eyesan

kom äntligen ut förra fredagen... SOM vi har längtat efter honom!

 

Dagarna innan han kom till världen så tog vi det mest bara lungt, jag var trött och grinig och kände att den där lilla bråkungen ALDRIG kommer att komma ut. Lillan var mestadels söt men ändå väldigt obstinat och en smula understimulerad. På torsdagen så firade jag och karln 4 år tillsammans och det gjorde vi med att gå ut och äta finlunch medans lillan var på stranden med grannarna. Underbart härligt och vilka grannar vi har!! De har alla hjälpt till kanonmycket senaste tiden och det känns så jädra skönt att veta att de finns om det skulle krisa med barnvakt.

Torsdag eftermiddag spenderades ute med min kaffedrickande granne och hon var helt bombsäker att vi skulle få bebis på natten sen, hon sa att hon aldrig känt så starkt för något tidigare och hon är lite hokuspokus av sig. Jotjenare sa jag och hånskrattade... Förvärkarna var ju precis lika som de varit i flera veckor så jag kände att det inte alls skulle bli något på natten denna gång heller. Pust.

 

Kvällen kom och vi kom lite sent i säng som vanligt. Slocknade vid midnatt och hann sova i en halvtimme. Vaknade av en bil utanför, någon som släppte av lite fulla ungdomar och de lät som fan. Tyckte jag hade ett lite väl starkt tryck i ryggen och lite väl kämpiga förvärkar men låg kvar i sängen en stund. Märkte ganska fort att det nog var igång och gick upp och duschade. Var relativt lungt i magen men när värkarna väl kom så gjorde de ont som fan. Korta men extremt explosiva. Pendlade mellan 15-6 minuter emellan men jag kände jag behövde väcka karln så han hann vakna till ordentligt. Klockan var nu 01.30 och karln hjälpte mig med vetepåsen i ryggen för fullt när jag stod och flåsade mot byrån. Jag minns jag tittade på klockan och tänkte att 05.15 är bebis ute... Jävlar i min låda vad det gjorde ont... Vid 02 ringde vi in till BB och meddelade att vi snart var på väg, jag messade grannen och bad henne komma in och skickade även iväg sms till alla nära och kära  att det strax blev BB. När grannen kom in flinade hon bara, lite lätt skräckslaget dock och jag utbrast; "Jävla fan, vad rätt du hade!!" :D Vi beställde taxi och åkte mot BB vid 03... nu var värkarna lite oftare men ungefär 3-6 minuter emellan så jag trodde inte alls att det var så nära som det ändå var.

 

Karln plingade på klockan till entrén och sa något i stil med: "Ja hej, vi ska föda barn här!" Jag minns jag fnissade åt honom för det lät så jäkla korkat. Vad skulle vi annars göra liksom? Och jag tror nog damen i porttelen var mer intresserad av att veta VEM som skulle föda barn... :O Inte lätt att vara småstressad pappa...

In kom vi iallafall, togs emot av en trevlig BM och fick ett förlossningsrum direkt. Jag fick återigen den här grymt sexiga sjukhusrocken på mig och fick lägga mig med CTGapparaten uppkopplad ett tag. Låg och flåsade med värkarna i ungefär 30 min sedan började det trycka neråt så väldigt. Ringde in BM och hon kollade, lilla fröken var visst helt öppen och snart redo för förlossning. "YAY" var min tanke och återigen "ohfuck" när jag kom på att enbart lustgasen fanns till min räddning... Hur som, det spände i ryggen så jag höll på att gå åt där ett tag, karln stod och masserade med "stora handen" under varje värk och han fick trycka hårdare och hårdare för jävlar vilken smärta!! Jag andades lustgas för kung och fosterland men tyckte inte alls att den hjälpte något denna gång tyvärr så det slutade med att jag slutade och bara försökte andas istället. Jag stod upp lutad mot sängkanten i ett tappert försök att få ner bebis i bäckenet ordentligt eftersom han låg lite väl högt upp och BM inte kunde ta hål på hinnorna, jag var focuserad och riktigt "med" i händelseförloppet men tillslut blev trycket bak i ryggen alldeles för starkt att smärtan började ta över. BM och en undersköterska kom in efter att vi ringt, jag fick lägga mig ner och försöka krysta. Hade tvärdåliga krystvärkar denna gång, inte alls sådär starka och kraftfulla som tidigare gånger då jag ofrånkomligt krystat då kroppen tvingat mig till det. Nu kändes det som att kroppen bromsade upp förloppet eftersom jag så tydligt mindes smärtan från senaste gången jag födde. Jag var helt ärligt på väg att kasta in handduken där ett tag, BM lyckades få hål på hinnorna och det lättade lite med trycket men snart var det i full gång igen... Jag låg och sparkade med benet, skrek av smärta och vågade inte krysta på ordentligt, höll krampaktigt i karlns bälte även denna gång och efter att BM kopplat värkstimulerande dropp och grejjat med bedövning mellan benen så lyckades jag krysta på ordentligt. Krystade ett par gånger, gav nästan upp eftersom det gjorde så fantastiskt överjävligt ont och jag var nästan på väg att kliva ur sängen och gå hem istället... (sådär som man känner eftersom smärtan tar över och man vill bara krypa ur skinnet och fly) men tillslut så kom den lille krabaten ut med ett rejält plask. En stor pojk blev det, 52 cm och 3905g tung. Så oerhört vacker, välskapt och fantastiskt lik sin syster och pappa. Och klockan var 05.06 ... :D

 

Blödde som en gris efteråt, jag gick inte sönder något men tror inte att alla hinnor till moderkakan släppte direkt för det bara forsade ur mig. Förlorade 600ml blod, vilket är ganska normalt men jobbigt för mig eftersom jag redan hade så dåligt järnvärde att mängden förlorat blod påverkade mig starkt. Fick dropp efter någon timme, de kollade blodtrycket flera gånger och hjälpte mig byta kläder två gånger. Man kände sig inte direkt uppkäftig då, men lycklig och glad att det äntligen var över och att den där lilla pruttungen blivit född. Han var pigg och frisk, började äta direkt och mådde som en prins verkligen. SÅ skönt eftersom jag haft skräcksenario inför förlossningen och bebisens välmående...

Eftervärkarna var överjävliga även de, kan ta och meddela att de blir fan bara värre och värre för varje barn. HÖVVA. Vi messade och ringde familjerna och berättade om nyheten, storebror blev mäkta stolt och lillasyster sken tydligen med hela ansiktet av glädje. BM och uskan kom in och tackade för sig då de slutade sina pass så ny personal kom, vi fick äntligen fika och sedan åkte vi till BB-avdelningen. Barnmorskan var bra under förlossningen, synd vi inte fick samma som med lillan för den BM var klockren... denna var lite mjäkig kan jag tycka då jag styrde henne mest och det var först emot slutet hon tog komandot över förlossningen. Fast det kanske först var då jag behövde styrning för allt gick ju jävligt bra tills jag fegade ur lite där... :P Fick höra i efterhand att denna BM fött trillingar en gång i tiden... vaginalt. Känner liksom all cred till henne nu...

 

Lillprutten skötte sig galant på BB, storasyster kom på eftermiddagen och hälsade på, stolt, sprallig och bebisgalen! Allt funkade bra med amning och efter ett dygn så åkte vi hem, efter att läkaren gjort en första koll på bebis och att de kollat mitt järnvärde ordentligt då det var lite väl lågt. När vi kom hem tog vi det bara lungt, landade lite i hemmamiljön och inväntade storasyster som var med alla grannarna på djurparken. Hyresgästföreningen hade annordnat en sommarresa även detta åt så våra fina grannar tog med sig lillan också. Känns helt fantastiskt härligt med såna omtänksamma och snälla vänner.

 

Storasyster är så glad i lillprutten, hon klappar på honom så han nästan får skavsår på huvudet och storebror tror jag längtar efter honom... vi längtar iallafall tills han kommer hem och turligt nog är det alldeles snart, förhoppningsvis nästa helg redan!! :D

 

Lär visst mata ett litet monster nu, ska snuffla lite samtidigt och försöka att inte äta upp honom. Jädra gullunge.

Nu är jag faktiskt lite trött på att vara gravid. Magen är bara i vägen, jag har ont hela tiden både i kroppen och av bebis, jag kan inte sova ordentligt och känner mig som värsta PMSkossan med NOLL tålamod. Känner mig ful, grinfärdig, trött, sur och eländig. BLÄ.

Bebis sparkar förfärligt hårt på samma ställe hela tiden, känner mig helt öm där och är nästan lite rädd att han ska sparka hål på livmodern snart... :O Inte för att jag tror det är möjligt då, men alltså... ont är bara förnamnet.

Trodde det körde igång på riktigt i lördags kväll, var helkonstig hela dagen, trött och sov flera gånger, konstig känsla i kroppen, magen sjönk drastiskt och så vidare... VM i förvärkar och mot slutet var de oerhört starka men väldigt korta. Blev jättestressad och uppe i varv sådär runt midnatt... lessnade dock ur tillslut och somnade ett par timmar igen... sen har det fortsatt sådär sedan dess. Jag är helt slut, trött och hängig, mår lite konstigt i kroppen... vet inte om det är på gång snart eller om jag bara lessnat ur fullständigt... Den där lille bråkstaken kommer ju när han är klar iallafall, finns inget jag kan göra för att skynda på det hela är jag rädd för...

 

Det fashinerande med lördagskvällen var att jag kände i detalj vad som hände i kroppen för varje förvärk och mellan värkarna så fick jag klara bilder av bebis och framtiden. Helt otroligt att äntligen förstå att det faktiskt kommer komma en bebis, en liten individ till oss. Jag hoppas bara att den lille krabaten är pigg och frisk och att allt går bra när det väl blir dags...

 

Skruttan går sista veckan på dagis nu innan hon får sommarledigt. Känns jättelyxigt att hon får gå där så pass mycket nu och det är nästan en nödvändighet nu när jag mår som jag gör... Hon är så extremt mammig när hon är hemma att jag aldrig ens får andas ifred så hade hon varit hemma på heltid hade jag brytit ihop för längesedan. Men vi har haft ett par alldeles fantastiskt härliga dagar i förra veckan, kanonväder och glada barn mestadels. Härliga liv mellan varven, underbart och så viktigt för att hämta energi att klara av de dåliga dagarna...

 

Skrutten är ju hos pappa sin sedan midsommar och han är så gullig som ringt hem flera gånger och frågat om bebisen! Tror han ser väldigt mycker fram emot att den ska komma och han är nog lite nervös... Han verkar så glad och pigg när jag pratat med honom och det är så härligt att höra men uffa vad jag saknar honom. Hans rum står alldeles tomt och städat och det finns ingen skrutt att skälla/gnälla/pussa på... ovan känsla må jag säga.

 

Midsommar ja... vi hade ju en liten tripp till djurparken på väg hem till släkten och vi hade verkligen en kanonbra dag där alla fyra! Det var en perfekt djurpark med lagomt mycket att se, roliga djur, fint väder, snälla barn och så vidare. Helt fantastiskt verkligen! Det enda negativa var att lillan började bli sjuk, lite lätt feber och krupphosta men hon var tapper och höll ut hela tiden ändå. Tågresan vidare gick fint men vi var bra trötta och hade som vanligt oerhört mycket packning med oss... :P Tur lilla mami kom och hämtade oss på stationen! Det var skönt att komma hem till min familj och få träffa alla igen, fatta att det redan gått 6 månader liksom!

Vi kom på onsdagskvällen och tog det bara lungt. Torsdagen var vi till skruttens dagmamma en sväng och sedan var vi bara hemma hos päronen... på kvällen kom tant M förbi med hennes karl, skönt att få träffas en sväng. Sedan kom De Bästa också och firade papi som fyllt 60 och hade kalas... Även söta M gjorde ett pitstop hos oss, jisses, henne har jag nog inte träffat sedan vi såg Daughtry i sthlm för snart 2 år sedan!!! Mysigt hur som helst! Jag började bli sjuk på kvällen där vilket var jättetrist verkligen för jag blev tvärdålig ganska snabbt. Uffa!! :(

Allt är sig dock likt hos päronen, midsommar är alltid lika hysteriskt med massa folk, barn, mat och dryck i massor... Vi drog upp till samhället och kikade på majstångsresningen i vanlig ordning, jättefint väder och mycket folk men det började bli lite kyligt och eftersom jag inte var helt pigg blev det en ganska tidig kväll hos De Bästa (som vi bytte sovplats till på kvällen där)

 

Lördagen vad oerhört lugn och avslappnad, vi njöt hos våra värdar, blev behandlade som kungligheter, åt gott och så vidare... Vi fick besök av söta E och hennes karl och deras lilla bollgroda, en 6veckors gullunge! Så härlig att ses en sväng och jag fick, trots förkylningen, snuffla lite bebis... :d

På kvällen såg vi film och åt lite godis, ungarna hade härjat av sig på studsmattan mest hela dagen och slocknade utan vidare protester. Skrutt var ju klockren där på studsmattan... -"Men mamma, om jag kollar upp i luften kan jag se luftpartiklarna!! Det är som små prickar som rör sig..." Eller inte då kanske.... ;)

 

På söndagen var det ju hemgång för oss, vi var förbi familjen och sa hejdå till dem innan lunchen och den sista packningen... skrutt blev hämtad av sin pappa och var oerhört lycklig över det! Tågresan hem gick bra, jag var sjuk och karln började bli sjuk och det var galet mycket folk. Satt som en kråka på golvet hela tågresan vilket resulterade i en sjuhelvetes foglossning så när vi väl kom hem till lägenheten var vi alla tre helt färdiga. Tog allvarligt hela veckan att återhämta oss från förkylningen och själva resandet... Och som alla vet blir ju karlar dödssjuka när de blir sjuka så jag fick lov att fejka att jag var pigg och frisk ganska direkt. Han var ju både förkyld och allergisk men ändå... Visst, jag är hemma och barnfri flera timmar om dagen så jag hinner andas lite ibland också, men det är ändå rätt orättvist att karln "bara" jobbar och kommer hem till ett rent hem, mat på bordet och inte behöver bry sig om något. Ibland undrar jag hur egoistisk man kan vara faktiskt... Som igår, han fick sovmorgon, gick upp och duschade, åkte iväg till jobbet, kom hem och satte sig vid datorn. Och där satt han tills middagen var klar, åt och satte sig igen. Jag hade tagit hand om skruttan hela dagen, städat hela hemmet, lagat maten, diskat, duschat skruttan mm... Till hans försvar så tvättade han och jag själv sov middag ett par timmar när lillan sov/satt i soffan och försökte väcka sin mamma... men jag förstår liksom inte hur han tänker ibland? Ingen reflektion över att JAG kanske behöver få vila ifrån det som ska göras... att han kan plocka ihop, underhålla lillan, se till att få saker gjorda som måste göras liksom... men icke. Det är datorn och verklighetsflykt som gäller. Moget. Och eftersom jag är i det tillstånd jag är i just nu känner jag att jag bryter ihop snart... skulle också vilja bara få allt serverat och inte behöva bry mig om något. Men nähää... jag är ju mamma. Mammor fixar allt. Som skruttan så fint sa här förut: -"Mamma... vakna... jag vill ha välling!" -"Men väck pappa då... " (det var hans morgon att stiga upp) -"Men pappa sooooover!!!". Jomen tack, det gjorde inte jag då alltså??

 

Misstolka mig inte. Jag älskar karln. Och mina barn. Och katterna.

Men jag ORKAR inte ha dem i ansiktet HELA TIDEN.

 

 

 

Nåväl. Allt blir väl bra i slutändan. Just nu känenr jag att jag vill få tillbaka min kropp, jag vill få ut bebis och komma in i livet som sur och grinig trebarnsmor istället. Får att få något annat att gnälla på liksom! :)

 

So long suckers.... <3