Jag har ju varit ledig sedan i onsdags, förutom ett jobbpass på lördagen och idag är det ju måndag. Hur många dagar har solen visat sig? NOLL. Hur många dagar har det inte regnat? NOLL. Så jävla typiskt och jag kan ju nästan garantera att det kommer vara regn och rusk och höstväder hela veckan nu... SUCK!

Igår tog jag ett varv med dammsugaren, moppen och dammtrasan. Gjorde dock inte allt som hade behövts men lite renare blev det iallafall. Måste ta tag i både vårt sovrum och skruttens, ser ut som ett beirut. Och sedan är det ju tvätten också, den måste vikas. Och fönstrena måste tvättas. Och hallen nere måste gås igenom... Kan konstatera att det är många måsten nu. Känns så jäkla tröstlöst att hålla på att städa hela tiden för det blir ju stökigt och smuligt direkt efteråt, kommer snart explodera som "ensamma mamman" känner jag!

Värken i kroppen har lugnat sig lite, skönt nog. Hade nog en överjävlig topp i torsdags, för det är inte alls i samma styrka nu. Skönt! Var ut på en prommenad med fina grannen igårkväll, jätteskönt att få röra sig lite utan massa barn runtomkring. Pratade lite med faddertanten häromdagen då hon undrade hur det var... hon menade på att jag skulle försöka göra något för min egna del och visst har hon ju rätt. Det är det många som sagt till mig, att jag måste ha egentid och bara få vara jag. Det vet jag väldigt väl att jag behöver, men samtidigt så är det så jäkla svårt att finna tiden, det är ju alltid en halv miljard med andra saker som ska göras, det är alltid något annat som måste prioriteras. Sedan avskyr jag känslan av att jag måste vara "tacksam" över den lilla stund jag får över till mig själv. Där har jag ju mycket att ändra med mitt egna sätt att tänka, men ändå...

Tankarna ja... ibland är jag överlycklig på hur livet ser ut, känner mig nöjd och glad och har en bra känsla att livet är precis som det ska. Och sedan så kommer en sorg över mig då jag tänker på allt som är mindre bra, om de saker som kanske sker utan att jag egentligen ser det, att det är en distans, ett avstånd... att klyftan blir större och att allt till slut kommer raseras som ett korthus. Vet egentligen inte varför jag tänker så drastiskt, men det är väl min stora rädsla som sipprar igenom och jag övertolkar alla små saker som inte känns bra tills de blir gigantiska problem i min hjärna. Det är då verkligen inte lätt att leva mellan varven. Men det kanske inte ska vara så lätt heller?

Nåväl. Ska pallra arslet ur soffan nu, det är väl dags att bita ihop och få den här dagen att gå också. Vare sig det blir med eller utan tvättade fönsterrutor! ;)


.