eyesan

Galet kär sambo och nybliven trebarnsmamma med funderingar kring livet, vänskap och kärlek...

Mycket nytt...

Kategori: Allmänt

Men tjohejsan vad tiden går fort när man har roligt! Veckan har passerat i raketfart och jag har nog inte ens hunnit med ordentligt tror jag...

Då ska vi se... I måndags skulle lillan gå heldag på dagis men eftersom hon blivit så snorig under helgen fick karln styra om sitt schema och vara hemma med henne och det gick ju tack och lov bra. Kändes lite väl dumt att ringa till jobbet första dagen och meddela att jag inte kunde komma på grund av sjukt barn... ;)
Såå, karln och lillan var hemma och jag drog till arbetet och förkovrade mig i butikens sortiment. Packa upp, packa ner, flytta om, boka om... Städa, lära sig kassan, förstå artikelnummer (jag och siffror liksom, gulp!) och hitta i lagret. PUST. Skitkul, jätteintressant men SÅ mycket att ta in i hjärnan. Snacka om att det märks att jag varit borta ifrån arbete på länge, hjärnan går ju på lågvarv och efter halva dagen kände jag mig nästan full. Helt snurrig! Ont i benen av bara helvete också, men det var ju väntat!

Lillan var snorig på tisdagen också, men då var ju jag hemma och obokad så vi tog det mest lungt tror jag. Onsdagen var det möte som gällde, en halv miljard med blanketter som skulle visas upp och det skulle skrivas en massa. Lillan var på dagis under tiden så jag hämtade henne på eftermiddagen när hon sovit klart. Torsdag och fredag var heldagar för kidsen, lillan på dagis och skrutten på fritids... SOM han hade längtat!! :D Jag jobbade lördag också, kortpass bara men det var första passet som ordinarie personal, alltså att jag inte gick brevid någon utan jobbade själv. Gick faktiskt jäkligt bra trots att det var fullt i butiken mestadels hela dagen. Jag börjar hitta bra på lagret, jag förstår en massa skumma grejjer som man först inte tänker på och jag lyckades hantera kassan utan större missöden. Trivs bra med personalen gör jag också, känns tryggt och jag längtar till nästa lördag då det bara är på´t igen! Såå... lördag eftermiddag kom jag hem till familjen och kände mig sjukt trött i både kropp och sinne. Fibrovärk utav bara helvete, men det var ju varken oväntat eller förvånande. Ont i bröstmusklerna hade jag också, inte van att bära en massa kartonger trappa upp och trappa ner!
Det har, trots att det varit jäkligt mycket i skallen, varit SÅ skönt att få vara utan barn ett tag, att få arbeta på riktigt och känna sig nyttig och inte bara mamma. Grymt skoj och så välbehövligt både för min egen del och för familjeekonomin. Karln kom ju till jobbet i fredags och möttes av en mindre flodvåg av vatten. Så, vattenskadat utav bara helvete och lokalen kommer renoveras i minst en månad. Tjohej vad kul. Och lägligt. NOT. Dock ska man se det positiva med det hela... det kan ju faktiskt komma något gott ur det här, trots att det liksom ser mest nattsvart ut för tillfället.

Pratade en sväng med min finaste sötM också. Gosh vad jag saknar honom och hans fina familj och turligt nog kommer de ju på fredag! Är så glad att jag har dem och jag håller alla tummar för dem på alla tänkbara sätt. (jag lider med dem, det är en svår tid framöver och det är ett jobbigt beslut att ta... ) Jag och karln pratade om dem för någon dag sedan och vi tycker båda att de verkar ha ett sånt perfekt förhållande, inte nödvändigtvis att allt ÄR perfekt, utan snarade att det är sådär sagolikt vackert. De träffades så jävla fint, även om det var sjukt rörigt ett tag där... men de blev verkligen tokförälskade och de verkar ha en sån vacker relation där de båda försöker stötta och ta hand om och framför allt uppskatta varandra. Det är något vi alla andra kan behöva eftersträva i våra egna relationer. Man ska ta vara på den som man håller kär! Hur som helst, de kommer tidigt på fredag för att fira kidsen under helgen och vi längtar så efter dem!
Tant sötM kommer ju också komma upp, inte en dag för tidigt för henne saknar jag också. Hon håller på att arbeta ihjäl sig så jag tror att en liten weekend upp hit i de norrländska skogarna (eller hur det nu var?!?) kommer göra henne gott.

Marabou Mango är rätt gött faktiskt. På tal om ingenting liksom. Bra mycket bättre än Cloetta Kex med blåbärssmak iallafall. Så ni vet! :D
(är inne i någon störd jävla vräka-i-mig-oändliga-mängder-sötsaker-fikabröd-frukt-och-mat-period nu och jag skulle nog kunna äta hur mycket som helst. Galet alltså. Sjukt sugen/hungrig/dödssvältande mest hela tiden. Och nej, jag är inte gravid för alla som tänkte den tanken nu...)


Fick ett sms i lördags natt också. Nu igen. Fick ett förra lördagen tror jag det var också... Av ett gammalt ragg sedan ett par år tillbaka som, trots att han vet att jag är upptagen och bor 30 mil därifrån, frågade om jag ville ha sällskap kl. 03 på natten. Jomentjenare liksom. Smsade med honom på morgonen och ifrågasatte hur han egentligen tänkte då han senast vid nyår frågade samma sak och jag då förklarade att de tiderna är förbi och att jag är både upptagen och ointresserad. Det ska ju tilläggas att även HAN är upptagen och hat en sambo när någonstans som säkert väntade på honom. Så, jag frågade hur han tänkte och efter en stund kröp det ju fram att han har det lite kämpigt på hemmafronten och var full och kåt den där kvällen. Sure fine men alltså... varför inte göra något åt sin dåliga relation FÖRST då??? Och sedan kanske skicka fylleraggssms till någon mer lämplig kandidat?? Helt förvirrande liksom men det är ju lite sorgligt att han ska behöva vända sig till mig för att kunna ventilera sina tankar när han mår dåligt. Har han ingen närmare som han skulle kunna prata med liksom? Nåväl, jag trodde allt var frid och fröjd, uträtt och klart men så fick jag ett sms i lördags igen. Det kan han dock ha skickat fel men ändå... Humor hur folk fungerar ibland.

Och häromdagen fick jag en vänförfrågan av lillebror på FB. Blev jätteglad över att han lagt till mig igen då det varit tyst på den fronten bra länge nu och jag har många gånger tänkt på honom och undrat hur han mått. Vi chattade lite och han drog väl basicstoryn om vad som hänt under åren och mycket är ju underförstått ifrån min sidan också... Han mår nog så mycket värre än vad han ger sken av och jag önskar så innerligt att han släppte in mig istället för att säga att det löser sig och skratta lite löst. Det är så tragiskt att se att människor lyckats förstöra honom så mycket. Mycket är ju hans egna ansvar, givetvis, men är man sådär jävla snäll så drar ju folk nytta av det och det hela har ju slutat med att han hamnat i skiten. Jag önskar att jag kunde få honom att inse allvaret i vad som sker just nu, att han kan komma till insikt och ta tag i sitt liv, göra en radikal omvänding och hitta tillbaka till sin egna styrka han har i sig. Hur fan ska jag få honom att förstå liksom?
Jag pratade med honom i telen igår då han ville jag skulle ringa, men det är så svårt att försöka hjälpa när han skärmar av sådär. Låtsas att det är okey liksom. Pratade med karln om det där sättet och han kände så väl igen det eftersom han betett sig likadant när han var nere i skiten som värst. Fan. Jag känner mig så handlingsförlamad och det känns som att jag kan inte göra något mer. En väldigt frustrerande känsla när det är en person jag tycker om som verkligen behöver hjälp. Det största problemet är väl att han själv måste inse det själv först?! Urrk... Jag blev iallafall glad över att han tagit upp kontakten igen, jag får hålla mig i bakgrunden och hjälpa till när han behöver. 


Vad ska man egentligen ta sig till när ens vänner mår dåligt? Hur kan man hjälpa på bästa sätt? Är det bara att finnas där som hjälper, vetskapen av att personen som mår dåligt har vänner som bryr sig trots att livet känns som skit? Hjälper det verkligen eller måste man som vän ta till med hårdhandskarna?


Hur mår jag då? Jodåtack. En smula trött i kroppen och huvudet. Drömmer som jobbet på nätterna och håller på med blanketter till förbannelse på dagarna. Blankettsverige. Hurra hurra! Känner mig lite låg i energin men det är ju inte så konstigt eftersom det som sagt är lite mycket med allt... det är iallafall hopp om livet. Solen strålar ute och livet känns helt värt att leva! Imorgon är det BVCdags med läkarkoll och vaccinering, lillan går 15-timmars på dagis under veckan, sedan är det ganska lungt ända tills mina fina vänner kommer på fredagen.  Ska bli trevligt, trevligt! Jag jobbar dock på lördagen men lite svinn får man ju leva med.... That´s about it!


Nåväl. Ta hand om er allesammans!

Könsbyte?

Kategori: Allmänt

Ibland så funderar jag helt ärligt på om jag ska försöka ordna till ett könsbyte... Män har verkligen inte en aning om alla saker som görs i en familj för att livet ska fungera och den som ordnar upp allt detta är ju givetvis mamman. Det är en sanslöst värdelös uppdelning och jag undrar ju hur man ska bryta mönstret egentligen? Fy fan, jag känner att jag nästan kräks på allt och det är så bittert att karlarna kommer så billigt undan. Skulle vi byta liv en dag eller två skulle fan karln på hjärtinfarkt på två röda.

Inskolningen har gått skitbra, sedan i tisdags har jag lämnat henne själv. Första gången någon timme och sedan tre hela dagar. Hon har skött sig exemplariskt, har ätit ganska bra och sovit precis som vanligt. En skötsam, studerande, iaktagande och glad liten fröken! Personalen verkar tycka om henne och de tycker nog att det är skönt att jag inte är så komplicerad heller liksom... finns ju vissa föräldrar som är mer eller mindre hopplösa med det mesta. Som de där stackarna som fortfarande håller på att skola in. Femte veckan och inte en tillstymmelse att det går åt rätt håll... TUR att det inte är så i vårt fall, det har ju gått över förväntan med tanke på vilken mammagris den där lilla fröken är! Pratade med grannen igår, vi tog sällskap hem ifrån affären och hon sa att när de skolat in deras lilla fröken (som såklart heter samma som vår) så gick det skitbra först och sedan kom det ett bakslag med kink, gnäll och gråt efter ett par veckor. Såå... jag håller i hatten och har med i beräkningen att det kanske kommer en dipp senare. Kanske lika bra det eftersom det känns ju som att det flyter på alldeles för bra nu i vilket fall... :p

Ajust. I tisdags när jag lämnade lillfröken en stund på dagis så gick jag till affären och handlade dagisblöjjor och precis vid entren när jag ska ut så ramlar en gammal dam omkull och slog sig nog rätt rejält. Fick leka sjuksköterska där ett tag, hålla koll på damen och försöka läsa av situationen. Det var en jättegullig tant som varit in på affären och handlat semlor så hon var ju mäkta upprörd över att semlorna skulle bli dåliga! :D Hur som haver, jag ringde efter ambulans och försökte prata med tanten under tiden vi väntade... Hon var klar i huvudet hela tiden men hade väldigt ont både i armen och i höften och det är ju inte så konstigt då hon föll och landade mot axeln och höften. Turligt nog klarade hon huvudet, men ändå. Hon låg dessutom precis i dörröppningen så det drog ju kallt som bara fan på henne trots att hon fått en filt om benen. Tillslut kom ambulansen och tanten kom in i bilen med både stav, handväska och matkasse med sig. Jag tackade för erbjudandet om semlorna men sa att hon kunde ge ambulanskillarna dem istället eftersom de skulle bli dåliga om jag tog dem ändå just med tanke på dagis... Jag undrar så hur det gick med den lilla tanten dock. Hon hade inga anhöriga här i stan utan de bodde ganska långt borta så på vägen till dagis funderade jag på hur det skulle gå för henne om det visade sig att höften gått sönder eller armen var bruten. Hon bodde ju själv och hade kontakt med en person i samma hyreshus som hon kunde ringa, men jag förmodar ju att det också var en äldre människa och då är det ju inte så lätt att ha orken att hjälpa till. Hjälp första tiden på sjukhuset får hon ju om det visar sig att hon skadat sig så rejält men hur kommer tanten klara sig hemma sen då? Hemtjänst en gång om dagen om hon har tur? Och alla vet ju hur envisa gamla människor är på att klara sig själva så jag lider verkligen med den där lilla damen som kommer kämpa på fast hon har ont och bara skulle vila egentligen. Tänk vad många ensamma människor det finns överallt som inte har något sällskap och inte kan få hjälp när de behöver... Känns så tragiskt när man tänker på det. Och det får mig att hoppas att jag kommer ha mina anhöriga nära mig när jag blir sådär gammal och kanske behöver hjälp.

Nåväl. I går gick skrutten hem ifrån skolan själv med egen nyckel. Det var första gången som han gjorde det och han ringde mig direkt han kommit hem eftersom han läste min lapp att han skulle ta mellis och ringa mig. Det kommer ju bli så här framöver att han får gå själv eftersom han slutar 13.30 och jag ska hämta lillan 14.00. Provade i torsdags hur det var att hämta honom först men det gjorde ju att vi kom 5 min sent till dagis och fick stressa ihjäl oss så det håller ju inte... Det gick ju iallafall hur bra som helst för skrutten att klara sig ensam hemma i 40 min ungefär, jag ringde och kollade om jag kunde gå och handla innan jag kom hem också och det gick jättebra sa han. Min duktiga kille! När jag kom hem låg det en lapp på köksbordet där det stod: "Till mamma! Jag är ine på mit rum" och så låg det en liten inslagen present brevid. Det var en liten snögubbe i lera som han gjort på bilden för länge sedan som han nu pyntat med lite pärlor. Så jävla sött!! :D
Han är en jävla pita mellan varven, har lagt till en astaskig attityd och är allmänt uppkäftig och förpubertal... men när han gör sådana där söta saker smälter hela hjärtat på mig och jag känner bara ren lycka över att ha en sån fin son!

Är en smula trött i ögat idag. Lillan tyckte det kändes som en jättebra idé att vakna. 05.20 idag och trots att jag försökte tvångssöva henne gick det inte så bra. Bara att gå upp och gilla läget då eftersom karln vägrade ta henne. Han ville soooova... Känns ju lagomt orättvist med tanke på att när jag får sovmorgon får jag sova till 07-07.15 ungefär och i sällsynta fall får jag sova till 09.30 kanske och det händer då inte ofta. Men när han ska sova, då får han sova tills han vaknar i princip. Och det innebär ju att stiga upp lagomt till lunch liksom. Suck. Blir till att storstäda hela lägenheten idag iallafall, hann inte göra det igår för då lilla farmor kom på besök på eftermiddagen och under nästa vecka kommer jag inte ha tid alls tror jag då det är fullt med en massa annat. Har varit borta ifrån arbetsmarknaden i över ett år nu så nästa vecka kommer verkligen bli skitjobbig. Ska bli jättekul på ett sätt och jag känner mig grymt taggad, men samtidigt får jag en släng av ångest och börjar fundera på om jag verkligen kommer klara av dethär? Jaja... ska bli ohyggligt intressant iallafall och sedan får vi se hur det utvecklar sig! :D

Schlager ikväll... Jag gissar på att skrutten kommer sitta fastklistrad under tiden Erik Saaaaaade sjunger. Och kanske jag med! ;)

So long suckers!


.

Wazzuuupppp??

Kategori: Allmänt

O holy moses vad veckan har gått fort! Varit full jävla rulle typ varenda dag, mycket tack vare att lillans inskolning äntligen börjat. Och den går finfint verkligen! Snacka om optimal ålder för att börja dagis alltså då det finns några stackars 1,5 åringar som är inne på fjärde inskolningsveckan liksom... :/ Lillan verkar vara helt bekväm i situationen och fröknarna tycker att det går så bra för henne. Nästa vecka är andra veckan vi kör på och jag hoppas att jag ska kunna börja lämna henne då också så att hon är inskolad och klar sedan. Men det känns bra, fröknarna känns helt okey, barngruppen är helt okey och jag märker ju på lillan att hon tycker det är så kul att se på alla andra barnen och att få upptäcka så mycket. Kommer bli kanon det där! :D

Och som alltid när man börjar på dagis drar man på sig en massa olika baciller och det första vi fått, ja iallafall alla UTOM fröken såklart, är ju den avskyvärda magsjukan! Wiehoo liksom... :( Dessutom så har jag smittat ner både Tokfröken och Knölvalen. Sålåtmig flickor!
Tokfröken lyckades jag ju få en halvdag tillsammans med i onsdags då hon var hit till stan på läkarbesök. Fantastiskt trevligt att träffa henne för lite kvalitetstid, strosa runt på stan och luncha lite. Jag tycker så mycket om henne och jag är så glad över att det börjar sakta men säkert att ordna upp sig för henne. Det är en krånglig väg framåt i livet, men förhoppningsvis så kommer hon landa lyckligt. Min fina vackra fröken... Tänka sig att hon en gång var så bräcklig och liten och nu är hon värsta snyggot som äntligen fått lite stake i kroppen. Höhö...
I torsdags så mötte jag upp knölvalen i stan då jag skulle på möte och hon skulle ta en sovandes liten bebis under tiden och på något konstigt sätt så lyckades jag smitta ner henne med magsjuka på den korta stunden vi sågs. Snacka om att jag har ångest över att ha smittat ner två kompisar och hela min familj... hua liksom.
Hur som haver så börjar vi alla bli piggare och friskare igen så vi satsar helt på att vara åter till vardagen på måndag!

Schlager ikväll... jag kommer sitta bänkad i tvsoffan, med en liten skål godis och ett glas cola. Känns faktiskt som att jag vågar mig på det nu... :P


Over and out!

Ett helt år!

Kategori: Allmänt

Det är fan magiskt... för exakt ett år sedan föddes min lilla skrutta efter ett par helvetiska timmar av smärta. Nog för att det gick väldigt fort, men det kändes ju överjävligt just då. Efter första blicken på det där lilla knytet som låg på min mage så försvann allt och livet kändes helt enkelt bara så jävla helt. Hon är den här lilla biten som fattades i mitt liv utan att jag egentligen visste om det.
Året har varit grymt jobbigt mellan varven, det är fruktansvärt pressande och stressande och överväldigande emellanåt... men är det inte precis så livet ska vara? Hon ger mig lycka varje dag med sin fantastiska, envisa, glada och enormt speciella personlighet. Älskade lilla busfrö vad jag är glad som har henne!

Dagen har varit väldigt skön och behaglig måste jag säga. Vi tog det lungt på morgonen, karln var ledig dagen till ära så jag fick sova lite längre och strax efter frukosten gick han till affären och handlade tårtingredienser. Han sa när lillan var typ ett halvår att när hon fyller ett vill jag göra tårta! Hans första tårta och den fick väldigt godkänt både i smak och utseende. Han kan han, min fantastiska karln! Sedan kom fina grannen på besök en sväng och lillan fick en present, en pusseltavla typ med olika djur vilket hon uppskattade väldigt. Det är faktiskt nästan så att hon kan säga både "bääh" och "muu" om fåret och kossan. Duktig lillfröken! Sedan kom bästa grannen med både skrutt och hennes lilla dramaqueen i släptåg då hon fiskade upp båda i skolan. Vi fikade lite och lillan fick ytterligare ett paket, en aktivitetsplatta med olika melodier och djurläten och jag kan meddela att den var verkligen en hit! Lillan sitter och trycker frenetiskt och dansar till ljuden. Total lycka med andra ord!

Just nu är skrutten på innebandyträning och han var ju bara för jäkla skön igår alltså! Han tjatade om att "imorgon är det en speciell dag" eftersom det var hans lillasysters första födelsedag... Sötunge. Det var ju också en speciell dag eftersom han skulle byta innebandygrupp och träningsdag eftersom hans tränare tyckte att han är för bra för torsdagsgruppen. Känns skitkul verkligen och han är en stjärna på innebandy. Det är så oerhört kul att se at than automatiskt tar en backposition och verkligen har koll på läget, speciellt eftersom han trots allt inte spelat särskilt länge och inte under så ordnade former liksom. Det är ju fortfarande inte nån tokavancerad träning utan mest bara på kul, men det är ju kanske därför han tycker det är så skoj? Sålänge han är nöjd känner jag mig också nöjd!
Igår lekte han med sin bästa kompis och de satt i köket och pratade om gud och tro medans jag stod och bakade... De förde en skitkul konversation:

Skrutt: -"mamma, tror du på gud eller the big bang?"
Mamma: -"Vad tror du att jag tror på?"
S: -"Jag tror inte du tror på gud..."
M: -"Nej, det gör jag ju inte"
S: -"Inte jag heller"
Kompisen: -"Inte jag heller... Han finns ju inte!"
S: -"Nej , det gör han inte!!"
M: -"Men det viktigaste är ju inte att man tror på en speciell gud, utan att man får tro på vad man vill! Tänk så många krig som startar på grund av olika gudar de tror på..." (pedagogiska mamman liksom)
S: -Jag tror på the big bang!
K: -"Jag med..."
M: -"Det gör jag också..."

*det blir tyst ett tag och de börjar spela dataspel igen och då kraschar skrutten i spelet*

S: -"Men gud... jag dooooog!"
K: -"Åååhh... men gud finns ju inte!?!"
S: -"Nej, just... Big bang, jag doooog!!!!"

Sedan hade de en fungering angående Adam och Eva också... de kunde ju inte alls vara de första människorna på jorden eftersom de är ju tonåringar... (jag tror någon sett lite för mycket på Eva och Adam på DVD)

Jag flinade dock gott åt dem! Söta fina barn, vad roliga de kan vara!


Kvällen blir lugn och stillsam även den tror jag... Imorgon väntar lite mer besök, denna gång utav den fina ickelängresågravida fröken, hennes son och även en annan fröken jag precis börjat sammanstråla med, en ung trebarnsmorsa som har en liten nyfödd plutt även hon. Ska hur som haver bli väldigt trevligt iallafall, få snuffla lite på bebis och lillan får titta på "bäääb" så hon blir nöjd! Dock så ska jag själv uppsöka tandläkaren sådär snortidigt på morgonen för att laga sista hålet. Kl. 07.15 är det uppställning hos käftis och jag håller alla tummar och tår över att ångesten ska lägga sig och att allt flyter på så smärtfritt som det går.

Fibrovärk, tjohej vad det suger!


.

Men jag då?

Kategori: Allmänt

Var iväg till en butik igår och lämnade in mitt CV och en ansökan, fick höra att de sökte extrapersonal genom fina grannen så efter att ha pratat både med butikspersonalen och chefen över stället lämnade jag in mina papper och pratade en stund... Kändes bra och jag hoppas att de tycker likaså. Det andra jobbet har jag än så länge inte hört något ifrån vilket är grymt trist då jag tyckte att det vore skitkul att jobba med kundservice men å andra sidan skulle livet bli bra mycket krångligare om jag fick det då det blir en sjukt lång pendling och jättelånga dagar åt lillan. Att skrutten går längre på dagarna än nu tror jag inte gör så mycket då han längtar efter att få gå på fritids med alla kompisar! :D Nåväl, tiden utvisar allt!

Känner mig positiv till livet, iallafall mestadels... Jävligt trött i kroppen och igårkväll värkte benen som bara fan. Kan ju ha något med långpromenade igår att göra och eventuellt också med gymbesöket i söndags. Jo, ni läste rätt. Gym. Förstå att jag för första gången i mitt liv varit på ett gym och dessutom tränat. Helt overkligt! ;) Bästa grannen lyckades lura med mig dit och det är chockartat men jag tror nog att jag skulle vilja ge det ett till besök, både för kroppen skull och för sinnet. GOSH vad skönt att få vara utan barn i en timme, inget tjat, inget mammammammammaaaaaam hela tiden... bara en träningsmaskin och lite svett. Eller mycket svett, beror på hur man ser det...

Och då kommer jag ju osökt in på mig... Jag är så ofantligt trött på att bara såsa hemma, inte göra något vettigt alls, leka hemmafru och städa... Gud, jag är så less påt! Det som faktiskt är värst är ju att det är så självklart att jag ska göra allt?! Det händer liksom ingenting annars, helt stört. Har klagat på karln enormt mycket senaste tiden vilket i sig är jäkligt otajmat eftersom han är tokslut men jag ser liksom ingen annan utväg. Det känns som att hela det som varit "jag" har på ett år förintas till en trött mamma som städar hela tiden. Kul liksom! Det känns som att jag inte gör något annat, har ingen chans att få andas, få vara bara jag en stund utan två ungar som gnäller. Ååhh... så frustrerande. Har funderat på hur mycket jag varit ifrån kidsen överhuvudtaget och det är ju inte många tillfället då jag lyckats smita ifrån någon timme eller två och det känns i psyket verkligen. Givetvis älskar jag mina barn och jag är så tacksam över att jag kunnat vara hemma med dem så pass länge nu och jag ångrar ingenting, men hela jag bara skriker efter egentid, få hinna med mig själv lite och få slippa vara så jävla förstående hela tiden... Karln jobbar, sliter och känner sig nog pressad att få ihop allt nu och han är trött och slut när han kommer hem, det förstår jag... men ibland känns det som att han bara ser till sig själv och inte allt runtomkring. Jag har tjatat om FamiljeAB länge nu och han menar att han förstår men ändå känns det som att allt står och faller på mig och han är bara en inhoppare som väntar på instruktioner. Den känslan är fruktansvärt störande då jag tycker att han i allra högsta grad ska vara involverad i allt som rör familjen...Det positiva är ju att han börjar försöka bättra sig och det är ju alldeles fantastiskt bra.

Igår var vi och kikade på skruttans dagis! Givetvis så glömde jag ju portkoden hemma och likaså telefonnumret till stället men efter mycket om och men kom jag in och kunde titta runt lite. Själva lokalen och personalen kändes helt okey, är inte så många barn och de är snäppet äldre än lillan... Uteplatsen och själva området där dagiset ligger är ju under kritik, men enligt den kvinnan jag pratade med så försöker de ju gå bort till parken eller skogen med kidsen istället så det känns ju bra. Sedan kommer ju lillan bara gå där tills i augusti om allt går som planerat så det är helt enkelt bara att gilla läget och bita ihop. Tjohej.

På lördag är det schlagerfestival! Jag berättade det för skrutten imorse och han utbrast typ: "Mähh, jag tror inte att det är sant!!" Min lille schlagerkille, han har ärvt sin mors bästa sidor, det är ju tydligt det! Han var så söt häromdagen också, han fick ett hårspänne och det hade han i luggen hela dagen i skolan och tyckte själv att det var både fint och praktiskt då håret inte åkte ner i ansiktet. Sötrumpan. Och varför skulle han inte få ha hårspänne liksom!?

Oh well... en kanna kaffe till nu då kanske, sedan iväg och uträtta lite ärenden och därefter hämta upp skrutt och kompis i skolan. Ska väl försöka engagera mig i lite bakning också, tror att det finns en risk att det behövs lite fikabröd här framöver snart... Härliga liv!

 

.