eyesan

Var iväg till en butik igår och lämnade in mitt CV och en ansökan, fick höra att de sökte extrapersonal genom fina grannen så efter att ha pratat både med butikspersonalen och chefen över stället lämnade jag in mina papper och pratade en stund... Kändes bra och jag hoppas att de tycker likaså. Det andra jobbet har jag än så länge inte hört något ifrån vilket är grymt trist då jag tyckte att det vore skitkul att jobba med kundservice men å andra sidan skulle livet bli bra mycket krångligare om jag fick det då det blir en sjukt lång pendling och jättelånga dagar åt lillan. Att skrutten går längre på dagarna än nu tror jag inte gör så mycket då han längtar efter att få gå på fritids med alla kompisar! :D Nåväl, tiden utvisar allt!

Känner mig positiv till livet, iallafall mestadels... Jävligt trött i kroppen och igårkväll värkte benen som bara fan. Kan ju ha något med långpromenade igår att göra och eventuellt också med gymbesöket i söndags. Jo, ni läste rätt. Gym. Förstå att jag för första gången i mitt liv varit på ett gym och dessutom tränat. Helt overkligt! ;) Bästa grannen lyckades lura med mig dit och det är chockartat men jag tror nog att jag skulle vilja ge det ett till besök, både för kroppen skull och för sinnet. GOSH vad skönt att få vara utan barn i en timme, inget tjat, inget mammammammammaaaaaam hela tiden... bara en träningsmaskin och lite svett. Eller mycket svett, beror på hur man ser det...

Och då kommer jag ju osökt in på mig... Jag är så ofantligt trött på att bara såsa hemma, inte göra något vettigt alls, leka hemmafru och städa... Gud, jag är så less påt! Det som faktiskt är värst är ju att det är så självklart att jag ska göra allt?! Det händer liksom ingenting annars, helt stört. Har klagat på karln enormt mycket senaste tiden vilket i sig är jäkligt otajmat eftersom han är tokslut men jag ser liksom ingen annan utväg. Det känns som att hela det som varit "jag" har på ett år förintas till en trött mamma som städar hela tiden. Kul liksom! Det känns som att jag inte gör något annat, har ingen chans att få andas, få vara bara jag en stund utan två ungar som gnäller. Ååhh... så frustrerande. Har funderat på hur mycket jag varit ifrån kidsen överhuvudtaget och det är ju inte många tillfället då jag lyckats smita ifrån någon timme eller två och det känns i psyket verkligen. Givetvis älskar jag mina barn och jag är så tacksam över att jag kunnat vara hemma med dem så pass länge nu och jag ångrar ingenting, men hela jag bara skriker efter egentid, få hinna med mig själv lite och få slippa vara så jävla förstående hela tiden... Karln jobbar, sliter och känner sig nog pressad att få ihop allt nu och han är trött och slut när han kommer hem, det förstår jag... men ibland känns det som att han bara ser till sig själv och inte allt runtomkring. Jag har tjatat om FamiljeAB länge nu och han menar att han förstår men ändå känns det som att allt står och faller på mig och han är bara en inhoppare som väntar på instruktioner. Den känslan är fruktansvärt störande då jag tycker att han i allra högsta grad ska vara involverad i allt som rör familjen...Det positiva är ju att han börjar försöka bättra sig och det är ju alldeles fantastiskt bra.

Igår var vi och kikade på skruttans dagis! Givetvis så glömde jag ju portkoden hemma och likaså telefonnumret till stället men efter mycket om och men kom jag in och kunde titta runt lite. Själva lokalen och personalen kändes helt okey, är inte så många barn och de är snäppet äldre än lillan... Uteplatsen och själva området där dagiset ligger är ju under kritik, men enligt den kvinnan jag pratade med så försöker de ju gå bort till parken eller skogen med kidsen istället så det känns ju bra. Sedan kommer ju lillan bara gå där tills i augusti om allt går som planerat så det är helt enkelt bara att gilla läget och bita ihop. Tjohej.

På lördag är det schlagerfestival! Jag berättade det för skrutten imorse och han utbrast typ: "Mähh, jag tror inte att det är sant!!" Min lille schlagerkille, han har ärvt sin mors bästa sidor, det är ju tydligt det! Han var så söt häromdagen också, han fick ett hårspänne och det hade han i luggen hela dagen i skolan och tyckte själv att det var både fint och praktiskt då håret inte åkte ner i ansiktet. Sötrumpan. Och varför skulle han inte få ha hårspänne liksom!?

Oh well... en kanna kaffe till nu då kanske, sedan iväg och uträtta lite ärenden och därefter hämta upp skrutt och kompis i skolan. Ska väl försöka engagera mig i lite bakning också, tror att det finns en risk att det behövs lite fikabröd här framöver snart... Härliga liv!

.