med BÅDA kidsen. Tappra människa! :D In till stan, köpte cykeln till skrutt (SOM han längtat efter sin födelsedagspresent!!) Blev en skitsnygg svart/röd BMX med bakåttramp och handbroms... Snurrbart styre och pegs både fram och bak så ungen kommer köra halvt ihjäl sig är jag rädd för... :O Nåväl, skrutt iväg på simningen och jag sprang vidare till jobbet för ett par timmars arbetande innan jag mötte upp karln (som idiotstressat han också med allt han skulle göra) och sedan slängde vi oss på en buss som tog oss efter mycket om och med äntligen till Tott som hade kalas! Väl framme var det bara att svira om och på med partyfejset. Var oerhört trevligt och härligt, skrattade som fan åt en massa tok, åt god mat och hade det sådär trevligt, avslappnat och härligt som man önskat sig. Blev rätt sent dock, slocknade vid 02 i ren utmattning med ett migränbutande huvud som gjort sig påmindt hela kvällen...
Märkte att jag och karln är riktiga jädra föräldrar dock, kom på mig själv under kvällen att vi BARA pratade om barnen och visade videoklipp och härmade lillans tokigheter hon håller på med. Så tragiskt egentligen. Vi har blivit de där vuxna som tråkar ut sina vänner med en massa trams om sina egna barn i tron att alla andra också ska tycka våra barn är de underbaraste i världen. Haha. Shit, det trodde jag inte om oss!! :D
Söndag morgon var lugn och behaglig, plockade ihop lite i födelsedagsbarnets lya och åt frukost med fröken medans karln låg och pruttade i sängen. (stackars Tot, hon lär ju sanera hela hemmet efter vår vistelse där!!) Kastade oss på bussen hem och mötte upp kidsen som helt magiskt blev hur jobbiga som helst bara de såg oss. Pust. Varför är det alltid så för då? Barnvakten sa att de båda skött sig väl mestadels hela tiden hon haft dem och så fort vi kom hem blev de monster igen. Hövva. Det har i vilket fall varit jätteskönt att vara utan barn i ett dygn, skönt att få vara själv med karln och sova själv utan småfötter som sparkar en under hela natten... nästan då iallafall... dock så är det som alltid lika skönt att få komma hem igen, hem till den jobbiga, stressiga, mentalt utmattande vardagen då psykosen alltid lurar runt hörnet! Kärlek det! :D
Sitter hemma idag, ska studera samhäll under förmiddagen men jag måste erkänna att min studiemotivation tillfälligt dragit sin kos. Hoppas den kommer tillbaka på em för då är det matte som gäller. Undrar om jag får tillbaka provet då? Gjorde ju faktiskt alla G och nästan alla VG frågor i torsdags och jag TROR det gick någolunda. Hoppas jag. Ska bli intressant iallafall!
Har en massa saker som jag BORDE ta tag i, frågan är ju bara när och hur jag ska det. Känns skrämmande men jag försöker koncentrera mig på att lägga energin på att klara ut de ekonomiska bitarna först. Resten kommer väl automatiskt får jag hoppas. Eller ska jag hoppas på en lottovinst kanske? :D
Nåväl. En härlig helg har gått till ända, en ny vecka startar och denna vecka är det ju redan påsk. Helt galet vad fort det går! Skrutt ska åka till pappan under lovet och vi andra ska vara hemma och trilskas med lillan som ska lämna sina nappar till Påskharen. Detta kommer bli oerhört intressant och jag hoppas verkligen att det kommer gå relativt smärtfritt. Jag befarar dock ett galet kaos. Ångest. Pust.
Men holy moses vad jävla ont i kroppen jag kan ha då! Ibland blir jag helt chockad över att det ens KAN göra så ont?? Det värker i varje kroppsdel så att jag bara vill grina, skelettet vittrar sönder och lederna torkar ihop och livet känns bara helt hopplöst. Har så ont att jag knappt kan gå ibland och livet suger liksom all energi ut mig. Jag VILL inte bli sjukskriven. Jag KAN INTE bli det nu och det liksom bara GÅÅÅÅRRRR inte.
Bit ihop och andas.
Hundra tankar om allt och ingenting, jag känner mig stressad och pressad och ibland vet jag inte alls hur det kommer sluta. Så jävla jobbigt ärligt talat. Och jag har ingen att gnälla till heller. Bittert. Som fan.
Skrutt är hemma idag, han fick krupp inatt men gick till skolan iallafall i ett litet försök att hänga med trots förkylningen som är på gång. Dock kom han hem efter 1,5 tim, jätteblek, snorig, hostig och mådde liksom allmänt jättedåligt och efter en halvtimme la han värsta kaskadkräkan på köksgolvet. Och efter någon timme kom det en sväng till. Hurra, hurra vad härligt. Blir säkert magsjuk hela familjen nu, vi som precis återhämtat oss efter lillans 14dagarskräkvirus. Han är en tapper kille iallafall, direkt efter att han spytt så ville han ha mat. Båda gångerna. Sötfisen där!
Lillan är på dagis hon, lite snorig bara men frisk från kruppen i torsdags natt. Blev ett akutbesök mellan 02 och 04 eftersom hon blev tvärdålig på natten men givetvis blev hon skitpigg inne på sjukan. Det var ju jättespännande att åka taxi mitt i natten och få komma till ett roligt ställe med en massa leksaker... Kändes en smula pinsamt att komma dit med en helt tillsynes frisk unge men medicin fick hon iallafall och sedan var det ganska lugnt ett par timmar. Eller i två eftersom hon började om vid 06 på morgonen och jag kan lova att mamman var som en jädra zombie hela dagen sen. Sömn är uppenbarligen väldigt övereklamerat...
Ska försöka pallra arslet till dagis snart och jag bara fasar för den promenaden. Shit, kan knappt röra mig som det är nu. Känns rätt jobbigt att hon ens är på dagis, men samtidigt är ju inte hon sjuk (ännu) och skrutten blev ju dålig när hon redan kommit dit. Kanske varit en dum idé att hämta henne tidigare utifall hon blir sjuk också eftersom det stör hennes rutiner men ja... jag vet inte... nåväl, imorgon blir hon hemma hon också och JISSES vad jag kommer må bra då! (ungarna har varit stora pitor i flera dagar, jädra monster båda två så imorgon kommer jag vara HELT förstörd!!!)
Ska egentligen ha matteprov imorgon också, kommer ju inte bli något av med det känner jag. Blir bara stressad av situationen, ville verkligen få det gjort och ur världen. Blir väl på torsdag istället och det ska bli spännande att se hur mycket jag egentligen förstått. Har en fantastisk lärare iallafall, känner helt ärligt lite hopp om att jag ska fixa detta. Observera att jag inte kommit till ekvationerna ännu... då blir det nog annat gnäll... :D
Är fruktansvärt PMSig också, skrämmer mig själv faktiskt och det är ett jävla under att karln orkar med mig. Fast det är ju ett under att JAG orkar med honom också, lata bajskorv som han är ibland. Men helt ärligt, har märkt väldigt ofta att karlar faktiskt inte använder sin hjärna. Alls. Blir lite chockad över att karln är en komplett idiot mellan varven... fast det är en väldigt söt idiot iallafall. Som jag faktiskt älskar. Massor.
Idag fyller min bästa Tokprutt år, tänka sig att hon blir så hutlöst gammal som 30 år! Galet! Och det innebär att jag blir det om 6 månader. Helt galet för jag är ju 16 fortfarande! Eller?
Nåväl. Jag härmar väl såhär avslutningsvis vår käre Oranga Man - Herr Ranelid - med att utbrista ett:
HEEEERRRRREEEGGGUUUUUDDDDDDDDD, detta mirakel. Det måste vara KÄRLEKENS Mirakel... :D
Ja, tiden brukar ju gå fort när man har roligt, antar det är därför jag inte hunnit skriva på så satans länge. Har dock just nu fått ner arslet i soffan och tänkte skriva ett par rader innan lillan vaknar och skrutt tröttnar på att bygga lego...
Fick lov att läsa sista inlägget sedan i höstas (!!) för tt ha lite koll på vad som hänt sen sist. Och det är ju enormt mycket saker såklart!
Lillans operation gick som smort, den tog längre tid än väntat men hon var så duktig och personalen var fantastiskt bra. Jag frågade läkaren om han kunde ta polypen också medans de satte i rören och han sa att de inte brukar göra det på så små barn eftersom det blir ett mer komplicerat ingrepp då. Ok sa jag, men kika iallafall. Lillan fick lugnande utblandat i cola och lyckan var ju total. Två gosedjur fick hon också så när hon låg på britsen för att sövas var hon lugn och glad. Det bar lite läskigt att se henne försvinna in i narkosen, även om jag är rättså härdad med såntdär. Jag fick gå ut till oroliga och nervösa pappan och sedan fick vi vänta. Det tog ju sammanlagt 1 tim och 20 min på op tror jag, läkaren kom ut efter halva tiden och meddelade att allt gick bra och att de tagit bort polypen också, vilket var en rejäl "fläskfilé" ... No shit liksom med tanke på att hon snarkar som en dåre... Hon kom till uppvak och var lite dåsig någon timme, hostade lite blod och så men sedan piggnade hon på sig snabbt. Glass och yoghurt och sedan blev vi hemskickade! :D Världens duktigaste tjej verkligen och efteråt pep hon till lite ibland bara, annars märktes det inte att hon opererats. På återbesöket 6 veckor senare hade hennes vänstra rör åkt ur och låg löst i hörselgången. Läkaren hade ALDRIG varit med om att det hänt så snabbt efter en operation och eftersom lille madamen är så obstinat fick han inte plocka ut det heller. Antingen så ligger det kvar där eller så har hon tappat ut det... Ska blir intressant att se på nästa återkoll i maj! Hon har haft lite problem med öronen sedan detta, men inte alls i närheten av vad det varit tidigare och det känns verkligen som att vi gjort rätt med operationen. Nästa grej blir säkert att ta bort hennes enorma halsmandlar också, en fråga vi får ta upp på besöket i maj...
I övrigt mår hon mestadels bra, lite kink över tänder och hals och en enorm massa trots. Blir HELT galen på denna envisa, starka och vrånga unge att jag saknar ord. Och sedan vänder hon och blir ett tvärmysig mönsterunge som man liksom bara smälter för... Fasar för framtiden... :O Dagis fungerar som smort, hon älskar att vara där även om det blir ganska sena dagar för henne. Jag har bestämt att jag inte ska ha dåligt samvete för det, eftersom hon sista timmen får all uppmärksamhet från personalen alldeles själv så det går ju faktiskt ingen nöd på henne. Chilla lite nu mamma...
Skrutt då? Jodå... han mår bra han också, extremt pree-teen och trotsig, uppkäftig och dryg. Lite lätt dampvarning på honom fast det egentligen inte alls är så. Man kan liksom se på honom att allt jobbiga i kroppen bara MÅSTE ut, även om han vet att det är fel att hålla på som han gör. Puberteten. Gotta love it. Han fick sin första finne i förra veckan också. Hjälp, vart är min fina lilla söta pojke någonstans? Nu är han ett gubbsvettigt monster!!! Givetvis han han sina fina sidor också, han har en extrem fantasi fortfarande, är ofta ute och leker istället för att bara ligga i soffan och spela på sitt nya DS... Han är smart och snabbttänkt och sköter sig bra i skolan. Läxorna är ju fortfarande hemska att göra, men vi försöker varje vecka att göra det lättsamt. Och det går ju bättre och bättre, han är ju som sagt inte dum det är ju bara tålamodet det handlar om... :p Han är kalasduktg i innebandyn och ska även börja simskola på lördag förutsatt att han hinner bli frisk. Kommer bli jättekul att se verkligen! :D
Jag då? Jodå... livet rullar väl på ungefär som det är planerat. Har kört på lite för mycket senaste tiden vilket resulterade i ett akutläkarbesök och sjukskrivning en vecka. Stränga förhållningsregler att ligga i soffan och peka lite lagomt med hela handen åt den och det som ska göras... Det hela resulterade i 3,5 dygns någolunda stillsammare tempo innan jag fick dårdimpen och sedan var det bara påt igen. Tar det dock lugnare än vanligt så allt känns mycket bättre nu iallafall. Är huvudet dumt får ju kroppen lida, borde man inte blivit van liksom? Jobbet flyter på alldeles fantastiskt bra, håller ungefär 50% och det känns rätt stabilt. Sökte ett annat jobb också, kom på intervju och gick vidare till min stora förvåning men blev ju tvungen att tacka nej eftersom jag redan har häcken full liksom. Lite trist för jag tror att det hade varit ett intressant jobb verkligen! Studierna rullar på som de ska också, kör ju lite mer än 50% där och matten är nästan klar. Dvs den grundläggande matten, A-kursen börjar i slutet av februari och DÅÅÅ kommer helvetet igång på riktigt... EngelskaB-kursen i höstas gick kanon, jag kammade hem högsta betyg till min stora förvåning och nu kör jag på samhäll B även den på distans och hoppas på ett starkt G där iallafall. Lika bra att inte ha alltför höga tankar om sig själv... :p
Har lite chockartat smsat med Honom strax innan jul. Jag fick ett sms med hans nya nummer och kände liksom bara ehh jaha? men sedan tänkte jag lite på allt och eftersom jag fått reda på att de väntar barn och gift sig så ville jag berätta för honom att det är bra och att jag hoppas han är lycklig. Blev en liten konversation men allt känns fint. Jag vill ju bara honom väl givetvis, historien om oss hände i en annan livstid känns det som även om den där sårade känslan fortfarande finns kvar. Ungefär som om man hade blivit brutalt sviken av sin bästa vän man trodde man kunde lita på när det verkligen gällde. Jobbigt med det är ju som det är. Jag är glad för hans skull och hoppas han är glad för min.
Ang vänner så finns det mycket frågetecken runtomkring mig nu. Förstår verkligen ingenting av vad som hänt och trots mina försök att ta kontakt och få lite personlig respons så händer... absolut ingenting... Står som ett frågetecken och kliar mig i huvudet åt allt. Det är så sorgligt eftersom detta är en vän jag alltid trodde skulle finnas där, en vän jag alltid ställt upp för och vi har haft nästan daglig kontakt och nu helt plötsligt så händer ingenting. Skumt. Mycket skumt. Det innebär att jag saknar henne enormt, hon missar en massa saker i vårt liv, vi missar en massa i hennes. Känns så konstigt och så tomt.
De Bästa kommer komma upp snart igen, som vi längtar!!! Och jag hoppas så att deras planer går i lås, det skulle vara så fantastiskt härligt!
Karln då? Jo... förutom att han är en slö, lat och typisk karl mellan varven så är han samtidigt det bästa jag har. Det är fortfarande sådär att hjärtat slår lite hårdare när jag tittar på honom. Tänka sig, den där fina varelsen är min. Bara min! Även om jag skulle vilja kasta ut honom ibland så älskar jag honom till döds... Han KAN ju bara han vill, han måste ju bara ÖPPNA ÖGONON för livet. Vi har haft en kanonbra helg bortsett från att lillan var lite kinkig men så i måndags blev vi båda sjuka och eftersom han är karl så blev han ju dödssjuk direkt. Nog fan är jag galet snorig och har ont överallt men vissa saker måste bara göras... Är det inte konstigt att kvinnor orkar med hem och barn trots att de är tvärdåliga medans karlarna blir helt invalida och orkar ingenting? Livets mysterium verkligen.
I november så förlovade vi oss iallafall, jättehärligt, enkelt och så rätt. Skålade med lite bubbel i soffan och hade det trevligt. Känner mig ruskigt nöjd med livet, även om det har sina ups and downs ibland.
Våren kommer bli spännande på många sätt, mycket nytt, olika förändringar och spännande saker står på agendan. Jag hoppas bara att jag lyckas hålla ihop och fixa planen. Allt blir ju så mycket lättare då! Skrutten slutar tvåan (!!) och lillan får tre nya kusinbarn inom loppet av ett par veckor. Jösses vad den sidan av släkten ynglar av sig! :D Jag ska jobba och plugga och fixa den här skiten nu. Sedan tänker jag njuta av våren, värmen och solen. God damn vad nice! :D
Men först på schemat står kaffe, bli frisk från helvetesförkylningen, njuta av melodifestivalen och försöka hitta de där stunderna i livet då allt känns sjukt bra - och hålla fast vid den känslan -
Snacka om att veckan gått i raketfart, fattar inte ens vad som hände liksom... redan fredag imorgon, helt galet!
Jag undrar om veckan gått så fort just eftersom jag haft galet mycket att göra varje dag, det har verkligen varit helt sinnessjukt alltså. I måndags morse hade lillan läkartid på sjukhuset, det var oerhört intressant att komma dit och upptäcka att vi fick en ny läkare som var trevlig, presenterade sig, tog i hand och kikade försiktigt utan instrument i lillans öron. Och nej, man behöver inte vara brutal för att kunna se ordentligt även om vissa andra läkare uppenbarligen är det... tror de behöver lära av denna fantastiska doktor. Han hade läst på journalen ordentligt och frågade mig hur jag kände och tyckte. Och vi var rörande (höhö) överens att lillan behöver operation. Sagt och gjort, vi fick gå in till sköterskan och bokade op-tid direkt för här går det undan! Fick tid om några veckor, känns verkligen skitbra. Slängde oss på bussen hemöver för att lämna lillskruttan på dagis, sen hem och idiotplugga lite innan jag åkte iväg på min första mattelektion, gjorde ett kunskapstest (som gick sisådär va?) för att läraren skulle ha lite koll på vad jag kunde och inte. Kändes rätt bra ändå att vara där och göra det. Att äntligen ta tag i skiten liksom. På eftermiddagen skuttade jag och hämtade upp kidsen, sedan hem och idiotlagade mat snabbare än blixten för att sedan dra iväg på skruttens första innebandyträning för terminen. Han har ju missat tre pass tidigare så han var omåttligt taggad för denna. En och en halv timme passerade, lillan slocknade i ren utmattning eftersom hon inte sovit på dagis och skrutten vad trött och lycklig. Fick info att det vankas match på söndag, härligt härligt! Bad, bädd... sova säng.
Tisdagen var en slapp dag med enbart det mest nödvändigaste sysslorna på agendan såsom hutlösa mängder kaffedrickande, matlagande, middagssovning och tvättvikning. Tjohej. Lillan var en enorm pita så psykbrytet var ju nära för att vara ärlig... Ajust, var på ljusparty hos fina grannen också. Underbart trevligt!
Onsdag körde vi igång med en strulig natt då lillan gnessade runt och hostade, snörvlade och kinkade rejält. Trodde hon höll på att bli tvärsjuk, men på morgonen var hon Fröken Solstråle och det var ju bara vi föräldrar som var helt förstörda av sömnbrist. Man sover inte alls särskilt bra med en liten halvfoting mitt i sängen som absolut inte kan ligga still för fem öre utan snarare gör det till en omedveten sport att sparka sina föräldrar på olika ställen så mycket det bara går. Nåväl. Vi stressade som idioter till BVC för läkarkoll och vaccination... vi kom, vi såg och vi skrek. Eller lillan gjorde iallafall, en liten stund då elaka bvctanten stack henne i låret. Men sedan var visst allt okey igen för hon fick ju ett fint klistermärke och då var allt förlåtet direkt. Hon fick hur som haver strålande betyg och det var inga konstigheter med något. Tack och bock sa vi och drog hem igen för dagislämning och idiotplugg denna dag också. Hann dock inte med så mycket för mitt i allt åkte jag till skolan för hjälplektion i matte, för sådana har vi på onsdagarna och jag tror visst det kallas studieteknik. Det är högst frivilligt men jag vet ju att retards som jag själv behöver ALL hjälp jag kan få så det är ju bara att infinna sig och försöka bli klokare av siffrorna. Det känns ju rätt jobbigt att jag för första gången i mitt vuxna liv suttit och grinat mig igenom en hjälplektion i matte. Kul liksom. Härlig nivå. Helt mentalt slutkörd var jag när jag fiskade upp kidsen, slocknade nog i soffan en sväng igen och försökte sköta mina hemmafrusysslor innan soffan och Greys hägrade.
Idag var ju en lika härlig dag också, med idiotstress imorse för att hinna få iväg skrutt till skolan (som förövrigt gjorde iordning frukost till honom och lillan imorse innan jag hade masat mig ur sängen. Fina unge!) och lillan till dagis OCH hinna med min buss in till stan för mattelektion igen. Pust. Gick bättre idag iallafall, känns fint och jag känner ett litet, litet hopp att detta kanske kommer gå vägen ändå. Hem och försöka komma ikapp med engelskan och sedan avbryta allt för utvecklingssamtal för skrutt på hans skola. Hurra, hurra vad jag hann mycket idag! Samtalet gick dock bra, skrutt är en duktig och smart kille med med för mycket energi och mysos i brallan. Han behöver ju som alltid träna på tålamod, focus och koncentration. Han har dock blivit mycket bättre, men har fortfarande en dendens att ränna iväg i tankarna och tappa intresset för det han håller på med. Han trivs iallafall mycket bättre i skolan och det var hans lärare jätteglad över. Han har fått liteextrahjälp i matten och även i svenskan och vi ska träna båda hemma några minuter varje dag. Är så jädra glad i den där skolan, att de tar tag i saker på en gång och verkligen försöker göra allt för eleverna. Känns great! Väl klara på skolan drog vi och hämtade lillan på dagis och sedan hem och köra igång middag och kvällsrutinerna. Pappan har tagit hand om kidsen lite på kvällskvisten för jag behövde ta igen lite på engelskan, har närvaroprov imorgon så det ska bli ohyggligt intressant. Dessutom ska jag jobba heldag. Jobb på lördag också. Och sedan heldag med innebandyn på söndagen, "matchen" var visst fyra matcher i värsta turneringen om jag fattat allt rätt. Håhåjaja, det ska bli kul iallafall! :D
Känner bitvis att hela hjärnan håller på att koka sönder av allt som ska ordnas och fixas och donas... Jag hinner inte med varken kidsen, mig själv eller karln ordentligt... dessutom ska jag kunna ta in och lära mig en miljard nya saker, hua vad det märks att hjärnan börjar bli gammal. Är SÅ SEG på att förstå numer, det liksom bara flyter ihop och blir ett enda stort irrvarv av ord och siffror som tumlar runt. Men. Ska inte måla fan på väggen redan nu... det är ju trots allt bara första riktiga skolveckan så jag ska väl inte begära alltförmycket. Dessutom har denna vecka varit lite väl vältecknad med ovanliga saker. Ingen panik, allt på en gång!
Nu har jag slagit ner arslet i soffan iallafall, kikandes på outsiders och slösurfandes samtidigt. Är djupt imponerad över mig egna simultanförmåga... ;) Strax bädden iallafall, trött som en jagvetintevad.
Förra helgen kom De Bästa upp på besök, det var ju som alltid helt fantastiskt härligt att ha dem här! Det glädjer mig så i hjärtat att de vill hälsa på oss så ofta som de gör och när de väl är här känns allt bara så naturligt och härligt. Lillans fadder är ju helt enkelt bäst, han gullar, leker och gosar med lillpruttan så mycket han kan och det gör mig alldeles varm inombords. Hon tycker så mycket om honom också, det syns så väl och jag tror nästan lillan lyckades säga båda deras namn innan helgen var slut, härligt! :D Både han och hans blivande vackra fru är två underbara människor och jag önskar dem allt i världen. De Bästa helt enkelt!
Under veckan som gått har jag ju arbetat en himla massa, både på demo och på skoaffären och dessutom har jag varit på upprop i skolan. För den ska jag visst börja, även om jag trodde det var hopplöst fall! Kommunen beslöt sig för att köpa in den för min skull (men känn INGEN press alls...) så nu blir det ju både distanskurs och lektionskurs. Känner mig taggad som tusan, lätt panikslagen mellan varven på hur tusan jag ska klara av det överhuvudtaget eftersom jag inte bara ska studera, förstå och lära mig allt jag läser, jag ska ju dessutom arbeta (på två jobb där det fortfarande är en himla massa nytt att ta in) och ta hand om två barn, hushåll, karl och vänner. Tjoho vad det blir mycket nu! Spännande, skrämmande och alldeles, alldeles underbart hoppas jag!
Har känt en enorm saknad efter en massa människor senaste tiden också. Har flera vänner som jag aldrig hör av längre, delvis mitt eget fel egentligen eftersom jag aldrig tar mig tid för det där samtalet jag egentligen vill ringa, men även så många som slutat svara på sms, mail och kommentarer. Är det jag som uppfattar det såhär eller är det så att folk liksom bara släppt kontakten?! Det gör mig ledsen i vilket fall. Vi är alla upptagna med vårt eget, det förstår jag verkligen men det känns liksom som att det gått beond that...
Både jag och skrutten är lite förkylda, jag har förbannat ont i luftrören, hostig och känner mig som att jag har en massa bomul i hjärnan och skrutt är tvärförkyld, täppt och hostig... dessutom åkte han på kräksjuka inatt också, mindre trevligt och väldigt otajmat... dock verkar det som att vi andra klarat oss - peppar, peppar, ta i trä - men imorgon blir vi ju hemma och jag ska försöka starta upp distanskursen utan att få ett psykbryt över tekniken som säkert inte kommer fungera som det ska. Noll tålamod över sånt alltså. Sedan blir det intressant och se hur det går att plugga med båda ungarna hemma... :O
Längtar efter den icke längre jättegravida pärlan också. Ska döpa om henne till Dolly. Så... Jag saknar Dolly, jag vill dricka hutlösa mängder kaffe, kackla skit och spy lite galla över våra ilandsproblem. Nu! Helst igår!
Strax bädden, lite smått sliten efter det hårda dagen som startade med kräkning vid 04 och en kropp som gör oerhört ont mellan varven. Börjar få kramper i muskelfästena igen, känns jävligt jobbigt... fick ett armband av min fina man tidigare i veckan som ska hjälpa mot en massa grejjer, men jag är lite skeptisk till om det fungerar. Kan bero på att kroppen redan är upptagen med att mota bort förkylningen som den inte tar åt sig av armbandet... eller så är det helt enkelt så att det inte hjälper? Tiden får utvisa, vissa menar ju att det fungerar kanon så jag är grymt nyfiken på det!
Oh well... strax bädden. Ska tröstdricka lite pepsi först bara... :D
Ja, jävlar i min lilla själ vad tiden går fort när man har roligt. Fast särskilt kul vete fan om jag har alla gånger, tycker mest livet är en enda stor prövning där den ena förbannade saken efter den andra ska fixas. Lite bitter? Njae... kanske lite då.
Studierna har ju troligtvis lagts på is... inte ett val av mig, utan ett påtvingat val då det genast blev en ekonomisk fråga för kommunen. Har iofs inte fått något definitivt besked om det hela, så det lever ju en gnutta hopp i mig... men troligtvis så är det kört. Och det innebär att jag never ever kommer kunna komma in på någon högre utbildning överhuvudtaget liksom och det känns SÅ förbannat surt just nu. MEN... jag ska ju inte måla fan på väggen ännu, men vi kan ju citera någon sportfåne och säga: "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk"...
Blev dock glatt överraskad i förra veckan då jag blev uppringd av en arbetskontakt och hon erbjöd mig en massa demojobb i höst. Jättekul verkligen men jag måste ju säga att det är ganska dålig information ifrån det nya företaget jämnfört med det jag arbetat för tidigare. Men men, tur jag har två experter jag tan få information ifrån när jag känner att jag behöver ha mer kunskap om det jag gör... :D Efter att jag demat mina två dagar i butiken fick jag iallafall beröm från butikschefen och senare även ifrån min kontakt på företaget.... detta trots att jag 1, råkade dra ur sladden till kylen och 2, trodde att jag satte igång brandalarmet i hela byggnaden med tillhörande utrymning och brandkår. Turligt nog så var det inte jag som var boven i dramat, utan en byggjobbare som svetsade i garaget... :D Det är iallafall väldigt roligt att dema sådär, men det är extremt uttömmande på energi i kroppen. Det är slitsamt, jag får ont utav bara fan och är helt mentalt tömd när jag jobbat klart och då kommer ju migränen och fibrovärken from hell. Har faktiskt inte bestämt mig om det hela är värt det... det är ett jobb och det är jätteroligt, men är det riktigt värt alla efterdyningar?
Kidsen mår bra iallafall, skrutt kämpar på i skolan och där verkar det iofs ha brunnit fullständigt. Fyra veckor i skolan och INGEN hemläxa. Alla tre fröknar är sjuka, nya vikarier och barnen lattjar mest hela dagarna tror jag. Blir väl ordning när ordinarie personal kommer tillbaka, men det har nog varit ganska mycket lekstuga ett tag nu. Lillan är en liten pita mellan varven, hemma är hon fruktansvärt trotsig och envis som få. Hon är tokig, busig och jättehärlig också såklart... och på dagis är hon nog en liten ängel för de säger då inget annat. Iofs har hon knappt varit där på två veckor eftersom jag inte haft så mycket jobb och sedan blev hon sjuk ett par dagar... Vi har helgen på oss nu att ladda för nästa vecka är det fullt ös medvetslös liksom med fem dagars fritids och dagis och sex dagars jobb för lilla mamman. Hej och hå vad jag är taggad... :o
Karln är borta sedan i torsdags, inte för att jag kastat ut honom om ni trodde det ;), utan för en jobbmässa i utlandet. Jättekul för både honom och de andra på studion, det är ju värsta grejjen att få bli inbjudna sådär, det öppnar upp en massa möjligheter och det måste vara oerhört inspirerande... Frågan är ju hur mycket jobb det egentligen blir, är nog mestadels fri hopp och lek detdär! :P
Fick höra de mest chockerande nyheterna hemifrån nyss, en person jag är ytligt bekant med har blivit dömt för grov misshandel på ett tvåårigt barn och hela storyn är ju bara så jäkla skev verkligen. Han är den sista människan jag trodde skulle kunna göra något sådant, det är verkligen så galet allting. Han har ju erkänt sig skyldig så det råder ju inga tvivel... men det är så stört alltså. Detta var ju en genomgod människa, en person som aldrig skulle göra en fluga förnär och typexemplet på den personen som hjälper gamla damer över gatan liksom. Det är min och många andras syn på honom iallafall och så händer en sån här grej... Är min människokännedom så dålig eller är det helt enkelt så att det inte fanns några tecken på att det var på väg att slå slint? Fullständigt? Och om det är så att personen i fråga bara förändrades i en fingerknäpp, hur ska man då någonsin kunna lita på någon helt och hållet? Läskigt när man tänker på det faktiskt...
Oh well. Klockan slår visst läggdags, det är faktiskt lagligt att gå och sova 22.30 en lördagskväll. Sådetså.
Har jag varit under den gångna helgen och anledningen var ju mestadels på grund av den förbannade idioten jag bor med. Lata karljäkel som inte kan tänka längre än näsan räcker och det gör mig så förbannad. Jag blir så ledsen och uppgiven när han är en sån stor egoist och jag var SÅ nära att kasta ut honom.
Jag är inte den som är den, men när måttet är rågat lackar även jag. Och det jävliga i allt är att det är ingen som helst idé att ta upp det till diskussion där just då för då blir det bara pajkastning och inget gott kan komma ur det. Såå... efter ett par dagar av upprörda känslor och sedan ett samtal med fina T där jag vräkte ut mig lite galla kom jag äntligen till skott och förklarade för karln varför jag blev så arg och försökte ge lite konstruktiv kritik. Och jag hoppas att han tog åt sig av det och försöker bättra sig för jag är urless på att bli tagen för givet, att det bara är jag som styr allt i FamiljeAB... Det är för fan VI som ska göra det. Som ett team liksom.
Skrutten har ju äntligen kommit hem ifrån sin pappa och det känns så fantastiskt härligt att få tjöta och bråka och pussa och älska den där preeteenungen på heltid igen! Vi gjorde ju om i hans rum dagarna innan han kom hem och jag tror att han tyckte det blev bra. Han och lillasyster har ju busar runt som dårar, jisses vad hon gillar sin bror och han är så fin med henne. Världens bästa brorsa helt enkelt! Första veckan hemma har varit tuff för oss alla, skrutten har haft fullt upp i skolan och fritids, jag och karln har jobbat och lillan har varit på dagis. En tuff start på direkten liksom men jag tycker ändå att det har gått bra bortsett från att lillan blivit förkyld med tillhörande pip- och gnällsjuka såklart.
I lördags hade jag min sista schemalagda arbetsdag på jobbet vilket just nu känns jäkligt bra eftersom jag är heeeelt färdig som artist. Hua, hela kroppen och huvudet är totalt kört. Jag skulle nog kunna sova i hundra år som det känns nu... Meeeen... igår ringde chefen och frågade om jag kunde jobba en massa framöver och givetvis kan jag ju det. Jobba bör man annars dör man liksom... ;) Nejdå, men det kändes kul att det blev jag som fick mest jobb eftersom det stod emellan mig och en annan tjej som jobbat där tidigare år och även nu under sommaren. Såå, det var ju ett bra betyg för min del och det är ju bara att hoppas att det dyker in ännu mer jobb. Funderar ju på om jag ska ta och studera lite också, eventuellt halvtid som det ser ut nu och det är ju hundra miljoner saker att tänka på då vill jag lova. Försäkringskassan, akassan, AF, CSN och komvux. Måste ansöka, ordna papper och blanketter, planera studierna, söka heltidsarbeten, säkra SGIn, planera dagis och fritidsschema... och sedan ska jag ju ha tid och ro att klara av studierna också och DET kommer vara galet jobbigt. Fan. Jag kommer sitta och grina i skolbänken precis som jag gjorde i grundskolan. Håhååååjaja. Nu innan allt är klart känns livet rätt övermäktigt, jag har egentligen ingen som helst aning om vad som händer i framtiden och det är en smula stressande vill jag lova speciellt för ett sånt kontrollfreak som mig. SUUCKKK. Bara att ta en dag i taget, njuta av livet just nu och ta livet som det kommer. För nästa vecka kanske jag har fått ett heltidsjobb. Eller blivit miljonär! :D
Börjar få problem med kroppen igen, sådär mer än vanligt. Bröstmuskeln är tvärstel och börjar göra ont och bröstbenet har jag nog fått en sättning i. OOOONNTT gör det. Höften börjar också ge upp, får galna nervryckningar ner i benet och jag funderar på om det är så att höften eller bäckenet är lite snett. Kanske läge för ett besök hos ryggknäckaren? Ska iallafall försöka få tid och ro till att ta ett varmt bad snart så kanske det lättar lite, hösten är ju på ingång och det kommer ju inte bättra på situationen tyvärr.
Och vilket jäkla gnäll sen då... jisses vad tröttsamt! Men vad fan... jag är helt slut, då får jag fan gnälla!
Strax dags att hämta upp kidsen, tänka sig att en barnfridag kan gå få fort!? :O
Imorse när jag vaknade hade jag karlns strumpa brevid mig i sängen och den andra på golvet nedanför... tacksamt liksom, han hade ju uppenbarligen slitit av dem under natten och kastat dem på mig. Najsigt. Och anledningen till varför han hade strumpor på sig under natten är ju självklart inte för att han tycker det är grymt sexigt, utan snarare på grund av att han smörjt in fötterna med en dunderhokuspokussalva. Han är nämligen en torrboll om fötterna och behöver återfukta dem typ jämt egentligen för annars får han grymma självsprickor som får Grand Canyon att blekna i jämnförelse. Eller nått sånt iallafall...
Har jobbat och slitit hela dagen idag... det har varit väldigt lungt på jobbet så jag har plockat och donat, städat och putsat hela dagen lång. Det är ganska skönt det när är lite kunder i butiken, men samtidigt så går ju dagen så oändligt långsamt istället. Benen gör dock ont som bara fan, blir så himla trött på att det ska börja värka i dem när jag stått lite för mycket. Känner mig sådär jobbigt svullen också, kanske dags för tanten att börja använda stödstrumpor? :D
Lillan vart ju tvärdålig i förra veckan, febrig och gnällig hela tiden, grinade under nätterna och var allmänt kinkig. Jag misstänkte ju starkt att det var öronen så på torsdagen var vi till hälsocentralen för en koll. Läkaren kände lite på henne lite snabbt och kollade i öronen men hon var knappt ens lite röd så det var ju som vanligt bara något oidentifierat förkylningsvirus. Väl hemma sov hon ett tag men blev liksom bara gnälligare hela tiden, hon var dessutom jättesvullen och blodprickig i halsen så det var ju inte så konstigt att hon inte ville varken äta eller dricka. Det var ju lite osmart av doktorn att inte kolla i halsen på henne när vi var där kan man ju tycka... På kvällen satt jag och karln och googlade hennes utslag på kroppen, vi la ihop alla andra symptom och vi började misstänka att hon fått scharlakansfeber... På lördagen var ju karln hemma så jag fick äntligen, äntligen dra till jobbet och träffa vuxna människor som inte var fullt lika gnälliga, kinkiga och trotsiga som vissa andra och när jag kom hem hade ju lillans öra värkt hål. Såå... det blev lite mat i magen och sedan en tripp ner på akuten där vi fick, efter en ganska lång väntetid som omväxling, träffa en superbra läkare. Hon frågade lite hur lillan mådde, hur hennes sjukdomshistoria sett ut och hon blev lite förvånad att lillan haft så många öroninflammationer på så kort tid och hon sa att det kanske var läge för en remiss till ÖNH när lillan ska på återkoll sedan den förra inflammationen. No shit tänkte jag, ungefär min tanke sedan hennes första inflammation eftersom hon visar upp exakt samma symptom som hennes bror och han är ju ett klassiskt öronbarn med krupp som grädde på moset. Hur som haver, läkaren kikade ordentligt på lillan, lyssnade på hjärtat och lungor, klämde och kikade i halsen och sedan till öronen där det var ordentligt rött och sprucket i ena örat. Såå... på två dygn hade lillan utvecklat full öroninflammation och det blev ju givetvis pencillin direkt. Dessutom så sa läkaren att hon skulle skriva en remiss till ÖNH direkt för det fanns liksom ingen anledning till att vänta när det nu blev en femte inflammation konstaterad sedan ett halvår. Tack för det televerket, nu blir det förhoppningsvis rör i öronen på lillpruttan och jag hoppas att det sker snabbt eftersom hösten närmar sig med stormsteg och nytt dagis finns i sikte. Det innebär ju givetvis en sjuhelsike massa förkylningar nu igen och det har vi inte alls lust med något mer... Varje gång lillan ska ha medicin är som en kamp mellan två olika viljor, min att få i henne den så fort som möjligt och hennes att spotta ut det som fort som möjligt. Jag tror att vi möts någonstans i mitten, efter mycket grin och gråt men jag hoppas att det hon får i sig räcker för att få bort bakterierna för annars är det ju bara att börja om allt igen. Och DET vill vi verkligen inte över huvudtaget...
Jag har gått och irriterat mig enormt på flera saker senaste tiden, vissa mer allvarliga än andra givetvis eftersom jag överlag lever ett bra liv så är ju många av mina problem verkliga i-landsproblem men de är ändock problem i min värld. Och det är ju faktiskt inte jag själv som blir drabbad egentligen, utan snarare mina barn. Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta när jag märker att folk runtomkring oss, folk som borde vara en stor och viktig del i barnens liv, liksom prioriterar andra saker före och aldrig tar sig tid till ungarna. En fika, ett telefonsamtal, ett kort... vad som helst för att visa dem att de bryr sig om kidsen. Och för att visa för oss föräldrar att de faktiskt bryr sig om kidsen. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att engagera sig lite? Är det en fråga om lathet, tidsbrist eller handlar det bara om att de inte vill? Syns vi inte så finns vi inte... det är ju uppenbart. Och grejjen är ju att JAG är vuxen och kan ta det... men ungarna liksom?? Det är ju för tusan DE som förlorar betydelsefulla människor i sina liv.
Skrutten ja... herregud vad jag saknar honom. Stod och diskade igår och nästan grinade av saknad. Hela jädra sommaren har ungen varit borta!! Jag saknar honom, jag längtar efter honom... få gnälla över hans förpubertala tonårsfasoner, hans lortiga kläder överallt, gnälla att han måste plocka undan efter sig, tjata på honom att göra läxan och att äntligen få ruffsa till hans fina hår och pussa ihjäl honom. Hua.
Jag lider så med dig kära D. Jag läser din blogg och jag lider med dig i varje ord du skriver... Jag kan inte förstå hur ditt liv kunnat ta en sån oväntad vändning, det är det nog ingen som gör. Du ska veta att det finns många som tänker på dig, som ger dig styrka och energi utan att du vet om det. Och du kommer klara det, det kommer bli tufft men du kommer gå starkare ur det här... med flera erfarenheter och insikter rikare. All kärlek till dig!
Urrk. Känner mig sådär jobbigt grinfärdig mest hela tiden. Tappar humöret och pendar i känslorna på en millisekund. Jag har aldrig i hela mitt liv varit särskillt PMSig men jag tror fan jag börjar bli det nu. Såhär på äldre dar. Är det livets ironi? Eller kanske bara en fingervisning på vad som komma skall... jag menar... med den farten livet har nu står det ju inte på förrens jag är i klimakteriet. Som i övermorgon typ.
*GAAAHHHH*
Nepp. Sängen nästa för imorgonbitti ska det kastas strumpor okristligt tidigt på karlsloken som hämd. Svettiga sådanna dessutom. Mean, mean women... MOUHAHA!
Jaha, då var det dags igen då för en liten uppdatering om hur livet lever med oss. Och jag tror faktiskt att det går ganska bra!
Skruttan har de tre senaste veckorna varit på sommardagis och det har gått hur bra som helst trots att hon mestadels varit med nya barn, okända vikarier och nya lokaler. Hon är en tålig lite dam som anpassar sig ofantligt väl i nya situationer. Det känns så jädrans bra att hon är så lätt att ha med att göra! Många fröknar har sagt att hon är så go på dagis, leker mest med dockorna och är liten och behändig. Tror hon charmat brallorna av de flesta! :D I måndags var det tillbaka på gamla dagis för sista veckan men oturligt nog har hon blivit sjuk inatt så hon hann ju bara med att vara där i måndags (vilket gick hur bra som helst, hon drog in till dockrummet och haffade första bästa docka med vagn direkt) Får se om hon är pigg nog att gå sista dagen på fredag, tänkte ta med en tårta till barnen och personalen då som avslutning. Febern ja, i natt började hon kinka rejält och låg och gnällde mestadels. Kokhet var hon den lilla stackaren och imorse hade hon 39,5 grader. Lite snorig och lätt dålig i magen så frågan är ju om det är feber av kindtanden eller om hon fått öroninflammation av tandsnoret? Eller är det helt enkelt så att hon är lite förkyld? Jaja, hon fick en alvedon och blev lite piggare av den, lekte lite och åt frukost så nu ligger hon och vilar lungt och stilla. Min fina lilla skrutta!
Min stora pojk är fortfarande hos sin pappa. Han skulle egentligen komma hem nu till helgen, men eftersom det är så mycket spännande som händer hos sin pappa så var det enklast att låta honom vara kvar där ända tills sommarlovet är slut. Det känns oerhört jobbigt i hjärtat att han är borta så ohyggligt länge, men vad ska jag göra? Jag kan ju inte säga att han måste hem hit eftersom jag nästan saknar ihjäl mig efter honom när det inte finns någon annan anledning. Nu kunde hans pappa ta honom hela sommaren så då får skrutten helt enkelt vara kvar där och suga åt sig pappaenergi till max! Men jag längtar efter honom... så himla mycket!!
Karln och jag firade tre år i förra veckan. Tänka sig att vi stått ut med varandra så länge! Det har ju varit upp och ner, fram och tillbaka ett par varv men nu har vi ju båda landat i vår relation sedan länge och den frodas, växer och mår nog väldigt bra. Vi skrattar och tokar oss varje dag, vi kan tjaffsa och vara oense men vi har faktiskt en bra kommunikation med varandra och det uppskattar jag enormt. Han är min pusselbit!
Kamelen trivs ju inge bra hos oss, vi upptäckte att den lilla skithögen varit och kissat i båda våra soffor så under förra veckan var det toksanering här hemma. Den ena soffan åkte ju ut, den skulle kastas i vilket fall, men det stora soffan har vi skrubbat och sprejat för allt i världen. Eller karln har, han var ju hemma på måndagen och fick ta bort det värsta. Nu så verkar det gå ganska bra, kisslukten är borta (tack vare en kanonsprej från Clas Ohlsson av alla ställen) men den lilla kamelen kommer att omplaceras eftersom det inte är första gången han gjort såhär. Jag tror inte att han trivs riktigt hos oss, vi jobbar så mycket nu och han är ensam hemma väldigt ofta. La ut en annons på honom och har fått kontakt med ett gammalt pensionärspar som kommer ta över honom i slutet av augusti. Känns kanonbra att slippa ta bort honom, nu får han en chans att bättra sig, kanske kommer han trivas ofantligt bra hos sina nya ägare som är hemma och har tid att pyssla om honom ordentligt?! Jag hoppas det! Det var inget lätt beslut och jag grinade en massa när jag tog det. Ringde till skrutten och berättade läget också och han blev ju såklart jätteledsen eftersom det mestadels är hans katt men han förstår ju att kamelen inte trivs så bra. Turligt nog kommer han ju hinna hem innan vi åker iväg med katten, så hinner de säga hejdå ordentligt. Och fy vad jag kommer att grina!!!! :(
Jobbet går ju faktiskt bättre och bättre... jag känner att jag börjar få lite mer kött på benen, men varje dag är en utmaning. Fasiken vad folk ska ha olika krav på grejjerna, varje kund är ju nästintill unik och där ska jag stå och veta direkt vad de söker, vilken modell som passar bäst och vilket material och så vidare. Det är spännande, utmanade och jätteintressant! Och oftast går det ju också bra, men vissa dagar är jag en dålig försäljare känner jag. Egenpress? Nääeedåååå... ;)
Har kontaktat lokala studiestället här också, ska kolla vad det är för utbildning de har i höst och jag hoppas att det är något för mig. Behöver läsa upp matten (holy fuck vm i ångest) och då behöver jag läsa lite mer också... Har ingen som helst lust att gå arbetslös och gå på möten på förnedringen, klarar mig faktiskt väldigt bra utan dem känner jag. Såå... lite studier under hösten, sedan något jobb hoppas jag och sen nya friska tag för distansutbildningen nästa höst. Vilken plan! :D
Pratade lite med sötM häromdagen... eller smsade faktiskt... och jisses vad jag saknar honom och hans fina! Jag blir så glad att det går åt rätt håll för dem, jag håller alla tummar jag kan och jag längtar SÅ tills de kommer upp igen. De är så jävla bra! Och jag blir så innerligt glad i själen att de kommer och hälsar på oss tillsomtätt, det betyder så himla mycket. Mina andra vänner kommer ju upp ibland de också och det är jag så glad och tacksam över, men de bästa kommer ju mest och det värmer i hjärtat. Mycket främst för lillans skull, det är ju hennes fadder med familj och det är ju en stor del av hennes familj. Så viktigt att de håller kontakten!
Knölvalen och hennes sambo är i amerikat och semestrar sig och äntligen, äntligen slog de slag i saken och gifte sig! I riktig Vegas-stil dessutom! Så jävla härligt och jag är så glad för deras skull! Det är ju inte för inte jag själv skulle vilja göra en liknande sak... fast frågan är ju egentligen om jag skulle vilja gifta mig med en stor fest och värsta bröllopet eller om jag skulle vilja göra det väldigt intimt och litet? Är jädrigt tvådelad i det och än så länge skulle jag nöja mig med bara en fin silverring på fingret... sedan får man ta allt som det kommer... Men jag är glad och lycklig över de fina som blivit man och hustru... och för de som ska om två veckor! :D
Alltså helt allvarligt så går ju tiden på tok för fort. Helt galet fort. Hänger liksom inte med överhuvudtaget känner jag!
Midsommarveckan var ju alldeles fantastiskt iallafall, vi kom ner på måndagen efter karlns jobb och hann med att träffa sötfröken och hennes nya karl på perrongen. Så kul att ses och hennes karl verkar ju vara alldeles toppenbra trots att vi sågs i en millisekund liksom. Bra skit och jag är så fantastiskt glad över att hon verkar så lycklg. Pratade lite skit med henne idag också, fan vad livet går åt rätt håll för henne. Härligt! Papi hämtade iallafall upp oss och sedan åkte vi hem till päronen. Så skönt att få landa lite och båda kidsen tyckte nog det var alldeles naturligt att komma till mormor och morfar trots att de inte varit där sedan jul. Fy fan vad lång tid alltså! Vi hann med en massa besök, fikaträffar och allmänt slappande. Karln var ju dödssjuk första dagarna men sedan tredubblade han allergimedicinen och genast blev han mer social. Oerhört skönt för jag får fan krupp på hans slappa beteende ibland. Klart han blir trött när han är så dålig, men någon hejd måste det väl ändå vara. Vi pratade ganska mycket om det under veckan där och förhoppningsvis så fattar han att han måste tänka till ibland och inte bara lämpa över allt till mig jämt. Nåväl... jag, lillan och skrutten var ut till hans gamla dagmamma och tiggde åt oss fika, så trevligt att ses igen och hon blev så glad att se honom! Vi var förbi gamla jobbet också, de saknar ihjäl sig efter mig fortfarande vilket känns rätt kul att höra. Att jag är saknad liksom! :D Midsommaraftonen firades som vanligt hos päronen med pompa och ståt, fullt i folk, mycket skratt och god mat. Kungligt och jag skulle aldrig för mitt liv kunna fira midsommar någon annanstans på hela jorden! Var upp till majstångsresningen efter hällregnet och missade såklart hela resningen för vi mötte folk på väg hem när vi kommit halvägs upp till centrum. Epic fail som min systerson skulle sagt! ;) Tur man har rutin på det där sedan innan! Stod och kikade på dansen runt stången en stund och helt plötsligt smög sig min kaffedrickande vän upp bakom mig. SÅÅ trevligt att se honom igen, det var fasiken hundra år sedan! :D Midsommardagen vad rätt lugn också, lite att göra med släktträffen bara, fixa blommor och sånt... på eftermiddagen så började folk komma till bystugan så det blev ju fullt ös liksom! Vi var dock så himla trötta att vi drog oss hemöver ganska tidigt och skrutten åkte ju till sin pappa redan vid halv sex. Nu är han borta ända tills i augusti och jag njuter av lugnet men saknar fan ihjäl mig efter min fina kille! På söndagen var vi till de bästa och fick middag, sedan degade vi alla i deras soffa tills midnatt. På promenaden hem så var solen nästan på väg upp, hemorten sken av svagt solljus och det var tyst, stilla och så jävla vackert. Lycka! Som alltid så tar det roliga slut och vi åkte hemöver på måndagen och det var så rackarns skönt att komma hem till lägenheten, katterna och lugnet. Sedan drog allvaret igång direkt, blev fem dagars jobb direkt och trots att det var ofantligt varmt och kvavt på jobbet flöt allt på ganska bra!
Hemma har vi letat fästingar till förbannelse, har hittat två blodfyllda jävlar som släppt sitt värddjur och det är INTE nice att hitta en sån bakom sovrumssoffan och en på vardagsrumssoffan. HHHUUUAAA!! En satt fast på kattfröken och igår studsade jag in på apoteket och köpte fästingmedel till dem. Ska ge ikväll tänkte jag efter en redig genomgång av alla tre pälsbollarna. Skulle gjort det igårkväll men fastnade med karln i soffan. DET var mycket trevligare och så välbehövligt. Det är alldeles för sällan för min del och på ett sätt lider jag fan av det, är van vid så mycket mer och skulle vilja ha så mycket mer. Sedan undrar jag ju om jag vill ha så mycket mer bara för att jag inte får?! :O
Karln ja... tre år har snart gått och jag älskar den där mannen så ofantligt mycket. Känner fortfarande hjärtat slå sådär extra vissa dagar och jag blir alldeles svettig när han tittar på mig. Kärlek, kärlek... kärlek! Jag ju aldrig varit med om att en karl kan få mig att känna så jädrans mycket på alla sätt och vis. Jag vet att jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen.... När jag blir arg, ledsen, besviken eller så på honom så KÄNNS det så mycket. Och när jag blir extra fjortiskär i honom känner jag mig så där stolt, glad och lyrisk över honom. Helt galet och en väldigt berg och dalbana ibland. Det känns fortfarande så stort, skrämmande och ibland känner jag mig livrädd över hur det skulle kunna förändras i en handvändning. Jag är och kommer alltid förbli på min vakt, jag kommer nog alltid fundera och spekulera även om jag verkligen bara borde slappna av och känna fullständig tillit till livet... men det är nog bara att acceptera att jag är skadad tror jag. Det finns ju fortfarande frågetecken, saker som undanhållits och sånt som inte stämmer och för att inte bli galen av allt måste jag nog bara inse att det är som det är, jag är som jag är och att allt nog blir bra tillslut ändå. Såå.... så säger vi helt enkelt. Bra.
Tanken på fler barn cirkulerar enormt i min hjärna. Mitt kropp bara skriker, hjärnan är realistisk och karln känns helt avlägsen. Tiden börjar rinna ut, snart är det försent och det är nu eller aldrig. Känns skittufft verkligen och det gör mig enormt ledsen i hjärtat.
Har grannungen idag då lilla grannmamman jobbar över. Blir pannkaka och fruktsallad i dag till lillemannens glädje. Tror nog att min skrutta gillar läget också! :D
Ohwell. Vilket verbalbajsande det blev. Rörigt och djupt. Hoppas någon blev klokare iallafall! :D
på ett sätt känns det ganska trist att det är folk som fortfarande läser bloggen efersom det gör det svårt att ventilera ur allt jag behöver på riktigt. Det har ju blivit så att jag fått lov att välja mina ord för att ingen ska ta illa upp. Och det stör mig fruktansvärt mycket för min tanke med bloggen när jag startade den var ju faktiskt att värka ur mig allt jag hade på hjärtat, utan att tänka på att folk kunde bli illa berörda...
Kanske skulle återgå till den tanken? Jag kanske skulle må bättre i mig själv om jag fick ur mig allt?
För hur är det egentligen då??
Joo... vissa dagar är livet alldeles fantastiskt härligt trots att ungarna suger ur den mesta energin från mig. Fast oftast på ett bra sätt liksom... Andra dagar är jag helt grinfärdig för att jag är så slut. Känner mig nerstämd, orolig, fundersam och helt less. Det är ju oftast de dagarna som jag har ont eftersom det bidrar i väldigt stor del av mitt allmäntillstånd. Eller strax innan jag ska ha mens. Hua... har blivit en riktig häxa på senare år! Och egentligen så är det nog inte så många dagar som jag känner mig sådär supermuppig nu när jag tänker efter... men det är väl så att man bara kommer ihåg det dåliga? Det finns många saker som bidrar till mitt svängande humör, några saker som jag kan försöka göra något åt och andra som är som de är. Och där lär jag ju försöka ändra mitt egna synsätt på saken så att jag kan hantera det bättre. Men det är så förbannat svårt att verkligen göra det. Så mycket gammalt skit som ligger och spökar på flera olika sätt. Jag har uppenbarligen väldigt lätt att se saker som inte syns utåt hos andra och min stora rädsla är ju att jag är blind hemma. Det är som två olika historier som krockar med varandra, det stämmer inte och jag vänder nästan utochin på mig själv för att få någon rätsida. Dessvärre kommer jag inte fram till något vettigt utan snarare strasslar ihop allt ännu mer och blandar i ännu mer funderingar och tankar. Känner mig så oerhört matt och frustrerad på mig själv. Sådär att jag nästan vill kräkas för att jag blir så less...
Jag har ett par veckor nu då jag jobbar väldigt lite vilket på ett sätt är väldigt skönt eftersom jag kommer jobba hela sommaren sen, men rent ekonomiskt så är det ju förjävligt dumt. Iallafall så försöker vi njuta av solen och värmen som befinner sig här just nu... vi är ju hemma och skrotar mest hela dagarna alt drar till någon lekpark och skrutten har ju bara tre dagar kvar i skolan nu. På torsdag är det avslutning, helt overkligt att han slutar ettan i år. GALET fort har det gått och jag förstår inte riktigt hur fasiken han har kunnat bli så rackarns stor så fort??
Längtar till midsommar också, längtar efter min familj och mina vänner, längtar efter att så uppleva hemorten då den är som vackrast... Det är ju tack och lov inte långt kvar nu och det ska bli så härligt att åka dit! :D
Well. Dags att käka lite lunch eftersom lillskruttan vaknade precis, sedan blir det väl en promenad innan skrutten ska hämtas upp i skolan. Skulle bra gärna vilja ha lite åska idag, är kvavt och klibbigt ute och inte alls så varmt och soligt som det var igår. Tur det kanske med tanke på att jag brände sönder axlarna igår. Gå inte med brottarlinne en hel dag och sitt inte med ryggen emot solen utan att ha smörjt dig... jag säger bara det! Jäkligt orutinerat! :D
Jag har ju varit ledig sedan i onsdags, förutom ett jobbpass på lördagen och idag är det ju måndag. Hur många dagar har solen visat sig? NOLL. Hur många dagar har det inte regnat? NOLL. Så jävla typiskt och jag kan ju nästan garantera att det kommer vara regn och rusk och höstväder hela veckan nu... SUCK!
Igår tog jag ett varv med dammsugaren, moppen och dammtrasan. Gjorde dock inte allt som hade behövts men lite renare blev det iallafall. Måste ta tag i både vårt sovrum och skruttens, ser ut som ett beirut. Och sedan är det ju tvätten också, den måste vikas. Och fönstrena måste tvättas. Och hallen nere måste gås igenom... Kan konstatera att det är många måsten nu. Känns så jäkla tröstlöst att hålla på att städa hela tiden för det blir ju stökigt och smuligt direkt efteråt, kommer snart explodera som "ensamma mamman" känner jag!
Värken i kroppen har lugnat sig lite, skönt nog. Hade nog en överjävlig topp i torsdags, för det är inte alls i samma styrka nu. Skönt! Var ut på en prommenad med fina grannen igårkväll, jätteskönt att få röra sig lite utan massa barn runtomkring. Pratade lite med faddertanten häromdagen då hon undrade hur det var... hon menade på att jag skulle försöka göra något för min egna del och visst har hon ju rätt. Det är det många som sagt till mig, att jag måste ha egentid och bara få vara jag. Det vet jag väldigt väl att jag behöver, men samtidigt så är det så jäkla svårt att finna tiden, det är ju alltid en halv miljard med andra saker som ska göras, det är alltid något annat som måste prioriteras. Sedan avskyr jag känslan av att jag måste vara "tacksam" över den lilla stund jag får över till mig själv. Där har jag ju mycket att ändra med mitt egna sätt att tänka, men ändå...
Tankarna ja... ibland är jag överlycklig på hur livet ser ut, känner mig nöjd och glad och har en bra känsla att livet är precis som det ska. Och sedan så kommer en sorg över mig då jag tänker på allt som är mindre bra, om de saker som kanske sker utan att jag egentligen ser det, att det är en distans, ett avstånd... att klyftan blir större och att allt till slut kommer raseras som ett korthus. Vet egentligen inte varför jag tänker så drastiskt, men det är väl min stora rädsla som sipprar igenom och jag övertolkar alla små saker som inte känns bra tills de blir gigantiska problem i min hjärna. Det är då verkligen inte lätt att leva mellan varven. Men det kanske inte ska vara så lätt heller?
Nåväl. Ska pallra arslet ur soffan nu, det är väl dags att bita ihop och få den här dagen att gå också. Vare sig det blir med eller utan tvättade fönsterrutor! ;)
Den befinnande radioskuggan som varit kan ju enbart förklaras med ett ord. Lillskruttan. Hon fick ett ryck för ett par veckor och drog min dator i golvet och det var ju tydligen droppen för den för hårddisken dog. Lämnade in fanskapet till datordoktorn och var helt enkelt utan älskade dumburken i alldeles för lång tid. Har ju kunnat använda karlns dator litegrann, men det kändes ju inge vidare att behöva att fråga om lov för att få kika på mailen och facebook. Suck.
Dessutom har livet rullat på på tok för fort, mitt vikariat på två veckor blev visst på sex veckor plus alla lördagar så jag har haft häcken full med att få ihop hela livet, få tid med båda kidsen, jobbet, mina vänner, min karl, hemmet och mig själv. Det sista har jag väl prioriterar lägst och det får jag lida för nu. Är inne i en sån smärtperiod att det fan känns som att hela kroppen håller på att vittra sönder, det mesta känns hopplöst och mörkt och det är så skrämmande att känna det här igen. Det blir ju bättre, det lättar ju... det vet jag. Men just nu när jag är inne i skiten känns det så omvälvande och stort. Får panik liksom.
Det finns mycket att önska av livet, som skulle kunna göra det lättare... men nu kommer jag in i en period i livet då det bara är att bita ihop och göra allt jag kan ändå... Det händer ju liksom inte så mycket annars och på ett sätt blir jag fly förbannad och på ett annat sätt orkar jag inte engagera mig. Känner att kroppen har tillräckligt att tänka på och hålla reda på att jag orkar inte med. Och jag vet att det låter drastiskt och martyriskt men det är faktiskt precis så det är. Ibland kan jag känna en enorm stolthet över att saker blir gjorda utan att jag behövt säga till men lika lätt svänger det och jag blir helt frustrerat galen när saker tas för givet. Visste jag inte bättre skulle jag bete mig likadant, men då kommer vi ju återigen till problemet att vissa saker kan man inte strunta i. Moment 22 känns det som.
Har snurrat många olika tankar genom huvudet senaste tiden, den ena värre än den andra... Har haft konstiga låtar i hjärnan, börjat tänka på tider som varit då livet såg helt annorlunda ut... Jag saknar vissa människor så enormt mycket, jag saknar den delen av mig själv som vad jag - då ... Det är absolut inte så att jag ångrar något jag gjort, snarare tvärt om eftersom vissa tankar jag haft alltid kommer fram till samma slutsats och det är all allt jag gjort av vikt i livet är något jag verkligen inte vill ha ogjort... men åter till ämnet... jag ångrar ingenting, men jag kan känna en stor saknad efter det livet jag hade tidigare. Närheten till allt det som var jag, alla som fanns nära och allt det som var så välbekant. Det känns lite som att jag är ute på hal is och glider nu, jag vet ju att det beror på att jag börjat jobba igen, känner mig grymt osäker på mig själv när det gäller den offentliga biten rent jobbmässigt och jag vet att det egentligen bara är att tuta och köra. Men SHIT vad det är svårt ibland! Jag känner mig givetvis också väldigt stolt över det jag åstakommit, jag har verkligen glidit på ett bananskal och jag kunde aldrig tro att det skulle lösa sig så pass som det gjort. Jävla flyt liksom!
Barnen mår bra nu turligt nog iallafall! Lillan var ju tvärdålig ett par vändor, feber, förkylning, krupp och givetvis öroninflammation två gånger på raken. Den andra gången hade hon dubbelsidig så jag förstår att hon haft det jobbigt och ändå har hon varit så oerhört duktig! Läkara här uppe är ju bra mycket duktigare än de där hemma, det kan jag lova. Snabbt, stabit och jättejättebra så att säga. :D När vi var in mitt i natten med krupp så tog det 1,5 tim i och för sig men det känns som att man inte ska gnälla när det först tar 15 min på akuten med hennes öron och sedan 30 min andra gången och då hade sköterskan sagt till att vi skulle räkna med lång väntetid då det var mycket folk där... Det kallar jag effektivitet. Efter andra pencillinkuren så repade hon sig snabbt så nu är det bara risig kista och fler tänder på ingång... Skrutten mår bra han också, lite trött och förpubertal och jag gissar att han längtar till sommarlovet. Härligt nog står det ju inte på förens det är dags, skönt för honom! :D Nästa vecka ska vi på utvecklingssamtal på skolan, det ska bli ohyggligt intressant och få höra hur det går för honom... Det verkar dock inte som att det skulle vara några större problem eftersom han lär sig saker i rasande takt trots hans vilda protester mot läxorna. Hoppas han är en sån där unge som lär sig utav att lyssna på lektionerna, man får så mycket gratis utav det!
Mina fina vänner är bland det bästa jag har. Jag saknar er alla enormt mycket ska ni veta och jag är glad att jag har er, vare sig vi pratar ofta eller sällan. Ni är en stor del av min värld! På tal om vänner så fick vi oväntat besök i påsk också, de bästa kom och hälsade på lite spontant med ett halvt dygns varsel. Underbart, härligt och alldeles alldeles för kort. Det värmde så enormt i hjärtat att få lite kärlek hemifrån, få lite kvalitetstid med dem och deras fina barn. Lite trist dock att skrutten var hos sin pappa den helgen, men samtidigt var det så välbehövligt att jag tror att det inte gick någon nöd på honom! :P
Nu ska jag bänka mig i soffan och kika på ESC... andra semin idag och på lördag är det final. Jaj! Måste ju för skruttens skull hejja som tusan på vårt bidrag trots att jag, precis som många andra, hellre hade velat sett The Moniker. Men men, man kan ju uppenbarligen inte få allt här i världen och jag fick ju höra och se honom live i söndags! ;)
Jag kan ju bara meddela att det Japan säger om strålningshalterna och katten skiter är samma sak.
Livet rullar på här ungefär som vanligt. Känner mig ganska stressad över situationen, ekonomin, hemmet, ungarna och allt därikring. Jag blir på dåligt humör och det smittar ju av sig på kidsen så även de går runt och gnäller en massa. Givetvis så blir ju även karln påverkad och han är ju redan i sig själv som ett större åskmoln även han. Jag vet att han skulle behöva en massa stöttning och peppning i det han håller på att rotar i, men jag känner mig arg, less och besviken och kan liksom inte riktigt hitta den där känslan att hjälpa fullt ut. Det är faktiskt farligt nära en känsla av uppgivenhet och jag kan ju bara tacka en högre makt åt att kärleken jag känner för honom är så pass stark som den är... för annars hade jag nog inte varit i den här situationen länge till. Hur fan lägger man sina egna känslor åt sidan för att finna energin att hjälpa?
Lille madamen är galet underhållande, hon apar efter allt vi gör, snabb och lära sig en massa bus och har börjat med en massa saker som hon inte alls ska kunna ännu. En smula före sin tid helt enkelt. Hon går bakåt, bygger med klossar, sätter på lock åt rätt håll, börjar äta med skeden ordentligt, förstår vad man säger åt henne (typ gå och hämta gosen, gå och titta vad brorsan gör) Hon säger faktiskt flera ord nu som vi förstår någolunda, hon låtsasfiser, sjunger ramsor med rörelser och är allmänt jävla skitsöt. Och envis. Och rabiat mellan varven! :S
Skrutten är extremt förpubertal nu och vill inte alls sammarbeta med oss. Eller jo, ibland är han världens goaste och duktigaste pojke och det är ju rackarns bra... för de här stunderna av raseri tar fan knäcken på mig. Jag vet att det är en sån period nu och det går ju över och det är inte heller ett konstant beteende. Det är väl därför vi överlever antar jag?
Jobbet ja... det rullar på måste jag säga. Jag var ju så ohyggligt imponerad av mig själv att jag hade sån grym framförhållning ang dagis/fritidsscheman här framöver och i lördags upptäckte jag ju att jag ligger en vecka före i verklig tid. Suck och stön för mig!! Gör om, gör rätt liksom så idag ska jag förbi jobbet och hämta upp ett aktuellt schema för denna tvåveckorsperiod som jag ska vikariera. Sedan mailade företaget ang nytt jobb nästnästa vecka, busenkel demo så det hoppas jag att jag kan ta åt mig det. Vore riktigt skoj! Stod ju i fredags och demade, jäkligt kul men ack vad jag frös! Fick lov att pipa hem under lunchen för att dra på mig understället... hua! Men men, jag tror jag gjorde bra ifrån mig iallafall och som sagt, de har ju hört av sig igen så något rätt borde jag ju ha gjort! Lider av en extrem prestationsångest på jobben dock... så jävla jobbigt att känna press och stress hela tiden och jag vet att det till största del handlar om mina egna (för)höga krav. Jag vill ju liksom vara bäst på det jag gör -på en gång!
Ajust det... ansökte om utbildningen idag också, ska skicka in alla papper imorgon till antagningen och sedan är det bara att hålla tummarna! Känns skrämmande men så intressant!
Vart finns den där stoppknappen när man behöver den? Jag tycker dagarna rullar på alldeles för fort, jag hinner liksom inte med riktigt...
I helgen hade vi skruttens kalas, jag hade ordnat med lokal redan i januari och satt då och var imponerad av mig själv eftersom jag var så ohyggligt välplanerad och vad händer? Jooo... de där jäkla kalasinbjudningarna kom ju ut ett par dagar innan kalaset. Suck och stön på mig. Nu kom det ju ett par tappra klasskamrater ändå så jag tror att skrutten hade ett bra kalas. Två timmar och ett gäng ungar som busade på för fullt. Vi fikade, busade, lekte och dansade. För lilla mamman fick ju lov att vara med också, körde dansstopp och shakade rumpa i takt med Erik Saade´s popular. Härligt. ;)
Jobbet går ju faktiskt bättre och bättre känner jag, lite rörigt mellan varven men det är bara att gilla läget. Jag trivs bra iallafall och ser fram emot några veckor här framöver då jag kommer gå på schema... livet blir lite mer strukturerat då! Och bara för att jag tycker om att jobba så mycket har jag fått ett till extraarbete, ska göra mitt första pass imorgon och det ska bli fantastiskt intressant! :D Och det som är ännu bättre är att jag faktiskt har mer i lön på det nya jobbet än på butiken. Humor! Jag hoppas iallafall att det blir lite pengar i slutändan, vi ligger ruskigt pyrt till på den ekonomiska fronten och jag vet ärligt talat inte hur fan vi ska ha råd med räkningarna denna månad. Jag ringde akassan i veckan och kollade hur det låg till och då skulle de precis börja handlägga mitt ärende. SUUUUCK!!!
Har haft en massa funderingar på livet i allmänhet men precis som vanligt så är det som bortblåst när jag väl har tid att sätta mig här och skriva lite. Så jävla typiskt. En sak jag reflekterat över senaste tiden är ju iallafall hur människor beter sig... det är roligt att komma till en ny arbetsplats och se vilka människor som jobbar där, vem som är vilken typ av person och hur de är mot varandra. Intressant som fan faktiskt! Det finns ju all typer av klassiska karaktärer och dessa hittar man på lite överallt. Sedan är det fantastiskt intressant att se hur människor utvecklas och beter sig mot varandra... Jag har ju gått lite i tankarna på om jag skulle utbilda mig inom socialt beteende men det är så trist att man oftast har med så trasiga människor att göra då, jag är alldeles för glad för att orka med att hjälpa dessa hela tiden, jag tror att jag skulle kunna göra ett bra jobb med att försöka stötta dessa och det skulle vara grymt intressant. Men jag tänker liksom i längden... orkar man verkligen med det negativa i arbetet? Tar man inte åt sig för mycket och ältar det hemma liksom?!
Ramlade över information igår som gjorde mig lite ledsen i hjärtat. Jag lider verkligen med Han och önskar på ett sätt att jag kunde meddela Honom det. Skänka en tanke liksom. Det glädjer mig i allafall att han verkar ha en bra sambo som bryr sig om väsentliga saker och jag hoppas faktiskt att de ha en fin relation och är lyckliga.
Lillan trivs som fisken i vattnet på dagis iallafall, hon lyckas alltid somna när vi är på väg dit och när man väcker upp henne blir hon jätteglad och pigg direkt. Känns som ett bra betyg eftersom hon blir helt rabiat hemma när hon blir väckt! Hon är för övrigt oftast glad här hemma men visar upp ett hiskeligt humör, det är så att man faktiskt blir lite mörkrädd mellan varven. Hon skriker rätt ut, gärna i falsett á la nazgûl (ni vet de där i Sagan om ringen?) slänger sig på marken och vevar med benet. Hon låtsasgrinar och är allmänt envis. Jäkla skitunge! Jag fasar över hennes tonårsperiod... och hennes trotsålder, den ligger ju närmast... Hövva! :S Hon går långa dagar på dagis eftersom vi jobbar både jag och karln men lillan verkar klara det bra ändå. Dagiset är ju lite intressant också, det blir alltid lite stånk och stön när jag ringer och säger att jag fått jobb och att hon måste gå till 17.45 ... "då måste de ju ringa in vikarier" ... Ja, för det är verkligen mitt problem då eller? Jag lämnar ju verkligen in henne på dagis för att jag tycker det är kul. Verkligen. De höll ju på att få ett psykbryt häromveckan också när jag frågade om hon kunde gå ännu längre pga mitt sena jobb och karlns restid, jag fick tillochmed samtal från rektorn som nästintill idiotförklarade mig och menade på att jag kanske kunde jobba ikapp den där sista kvarten på jobbet så jag skulle hinna hämta i tid. Jamen självklart kan jag räkna dagskassan INNAN jag börjar jobba och jag kan ju verkligen börja ställa krav på jobbet när jag är alldeles ny. SUCK. Hur som haver, jag satt här hemma och fick ett litet bryt över att det inte kommer gå ihop och att karln inte försöker ställa upp någonting utan att det är jag som gör ALLT som rör hem och barn. Planering är ju inte hans starka sida MEN då lyckades han komma fram till att han ska börja tidigare (läs åka hemifrån snortidigt) på dagarna så han hinner hämta henne på kvällen sen utan att dra över öppettiderna. Fantastiskt härligt att han kan tänka till ibland och inse att även han måste planera om för att allt ska funka, vuxenpoäng så det stör. Nu så ska vi köra på såhär i ett par veckor under tiden jag har mycket jobb för att känna på om det funkar, detta kommer ju vara stående i sommar också om allt funkar eftersom jag kommer ju jobba hela tiden även då. Skrutten kommer gå på fritids efter skolan och han kommer få gå hem själv när han slutar där, antingen för att vara hemma en stund själv eller för att komma hem ungefär samtidigt som karln... Känns skönt det iallafall att han får och kan gå hem själv, ett "problem" mindre liksom. Så jävla jobbigt med att fixa logistiken med kidsen när de ska på två olika ställen tvärs över stan. Längar efter barmark och en cykel så kommer det gå bra mycket lättare att ta sig mellan punkt A - B - C - B - D - A. Livet är ju härligt! :D
Solen skiner fantastiskt härligt idag, men det blåser världens storm så det blir faktiskt en busstur ner på stan idag. Måste förbi jobbet och inhandla ett par skor som jag kan jobba i (ööhh) och sedan ska jag förbi bästa T för att sno åt mig hennes skrivare ett tag. Har typ en miljard papper att skriva ut ang. jobbet imorgon och turligt nog är hon så snäll och låter mig skriva ut där! Sedan blir det ju de vanliga sysslorna, städa och plocka iordning här hemma och sedan handla lite... Skönt att vara ledig idag faktiskt.
Det sägs att blod är tjockare än vatten, men jag är fan tveksam...
Har nyss hämtat upp skrutten efter hans sportlovsledighet med pappan. Det var en glad kille jag mötte och det gick så bra att säga hejdå till pappan efter att vi fikat lite tillsammans allihopa. Skruttens lillasyster på pappans sida är ju bara för söt alltså, liten gofia! :D Hemresan gick som på räls kan man säga och under tiden jag och skrutt diskuterade hans kommande kalas så blev jag så full i skratt. Han är så rolig den lille gossen, sättet han pratar på, hans fantasier, förhoppningar och funderingar är ju helt galna. Fina, fina unge! :D
Veckan som gått har passerat i raketfart verkligen och det kan ju bero på att veckan började med en turboförkylning utav bara helvete, god damn vad sjuk jag blev! :( Som värsta karln som låg däckad! Eller njae, inte låg jag däckad heller eftersom det uppenbarligen måste göras en massa saker hela tiden och det inte görs automatiskt men i sinnet var jag helt avstängd med enorma mängder snor i hjärnan. Suck. Jag var tvärsjuk i två, tre dagar och sedan var det bara "fake it until you make it" som gällde eftersom det vankades ett fyra dagarspass på jobbet. Turligt nog lyckades jag repa på mig så pass bra att jobbet inte blev särskilt lidande utan jag tror att jag skötte mig rätt okey. Lillan gick på dagis och karln var på jobbet, en försmak på hur livet kommer se ut då jag börjar jobba mer heltid och även om det gick bra så såg ju hemmet ut som sju svåra år och inget blev ordentligt gjort på hela veckan. Får lite smått panik över hur det kommer lösa sig i framtiden med allt, handling, matlagning, städning mm... att ha tid för varandra och kidsen, hinna med sig själv och vännerna... shit alltså! :S
Kroppen värker utav bara helvete också, shitohmygod vad det gör ont. Höfterna känns som att de håller på att lösas upp och i benen känns det som att jag står på bara skelettet, inga muskler, senor eller hud som stöttar upp. Det känns helt ärligt helt bisarrt... Det var faktiskt längesedan det var såhär illa, inte så konstigt eftersom jag rört kroppen mer nu än på väldigt länge på nya sätt, men det är ju fan lite löjligt tycker jag. Ska det vara sådär för resten av mitt liv? Ska jag inte ens kunna bära två kassar ifrån affären utan att nackmusklerna ska svälla upp abnormt mycket, ska jag inte kunna jobba i ett par timmar utan att benen värker sönder på mig? Ska jag inte kunna bära sonens väskor ifrån stan utan att höfterna och ryggen ger upp fullständigt? Jag svettas i händerna förfärligt mycket på grund av värken, jag blir på ett pissigt humör och har noll tålamod. Och det blir ju verkligen inte bättre utav att det hela tiden känns som att hela världen står och faller med mig... Jamen, ni hör ju själva hur jävligt det är...
Värdelösa drömmar nästan varje natt också. Skräcksenario på hög nivå kan jag lova och det är inte ett dugg trevligt. Varför undanhålls det en massa? Det innebär ju att det ligger mer bakom, varför inte bara säga som det är? Jag funderar, spekulerar och gräver ner mig själv i mina tankar... och jag kommer inte fram till något vettigt och jag borde släppa taget men lik förbannat finns magkänslan där hela tiden. Den ligger och gnager inuti mig... Fuck, fuck, fuck...
Lillan är bättre i munnen nu iallafall, något positivt mitt i all misär... :D Och eftersom städning och allt sånt där trist, tråkigt och nödvändigt är nästintill avklarat tänker jag försöka lapa lite sol imorgon om det blir någon. Vi är lediga som det ser ut nu, jag och lillan, så vi ska fasiken bara ta det lungt och mysa runt här hemma...
Men tjohejsan vad tiden går fort när man har roligt! Veckan har passerat i raketfart och jag har nog inte ens hunnit med ordentligt tror jag...
Då ska vi se... I måndags skulle lillan gå heldag på dagis men eftersom hon blivit så snorig under helgen fick karln styra om sitt schema och vara hemma med henne och det gick ju tack och lov bra. Kändes lite väl dumt att ringa till jobbet första dagen och meddela att jag inte kunde komma på grund av sjukt barn... ;) Såå, karln och lillan var hemma och jag drog till arbetet och förkovrade mig i butikens sortiment. Packa upp, packa ner, flytta om, boka om... Städa, lära sig kassan, förstå artikelnummer (jag och siffror liksom, gulp!) och hitta i lagret. PUST. Skitkul, jätteintressant men SÅ mycket att ta in i hjärnan. Snacka om att det märks att jag varit borta ifrån arbete på länge, hjärnan går ju på lågvarv och efter halva dagen kände jag mig nästan full. Helt snurrig! Ont i benen av bara helvete också, men det var ju väntat!
Lillan var snorig på tisdagen också, men då var ju jag hemma och obokad så vi tog det mest lungt tror jag. Onsdagen var det möte som gällde, en halv miljard med blanketter som skulle visas upp och det skulle skrivas en massa. Lillan var på dagis under tiden så jag hämtade henne på eftermiddagen när hon sovit klart. Torsdag och fredag var heldagar för kidsen, lillan på dagis och skrutten på fritids... SOM han hade längtat!! :D Jag jobbade lördag också, kortpass bara men det var första passet som ordinarie personal, alltså att jag inte gick brevid någon utan jobbade själv. Gick faktiskt jäkligt bra trots att det var fullt i butiken mestadels hela dagen. Jag börjar hitta bra på lagret, jag förstår en massa skumma grejjer som man först inte tänker på och jag lyckades hantera kassan utan större missöden. Trivs bra med personalen gör jag också, känns tryggt och jag längtar till nästa lördag då det bara är på´t igen! Såå... lördag eftermiddag kom jag hem till familjen och kände mig sjukt trött i både kropp och sinne. Fibrovärk utav bara helvete, men det var ju varken oväntat eller förvånande. Ont i bröstmusklerna hade jag också, inte van att bära en massa kartonger trappa upp och trappa ner! Det har, trots att det varit jäkligt mycket i skallen, varit SÅ skönt att få vara utan barn ett tag, att få arbeta på riktigt och känna sig nyttig och inte bara mamma. Grymt skoj och så välbehövligt både för min egen del och för familjeekonomin. Karln kom ju till jobbet i fredags och möttes av en mindre flodvåg av vatten. Så, vattenskadat utav bara helvete och lokalen kommer renoveras i minst en månad. Tjohej vad kul. Och lägligt. NOT. Dock ska man se det positiva med det hela... det kan ju faktiskt komma något gott ur det här, trots att det liksom ser mest nattsvart ut för tillfället.
Pratade en sväng med min finaste sötM också. Gosh vad jag saknar honom och hans fina familj och turligt nog kommer de ju på fredag! Är så glad att jag har dem och jag håller alla tummar för dem på alla tänkbara sätt. (jag lider med dem, det är en svår tid framöver och det är ett jobbigt beslut att ta... ) Jag och karln pratade om dem för någon dag sedan och vi tycker båda att de verkar ha ett sånt perfekt förhållande, inte nödvändigtvis att allt ÄR perfekt, utan snarade att det är sådär sagolikt vackert. De träffades så jävla fint, även om det var sjukt rörigt ett tag där... men de blev verkligen tokförälskade och de verkar ha en sån vacker relation där de båda försöker stötta och ta hand om och framför allt uppskatta varandra. Det är något vi alla andra kan behöva eftersträva i våra egna relationer. Man ska ta vara på den som man håller kär! Hur som helst, de kommer tidigt på fredag för att fira kidsen under helgen och vi längtar så efter dem! Tant sötM kommer ju också komma upp, inte en dag för tidigt för henne saknar jag också. Hon håller på att arbeta ihjäl sig så jag tror att en liten weekend upp hit i de norrländska skogarna (eller hur det nu var?!?) kommer göra henne gott.
Marabou Mango är rätt gött faktiskt. På tal om ingenting liksom. Bra mycket bättre än Cloetta Kex med blåbärssmak iallafall. Så ni vet! :D (är inne i någon störd jävla vräka-i-mig-oändliga-mängder-sötsaker-fikabröd-frukt-och-mat-period nu och jag skulle nog kunna äta hur mycket som helst. Galet alltså. Sjukt sugen/hungrig/dödssvältande mest hela tiden. Och nej, jag är inte gravid för alla som tänkte den tanken nu...)
Fick ett sms i lördags natt också. Nu igen. Fick ett förra lördagen tror jag det var också... Av ett gammalt ragg sedan ett par år tillbaka som, trots att han vet att jag är upptagen och bor 30 mil därifrån, frågade om jag ville ha sällskap kl. 03 på natten. Jomentjenare liksom. Smsade med honom på morgonen och ifrågasatte hur han egentligen tänkte då han senast vid nyår frågade samma sak och jag då förklarade att de tiderna är förbi och att jag är både upptagen och ointresserad. Det ska ju tilläggas att även HAN är upptagen och hat en sambo när någonstans som säkert väntade på honom. Så, jag frågade hur han tänkte och efter en stund kröp det ju fram att han har det lite kämpigt på hemmafronten och var full och kåt den där kvällen. Sure fine men alltså... varför inte göra något åt sin dåliga relation FÖRST då??? Och sedan kanske skicka fylleraggssms till någon mer lämplig kandidat?? Helt förvirrande liksom men det är ju lite sorgligt att han ska behöva vända sig till mig för att kunna ventilera sina tankar när han mår dåligt. Har han ingen närmare som han skulle kunna prata med liksom? Nåväl, jag trodde allt var frid och fröjd, uträtt och klart men så fick jag ett sms i lördags igen. Det kan han dock ha skickat fel men ändå... Humor hur folk fungerar ibland.
Och häromdagen fick jag en vänförfrågan av lillebror på FB. Blev jätteglad över att han lagt till mig igen då det varit tyst på den fronten bra länge nu och jag har många gånger tänkt på honom och undrat hur han mått. Vi chattade lite och han drog väl basicstoryn om vad som hänt under åren och mycket är ju underförstått ifrån min sidan också... Han mår nog så mycket värre än vad han ger sken av och jag önskar så innerligt att han släppte in mig istället för att säga att det löser sig och skratta lite löst. Det är så tragiskt att se att människor lyckats förstöra honom så mycket. Mycket är ju hans egna ansvar, givetvis, men är man sådär jävla snäll så drar ju folk nytta av det och det hela har ju slutat med att han hamnat i skiten. Jag önskar att jag kunde få honom att inse allvaret i vad som sker just nu, att han kan komma till insikt och ta tag i sitt liv, göra en radikal omvänding och hitta tillbaka till sin egna styrka han har i sig. Hur fan ska jag få honom att förstå liksom? Jag pratade med honom i telen igår då han ville jag skulle ringa, men det är så svårt att försöka hjälpa när han skärmar av sådär. Låtsas att det är okey liksom. Pratade med karln om det där sättet och han kände så väl igen det eftersom han betett sig likadant när han var nere i skiten som värst. Fan. Jag känner mig så handlingsförlamad och det känns som att jag kan inte göra något mer. En väldigt frustrerande känsla när det är en person jag tycker om som verkligen behöver hjälp. Det största problemet är väl att han själv måste inse det själv först?! Urrk... Jag blev iallafall glad över att han tagit upp kontakten igen, jag får hålla mig i bakgrunden och hjälpa till när han behöver.
Vad ska man egentligen ta sig till när ens vänner mår dåligt? Hur kan man hjälpa på bästa sätt? Är det bara att finnas där som hjälper, vetskapen av att personen som mår dåligt har vänner som bryr sig trots att livet känns som skit? Hjälper det verkligen eller måste man som vän ta till med hårdhandskarna?
Hur mår jag då? Jodåtack. En smula trött i kroppen och huvudet. Drömmer som jobbet på nätterna och håller på med blanketter till förbannelse på dagarna. Blankettsverige. Hurra hurra! Känner mig lite låg i energin men det är ju inte så konstigt eftersom det som sagt är lite mycket med allt... det är iallafall hopp om livet. Solen strålar ute och livet känns helt värt att leva! Imorgon är det BVCdags med läkarkoll och vaccinering, lillan går 15-timmars på dagis under veckan, sedan är det ganska lungt ända tills mina fina vänner kommer på fredagen. Ska bli trevligt, trevligt! Jag jobbar dock på lördagen men lite svinn får man ju leva med.... That´s about it!
Ibland så funderar jag helt ärligt på om jag ska försöka ordna till ett könsbyte... Män har verkligen inte en aning om alla saker som görs i en familj för att livet ska fungera och den som ordnar upp allt detta är ju givetvis mamman. Det är en sanslöst värdelös uppdelning och jag undrar ju hur man ska bryta mönstret egentligen? Fy fan, jag känner att jag nästan kräks på allt och det är så bittert att karlarna kommer så billigt undan. Skulle vi byta liv en dag eller två skulle fan karln på hjärtinfarkt på två röda.
Inskolningen har gått skitbra, sedan i tisdags har jag lämnat henne själv. Första gången någon timme och sedan tre hela dagar. Hon har skött sig exemplariskt, har ätit ganska bra och sovit precis som vanligt. En skötsam, studerande, iaktagande och glad liten fröken! Personalen verkar tycka om henne och de tycker nog att det är skönt att jag inte är så komplicerad heller liksom... finns ju vissa föräldrar som är mer eller mindre hopplösa med det mesta. Som de där stackarna som fortfarande håller på att skola in. Femte veckan och inte en tillstymmelse att det går åt rätt håll... TUR att det inte är så i vårt fall, det har ju gått över förväntan med tanke på vilken mammagris den där lilla fröken är! Pratade med grannen igår, vi tog sällskap hem ifrån affären och hon sa att när de skolat in deras lilla fröken (som såklart heter samma som vår) så gick det skitbra först och sedan kom det ett bakslag med kink, gnäll och gråt efter ett par veckor. Såå... jag håller i hatten och har med i beräkningen att det kanske kommer en dipp senare. Kanske lika bra det eftersom det känns ju som att det flyter på alldeles för bra nu i vilket fall... :p
Ajust. I tisdags när jag lämnade lillfröken en stund på dagis så gick jag till affären och handlade dagisblöjjor och precis vid entren när jag ska ut så ramlar en gammal dam omkull och slog sig nog rätt rejält. Fick leka sjuksköterska där ett tag, hålla koll på damen och försöka läsa av situationen. Det var en jättegullig tant som varit in på affären och handlat semlor så hon var ju mäkta upprörd över att semlorna skulle bli dåliga! :D Hur som haver, jag ringde efter ambulans och försökte prata med tanten under tiden vi väntade... Hon var klar i huvudet hela tiden men hade väldigt ont både i armen och i höften och det är ju inte så konstigt då hon föll och landade mot axeln och höften. Turligt nog klarade hon huvudet, men ändå. Hon låg dessutom precis i dörröppningen så det drog ju kallt som bara fan på henne trots att hon fått en filt om benen. Tillslut kom ambulansen och tanten kom in i bilen med både stav, handväska och matkasse med sig. Jag tackade för erbjudandet om semlorna men sa att hon kunde ge ambulanskillarna dem istället eftersom de skulle bli dåliga om jag tog dem ändå just med tanke på dagis... Jag undrar så hur det gick med den lilla tanten dock. Hon hade inga anhöriga här i stan utan de bodde ganska långt borta så på vägen till dagis funderade jag på hur det skulle gå för henne om det visade sig att höften gått sönder eller armen var bruten. Hon bodde ju själv och hade kontakt med en person i samma hyreshus som hon kunde ringa, men jag förmodar ju att det också var en äldre människa och då är det ju inte så lätt att ha orken att hjälpa till. Hjälp första tiden på sjukhuset får hon ju om det visar sig att hon skadat sig så rejält men hur kommer tanten klara sig hemma sen då? Hemtjänst en gång om dagen om hon har tur? Och alla vet ju hur envisa gamla människor är på att klara sig själva så jag lider verkligen med den där lilla damen som kommer kämpa på fast hon har ont och bara skulle vila egentligen. Tänk vad många ensamma människor det finns överallt som inte har något sällskap och inte kan få hjälp när de behöver... Känns så tragiskt när man tänker på det. Och det får mig att hoppas att jag kommer ha mina anhöriga nära mig när jag blir sådär gammal och kanske behöver hjälp.
Nåväl. I går gick skrutten hem ifrån skolan själv med egen nyckel. Det var första gången som han gjorde det och han ringde mig direkt han kommit hem eftersom han läste min lapp att han skulle ta mellis och ringa mig. Det kommer ju bli så här framöver att han får gå själv eftersom han slutar 13.30 och jag ska hämta lillan 14.00. Provade i torsdags hur det var att hämta honom först men det gjorde ju att vi kom 5 min sent till dagis och fick stressa ihjäl oss så det håller ju inte... Det gick ju iallafall hur bra som helst för skrutten att klara sig ensam hemma i 40 min ungefär, jag ringde och kollade om jag kunde gå och handla innan jag kom hem också och det gick jättebra sa han. Min duktiga kille! När jag kom hem låg det en lapp på köksbordet där det stod: "Till mamma! Jag är ine på mit rum" och så låg det en liten inslagen present brevid. Det var en liten snögubbe i lera som han gjort på bilden för länge sedan som han nu pyntat med lite pärlor. Så jävla sött!! :D Han är en jävla pita mellan varven, har lagt till en astaskig attityd och är allmänt uppkäftig och förpubertal... men när han gör sådana där söta saker smälter hela hjärtat på mig och jag känner bara ren lycka över att ha en sån fin son!
Är en smula trött i ögat idag. Lillan tyckte det kändes som en jättebra idé att vakna. 05.20 idag och trots att jag försökte tvångssöva henne gick det inte så bra. Bara att gå upp och gilla läget då eftersom karln vägrade ta henne. Han ville soooova... Känns ju lagomt orättvist med tanke på att när jag får sovmorgon får jag sova till 07-07.15 ungefär och i sällsynta fall får jag sova till 09.30 kanske och det händer då inte ofta. Men när han ska sova, då får han sova tills han vaknar i princip. Och det innebär ju att stiga upp lagomt till lunch liksom. Suck. Blir till att storstäda hela lägenheten idag iallafall, hann inte göra det igår för då lilla farmor kom på besök på eftermiddagen och under nästa vecka kommer jag inte ha tid alls tror jag då det är fullt med en massa annat. Har varit borta ifrån arbetsmarknaden i över ett år nu så nästa vecka kommer verkligen bli skitjobbig. Ska bli jättekul på ett sätt och jag känner mig grymt taggad, men samtidigt får jag en släng av ångest och börjar fundera på om jag verkligen kommer klara av dethär? Jaja... ska bli ohyggligt intressant iallafall och sedan får vi se hur det utvecklar sig! :D
Schlager ikväll... Jag gissar på att skrutten kommer sitta fastklistrad under tiden Erik Saaaaaade sjunger. Och kanske jag med! ;)
O holy moses vad veckan har gått fort! Varit full jävla rulle typ varenda dag, mycket tack vare att lillans inskolning äntligen börjat. Och den går finfint verkligen! Snacka om optimal ålder för att börja dagis alltså då det finns några stackars 1,5 åringar som är inne på fjärde inskolningsveckan liksom... :/ Lillan verkar vara helt bekväm i situationen och fröknarna tycker att det går så bra för henne. Nästa vecka är andra veckan vi kör på och jag hoppas att jag ska kunna börja lämna henne då också så att hon är inskolad och klar sedan. Men det känns bra, fröknarna känns helt okey, barngruppen är helt okey och jag märker ju på lillan att hon tycker det är så kul att se på alla andra barnen och att få upptäcka så mycket. Kommer bli kanon det där! :D
Och som alltid när man börjar på dagis drar man på sig en massa olika baciller och det första vi fått, ja iallafall alla UTOM fröken såklart, är ju den avskyvärda magsjukan! Wiehoo liksom... :( Dessutom så har jag smittat ner både Tokfröken och Knölvalen. Sålåtmig flickor! Tokfröken lyckades jag ju få en halvdag tillsammans med i onsdags då hon var hit till stan på läkarbesök. Fantastiskt trevligt att träffa henne för lite kvalitetstid, strosa runt på stan och luncha lite. Jag tycker så mycket om henne och jag är så glad över att det börjar sakta men säkert att ordna upp sig för henne. Det är en krånglig väg framåt i livet, men förhoppningsvis så kommer hon landa lyckligt. Min fina vackra fröken... Tänka sig att hon en gång var så bräcklig och liten och nu är hon värsta snyggot som äntligen fått lite stake i kroppen. Höhö... I torsdags så mötte jag upp knölvalen i stan då jag skulle på möte och hon skulle ta en sovandes liten bebis under tiden och på något konstigt sätt så lyckades jag smitta ner henne med magsjuka på den korta stunden vi sågs. Snacka om att jag har ångest över att ha smittat ner två kompisar och hela min familj... hua liksom. Hur som haver så börjar vi alla bli piggare och friskare igen så vi satsar helt på att vara åter till vardagen på måndag!
Schlager ikväll... jag kommer sitta bänkad i tvsoffan, med en liten skål godis och ett glas cola. Känns faktiskt som att jag vågar mig på det nu... :P