Jag har ju varit ledig sedan i onsdags, förutom ett jobbpass på lördagen och idag är det ju måndag. Hur många dagar har solen visat sig? NOLL. Hur många dagar har det inte regnat? NOLL. Så jävla typiskt och jag kan ju nästan garantera att det kommer vara regn och rusk och höstväder hela veckan nu... SUCK!
Igår tog jag ett varv med dammsugaren, moppen och dammtrasan. Gjorde dock inte allt som hade behövts men lite renare blev det iallafall. Måste ta tag i både vårt sovrum och skruttens, ser ut som ett beirut. Och sedan är det ju tvätten också, den måste vikas. Och fönstrena måste tvättas. Och hallen nere måste gås igenom... Kan konstatera att det är många måsten nu. Känns så jäkla tröstlöst att hålla på att städa hela tiden för det blir ju stökigt och smuligt direkt efteråt, kommer snart explodera som "ensamma mamman" känner jag!
Värken i kroppen har lugnat sig lite, skönt nog. Hade nog en överjävlig topp i torsdags, för det är inte alls i samma styrka nu. Skönt! Var ut på en prommenad med fina grannen igårkväll, jätteskönt att få röra sig lite utan massa barn runtomkring. Pratade lite med faddertanten häromdagen då hon undrade hur det var... hon menade på att jag skulle försöka göra något för min egna del och visst har hon ju rätt. Det är det många som sagt till mig, att jag måste ha egentid och bara få vara jag. Det vet jag väldigt väl att jag behöver, men samtidigt så är det så jäkla svårt att finna tiden, det är ju alltid en halv miljard med andra saker som ska göras, det är alltid något annat som måste prioriteras. Sedan avskyr jag känslan av att jag måste vara "tacksam" över den lilla stund jag får över till mig själv. Där har jag ju mycket att ändra med mitt egna sätt att tänka, men ändå...
Tankarna ja... ibland är jag överlycklig på hur livet ser ut, känner mig nöjd och glad och har en bra känsla att livet är precis som det ska. Och sedan så kommer en sorg över mig då jag tänker på allt som är mindre bra, om de saker som kanske sker utan att jag egentligen ser det, att det är en distans, ett avstånd... att klyftan blir större och att allt till slut kommer raseras som ett korthus. Vet egentligen inte varför jag tänker så drastiskt, men det är väl min stora rädsla som sipprar igenom och jag övertolkar alla små saker som inte känns bra tills de blir gigantiska problem i min hjärna. Det är då verkligen inte lätt att leva mellan varven. Men det kanske inte ska vara så lätt heller?
Nåväl. Ska pallra arslet ur soffan nu, det är väl dags att bita ihop och få den här dagen att gå också. Vare sig det blir med eller utan tvättade fönsterrutor! ;)
Den befinnande radioskuggan som varit kan ju enbart förklaras med ett ord. Lillskruttan. Hon fick ett ryck för ett par veckor och drog min dator i golvet och det var ju tydligen droppen för den för hårddisken dog. Lämnade in fanskapet till datordoktorn och var helt enkelt utan älskade dumburken i alldeles för lång tid. Har ju kunnat använda karlns dator litegrann, men det kändes ju inge vidare att behöva att fråga om lov för att få kika på mailen och facebook. Suck.
Dessutom har livet rullat på på tok för fort, mitt vikariat på två veckor blev visst på sex veckor plus alla lördagar så jag har haft häcken full med att få ihop hela livet, få tid med båda kidsen, jobbet, mina vänner, min karl, hemmet och mig själv. Det sista har jag väl prioriterar lägst och det får jag lida för nu. Är inne i en sån smärtperiod att det fan känns som att hela kroppen håller på att vittra sönder, det mesta känns hopplöst och mörkt och det är så skrämmande att känna det här igen. Det blir ju bättre, det lättar ju... det vet jag. Men just nu när jag är inne i skiten känns det så omvälvande och stort. Får panik liksom.
Det finns mycket att önska av livet, som skulle kunna göra det lättare... men nu kommer jag in i en period i livet då det bara är att bita ihop och göra allt jag kan ändå... Det händer ju liksom inte så mycket annars och på ett sätt blir jag fly förbannad och på ett annat sätt orkar jag inte engagera mig. Känner att kroppen har tillräckligt att tänka på och hålla reda på att jag orkar inte med. Och jag vet att det låter drastiskt och martyriskt men det är faktiskt precis så det är. Ibland kan jag känna en enorm stolthet över att saker blir gjorda utan att jag behövt säga till men lika lätt svänger det och jag blir helt frustrerat galen när saker tas för givet. Visste jag inte bättre skulle jag bete mig likadant, men då kommer vi ju återigen till problemet att vissa saker kan man inte strunta i. Moment 22 känns det som.
Har snurrat många olika tankar genom huvudet senaste tiden, den ena värre än den andra... Har haft konstiga låtar i hjärnan, börjat tänka på tider som varit då livet såg helt annorlunda ut... Jag saknar vissa människor så enormt mycket, jag saknar den delen av mig själv som vad jag - då ... Det är absolut inte så att jag ångrar något jag gjort, snarare tvärt om eftersom vissa tankar jag haft alltid kommer fram till samma slutsats och det är all allt jag gjort av vikt i livet är något jag verkligen inte vill ha ogjort... men åter till ämnet... jag ångrar ingenting, men jag kan känna en stor saknad efter det livet jag hade tidigare. Närheten till allt det som var jag, alla som fanns nära och allt det som var så välbekant. Det känns lite som att jag är ute på hal is och glider nu, jag vet ju att det beror på att jag börjat jobba igen, känner mig grymt osäker på mig själv när det gäller den offentliga biten rent jobbmässigt och jag vet att det egentligen bara är att tuta och köra. Men SHIT vad det är svårt ibland! Jag känner mig givetvis också väldigt stolt över det jag åstakommit, jag har verkligen glidit på ett bananskal och jag kunde aldrig tro att det skulle lösa sig så pass som det gjort. Jävla flyt liksom!
Barnen mår bra nu turligt nog iallafall! Lillan var ju tvärdålig ett par vändor, feber, förkylning, krupp och givetvis öroninflammation två gånger på raken. Den andra gången hade hon dubbelsidig så jag förstår att hon haft det jobbigt och ändå har hon varit så oerhört duktig! Läkara här uppe är ju bra mycket duktigare än de där hemma, det kan jag lova. Snabbt, stabit och jättejättebra så att säga. :D När vi var in mitt i natten med krupp så tog det 1,5 tim i och för sig men det känns som att man inte ska gnälla när det först tar 15 min på akuten med hennes öron och sedan 30 min andra gången och då hade sköterskan sagt till att vi skulle räkna med lång väntetid då det var mycket folk där... Det kallar jag effektivitet. Efter andra pencillinkuren så repade hon sig snabbt så nu är det bara risig kista och fler tänder på ingång... Skrutten mår bra han också, lite trött och förpubertal och jag gissar att han längtar till sommarlovet. Härligt nog står det ju inte på förens det är dags, skönt för honom! :D Nästa vecka ska vi på utvecklingssamtal på skolan, det ska bli ohyggligt intressant och få höra hur det går för honom... Det verkar dock inte som att det skulle vara några större problem eftersom han lär sig saker i rasande takt trots hans vilda protester mot läxorna. Hoppas han är en sån där unge som lär sig utav att lyssna på lektionerna, man får så mycket gratis utav det!
Mina fina vänner är bland det bästa jag har. Jag saknar er alla enormt mycket ska ni veta och jag är glad att jag har er, vare sig vi pratar ofta eller sällan. Ni är en stor del av min värld! På tal om vänner så fick vi oväntat besök i påsk också, de bästa kom och hälsade på lite spontant med ett halvt dygns varsel. Underbart, härligt och alldeles alldeles för kort. Det värmde så enormt i hjärtat att få lite kärlek hemifrån, få lite kvalitetstid med dem och deras fina barn. Lite trist dock att skrutten var hos sin pappa den helgen, men samtidigt var det så välbehövligt att jag tror att det inte gick någon nöd på honom! :P
Nu ska jag bänka mig i soffan och kika på ESC... andra semin idag och på lördag är det final. Jaj! Måste ju för skruttens skull hejja som tusan på vårt bidrag trots att jag, precis som många andra, hellre hade velat sett The Moniker. Men men, man kan ju uppenbarligen inte få allt här i världen och jag fick ju höra och se honom live i söndags! ;)