Jag kan ju bara meddela att det Japan säger om strålningshalterna och katten skiter är samma sak.

Livet rullar på här ungefär som vanligt. Känner mig ganska stressad över situationen, ekonomin, hemmet, ungarna och allt därikring. Jag blir på dåligt humör och det smittar ju av sig på kidsen så även de går runt och gnäller en massa. Givetvis så blir ju även karln påverkad och han är ju redan i sig själv som ett större åskmoln även han. Jag vet att han skulle behöva en massa stöttning och peppning i det han håller på att rotar i, men jag känner mig arg, less och besviken och kan liksom inte riktigt hitta den där känslan att hjälpa fullt ut. Det är faktiskt farligt nära en känsla av uppgivenhet och jag kan ju bara tacka en högre makt åt att kärleken jag känner för honom är så pass stark som den är... för annars hade jag nog inte varit i den här situationen länge till. Hur fan lägger man sina egna känslor åt sidan för att finna energin att hjälpa?

Lille madamen är galet underhållande, hon apar efter allt vi gör, snabb och lära sig en massa bus och har börjat med en massa saker som hon inte alls ska kunna ännu. En smula före sin tid helt enkelt. Hon går bakåt, bygger med klossar, sätter på lock åt rätt håll, börjar äta med skeden ordentligt, förstår vad man säger åt henne (typ gå och hämta gosen, gå och titta vad brorsan gör) Hon säger faktiskt flera ord nu som vi förstår någolunda, hon låtsasfiser, sjunger ramsor med rörelser och är allmänt jävla skitsöt. Och envis. Och rabiat mellan varven! :S

Skrutten är extremt förpubertal nu och vill inte alls sammarbeta med oss. Eller jo, ibland är han världens goaste och duktigaste pojke och det är ju rackarns bra... för de här stunderna av raseri tar fan knäcken på mig. Jag vet att det är en sån period nu och det går ju över och det är inte heller ett konstant beteende. Det är väl därför vi överlever antar jag?

Jobbet ja... det rullar på måste jag säga. Jag var ju så ohyggligt imponerad av mig själv att jag hade sån grym framförhållning ang dagis/fritidsscheman här framöver och i lördags upptäckte jag ju att jag ligger en vecka före i verklig tid. Suck och stön för mig!! Gör om, gör rätt liksom så idag ska jag förbi jobbet och hämta upp ett aktuellt schema för denna tvåveckorsperiod som jag ska vikariera. Sedan mailade företaget ang nytt jobb nästnästa vecka, busenkel demo så det hoppas jag att jag kan ta åt mig det. Vore riktigt skoj! Stod ju i fredags och demade, jäkligt kul men ack vad jag frös! Fick lov att pipa hem under lunchen för att dra på mig understället... hua! Men men, jag tror jag gjorde bra ifrån mig iallafall och som sagt, de har ju hört av sig igen så något rätt borde jag ju ha gjort!
Lider av en extrem prestationsångest på jobben dock... så jävla jobbigt att känna press och stress hela tiden och jag vet att det till största del handlar om mina egna (för)höga krav. Jag vill ju liksom vara bäst på det jag gör -på en gång!

Ajust det... ansökte om utbildningen idag också, ska skicka in alla papper imorgon till antagningen och sedan är det bara att hålla tummarna! Känns skrämmande men så intressant!



.