Haft en alledes fantastiskt trevlig dag och kväll med mysigt sällskap, roliga saker, fått uträttat mycket, har tänkt mycket, pratat mycket... Åh, vilka fantasiska människor!!
Måste sova alledes strax så jag sammanfattar bara lite snabbt....
Beslutet med Honom känns fortfarande bra. Jag är bitter och sårad, men jag är lättad att äntligen ha kommit till insikt.
Jag har haft en fin dag med söta fröken och LilleSkrutt. Smått hysteriskt eftersom LilleSkrutt är fruktansvärt energisk och extremt bestämd angående mode. Han vet vad han vill ha liksom... Men jag och fröken hann kackla på rättså bra och det kändes som en härlig ledig torsdag!! :D
Hade besök på kvällen och det var ju, som alltid, väldigt trevligt. Jobbigt att vilja ha mer bara. Mer tid, mer närhet... Mer av honom utan att det ska finnas en massa störningsmoment hela förbannade tiden... Men det är som det är... och blir som det blir helt enkelt. Jag tycker så mycket om honom iallafall... och det vet han om.
Dessutom har jag kommit på att jag bytt ut ett "sen" i mitt liv till ett (eventuellt ??) "om" ... Känns ju vårfräscht och nytt....
Jag älskar min fina Lady en massa också. Hon och jag är så sanslöst smarta alltså, vi borde fan få nobelpris i smarthet!! Och vishet och ett allmänt skitstort diplom för att vi är bäst. Undrar bara när alla andra ska förstå det också?? Förstå vad fantastiskt det skulle vara om vi var gay alltså. Shit, då hade jag hittat min livspartner redan! *skratt*
Åkte på långpanna imorgon också... Syster ringde två gånger och försökte övertala mig att jobba imorgonkväll, efter ordinare jobb. Gav väl med mig tillslut trots att jag inte alls är särskillt sugen eller ens taggad för sådana bravader. Men vad fan, stå och kränga ut bärs till fulla supportar kan ju vilken idiot som helst göra.. alltså kan jag lämna hjärnan hemma imorgon så spar jag in lite på resurserna tills frukostjobbet på lördag. Wiieehhoo vad jag är smart!
Nepp. Imorgon ska LilleSkrutt på dagis och sedan kommer pappan och hämtar under eftermiddagen så det blir kalasande för skrutts del sen... Med sina favvotjejjer!! :D Han kommer vara heeeeelt slut under bilfärden hem till pappan sen! Utslagen, tapper hjälte... Sedan blir mamman barnfri hela helgen, ska som sagt jobba och sedan på födelsedagsmiddag och sedan en liten dagsutflykt till fröken M... Därefter plockar jag upp LilleSkrutt på hemvägen och sedan är det åter till rutinerna och vardagen igen... Känns bra att vara äckligt strukturerad och välplanerad. Får se om planen håller då kanske.... LOAD (Lagen Om Alltings Djävlighet) brukar ju gå hand i hand med med den dåliga karman. (som jag får lida för, trots att jag är guds bästa barn... som liksom bara vet om hur alla andra syndar till höger och vänster)
Daughtrys "over you" tillägnas Honom idag, sådär lagomt till födelsedagen... Enough is enough. Jag ska sluta plåga mig själv med minnen och drömmar som aldrig kommer bli verklighet. Människan jag minns finns nog inte ens på riktigt. Har tänkt klart med det där nu... inväntar bara ett avslut, finns inget "sen" längre. Och det känns bra faktiskt. Och jag hoppas verkligen att den känslan kommer hålla i sig...
One down and one to go...
Har införskaffat ett par skridskor till LilleSkrutt idag så ungen blev alledes salig. Så himla söt.... han gormade ett tag över sin besvikelse att inte få gå på dagis imorgon bara... för han ville ju så gärna prova de nya grillorna! Ska bli intressant och se hur det kommer gå för honom på fredag att åka på dagis. Känner mig sjukt nöjd över att kunna handla gejjer åt honom iallafall. Oerhört vuxet och typiskt mammigt att handla sportutrustning åt ungen... *skratt* Fattas bara en hockeyhjälm nu, men den ska vi inhandla imorgon! Samt lite nya ytterkläder eftersom den underbara, härliga men ack så blöta våren är på ingående. Blötsnö är ingen hit då små parlvrar som ligger och rullar sig i snödrivorna dagarna i ända!! Så... fodrade galonbyxor samt galonvantar skall handlas imorgon. Samt ett par svarta jeans till Mama! Kommer nog alledes säkert hitta på en halv miljon med andra saker och det ska bli väldigt trevligt i vilket fall, både med lite shopping, en liten roadtripp samt trevligt sällskap!
Håller på med hundra saker just nu känns det som, viker tvätt, fixar och donar, kollar "Dirty Sexy Money" samt slösurfar. Snacka om simultankapacitet! :D... inväntar besök senare, ska grejja lite med grejjorna som man brukar säga... det ska bli härligt.
Hade finaste sötaste vännen här tidigare med sin härliga son. Vi käkade lite alla fyra och lekte en stund. Men LilleSkrutt led av en allvarlig släng av pip och gnällsjukan just då, så det blev inte så lång lekdejt. Blir fler gånger framöver!
Fan... känner mig helt sänkt nu. Tankarna började snurra som bara fan. Helvete...
Har upptäckt att typ de flesta människor är otrogna och ena manipulerande jävlar... och det är ruskigt skrämmande att människor kan göra de valen och ändå låtsas leva på som vanligt. Hur fan ska man kunna lita på folk? Jag kommer allvarligt ha stora problem med tilliten i framtiden. Det är så satans lätt för folk att komma undan med sitt rävspel... tro mig, jag har sett det ifrån den andra sidan alltför mycket. Risken att jag ska drabbas själv är ju skrämmande på riktigt. Och det gör mig fullkomligt livrädd. Hur fan ska man våga? Samtidigt är jag så väl medveten om tecknen, riskerna... Men jag vill inte gå och fundera... Gå och analysera allt i minsta detalj. Jag vill kunna känna en ärlig tillit. Jag vill inte bli bitter och svartsjuk. Det är inte jag...
Lättaste vägen är väl bara att blunda för allt? Som de flesta andra gör... För att inte se det som sker, att bara stänga det ute helt och hållet?
Nej urrk...
Bandit är bara så satans bra alltså. Shit, trillade in på Anouk igen. God damn vad hon är bra. Och nu spelas Within Temptation. Sjuuuukt bra. Har ju en massa skivor med dem, men man glömmer ju bort att lyssna på dem. Ska fan ta och lägga in en massa musik i datorn ifrån skivhyllan nu tror jag... Bra musik skall icke förvaras. Ett nytt budord.
Har pratat lite med min fina fröken i storstan idag... Skickade ett paket till henne tidigare idag så det var ju lite lustigt att vi började prata just idag då vi inte gjort det på länge. Kommer snart, om allt går som det ska med jobb och LilleSkrutt, åka ner till henne för VM i koffeinkick á la långfika... Längesedan nu och jag saknar henne massor. Och om jag kan hjälpa till på något sett blir jag glad av det. Blir orolig för henne....
Mycket funderingar idag... Jävla fan vad trött jag blir på mig själv. Kan man inte bara kunna uppfinna den där "delete"knappen snart?
Maybe we could make it all right We could make it better sometime
Maybe we could make it happen, baby We could keep trying But things will never change So I don't look back Still I'm dying with every step I take But I don't look back
Just a little, little bit better Good enough to waste some time Tell me would it make you happy, baby
We could keep trying But things will never change So I don't look back Still I'm dying with every step I take But I don't look back
We could keep trying But things will never change So I don't look back Still I'm dying with every step I take But I don't look back
And it hurts with every heartbeat And it hurts with every heartbeat And it hurts with every heartbeat
Tänk om det kunde vara så enkelt? Ja jävlar ja... vet inte riktigt vad jag ska känna, tycka, tänka...
Ja, se där så det kan gå liksom. Men är det någon som är chockerad?
Har slitit hela jäkla dagen på ordinarie arbetet och det har gått kanon. Är snuskigt trött och slut i kroppen, känner mig väldigt sliten. Men det har gått bra. Har funderat mycket idag på framtiden, på vad fan jag vill. Jag älskar mitt arbete, jag älskar branschen jag valt att arbeta i... Det vet jag. Men efter förra veckans bravader lockar turnéelivet med catering mer och mer. Fatta vad hysteriskt roligt det skulle vara!? Jag skulle så himla gärna vilja åka ut på sånt, ett par månader sammanlagt om året, uppdelat i ett par veckor i taget så att jag inte längtar ihjäl mig efter LilleSkrutt... Hade sonen haft en mer närvarande pappa på hemmaplan så skulle det ju kanske kunnat lösa. Alternativt att jag var så oerhört efterlängtad och behövd att jag kunnat fixa med mig en nanny (läs sis) som fick fullt betalt! :p Men som det är nu med allt så går det inte, knappt ens i tanken. Men det är lockande kan jag lova... Nåväl, alla måste väl ha en dröm? :D
Har funderat mycket på fina fina herrn idag. Jag tror jag måste åka upp dit och avsluta det hela. Jag ska ju ändå upp och träffa min fina fröken och göra stan osäker med henne... Men jag måste nog ta tag i det hela med honom också. Jag kommer aldrig kunna gå vidare annars, det är som ett infekterat sår i hjärtat som aldrig läker. Hopplöst eftersom jag varit med om det förrut. Och då kommer jag ju ooooosökt in på Honom. Och jag har fasiken kommit på varför han fortfarande, efter flera månaders radioskugga, hänger sig kvar. Och det är för att jag har ett förbannat bra långtidsminne har jag upptäckt. Så jag lever mig liksom kvar på minnen sedan 10-12 år sedan. Skrämmande. Jag kan beskriva i detalj vad som hände en viss träff då. Kommer ihåg specifika saker som inte har något som helst sammanhang eller ens någon betydelse! Helt galet. Men jag kommer knappt ihåg vad som hände i förra veckan. Helt skruvat faktiskt. Och frågan är ju då, om jag lever på minnen av hur Han var då, vår kontakt då.... Och att det gör mig förblindad och inte gör att jag ser hur illa Han betett sig senaste åren?? Han fyller år snart. Tror det är mycket därför han spökar just nu.
Hämtade LilleSkrutten på dagis för en stund sedan... magsjukan härjar för fullt. Not nice kan jag lova. För jag kommer avlida om vi blir sjuka.... for real.
*hövva*
Hade en fantastiskt trevlig gårkväll iallafall. Skönt att äntligen få lite tid ihop, välbehövligt och mysigt. Jag har fortfarande ingen aning om någonting, men jag bara njuter av stunden. Trivs bra med honom... och det är väl så det ska vara? Det finns mycket som ska bearbetas och grejjas med innan (OM) det skulle bli seriöst. Jag VET att det är mycket ifrån min sida och troligtvis lika mycket ifrån hans... Jag orkar ärligt talat inte ens tänka så långt.... Jag lever här och nu, jag känner mig så ofocuserad som det är redan, jag måste slappna av och bara vara. Och med honom så mår jag bra. Njuter av stunden och den lilla tid vi får tillsammans i lugn och ro. Sååå.... jag låter det bara vara så sålänge. Jag tycker om honom trots mitt kaotiska liv med två jävla oavslutade relationer och sårade känslor. Men han vet om allt. Och jag skulle aldrig ljuga för honom.
PÅ tal om sånt... Jag har kommit på att jag ibland, och på senare tid ganska ofta, skäms över att vara tjej. Fy rackarns vilka jävlar det kvinnliga könet är. Och jävlar vad de är manipulerande och lömska. Och karlarna förstår ingenting, väljer de att inte inse eller ser de helt enkelt inte?
Jag har sagt det förrut och jag säger det igen: Jag har svårt att ljuga, kommer knappt ihåg sanningen så förstå vad det skulle vara svårt att koma ihåg lögnen? Men självklart är jag mänsklig... ibland händer det att även jag... ("den perfekte" som jag utnämde mig själv på jobbet idag... Fanns fyra olika att välja. Den Onde, Den Gode, Den Fule... och Den Perfekte!! :D ) ... drar en mindre vit lögn. Eller bara helt enkelt utelämnar information för att slippa tjaffsa i onödan... MEEEENN.... Jag skulle ALDRIG ljuga för min partner (eller ens för människor jag tycker om) , jag skulle ALDRIG manipulera mina närmaste. Speciellt inte när det gäller så allvarliga saker... men människor har tydligen inga spärrar och det är ju läskigt att inse...
Ja... håhåjaja... vad jag är bra!!
Ååhh... saknar min Lady som bara fan. Och jag saknar fröken i storstan också. VILL åka och hälsa på snart!!
Å just det. Idag ville chockartat LilleSkrutt ringa sin pappa. Han fick såklart en kalasinbjudan till helgen som han så gärna ville gå på. När jag förklarade i morse när vi såg inbjudan på dagis om det, att han skulle vara med sin pappa då, fick han ett psykbryt och sa att han INTE ville åka iväg då... utan han ville vara hemma och att pappan skulle hämta honom efter kalaset.... Sötrumpa. Men jag sa åt honom att han fick lov att prata med pappa om det där, då det är pappan som bestämmer. Sååå... LilleSkrutten ringde idag på väg hem ifrån dagis och förklarade läget, men hur det slutade vet jag inte, eftersom det hördes krasch och sedan avslutades samtalet. Så jag ringde igen och då lät pappan skiiitsur och sa att han inte hade tid att prata. SÅ. Jag antar att hans dag på jobbet sket sig på något vänster. Tråkigt för honom.
Ja herre jisses vad jag har jobbat denna vecka... Det har dock varit så sanslöst kul så det är ju därför jag överlevt. Det sliter som bara fan på kroppen och jag har ju haft så stördt ont redan innan pga kylan så det här var fan drygt åt lilla mig. Men det roliga överväger ju det onda. Jag älskar att vara där bakom, fixa med en massa... Finnas till för de som står längst ner i näringskedjan. De här som är längre upp, de "fina" folket ger jag verkligen inte så mycket för... De flesta är sanslöst högfärdiga och sånt pallar jag inte. Det var ju härligt att se alla fina pojkar, både bland artisterna och bland roddarna... Dock så är de flesta väldigt fina av sig. MEN... denna gång var de flesta oerhört trevliga, förutom en sångerska ifrån ett av bidragen. Men i övrigt så gick det som smort. Tror de gick bra, förutom all pasta som serverades. Det kommer nog köket få skit för. Det har varit en kalasbra vecka, mycket tack vare mina fina arbetskamrater som förgyller tillvaron... Jag längtar redan tills nästa gång. Melodifestivalen 2010??
Privat så har det hänt så mycket, trots att jag knappt hunnit med... här kommer en liten redogörelse:
Penntrollet har ju bränt sina broar, vad han gör har jag inget med att göra... men när han ljuger för mig blir jag förbannad. Sånt tolererar jag inte. Det har inget med känslor eller kärlek att göra. Det handlar om respekt. Som jag trodde att han hade för mig, men uppenbarligen inte. Grejjen i sig gör mig inget, det är just det att han ljög om det. Dålig stil verkligen.
Den här söta saken som jag dejtar är ju bara för fin. Har umgåtts för lite senaste tiden, så jag kan inte säga vad jag känner och vill mer än att vi just dejtar. Jag har så mycket annat inom mig som jag måste ta hand om innan jag kan bli seriös. Men jag tycker om honom, han är väldigt omtänksam och härlig. Jag menar, hur många andra kommer förbi ytterdörren efter att jag jobbat hårt arbetspass bara för att ge mig en puss? Jag tycker sådana gester är väldigt fina och tyvärr gör inte folk sånt så ofta. De här små, fina sakerna man gör för varandra för att visa uppskattning. Det är ju inget stort, utan bara en tanke som blir handling. Ett sms, en postitlapp, ett vykort, en kram... Jag vet att jag är rättså dålig på det.. Jag tänker ofta, men handlar mer sällan.... Måste skärpa mig med det.
Jag kommer ihåg en gång med exet. Den här Vladimiir som jag brukar kalla honom... Jag hade jobbar halva natten och var helt slut. Blir väckt på morgonen av att han (och dottern tror jag) sitter på sängkanten och väcker mig. Han säger godmorgon och att vi skulle åka till staden här brevid för att käka lunch på McDonalds. -"Jamen, jag vet att du jobbat så mycket, har väldigt ont och inte kommer orka laga mat. Och dessutom älskar du ju mcdonalds så jag tänkte det passade bra!" Bara sådär liksom. Världens finaste tanke och handling. Det där är nog något jag aldrig kommer glömma. Han är ju dessutom en utav de ytterst få som engagerat sig i sjukdomen, sökt reda på fakta och någon eventuell hjälp. (inte för att människor SKA engagera sig, absolut inte!!! ) Han och jag har en speciell kontakt, det kommer vi nog alltid ha. Och jag kommer alltid älska den mannen även om jag nu kommit över honom som en kärlek, nu är han "bara" en vän. Och han har lite svårt att säga vad han känner, istället så visar han vad han känner... Och det har han alltid gjort. Speciellt genom sådana här grejjer.
Jaja. Inatt har jag drömt helt sjuka grejjer. Galet verkligen. Bland annat att ena katten blev påkört, pratat kärleksproblem med SnyggErik, hållt på å plockat ner cateringen i caselådor och grejjat med alla roddare, drömt om en jävla massa sex... offentligt på en fest dessutom. HAHA. helt stört!! Snacka om att hjärnan gått på högvarv senaste veckan!!
Ska ta och sanera mitt hem nu, ser ut som SKIT och behöver desperat tvätta. Huga. Och handla. Ikväll blir det myspys med lilleskrutt och sedan reprisen av melodifestivalen med min dejt! Wieehoo... äntligen lite tid tillsammans! (och vuxenaktiviteter... *pik pik* :D och på tal om det, jag tror fan att medicien fungerar. Tog sista tabletten i torsdags. Och det känns fan bra fortfarande! YES, inte en dag försent kan jag lova!!)
Nåväl. Imorgon blir det nya friska tag på vanliga jobbet. Tillbaka till ruta 1.
Var och handlade idag, efter att jag lämnat lilleskrutten hos mina päron, handlade cigg och behövde inte visa leg trots att det var inventarien som jobbade i kassan... Såg hur de andra i kön tittade skeptiskt på mig då jag stod där i full vintermundering och flätor i håret. Såg hur de tänkte att den där lilla inte är en dag över 18.... Såå, då tänkte jag ju genast på en replik jag skulle säga ifall någon påpekade att jag nog inte var 18. Och då, någonstans där i tankebanan, kom jag på att det snart för fan är 10 ÅR sedan jag fyllde arton. (jaja, inte riktigt än... men ändå) Alltså... det är ju helt sinnessjukt verkligen. Jag kände mig så satans gammal. Hua, livet rinner ifrån mig utan att jag märker det... :S
Ska upp och jobba imorgonbitti. Känns ju sisådär eftersom jag inte är ett dugg trött just nu och jag ska upp om 6 tim ungefär. Lyckat. Eller inte. Har haft en trevlig kväll iallafall, men delar av TopNotchLigan... Vi håller hårt på våra fredagstraditioner!! Mysigt...
Körde ett race i pulkabacken idag också... Min fina lilleskrutt är ju bara för söt som vill åka pulka med sin mamma, problemet är ju att han hela tiden ska styra vilket resulterar i att vi välter sådär lagomt halvägs i backen. Och snurrar rätt ner i snön. Fan, jag höll på att göra en bakåtkullerbytta när han tvärsvängde i full kareta och vi ramlade av bobben.. och SÅ vig visste jag inte att jag var ens... Kommer nog kännas finfint i kroppen imorgon. Haha. Men vi garvade gott under eftermiddagen och avslutade åkningen med en härlig lunchfika tillsammans...
PÅ tal om det verkar medicinen fungera. VERKAR ska jag väl påpeka, för med min jävla tur är helvetet tillbaka efter att kuren är slut.. Suck liksom. Har RÖVONT i armbågen också... jag vet att jag inte ska klaga, men risken är ju att det är en allvarlig störning i armbågen nu eftersom det håller i sig så länge. Har ju överansträngt den armbågen tidigare men då lyckades det gå över. Så... bara att hoppas på det bästa. Känns ju inge vidare att ha en trasig armbåge på ena sidan och en trasig bröstmuskel på andra... Inte lyckat. Men jaja... jag vet att jag inte ska klaga. Det kunde vara betydligt värre. Och dessutom så handlar det ju mycket om inställning. Om jag går och nöter att kroppen gör ont, om livet är skit, om att allt är piss och känner mig som ett jävla offer... Då kan det ju inte heller BLI så mycket bättre heller??? Inte för att jag på något sätt någonsin sett mig själv som just ett offer... aldrig.... men ändå. Positivt tänk ger positiva reaktioner.
Funderar på allvar att åka till Danmark. Jag känner ett starkt sug.
Ja... vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Inte oväntat och inte konstigt. Men tomt... har lagt till ytterligare ett "sen" i mitt liv. Får ta och börja samla tror jag, den som har flest innan hon dör, vinner. Wiieehhoo.
Jag har allvarligt hittat en fantastisk människa. Alledes underbart att kunna vara så ärlig och öppen och framför allt att det är så ömsesidigt. Att ha det som det är nu, kanske är det optimala just nu? Jag vet inte om jag klarar av mer heller.. med tanke på att jag är så förbannat trasig. Jag vill ju ha mer... självklart. Jag vill ju ha allt det där. Men jag inser ju att det inte är hållbart just nu heller. Så... det märks väl hur det blir framöver.
Vet inte om jag håller på å blir sjuk nu också eller om det är biverkning av medicinen... känns jävligt jobbigt iallafall. Magen är inte sams med mig. Kan kanske vara allt kaffe i kombination med stress, ångest och medicin? :S Lilleskrutt håller nog också på å blir sjuk, han börjar låta täppt i halsen och säger att han har ont i halsen. Sedan raketbajsade han tidigare också... Mysigt. Eller inte... Jaja, det märks. Måste jobba i helgen så jag får fan inte bli sjuk.
Höll på å få ett psykbryt igår också. Jag kan verkligen inte förstå hur fan folk prioriterar. Heeeeelt jävla galet. Vräkte ur mig till Lady K och den här fantastiska människan... de höll med till fullo. Alltså borde det inte vara mig det är fel på, utan att det verkligen är fel i prioriteringarna... Heeeeeelt stört. Jag vet att jag inte ska ödsla energi på det, men det är ju svårt att inte göra det eftersom det påverkar oss och vår vardag i allra högsta grad. Suck liksom.
Bandit webradio är ju guld värt btw. Sjukt mycket bra musik!
Sakta tynar vissa människor bort ur minnet... vilket är galet skönt. Det är bitvis oerhört tufft och jag känner mig så bitter mellan varven. Kan inte förstå vissa saker.
Vart är kämparglöden? Vart är viljan att vilja? Vart är modet? Vart är kärleken?
Men sakta tynar det bort... det måste bort. Annars kommer det äta upp mig inifrån. HELVETE. Det är ju tydligen jag i ett nötskal att falla för personer där det är dömt att misslyckas med. ÄR det något slags försvar jag har för att inte bli sårad? För jag blir ju sanslöst sårad likförbannat... jag förstår inte hur jag fungerar ibland. Hjärtat och hjärnan är inte i symbios med varandra, den saken är ju klar.
Jaja. ska självdö ett tag nu och hoppas att jag inte blir sjuk. Eller lilleskrutten.
Hann äntligen till doktorn idag, jag ringde honom och han ville jag skulle komma dit så han kunde fixa medicin... Så jag stapplade in där med två huliganungar i följe (eftersom lilleskrutt hade sin bästaste kompis med hem ifrån dagis idag...) och fick recept. På två jävla sorter. Wiieehooo säger jag bara. Synd att det inte var morfin bara... :D Hoppas hoppas hoppas att det fan blir bra nu, jag orkar inte ha det såhär länge till... Så nu blir det alkoholfritt i två veckor och jag storknar ju om jag inte tål det här nu eller om det inte hjälper... Shit liksom....
Har funderat mycket om otrohet idag... Det är ju lustigt att människor väljer att vara otrogna sin partner, jag förstår inte att man inte gör något åt sin situation i det fallet. Helt galet. Och då börjar ju jag fundera på om min partner skulle vara otrogen mot mig... det är ju galet om det skulle hända, för jävlar i havet vad han skulle få stryk... Men jag hoppas och tror att det aldrig skulle hända, för så jävla blind är jag inte. (säger jag nu ja, hoppas innerligt att jag aldrig kommer stå där med skägget i brevlådan...) Att jag varit "den andra" i några fall är ju en helt annan sak... eftersom det inte är JAG som är upptagen. Det är inte JAG som tvingar personen att vara otrogen sin fru/sambo. Det är helt och hållet HANS val... och HANS ansvar. Och visst, moralfel av mig.... men återigen. Det är ju inte JAG som varit otrogen. Såå... nu har jag fått ut det ur systemet. Skönt.
Har ruskigt ont i alla muskelfästen idag, grönjävligt ont. Och jag hoppas att det inte blir värre av medicinen för då storknar jag. Kommer bli en hård vecka framöver rent jobbmässigt så kroppen kommer ta mycket stryk tyvärr... Det blir ju inte bättre av att sömnen inte prioriteras nu igen. Men det är ju så mycket annat hela tiden och gårkvällen var ju fantastiskt trevlig. Slocknade dock som ett litet spädbarn i hans famn när vi kollade film framåt natten... men det är ju inte så konstigt eftersom jag går upp så satans tidigt på morgnarna. Men det är ju alledes underbart trevligt att umgås med honom. Har ingen aning om vad som händer, det är ju alledes för tidigt för något alls, ifrån oss båda... men jag mår bra av honom. Och det är ju kalas liksom.... Så tack för att något är bra i mitt liv! :p Det hade gått bra för honom natten innan, men allt tog ju lång tid. Shit alltså, vad rädd jag skulle ha blivit. Lilleskrutt brukar ju få krupp, ibland så illa att man står redo för ambulansen liksom... och jag vet ju hur sanslöst rädd man blir då... :S Men tur det gick bra ändå och att allt ordnade sig.
LilleSkrutt var superduktig på sitt skidlopp... Han hade fixat fyra varv och tappat skidorna två gånger (bara) .... Imponerande eftersom han ju bara åkt skidor i 20 minuter dagen innan liksom... :D Duktig unge det där! De söta små huliganerna var så gulliga på vägen hem idag också... Lilleskrutt utbrister då vi går över bron:
"Men titta, vilken vacker utsikt kompis!!"
Otroligt att de ens reflekterade över det tycker jag, de har ju fullt upp med att busa hysteriskt mycket! ;)
Nåväl. Ska väl organisera upp mitt liv lite nu.
"Your life, a game, turn it up, turn it up with cocaine"
Hade förväntat mig sällskap ikväll, men det blev ett akutfall så han fick lov att åka iväg. Har inte hört något mer nu och shit vad orolig jag blir... Hoppas verkligen att det inte är någon fara... det brukar ju inte vara det, men när det gäller sådana där fall blir man ju orolig...
Lilleskrutt har varit en oerhört trevlig liten sötnos hela dagen och kvällen, han fick skidor idag av hans stenrika mamma så vi drog ett par repor här utanför... Överlycklig men jävlar vad han blir arg när det inte går som han tänkt sig. Han har precis lika dåligt tålamod som mig, jag hade jättesvårt för att göra svåra saker när jag var liten. Man fick verkligen bita ihop och bara köra på. Men det var svårt kan jag lova, så jag lider med honom när jag ser hur frustrerad han blir. Men han var så glad och imorgon ska de köra skidrace på dagis... Efter maten lekte vi på golvet med hans älskade polislego. Nu har vi döpt alla gubbar och så lekte vi tjuv och polis/utryckningslekar ett tag. Det är så spännande att se hur han utvecklas för varje dag, han grejjar och donar, leker nya lekar... hur han funderar på livet... Och på tal om livet, han är ju hjärtskärande söt när han leker mamma-pappa-barn. Så att jag blir alledes tårögd. Urrk...
Och på tal om livet, det är ju lustigt att jag inte kan säga vad jag tycker och tänker utan att folk ska hugga tillbaka. Förstår inte att människor inte kan öppna ögonen och se verkligheten istället för att försöka slå tillbaka.
För att underlätta i deras tankebana så kan jag ju säga att jag aldrig menat att mitt liv är något mer än vad det är. Vissa dagar är det åt helvete, andra dagar är det skitbra. Jag låtsas aldrig att det är underbart och rosafluffigt. Och dessutom så är det ju lustigt att just de här människorna tar åt sig, då jag har betydligt många fler runtomkring mig som lever i en rosafluffig bubbla där allt verkar så perfekt utåt. Det är just denna fejkidyll jag är less på... Det kanske funkar för dem, skulle aldrig duga för mig och jag skulle aldrig kunna leva mitt liv så som så många andra gör. Men det är ju roligt att just de här människorna tar åt sig tycker jag. Såå... jag undrar ju vem det är som kanske ska skaffa sig ett liv... egentligen?
Gaaaahhh... kan han inte bara höra av sig snart???
Har haft mitt psykbryt nu, messat klart med fina karln och det blev jag ju inte klokare av...
Har pratat med mina fina fröknar. Och de har ju belyst att han är en jubelidiot och att det är jag som drar upp allt hela tiden när han drar sig undan. Såå... för att hårddra det hela så är jag kanske kär i en skugga. En människa som bara finns i min hjärna? Såå... alltså är det upp till mig att försöka glömma nu. Sluta upp och tänka på detta "tänk om" hela tiden, inse att det inte finns ett "sen".
Men det kommer bli jobbigt och det kommer ta tid. Men nu lär det ju för fan vara nog.
Jag förlorar alledes förmycket på att bitcha om saker jag inte kan förändra, saker som jag inte kan få. Jag riskerar ju att tappa en massa saker under tiden, förlora människor som kanske är bra för mig längs vägen.
Enough is enough helt enkelt...
Det är ju bara så satans drygt att jag hela tiden försöker skydda mig själv, att hela tiden ha en väg ut. Det ska jag fan sluta med. Lev för stunden istället. Men det är ju inte så lätt, jag vill ju inte bara ha någon, jag vill ju ha den där... En person att dela livet med, en familj, fler barn mm... Allt det där. Jag vill vill vill vill..... Men jag kommer fan inte bara ta det näst bästa. Jag ska ha den personen som sätter mig främst, som stöttar, finns där, hjälper till, älskar min son, dyrkar marken jag går på.... Är det förmycket begärt?!?!??!!? :D Hahaha... allt har sin tid helt enkelt.
"Tiden får utvisa" som man brukar säga. Snacka om helomvändning nu... :D Jag i ett nötskal.
Har haft en jättehärlig gårkväll... Lungt och avslappnat. Bara soffdegat och myst... härligt och spännande. Så tack :D
(Och jag VET att allt det här inte uppskattas att läsas av just dig men det här är min blogg... du vet ju hur det ligger till också... )
Lämnade lilleskrutten på dagis imorse och är nu hemma och donar. Åkte på sveriges ångestsvacka nyss när mitt sällskap åkte hem och så började jag fundera på vad fan jag håller på med.... Shit, det blev ett riktigt jobbigt anfall och slutade med att jag skickade ett mess till fina karln. Undrade hur fan vi ska göra med vårat fittliv som aldrig går att få ihop. Har haft en konversation nu på sms, men det har väl inte resulterat i något svar eller någon plan. Och som vanligt slutar han att svara när det blir för jobbigt, när jag bitchar för mycket. Jag blir ju sådan när de är jobbigt.. och det är ju han som gjort att mitt liv ÄR jobbigt. Jag känner ju att han inte kan ge mig det jag behöver rent bekräftelsevis i väntan på detta "sen". Ska det vara så förbannat svårt att höra av sig ibland, visa lite uppskattning, bry sig och finnas där?!?!??! Det är ju inte mycket jag begär... det är hans kärlek som han påstår sig känna för mig... men jag ser inget av den. Jag ser ingen kämparglöd, ingen entuiasm... Vill jag inte se eller finns den inte där?? Det gör så förbannat ONT i mig när jag tänker på att det inte kommer bli vi. Jag kan ju inte heller släppa honom... och gå vidare med mitt liv som jag borde göra. Jag vet ju om att jag inte kan sitta här hemma och mögla inombords... jag måste ju ta mig vidare. Men hur fan ska jag veta om det är rätt att gå vidare, starta något nytt?? Eller om jag kommer förlora den personen jag är ämnad för att vara med bara för att jag brast i tålamodet i väntan på "sen"?!
GGGAAAAAAHHHHH jag känner mig sjukt störd nu. HELVETE.
Hur fan ska man veta??
Kom att tänka på en grej judejäkeln sa till mig för något år sedan... "risken är att du inte ser guldkornen i sandhögen" typ. Och det skrämmer mig ju också... Om jag bara hänger upp mig på personer, precis som jag troligtvis gjorde med Honom, och bara tror mig känna så mycket.... ??? Kan man inte få någon hint? Ett svar på vilken väg man ska ta?
De är så satans bra alltså. Jag fullkommligt älskar dem.... han har en rackarns bra röst den där. Gaah. Och jävligt snygg är fanskapet också. Dock så tror jag att han är gay. Inte för att det spelar någon som helst roll eftersom jag varken kommer träffa honom, eller har något emot homosexuella personer. Men ja... whatever. :D Hinder is tha shit liksom!
Nåväl, har haft ett fantastiskt dygn. Jisses jisses... Det är lite skrämmande att människan är snuskigt lik sin bror (så som jag minns honom, var ju över 10 år sedan) Men han är ju för himla mysig. Jag trivs väldigt bra i hans sällskap. Sen vad det blir framöver har jag ingen aning om... jag har ju alledes förmycket jag måste ta hand om innan jag kan starta upp något nytt. Och det är jävligt irriterande att de där två idioterna finns kvar i mina tankar. För hjärnan VET ju att det inte kommer bli något med Honom... och jag börjar ju misstänka att den fina fina karln aldrig kommer inse vad fan han kastar i soporna. Och han kommer aldrig kunna släppa taget om sitt så kallade liv där han bor. Såå... det är ju hopplöst och lönnlöst i båda fallen. Men ändå så finns de kvar i hjärtat. Jag älskar den där karln ändå och jag saknar honom enormt. Fy fan att jag tillät honom nästla sig in i hjärtat på mig igen. Och då finns det inte plats för den här nya ännu. Jävligt störande. Och jag vet at det verkar som att jag leker med den nya stackarn i väntan på detta "sen"... men jag skulle aldrig utnyttja någon på det sättet. Jag tycker ju om honom, han är alledes fantastikt mysig och öppen. Sanslöst fin på många sätt... sen får vi se hur det blir. (Ja se där, till och med JAG använder detta jävla ordet "sen" nu... helvete. )
Min älskade Lady K är världens finaste hon också. Just bara för att hon är just hon. Underbar. Hon och jag är otroligt lika. Jag tänkte lite på det här med att ha en "person" i sitt liv. Läste fairladys blogg, hon är ett Grey´s Anatomy-fan precis som jag (och jag VET vad som händer mellan Izzy och Danny nu... hahahaha...) och i den serien pratar de om att Christina och Meredith är varandras "person". En såndär vän som vet allt om en, alltid förstår en och ställer upp men på ett djupare plan än som en nära vän. En person som bara ÄR. Och jag funderade lite på vem som är min person. Och jag kom fram till att det faktiskt är två. Jo, just det. Jag är bortskämd med otroliga vänner på alla sätt och vis och jag har många nära vänner. Och så har jag två som jag kan räkna som mina personer. Och dessa är Lady K och min fina Superfröken. Och det känns fantastiskt bra att ha kommit på det. Och med det sagt så menar jag inte att mina andra vänner inte är lika viktiga och betydelsefulla i mitt liv, absolut inte. Utan er alla skulle jag inte vara den personen jag är idag. Så tänk inte ens tanken. Ni är värdefulla allihopa.
Har haft en bra dag idag, varit och fikat med Lady K bla. Det var trevligt och man får ju som alltid höra en massa saker som är helt galet roliga. Människor är ju bra störda. Verklighet och Fantasti är skiljda saker... undrar när människor ska inse det. Och ja, jag är ju världsbäst själv... givetvis. *vm i egotripp som vanligt*
Kom hem och städade genom lägenheten någolunda iallafall. Har lagat mat som nu står i ugnen och inväntar ju min fina LilleSkrutt som snart landar i hemmet igen efter en helg med pappan. Skönt att han är tillbaka snart. Saknad och älskad som alltid min fina son. Dammade av ett foto på honom tidigare och stod och funderade på hur det ens är möjligt att den där parveln är MIN. Och så förbannat fin han är! Heeeeelt galet verkigen när man överumplas av den väldiga tanken att det är jag som gjort honom (med viss hjälp såklart...) Overkligt!! Utan min skrutt skulle jag inte klara av att leva. Vad fan går livet ut på utan sina barn? Och hur fan kan man göra val i livet då man förlorar så värdefull tid med barnen?
Nåväl. Ikväll blir det filmmys i soffan... Härligt härligt... Tror jag ska lära mitt sällskap att uppskatta Jeff Dunhams humor och sedan ska (iallafall JAG) dreggla på männen i 300. JAMMY. Deffade muskelberg som spöar skiten ur varandra. Blod, misär, krigare, monster, kärlek... Gudomligt ju.... Kommer nog bli en bra kväll.
Har fått en kommentar på ett tidigare inlägg, utav vem vet jag inte dock, lika spännande varje gång man inte vet vem det är som läser och kommenterar...HUr som helst, det var något som detta: "så som det ser ut i hjärnan, ser det även ut i hemmet..." typ. HUMOR. För om det verkligen skulle stämma så skulle mitt hem se ut som ett bombat skithus konsant. För det är så det känns i skallen. Suck.
Gårkvällen var oerhört trevlig. Jag har nog världens bästaste vänner. De är absolut bäst. Bästare än bästast. Top notch helt enkelt! :D Några saknades såklart, men de finns alltid i mina tankar....
Jag satt och hade en konversation med en utav mina absolut älsta vänner, hon är en av få som känt mig sedan skolåldern... vi har fortfarande jättebra kontakt trots att hon bott utomlands under ett par år. Hon kom hem nyligen och då började vi umgås igen. Och det var ju precis som tidigare. Hon är för himlades söt. I vilket fall satt vi igår och pratade om att hon hade så dåligt samvete över att hon inte hjälpt mig som vän då jag behövde det. Att hon inte lyckats komma innanför mig och mitt skal och att hon har dåligt samvete av det... Och visst... jag kan ju vara svår, jag kan vara jävligt hemlig och visar inte hur jag fan mår egentligen. Och jag bryter ihop när jag är själv, inte det här klassiska "gråta ut mot en axel"... Nepp, inte för mig. Ensam är stark. Grejjen är ju, vilket jag förklarade för henne också, att jag visst blir hjälpt av mina vänner. Jag skulle inte klara mig utan dem. Och hon är ju en bidragande faktor till att jag är den jag är idag, trots att jag aldrig gråtit ut hos henne. Men jag blir ju stärkt och stöttad av vännerna då jag umgås med dem. Vi gör grejjer ihop, sitter i soffan och degar, drar oerhört dåliga skämt så man garvar hysteriskt. Allt sånt hjälper ju mig då jag mår dåligt. Till ex, när den fina karln gjorde det valet han gjorde var jag ju helt förstörd. Jag stod i duschen och grät så inåthelvete hysteriskt att jag fan trodde jag skulle dö av andnöd... Jag mådde verkligen sjukt dåligt under lång tid... Dagarna efter umgicks jag ju intensiv med min älskade Lady K, vi åkte och handlade, fikade, pratade skit om mycket, pratade framtidsplaner mm... Allt det gjorde ju att jag mådde bättre, skingrade tankarna. På fredagen hade vi vår traditionella fredagskväll då Storebror drog på sig Lady K´s kläder och poserade snällt. Jag garvade så galet mycket åt honom när han fjortisposerade i tjejkläder. Helt stört. Och allt sånt hjälper ju mig. Och detta berättade jag ju för fröken. När hon och jag umgicks så pratade vi väl aldrig om livet sådär ingående, det var mycket med henne under det tiden så det var väl koncentrerat mest på det. MEN jag blev ju hjälpt också... Kan man bli annat då man har fantastiska människor runt sig?? Men hon var ju för himladen söt... hon menade på att jag är den som bidrog till att hon fortfarande lever idag. Och det är stort. Oerhört stort. För jag känner ju nu att jag kunnat försökt hjälpa henne så mycket mer än vad jag gjorde....
Grejjen är ju idag att jag lärt mig att hantera mina känslor bättre... Förrut packade jag ner dem i en liten låda och la det längs ner i mig. Men det blev ju fullt där tilslut och jag kraschlandade brutalt. Ångest, separation, dödsångest, nervklen mm... Allt kom på en gång. OCH det skedde då jag och pappan separerade. Nu kan jag hantera det bättre, jag försöker ta hand om allt jag känner och även om jag inte bryter ihop offentligt eller så, att det syns på mig så bearbetar jag ju allt inom mig, mycket till hjälp av människorna runt mig. Jag är en isprinsessa, det vet jag om... MEN jag är också öppen med allt, jag hymmlar inte med att jag mår skit ibland även om jag visar det inte så bra. Det är ju lika med värken... jag har skitont vissa dagar, blir ju mer gnällig och tjurig men jag försöker ju verkligen inte att klaga. Det är ju inte så kul för andra att höra att jag har ont i knät ena dagen, ont i höften andra dagen för att sedan gnälla på att det gör ont i handlederna eller vänta, armbåden var det visst nu... Jada, jada, jada... det blir ingen lyckligare av. Så jag försöker låta bli, både för andras skulll och för mig egna. När jag inte klagar så mycket så tänker ju inte kroppen lika mycket på att det gör ont... och då blir livet lättare att klara av.
Såå... tankarna snurrar på som vanligt. Det känns ju bra att hjärnkontoret fungerar någolunda iallafall.... :D ÄR så jävla sur på att det aldrig kan bli varmt ute. Snöar hela tiden vilket jag inte vill... Jag vill ha sommar och sol, grillkvällar med öl och goda vänner, mysiga kvällar på balkongen, promenader vid 22 då solen fortfarande syns... Ligga och bara njuta av regnet och förhoppningsvis en massa åska. Åååhhh.... Har bokat lägenheten på gotland i sommar nu. Det ska bli satans skönt att få ha semester för en gång skull... att verkligen åka iväg och mysa bara jag och LilleSkrutt. Inväntar bara bekräftelsen och sedan ska jag göra en förskottsbetalning på 30% tror jag det var. Paret som hyr ut verkar vara helt reko... och det ska bli intressant att få åka iväg även om det inte är så långt till Gotland direkt. Men det blir ett äventyr för mig och LilleSkrutten.
Penntrollet hörde av sig igår och ville ses. Jag avböjde vänligt med bestämt... pikade honom för att han hade sex i helgen och till svar fick jag att jag ska sluta tro det då han inte hade det och är satans nöjd med mig... Höhöhö. Jag är dock skeptisk, litar inte på honom... Jag vet inte varför, för han har vad jag vet aldrig ljugit för mig. Men det är väl så att jag är lite reserverad eftersom jag inte vet vart fan han är egentligen. Han skulle ju kunna dra över hur många som helst utan att jag någonsin skulle få reda på det. Och sånt gillar jag inte.
På tal om sånt så känns ju informationen jag fick igår inte sådär överdrivet värst bra. Jag ljuger ju om jag säger att det är okey... Jag kan ju dock inte kräva något, jag har inte rätt att säga något eftersom allt mellan oss är så löst och så nytt. Jag har ju ett trassligt liv jag också och jag kan som sagt inte stå där med moralpinnen. Dock så är det ju inte uppskattat och risken finns ju att det i framtiden (OM det blir en framtid) kan skada relationen då han och hon alltid kommer vara i kontakt med varandra. Stördt. Jag är inte svartsjuk av mig, det har hänt ett fåtal gånger och det eftersom jag varit osäker på den personen, men jag vill inte bli svartsjuk nu heller. Men jag uppskattar hans ärlighet och att det märkt på honom när det hänt något... Som sagt, skönt med en människa som inte är komplicerad. Han liv är komplicerat, men inte han som person. Skönt verkligen.
Pratade lite med min vitaminkick igår också... om en massa i livet men vi kom in på musik bland annat... Och vi kom fram till att The Ark är sjukt bra och att Agnes Carlsson chockerar med sin nya skiva. Och hennes låtar "on and on" är så bra, den bara skriker Honom... Och "Release me" är ju om fina fina karln. Hurmor alltså. Jag tror Agnes är tankeläsare... (eller inte hon då kanske, utan snarade låtskrivarna som gjort låten.... men ni fattar...) Det är grymt bra dansmusik och texterna är jävligt bra också...
Nu spelas Kings of Leon i musiklistan här. I love it. "sex of fire" är galet bra. Och på tal om sex... fy fan. Jag vill ha.
Jaja... Ikväll blir det date, melodifestivalen (äntligen som Gert Fylking skulle sagt!) och sedan träff med vitaminkicken och vänner... Det blir nog kalasskoj.
Idag har min son plockat många pluspoäng. I morse var han ett monster, jättetrött och kinkig så jag höll på å strypa ungen. Men idag efter dagis har han varit en ängel. Fixat och donat hemma, kramats och pussats, fixat kaffe till mamman och kvällsfika till sig själv. Han har frågat snällt om han fick spela dataspel och frågade om han skulle blåsa på mitt ben när han råkade skjuta bordet så jag gjorde illa benet... Han är för himla söt. I morgon blir han upphämtad på dagis efter lunch någongång utav pappan. Det ska ju bli intressant eftersom pappan aldrig hämtad där tidigare. Sedan ska de åka till storstan så lilla mamma blir alledes ensam och barnfri i helgen. Hurra vad välbehövligt. Jag kommer, precis som alltid, bli helt sjuk av saknad men det ska samtidigt bli skönt...
Jag kan bara inte förstå hur fan folk prioriterar egentligen?!?! Det är så jävla logiskt, alla fattar utom du... (för att citera Petter liksom)
Annars då? Joo... jag är väldigt trött eftersom sömnen inte blivit prioriterad senaste dagarna plus att det varit fasansfullt mycket på jobbet tidvis. Sena kvällar får jag ju skylla mig själv för... Men det har varit underhållande och välbehövligt. Det är oerhört skönt att träffa en människa som inte är komplicerad. Som är ärlig och rak. Som man kan prata med, även om man pratar om mindre behagliga saker. Ovanligt och oväntat. Men ack så härligt. Jag har dessutom förklarat hur mitt tragiska liv ligger till, med kraschade relationer och jävluskt mycket hjärtesorg... att jag inte kan lova något men det är tydligen okey ändå. Fantastiskt bra... Jag vet inte alls vart det här är på väg, vet ingenting. Jag bara lever en dag i taget nu. Det är härligt att umgås, det får mig att må bra. Och det ska jag ju hålla mig till, saker som får mig att må bra! Det var ju precis som Lady K sa efter nyår... "klimattänket är så sjukt inne nu..." HAHA. Jadu, jag och naturen... :p
På tal om det så fick jag ett mess idag, utav den fina karln. Och det kändes oerhört förvirrande. Han sa ju inget vettigt, utan snarare bara ett socialt mess för att kolla läget. Men det lilla drar ju upp allt inom mig och det känns riktigt jävla drygt. Jag saknar honom. Jag saknar det livet vi hade planerat tillsammans... Det är så satans svårt att bara släppa det, att släppa honom. Det här "sen" ligger ju i luften och vibrerar... Jag hoppas ju såklart på ett sen. Innerligt. Men samtidigt så misstänker jag att det aldrig kommer bli så. Och dessutom har han sårat mig så sjukt mycket, han ska fan få lov att kämpa för att jag ska släppa in honom igen. Och den kämparglöden finns nog inte hos honom, för han har för mycket med sig själv hela tiden. Sååå... jag vet inte. Jag vet ingenting faktiskt.
Imorgon blri det fredagsdate med vännerna, sedan en sväng på baren. Kommer bli kalas. Saknar mina fina vänner massor...
Bla bla bla... hade en massa jag VILLE skriva av mig, som jag tänkt på under dagen... men nu är det som bortblåst.
Men suck och stön för mig alltså. Jag fattar inte hur jag lyckas med allt i livet alltså. Det tar så sjuka vändningar så jag fattar ingenting. Nu ska jag bara ha is i magen och ta det lungt och varsamt. Det känns bra och spännande... men jag vet att det är nog en sanslöst dålig idé egentligen... Det är ju lillebror liksom. Galet! Men jaja... man lever bara en gång och det märkts ju hur det går... Jag är trasig och tänker inget seriöst, bara lever för stunden. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö... "Livet är det som pågår medans vi håller på med annat"
som jag brukar säga... och det är fan så. För livet är skit just nu, jag hoppas på ett "sen" och ett avslut med får ingedera. Jag kan inte bara trycka på paus och se livet passera... Funkar inte. Lär ju chansa lite... Lungt och försiktigt.
Har varit galet mycket på jobbet igår, jag var fan helt slut i hjärnan alltså. Idag var det dock lugnare och jag slutade tidigare... (välbehövligt för jag kände mig fan helt full idag, pga sömnbristen och en helvetisk mensvärk) men imorgon är det fullt upp igen. Suck. Men det är ju bra... får man något att sysselsätta sig med.
Tog äntligen tag i mitt hem i söndags... städade garderoben, kastade en massa saker och bad syster hämta en massa också. Skönt att bli av med en massa skit. Såg dock ut som ett bombat skithus här hemma så till och med syster blev chockerad! :p DÅÅ är det stökigt kan jag lova... men ett par timmars intensivt städande så var det återställt. Ska försöka bli av med det stora skåpet snart, på ett eller annat sätt... Sedan ska jag göra iordning LilleSkruttens rum ordentligt. Ska köpa en stor byrå till hallen istället för bokhyllan och så ska mor och far få en hög mindre byrå som kommer att bli över. Blir kalas det här... när det väl blir klart. Ska nog lyckas lura någon stackare att skjutsa mig till Jysk i helgen eventuellt... :p Får se vem som blir offret denna gång. Höhö.
MEN FAAAAN... Oj vad jag funderar. Får panik mellan varven. Hövva. Hur ska man veta att ens val är rätt eller fel?? Och hur ska man avgöra om det är en bra idé när chansen är att folk blir sårade? Gaaaahh... vilken soppa!
Ska leka med fina M idag... äntligen. Han kommer ner efter 20 ikväll... och lilleskrutt är hos sin bästaste kompis idag också, så jag är helt ensam tills efter bolibompa. Oerhört skönt.
Jada jada jada.... verbalt ordbajsande idag. Har nog inget vettigt att skriva av mig om tror jag.
Joo... idag köpte jag shlagerbibeln med aftonbladet. Hurrey. För på lördag kör det igång.. Lovely!! Fy fan, jag är en shlagernörd. En stolt sådan... :D
Nepp. puss hej.
(jomen just det. Jag har nog någon slags fetish för naturen tror jag... framförallt träd. Humor... :p )