Smärtan är faktiskt bättre nu, iallafall fibrovärken. Har nu "bara" den vanliga smärtan i form av foglossning och sammandragningar... wieehoo. Har haft flera helt okey dagar nu, trots det elaka och sura humöret, jag har till och med fått saker gjorda här hemma. Dock så är det stor städdag imorgon samt äntligen dags för en tripp till soptippen med päronen. NICE! Börjar få lite ordning med packningen och sånt nu, det känns great. Känner mig en smula stressad över allt sånt, jag ser ju hur mycket som måste göras - hela tiden jag är hemma - men det är ju bara att ta en sak i taget. Jag hoppas verkligen att ansökan går igenom på fk nu, annars blir jag lite kinkig. Hemma kommer jag ju vara ändå men det vore ju toppnice om det klaffade som det skulle... hur som haver, under den månaden hinner jag ju göra väldigt mycket eftersom skrutten kommer vara i skolan på dagarna och jag inte behöver dra till jobbet alls... Men jag vill ju få allt gjort NU, helst i förrgår, jag vill flytta NU och bo med karln NU. Saknar, saknar, saknar så jag fan snart dör. Och jag blir ju sådär stördt jobbig i tanken när vi inte sett på länge. Avskyr när det blir sådär och jag tänker så negativt och överjävligt... jag hoppas innerligt att han kommer ner som han sagt nu, annars kommer jag nog bli jävligt bitter och känna mig helt övergiven. Han missar så mycket, det är så surt... Åh, vilken bitterfitta jag kan vara ibland.
Har drömt skumt senaste dagarna... Mestadels en massa sexuella saker eftersom jag är en smula understimulerad, men det har dykt upp minnen ifrån förr i drömmarna också. Fy fan vad jag känner mig bitter ibland. På livet, alla trassliga relationer, hur de slutat, hur de börjat, hur fan man tänkte och varför det aldrig blev som man hoppades?! Det är väl bara att bita ihop och gilla läget... Inse att man blir erfarenheter rikare för varje dag som går. Tänk när man var i tonåren och trodde naivt att man visste allt i livet?! Haha.
Nepp... det blev visst bara verbalt ordbajsande idag också. Whatever liksom... :p
Idag är jag sur. Trött. Kinkig. Less. Negativ. Ensam. Bortglömd.
Fy för dessa dagar. Fy fan för min kropp och värken. Fy fan för skitlivet när det är såhär...
TUR jag vet det går över. TUR jag vet att det inte ÄR så illa egentligen... Men jag behöver vila, kärlek, närhet och en jävla massa sex för att få alla "feelgood-hormoner" tillbaka. Allt känns bara hopplöst idag. Hua.
Jisses alltså... inatt drömde jag något helt skruvat alltså. Och vaknade upp med känslan fortfarande i kroppen, känns så himla galet alltså! I drömmen så skulle jag upp och jobba frukost, vaknade av alarmen och gick upp. Men av någon anledning så somnade jag till igen efter att jag käkat lite frukost. Dessutom var jag inte hemma utan på ett gammalt jobb jag haft, där min fina lilla M bodde i ett härbre. Hur som helst, jag somnade om och satte dessutom mobilen på ljudlöst. Vaknade till efter ett tag, lallade runt med M och gick nere vid vattnet och pratade strunt halva dagen. Så vid 11.30 kom jag ju på -helvete, jag skulle ju upp å jobba frukost!!! Kollade mobilen, 34 missade samtal och 14 nya meddelande. HUA vad jobbigt allt blev, cheferna var rasande, jag trodde jag skulle få sparken trots att de mest var oroliga för mig såklart. Shit alltså... det kändes så rackarns verkligt när jag vaknade och den där stressade obehagskänslan satt i halva dagen. Dessutom har tydligen dagens teamsong kommit tillbaka. Imorse hade jag Nightwish "over the hills" i hjärnan. Suck på mig... det är iofs lika spännande varje dag att se vilken som är dagens låt. Förra veckan då jag och skrutten turboförsov oss (vad är det med mig och försovning nuförtiden?!?!) hade jag Jeff Buckleys "hallelujah" i skallen hela vägen till skolan och jobbet!! Galet!
Nåväl. Dagen har väl varit lika bra som den startade ungefär. Total misär typ. Kroppen har värkt nått så inåt helvetet och jag blir fullkommligt livrädd att det ska utvecklas mer negativt nu. Finns inget utrymme alls verkligen. Jag KAN inte bli sjuk. Jag KAN inte bli sämre nu... det går bara inte. Och visst, idag slet jag som ett djur hela dagen och det är väl inte så jävla smart utav mig. Men jag vet ju att jag är fruktansvärt envis och SKA minsann klara av allt jag fixat i vanliga fall, trots att jag har skitont nu och har magen i vägen. Vilket resulterar i att jag kör på som jag brukar, dock med ett lugnare tempo eftersom sammandragningarna i från helvetet kör igång annars, och grejjar med allt som ska göras ändå. Jobbet blir gjort men jag är rädd att varken jag eller någon annan inser hur jävla jobbigt det är för min del... För jag är så slut. Jag är så jävla trött alltså... På min kropp, på mitt jobb, på all väntan... jävla skit alltså. Och jag VET att det handlar om inställning. Jag måste till varje pris hålla energin uppe för annars blir det bara en negativ spiral och allt går neråt. Men det är svårt nu, det är så mycket med allt och jag känner mig väldigt ensam och orolig över allt. Både över orken för jobbet, för skrutten, för planeringen, för ekonomin (flytten och dessa två månader innan bebben kommer ta knäcken på mig totalt rent ekonomiskt) för att fina karln missar så mycket av allt spännande som händer nu, över att jag stressar upp mig för allt och därigenom ökar stressen ännu mer... Ja, ni kanske förstår. Jag VET ju att allt kommer lösa sig på bästa sätt. Men jag är ett kontrollfreak, jag vill ha koll på allt både för min egna skull och för att ingen annan ska behöva ta hand om min ostrukturerade skit om något händer i förväg...
Jag lyckades iallafall sova lite på eftermiddagen, vilket gjorde att jag faktiskt fick lite energi här på kvällen och fick äntligen lite lördagsmys med både skrutten och fina lady K. Det var trevligt och oerhört välbehövligt. Min fina fröken är bland det bästa jag har...
Och något väldigt positivt är att bebben verkar må toppen, han testar olika utbrytningstekniker varje dag och har en förkärlek att antingen trycka sig ut genom naveln eller sparka så hårt han kan emot livmodertappen så det värker i hela underlivet och jag nästan tror ungen är på väg ut... Känns väldigt skönt... eller hur det nu var!?... Han lever rövare iallafall och jag tror nästan han ska få heta Houdini när han kommer ut. Eller var det Ove vi kom fram till??? :D
Ska krama kudden nu så jag orkar med morgondagen. Tänkte ta med skrutten på fika och sedan ska vi väl mest hänga runt. Beror lite på vädret känner jag... samt orken... urrk. Känner mig som en värdelös mamma nu som inte orkar någonting alls. FUCK.
Nu håller kroppen fan på att ge upp fullständigt på mig. Urrk på turkburk vad det värker i den. Inte roligt för fem öre alltså. Det är höst så jag förstår ju varför men det är ju fortfarande lika jävla jobbigt. Har inte tid, ork eller lust med att det ska krångla nu. Finns INGET utrymme för det här. Och det finns liksom inga alternativ än att fortsätta jobba i två månader till... sen får jag ta det lungt. Eller lugnare iallafall. Koncentrera mig på packningen, städningen och flytten. På det nya livet. Underbart trevligt och det ska bli så förbannat SKÖNT trots att det är en miljard med saker som ska ordnas rent praktiskt. Men jag har en plan... det känns skönt för kontrollfreaket.
Men idag blev ju en sak avklarad iallafall... försäkringen är klar för lägenheten, dubbelt en månad och vi är alla försäkrade på nya stället. NICE! Jag gillar verkligen försäljare som kontaktar en när man gjort flyttanmälan och som fixar allt sånt här åt en! :D Ska kontakta elbolaget och prata med dem om förflyttning också.
Skolan är avklarad, skrutten är inskriven och väntas i januari. SKITNICE. OCh skolan här hemma är kontaktad, ska skriva på något papper och sedan är det också klart. Så det är bara en sak kvar sen och när det är gjort är ALLT pappersskit avklarat och jag kan slappna av helt och hållet på den fronten. Lovely.
Skrutten hade naturdag i skolan dag... de hade haft en jättehärlig dag alla barn och de fick så mycket beröm av fröken att det knappt var sant... De hade skött sig exemplariskt! Känns skönt att höra eftersom skrutten har en tendens att blir lite väl stissig.
Urrk. Ska ta min arma kropp och knoppa strax. Hua...
Saknar, saknar, saknar... hjärtat är inte helt utan hono
Det har jag vräkt ur mig hela helgen känner jag. Urrk på mig!! Man ska vara snäll men ibland kan jag ju liksom inte hjälpa att det ramlar ur elaka saker... så det så.
Veckorna passerar och jag vet knappt vad jag gör tror jag... Det går så fort, fort, fort... och ändå så jävla långsamt. Kan det inte bara bli 2010 nu?? Så allt är klart med flytten och allt sånt. Så jag kan varva ned och bara mysa in mig i mitt nya liv? Shit, jag har nog inte riktigt fattat vad som händer egentligen. Lika bra det iofs, annars kommer jag väl få grov ångest bara för att det är så mycket hela tiden. Det är underbart... verkligen... men otroligt mycket. Just nu förstår jag inte riktigt hur fan jag ska orka med allt. Hur jag ska lösa alla delar så att det klaffar. Men det reder sig... planen håller på att framtas i tanken så någon ordning ska det väl bli tillslut. Sedan är det ju bara att hoppas att allt går enligt planen också då! :S
Skrutten har sovit hos sina kusiner inatt, det har varit tomt som fasiken men jag passade faktiskt på att gå ut en sväng på samhället med systrarna. Var trevligt men det är nog dags att inse att jag är både för gammal och för tjock när jag började längta hem efter raggsockorna kl 00.40 liksom... Hjälp!
På tal om raggsockor så har karln varit och lekt rockstjärna hela helgen i storstan... Det hade blivit succé båda spelningarna så det var ju skitkul för dem. Men hua... det är alltid lika jobbigt när han är borta på bus. Vet inte vad som skrämmer mig egentligen... jisses... jag litar ju fullt ut på karln... men ändå så finns oron där, gnagande och jävligt störande. En gäng karlar på grönbete, massa öl... alla vet hur jävla illa det kan sluta! Det är det värsta som skulle kunna hända. Min absolut största skräck... Det är väl det jobbigaste i livet tror jag... risken att bli sviken gör en fan knäpp ibland. Jag tror ju inte att det är så illa, det gör jag verkligen inte... men som sagt. Det är min största fasa. Jag kan inte påstå att jag är direkt svartsjuk av mig, inte som märks iallafall... jag låser ju in känslorna och får magsår istället (svilket kanske inte är så smart, men sån är jag) bara jag tänker på detta jävla TÄNK OM... Men jag skulle aldrig hindra honom ifrån att göra något han vill, aldrig någonsin. Och tänk att det faktiskt FINNS människor som beter sig så?? Som inte tillåter deras partner göra det den vill pga att personen blir så satans svartsjuk... Det är ju helt jävla sjukt!! Alltså, hälsosamt svartsjuk tycker jag alla människor bör vara... annars så bryr man sig ju inte och inte är rädd att förlora den man har. Och då är det ju något grovt fel i det förhållandet ändå, så det kanske är lika bra?! Men det måste faktiskt finnas någon gräns. Inte för att jag räknar mig till att vara psykotiskt svartsjuk... verkligen inte... men jag tror att jag lär hejda mina egna tankar lite så jag inte blir helt förstörd av något egenskapat skräcksenario som inte är verkligt och därigenom bli helt jävla rabiat... Jepp. Så får det nog bli! Han är min andra halva den där karln och det är ju därför jag är så rädd att förlora honom. Tänk om jag inte hade brytt mig?? ... shit vad tragiskt. Han är då oändligt saknad iallafall. Galet saknad faktiskt.
Min kattfröken är en smula dryg... Hon kommer in med en massa olika halvdöda saker i lägeheten och stolt ska visa upp dem. Jätteduktig katt, men jävligt äckligt faktiskt. Urrk. Sedan förstår jag inte riktigt vitsen med den där barkbiten hon envisas med att lägga framför balkongdörren??
Åh vad jag saknar mina fina vänner!! Tiggde skjuts av plastsonen idag, har inte träffat honom på skitlänge så det var trevligt. Det är ju bara synd om jag uppfattas som att jag bara vill ha kontakt när jag behöver hjälp. För så är det inte. Men jag känner mig så jävlarns ofokuserad hela tiden, jag hänger liksom inte med i allas liv och hinner inte uppdatera mig lika ofta som jag skulle vilja. Jag har fan redan fullt upp med mitt och då blir vänskapen lidande... det gör mig en smula stressad. Mina vänner är så otroligt viktiga för mig... och så känner jag inte att jag kan ge tillräckligt till dem. Den tiden och engagemanget de är värda. Suck för mig!
En positiv sak med att ha fullt upp med sitt egna liv är ju iallafall att jag har absolut NOLL KOLL på allt skvaller i samhället här... Och det är så förbannat skönt!!!!!! :D Visst är det kul att höra vad alla puckon haft för sig, för det brukar alltid vara en massa pinsamheter, men jag känner verkligen noll behov eller energi till att orka ta till mig det. Så jävla nice kan jag lova! :D
En sak jag trodde skulle bli bättre, blev faktiskt bättre ett tag... men precis som jag misstänkte så har det fallit i glömska igen. Jag hoppas det är en tillfällig formsvacka, annars blir jag ond och elak. For real.
Det är då fantastiskt härligt att känna livet inom mig. Jag kan inte riktigt fatta det ännu, litar inte på det riktigt... Men det är halvtid nu iallafall... och jag hoppas att det kommer gå snabbt nu! (men jag måste verkligen hinna flytta först... se så lilla bebben!!) Livet är helt makalöst. Det här var ju det absolut sista jag trodde i januari när livet var som värst. Tänka sig vad det kan förändras... i en handvändning och så kan det bli så fantastiskt härligt!! Underbara tanke!!
Jag misstänker att jag kommer springa in i Honom snart dock... eller iallafall höra något om Honom. Har drömt en massa konstigt senaste nätterna där han varit involverad, dock på ett bra sätt, men om det blir som det brukar... så innebär drömmarna att jag kommer träffa på honom snart i verkligheten. Har hänt många gånger förrut, med flera andra människor jag drömt om, så jag skulle inte bli förvånad. Men det är helt okey. Det gör inget och jag tror faktiskt att det skulle vara bra att få det avklarat.
Nåväl. Jag antar att tvätten inte slänger in sig själv i torktumlaren så jag lär väl ta tag i det... Suck, pust och stön.