eyesan

Såg en bild på facebook häromdagen, en tvådelad ruta där ena sidan var mammans och den andra var pappans. På mammans sida stod det hur många saker som helst, saker som en mamma får höra jagvetintehurmångagångeromdagen, såsom

-"Vart är min?" ...

-"Jag är hungrig!" ...

-"Jag är klaaaaaar!" ...

 

-"Mammmaaaaaaa!!!"

mm i all evighet.

 

På pappans sida stod det en enda sak...

 

-"Vart är mamma?"

 

 

Och det är ju precis så det är. En mamma vet ju tamefan allting, håller reda på allt och får alltid förfrågan om vart sakerna är, när maten är klar och så vidare... Ibland ifrågasätter jag detta beteende och får ju till svar att det alltid är jag som vet allt. Och HUR kommer det sig då? Joo...därför att det är jag som gör tamefan allting. Nu måste jag egoboosta mig själv lite och det låter kanske högfärdigt men det skiter jag i. Det är jag som har koll på fan allt. Om inte jag säger till ungar eller karln att något ska göras, då händer det ju ingenting. Ibland skräller de ju och gör något som skall göras, ibland kan de ju tänka själva... men det här "ibland" hänger väldigt sällan och allt som oftast måste jag säga till. Ett klassiskt senoario och såhär är det nog i de flesta familjerna. HUR kommer det sig? 

 

Hemma med febrig junior idag, inte för att han är nå sjuk men han får inte vara på dagis och vi tar det säkra före det osäkra och låter barnens faster passa dem imorgon så inget strular. MÅSTE fasiken få jobba lite också, det här tar ju knäcken på mig. På allvar! Och dessutom ska vi ju åka iväg på fredag och äntligen få träffa mina små gudbarn. SOM jag längtar efter att få snuffla på bebis!!! :D Vill inte vara med om nå mer sjukdommar och vab-dagar nu heller!! 

 

Men så inatt då... skrutten började ju nattjazza i vanlig ordning, nu lite senare på natten dock och jag vaknar av ett jädra brak nere i hallen, följt av ett "ajajaj" och sedan öppnas ytterdörren...

Jag flyger ju upp ur sängen, ser att balkongdörren är öppen och kollar ner i trappen, i mörkret och där kommer skrutten upp, blåslagen med skrubbsår och blodigt knä. -"Jag skulle bara ta lite luft!" säger han med gråten i halsen och alldeles yrvaket. UNGE! Han brukar ju gå i sömnen men inte såhär illa, han snavade ju på grinden och gjorde en praktvurpa ner för trappen, shit... han hade ju kunnat brutit nacken! Gosh liksom!! Jag plåstrade om honom och fick honom i säng och då ville han att jag skulle sova bredvid honom...så där låg jag och halvsov tills chocken lagt sig...

Nu gick det bra men ändå... ringde sjukvårdsrådgivningen på förmiddagen och rådfrågade hur jag skulle göra, hon tyckte inte det lät nå vidare att han håller på sådär och tyckte vi skulle ringa HC och få någon koll, kanske det blir en utredning på hans sömn. Läskigt är det iallafall, han hade ju kunnat gått ut i kallingarna och gått vilse. Och DET hade ju kunnat slutat jättedåligt! HC ringer upp vid 16 så vi får se vad de säger då... Hjälp liksom? Lär nog sätta upp säkerhetskedjor på dörrarna också, så det blir ett moment till för att kunna öppna och skulle det hända igen så kanske det tar lite längre tid för honom att få upp dörrarna och under tiden kanske han går tillbaka till sängen igen. Usch alltså... jätteläskigt att tänka på allt som kunnat gått dåligt!!

 

Lär städa ihop lite idag, försöka kolla igenom bilen ikväll när karln kommer hem och sedan göra kvällen. Jobbar hela dagen imorgon och på fredag morgon efter frukost åker vi! Heja heja!