Jag kan ju bara meddela att det Japan säger om strålningshalterna och katten skiter är samma sak.
Livet rullar på här ungefär som vanligt. Känner mig ganska stressad över situationen, ekonomin, hemmet, ungarna och allt därikring. Jag blir på dåligt humör och det smittar ju av sig på kidsen så även de går runt och gnäller en massa. Givetvis så blir ju även karln påverkad och han är ju redan i sig själv som ett större åskmoln även han. Jag vet att han skulle behöva en massa stöttning och peppning i det han håller på att rotar i, men jag känner mig arg, less och besviken och kan liksom inte riktigt hitta den där känslan att hjälpa fullt ut. Det är faktiskt farligt nära en känsla av uppgivenhet och jag kan ju bara tacka en högre makt åt att kärleken jag känner för honom är så pass stark som den är... för annars hade jag nog inte varit i den här situationen länge till. Hur fan lägger man sina egna känslor åt sidan för att finna energin att hjälpa?
Lille madamen är galet underhållande, hon apar efter allt vi gör, snabb och lära sig en massa bus och har börjat med en massa saker som hon inte alls ska kunna ännu. En smula före sin tid helt enkelt. Hon går bakåt, bygger med klossar, sätter på lock åt rätt håll, börjar äta med skeden ordentligt, förstår vad man säger åt henne (typ gå och hämta gosen, gå och titta vad brorsan gör) Hon säger faktiskt flera ord nu som vi förstår någolunda, hon låtsasfiser, sjunger ramsor med rörelser och är allmänt jävla skitsöt. Och envis. Och rabiat mellan varven! :S
Skrutten är extremt förpubertal nu och vill inte alls sammarbeta med oss. Eller jo, ibland är han världens goaste och duktigaste pojke och det är ju rackarns bra... för de här stunderna av raseri tar fan knäcken på mig. Jag vet att det är en sån period nu och det går ju över och det är inte heller ett konstant beteende. Det är väl därför vi överlever antar jag?
Jobbet ja... det rullar på måste jag säga. Jag var ju så ohyggligt imponerad av mig själv att jag hade sån grym framförhållning ang dagis/fritidsscheman här framöver och i lördags upptäckte jag ju att jag ligger en vecka före i verklig tid. Suck och stön för mig!! Gör om, gör rätt liksom så idag ska jag förbi jobbet och hämta upp ett aktuellt schema för denna tvåveckorsperiod som jag ska vikariera. Sedan mailade företaget ang nytt jobb nästnästa vecka, busenkel demo så det hoppas jag att jag kan ta åt mig det. Vore riktigt skoj! Stod ju i fredags och demade, jäkligt kul men ack vad jag frös! Fick lov att pipa hem under lunchen för att dra på mig understället... hua! Men men, jag tror jag gjorde bra ifrån mig iallafall och som sagt, de har ju hört av sig igen så något rätt borde jag ju ha gjort! Lider av en extrem prestationsångest på jobben dock... så jävla jobbigt att känna press och stress hela tiden och jag vet att det till största del handlar om mina egna (för)höga krav. Jag vill ju liksom vara bäst på det jag gör -på en gång!
Ajust det... ansökte om utbildningen idag också, ska skicka in alla papper imorgon till antagningen och sedan är det bara att hålla tummarna! Känns skrämmande men så intressant!
Vart finns den där stoppknappen när man behöver den? Jag tycker dagarna rullar på alldeles för fort, jag hinner liksom inte med riktigt...
I helgen hade vi skruttens kalas, jag hade ordnat med lokal redan i januari och satt då och var imponerad av mig själv eftersom jag var så ohyggligt välplanerad och vad händer? Jooo... de där jäkla kalasinbjudningarna kom ju ut ett par dagar innan kalaset. Suck och stön på mig. Nu kom det ju ett par tappra klasskamrater ändå så jag tror att skrutten hade ett bra kalas. Två timmar och ett gäng ungar som busade på för fullt. Vi fikade, busade, lekte och dansade. För lilla mamman fick ju lov att vara med också, körde dansstopp och shakade rumpa i takt med Erik Saade´s popular. Härligt. ;)
Jobbet går ju faktiskt bättre och bättre känner jag, lite rörigt mellan varven men det är bara att gilla läget. Jag trivs bra iallafall och ser fram emot några veckor här framöver då jag kommer gå på schema... livet blir lite mer strukturerat då! Och bara för att jag tycker om att jobba så mycket har jag fått ett till extraarbete, ska göra mitt första pass imorgon och det ska bli fantastiskt intressant! :D Och det som är ännu bättre är att jag faktiskt har mer i lön på det nya jobbet än på butiken. Humor! Jag hoppas iallafall att det blir lite pengar i slutändan, vi ligger ruskigt pyrt till på den ekonomiska fronten och jag vet ärligt talat inte hur fan vi ska ha råd med räkningarna denna månad. Jag ringde akassan i veckan och kollade hur det låg till och då skulle de precis börja handlägga mitt ärende. SUUUUCK!!!
Har haft en massa funderingar på livet i allmänhet men precis som vanligt så är det som bortblåst när jag väl har tid att sätta mig här och skriva lite. Så jävla typiskt. En sak jag reflekterat över senaste tiden är ju iallafall hur människor beter sig... det är roligt att komma till en ny arbetsplats och se vilka människor som jobbar där, vem som är vilken typ av person och hur de är mot varandra. Intressant som fan faktiskt! Det finns ju all typer av klassiska karaktärer och dessa hittar man på lite överallt. Sedan är det fantastiskt intressant att se hur människor utvecklas och beter sig mot varandra... Jag har ju gått lite i tankarna på om jag skulle utbilda mig inom socialt beteende men det är så trist att man oftast har med så trasiga människor att göra då, jag är alldeles för glad för att orka med att hjälpa dessa hela tiden, jag tror att jag skulle kunna göra ett bra jobb med att försöka stötta dessa och det skulle vara grymt intressant. Men jag tänker liksom i längden... orkar man verkligen med det negativa i arbetet? Tar man inte åt sig för mycket och ältar det hemma liksom?!
Ramlade över information igår som gjorde mig lite ledsen i hjärtat. Jag lider verkligen med Han och önskar på ett sätt att jag kunde meddela Honom det. Skänka en tanke liksom. Det glädjer mig i allafall att han verkar ha en bra sambo som bryr sig om väsentliga saker och jag hoppas faktiskt att de ha en fin relation och är lyckliga.
Lillan trivs som fisken i vattnet på dagis iallafall, hon lyckas alltid somna när vi är på väg dit och när man väcker upp henne blir hon jätteglad och pigg direkt. Känns som ett bra betyg eftersom hon blir helt rabiat hemma när hon blir väckt! Hon är för övrigt oftast glad här hemma men visar upp ett hiskeligt humör, det är så att man faktiskt blir lite mörkrädd mellan varven. Hon skriker rätt ut, gärna i falsett á la nazgûl (ni vet de där i Sagan om ringen?) slänger sig på marken och vevar med benet. Hon låtsasgrinar och är allmänt envis. Jäkla skitunge! Jag fasar över hennes tonårsperiod... och hennes trotsålder, den ligger ju närmast... Hövva! :S Hon går långa dagar på dagis eftersom vi jobbar både jag och karln men lillan verkar klara det bra ändå. Dagiset är ju lite intressant också, det blir alltid lite stånk och stön när jag ringer och säger att jag fått jobb och att hon måste gå till 17.45 ... "då måste de ju ringa in vikarier" ... Ja, för det är verkligen mitt problem då eller? Jag lämnar ju verkligen in henne på dagis för att jag tycker det är kul. Verkligen. De höll ju på att få ett psykbryt häromveckan också när jag frågade om hon kunde gå ännu längre pga mitt sena jobb och karlns restid, jag fick tillochmed samtal från rektorn som nästintill idiotförklarade mig och menade på att jag kanske kunde jobba ikapp den där sista kvarten på jobbet så jag skulle hinna hämta i tid. Jamen självklart kan jag räkna dagskassan INNAN jag börjar jobba och jag kan ju verkligen börja ställa krav på jobbet när jag är alldeles ny. SUCK. Hur som haver, jag satt här hemma och fick ett litet bryt över att det inte kommer gå ihop och att karln inte försöker ställa upp någonting utan att det är jag som gör ALLT som rör hem och barn. Planering är ju inte hans starka sida MEN då lyckades han komma fram till att han ska börja tidigare (läs åka hemifrån snortidigt) på dagarna så han hinner hämta henne på kvällen sen utan att dra över öppettiderna. Fantastiskt härligt att han kan tänka till ibland och inse att även han måste planera om för att allt ska funka, vuxenpoäng så det stör. Nu så ska vi köra på såhär i ett par veckor under tiden jag har mycket jobb för att känna på om det funkar, detta kommer ju vara stående i sommar också om allt funkar eftersom jag kommer ju jobba hela tiden även då. Skrutten kommer gå på fritids efter skolan och han kommer få gå hem själv när han slutar där, antingen för att vara hemma en stund själv eller för att komma hem ungefär samtidigt som karln... Känns skönt det iallafall att han får och kan gå hem själv, ett "problem" mindre liksom. Så jävla jobbigt med att fixa logistiken med kidsen när de ska på två olika ställen tvärs över stan. Längar efter barmark och en cykel så kommer det gå bra mycket lättare att ta sig mellan punkt A - B - C - B - D - A. Livet är ju härligt! :D
Solen skiner fantastiskt härligt idag, men det blåser världens storm så det blir faktiskt en busstur ner på stan idag. Måste förbi jobbet och inhandla ett par skor som jag kan jobba i (ööhh) och sedan ska jag förbi bästa T för att sno åt mig hennes skrivare ett tag. Har typ en miljard papper att skriva ut ang. jobbet imorgon och turligt nog är hon så snäll och låter mig skriva ut där! Sedan blir det ju de vanliga sysslorna, städa och plocka iordning här hemma och sedan handla lite... Skönt att vara ledig idag faktiskt.
Det sägs att blod är tjockare än vatten, men jag är fan tveksam...
Har nyss hämtat upp skrutten efter hans sportlovsledighet med pappan. Det var en glad kille jag mötte och det gick så bra att säga hejdå till pappan efter att vi fikat lite tillsammans allihopa. Skruttens lillasyster på pappans sida är ju bara för söt alltså, liten gofia! :D Hemresan gick som på räls kan man säga och under tiden jag och skrutt diskuterade hans kommande kalas så blev jag så full i skratt. Han är så rolig den lille gossen, sättet han pratar på, hans fantasier, förhoppningar och funderingar är ju helt galna. Fina, fina unge! :D
Veckan som gått har passerat i raketfart verkligen och det kan ju bero på att veckan började med en turboförkylning utav bara helvete, god damn vad sjuk jag blev! :( Som värsta karln som låg däckad! Eller njae, inte låg jag däckad heller eftersom det uppenbarligen måste göras en massa saker hela tiden och det inte görs automatiskt men i sinnet var jag helt avstängd med enorma mängder snor i hjärnan. Suck. Jag var tvärsjuk i två, tre dagar och sedan var det bara "fake it until you make it" som gällde eftersom det vankades ett fyra dagarspass på jobbet. Turligt nog lyckades jag repa på mig så pass bra att jobbet inte blev särskilt lidande utan jag tror att jag skötte mig rätt okey. Lillan gick på dagis och karln var på jobbet, en försmak på hur livet kommer se ut då jag börjar jobba mer heltid och även om det gick bra så såg ju hemmet ut som sju svåra år och inget blev ordentligt gjort på hela veckan. Får lite smått panik över hur det kommer lösa sig i framtiden med allt, handling, matlagning, städning mm... att ha tid för varandra och kidsen, hinna med sig själv och vännerna... shit alltså! :S
Kroppen värker utav bara helvete också, shitohmygod vad det gör ont. Höfterna känns som att de håller på att lösas upp och i benen känns det som att jag står på bara skelettet, inga muskler, senor eller hud som stöttar upp. Det känns helt ärligt helt bisarrt... Det var faktiskt längesedan det var såhär illa, inte så konstigt eftersom jag rört kroppen mer nu än på väldigt länge på nya sätt, men det är ju fan lite löjligt tycker jag. Ska det vara sådär för resten av mitt liv? Ska jag inte ens kunna bära två kassar ifrån affären utan att nackmusklerna ska svälla upp abnormt mycket, ska jag inte kunna jobba i ett par timmar utan att benen värker sönder på mig? Ska jag inte kunna bära sonens väskor ifrån stan utan att höfterna och ryggen ger upp fullständigt? Jag svettas i händerna förfärligt mycket på grund av värken, jag blir på ett pissigt humör och har noll tålamod. Och det blir ju verkligen inte bättre utav att det hela tiden känns som att hela världen står och faller med mig... Jamen, ni hör ju själva hur jävligt det är...
Värdelösa drömmar nästan varje natt också. Skräcksenario på hög nivå kan jag lova och det är inte ett dugg trevligt. Varför undanhålls det en massa? Det innebär ju att det ligger mer bakom, varför inte bara säga som det är? Jag funderar, spekulerar och gräver ner mig själv i mina tankar... och jag kommer inte fram till något vettigt och jag borde släppa taget men lik förbannat finns magkänslan där hela tiden. Den ligger och gnager inuti mig... Fuck, fuck, fuck...
Lillan är bättre i munnen nu iallafall, något positivt mitt i all misär... :D Och eftersom städning och allt sånt där trist, tråkigt och nödvändigt är nästintill avklarat tänker jag försöka lapa lite sol imorgon om det blir någon. Vi är lediga som det ser ut nu, jag och lillan, så vi ska fasiken bara ta det lungt och mysa runt här hemma...