Happ...
Kategori: Allmänt
Jag har allvarligt hittat en fantastisk människa. Alledes underbart att kunna vara så ärlig och öppen och framför allt att det är så ömsesidigt. Att ha det som det är nu, kanske är det optimala just nu? Jag vet inte om jag klarar av mer heller.. med tanke på att jag är så förbannat trasig. Jag vill ju ha mer... självklart. Jag vill ju ha allt det där. Men jag inser ju att det inte är hållbart just nu heller. Så... det märks väl hur det blir framöver.
Vet inte om jag håller på å blir sjuk nu också eller om det är biverkning av medicinen... känns jävligt jobbigt iallafall. Magen är inte sams med mig. Kan kanske vara allt kaffe i kombination med stress, ångest och medicin? :S Lilleskrutt håller nog också på å blir sjuk, han börjar låta täppt i halsen och säger att han har ont i halsen. Sedan raketbajsade han tidigare också... Mysigt. Eller inte... Jaja, det märks. Måste jobba i helgen så jag får fan inte bli sjuk.
Höll på å få ett psykbryt igår också. Jag kan verkligen inte förstå hur fan folk prioriterar. Heeeeelt jävla galet. Vräkte ur mig till Lady K och den här fantastiska människan... de höll med till fullo. Alltså borde det inte vara mig det är fel på, utan att det verkligen är fel i prioriteringarna... Heeeeeelt stört. Jag vet att jag inte ska ödsla energi på det, men det är ju svårt att inte göra det eftersom det påverkar oss och vår vardag i allra högsta grad. Suck liksom.
Bandit webradio är ju guld värt btw. Sjukt mycket bra musik!
Sakta tynar vissa människor bort ur minnet... vilket är galet skönt. Det är bitvis oerhört tufft och jag känner mig så bitter mellan varven. Kan inte förstå vissa saker.
Vart är kämparglöden?
Vart är viljan att vilja?
Vart är modet?
Vart är kärleken?
Men sakta tynar det bort... det måste bort. Annars kommer det äta upp mig inifrån. HELVETE. Det är ju tydligen jag i ett nötskal att falla för personer där det är dömt att misslyckas med. ÄR det något slags försvar jag har för att inte bli sårad? För jag blir ju sanslöst sårad likförbannat... jag förstår inte hur jag fungerar ibland. Hjärtat och hjärnan är inte i symbios med varandra, den saken är ju klar.
Jaja. ska självdö ett tag nu och hoppas att jag inte blir sjuk. Eller lilleskrutten.
Hua...
.
Vart är viljan att vilja?
Vart är modet?
Vart är kärleken?
Men sakta tynar det bort... det måste bort. Annars kommer det äta upp mig inifrån. HELVETE. Det är ju tydligen jag i ett nötskal att falla för personer där det är dömt att misslyckas med. ÄR det något slags försvar jag har för att inte bli sårad? För jag blir ju sanslöst sårad likförbannat... jag förstår inte hur jag fungerar ibland. Hjärtat och hjärnan är inte i symbios med varandra, den saken är ju klar.
Jaja. ska självdö ett tag nu och hoppas att jag inte blir sjuk. Eller lilleskrutten.
Hua...
.