eyesan

kom äntligen ut förra fredagen... SOM vi har längtat efter honom!

 

Dagarna innan han kom till världen så tog vi det mest bara lungt, jag var trött och grinig och kände att den där lilla bråkungen ALDRIG kommer att komma ut. Lillan var mestadels söt men ändå väldigt obstinat och en smula understimulerad. På torsdagen så firade jag och karln 4 år tillsammans och det gjorde vi med att gå ut och äta finlunch medans lillan var på stranden med grannarna. Underbart härligt och vilka grannar vi har!! De har alla hjälpt till kanonmycket senaste tiden och det känns så jädra skönt att veta att de finns om det skulle krisa med barnvakt.

Torsdag eftermiddag spenderades ute med min kaffedrickande granne och hon var helt bombsäker att vi skulle få bebis på natten sen, hon sa att hon aldrig känt så starkt för något tidigare och hon är lite hokuspokus av sig. Jotjenare sa jag och hånskrattade... Förvärkarna var ju precis lika som de varit i flera veckor så jag kände att det inte alls skulle bli något på natten denna gång heller. Pust.

 

Kvällen kom och vi kom lite sent i säng som vanligt. Slocknade vid midnatt och hann sova i en halvtimme. Vaknade av en bil utanför, någon som släppte av lite fulla ungdomar och de lät som fan. Tyckte jag hade ett lite väl starkt tryck i ryggen och lite väl kämpiga förvärkar men låg kvar i sängen en stund. Märkte ganska fort att det nog var igång och gick upp och duschade. Var relativt lungt i magen men när värkarna väl kom så gjorde de ont som fan. Korta men extremt explosiva. Pendlade mellan 15-6 minuter emellan men jag kände jag behövde väcka karln så han hann vakna till ordentligt. Klockan var nu 01.30 och karln hjälpte mig med vetepåsen i ryggen för fullt när jag stod och flåsade mot byrån. Jag minns jag tittade på klockan och tänkte att 05.15 är bebis ute... Jävlar i min låda vad det gjorde ont... Vid 02 ringde vi in till BB och meddelade att vi snart var på väg, jag messade grannen och bad henne komma in och skickade även iväg sms till alla nära och kära  att det strax blev BB. När grannen kom in flinade hon bara, lite lätt skräckslaget dock och jag utbrast; "Jävla fan, vad rätt du hade!!" :D Vi beställde taxi och åkte mot BB vid 03... nu var värkarna lite oftare men ungefär 3-6 minuter emellan så jag trodde inte alls att det var så nära som det ändå var.

 

Karln plingade på klockan till entrén och sa något i stil med: "Ja hej, vi ska föda barn här!" Jag minns jag fnissade åt honom för det lät så jäkla korkat. Vad skulle vi annars göra liksom? Och jag tror nog damen i porttelen var mer intresserad av att veta VEM som skulle föda barn... :O Inte lätt att vara småstressad pappa...

In kom vi iallafall, togs emot av en trevlig BM och fick ett förlossningsrum direkt. Jag fick återigen den här grymt sexiga sjukhusrocken på mig och fick lägga mig med CTGapparaten uppkopplad ett tag. Låg och flåsade med värkarna i ungefär 30 min sedan började det trycka neråt så väldigt. Ringde in BM och hon kollade, lilla fröken var visst helt öppen och snart redo för förlossning. "YAY" var min tanke och återigen "ohfuck" när jag kom på att enbart lustgasen fanns till min räddning... Hur som, det spände i ryggen så jag höll på att gå åt där ett tag, karln stod och masserade med "stora handen" under varje värk och han fick trycka hårdare och hårdare för jävlar vilken smärta!! Jag andades lustgas för kung och fosterland men tyckte inte alls att den hjälpte något denna gång tyvärr så det slutade med att jag slutade och bara försökte andas istället. Jag stod upp lutad mot sängkanten i ett tappert försök att få ner bebis i bäckenet ordentligt eftersom han låg lite väl högt upp och BM inte kunde ta hål på hinnorna, jag var focuserad och riktigt "med" i händelseförloppet men tillslut blev trycket bak i ryggen alldeles för starkt att smärtan började ta över. BM och en undersköterska kom in efter att vi ringt, jag fick lägga mig ner och försöka krysta. Hade tvärdåliga krystvärkar denna gång, inte alls sådär starka och kraftfulla som tidigare gånger då jag ofrånkomligt krystat då kroppen tvingat mig till det. Nu kändes det som att kroppen bromsade upp förloppet eftersom jag så tydligt mindes smärtan från senaste gången jag födde. Jag var helt ärligt på väg att kasta in handduken där ett tag, BM lyckades få hål på hinnorna och det lättade lite med trycket men snart var det i full gång igen... Jag låg och sparkade med benet, skrek av smärta och vågade inte krysta på ordentligt, höll krampaktigt i karlns bälte även denna gång och efter att BM kopplat värkstimulerande dropp och grejjat med bedövning mellan benen så lyckades jag krysta på ordentligt. Krystade ett par gånger, gav nästan upp eftersom det gjorde så fantastiskt överjävligt ont och jag var nästan på väg att kliva ur sängen och gå hem istället... (sådär som man känner eftersom smärtan tar över och man vill bara krypa ur skinnet och fly) men tillslut så kom den lille krabaten ut med ett rejält plask. En stor pojk blev det, 52 cm och 3905g tung. Så oerhört vacker, välskapt och fantastiskt lik sin syster och pappa. Och klockan var 05.06 ... :D

 

Blödde som en gris efteråt, jag gick inte sönder något men tror inte att alla hinnor till moderkakan släppte direkt för det bara forsade ur mig. Förlorade 600ml blod, vilket är ganska normalt men jobbigt för mig eftersom jag redan hade så dåligt järnvärde att mängden förlorat blod påverkade mig starkt. Fick dropp efter någon timme, de kollade blodtrycket flera gånger och hjälpte mig byta kläder två gånger. Man kände sig inte direkt uppkäftig då, men lycklig och glad att det äntligen var över och att den där lilla pruttungen blivit född. Han var pigg och frisk, började äta direkt och mådde som en prins verkligen. SÅ skönt eftersom jag haft skräcksenario inför förlossningen och bebisens välmående...

Eftervärkarna var överjävliga även de, kan ta och meddela att de blir fan bara värre och värre för varje barn. HÖVVA. Vi messade och ringde familjerna och berättade om nyheten, storebror blev mäkta stolt och lillasyster sken tydligen med hela ansiktet av glädje. BM och uskan kom in och tackade för sig då de slutade sina pass så ny personal kom, vi fick äntligen fika och sedan åkte vi till BB-avdelningen. Barnmorskan var bra under förlossningen, synd vi inte fick samma som med lillan för den BM var klockren... denna var lite mjäkig kan jag tycka då jag styrde henne mest och det var först emot slutet hon tog komandot över förlossningen. Fast det kanske först var då jag behövde styrning för allt gick ju jävligt bra tills jag fegade ur lite där... :P Fick höra i efterhand att denna BM fött trillingar en gång i tiden... vaginalt. Känner liksom all cred till henne nu...

 

Lillprutten skötte sig galant på BB, storasyster kom på eftermiddagen och hälsade på, stolt, sprallig och bebisgalen! Allt funkade bra med amning och efter ett dygn så åkte vi hem, efter att läkaren gjort en första koll på bebis och att de kollat mitt järnvärde ordentligt då det var lite väl lågt. När vi kom hem tog vi det bara lungt, landade lite i hemmamiljön och inväntade storasyster som var med alla grannarna på djurparken. Hyresgästföreningen hade annordnat en sommarresa även detta åt så våra fina grannar tog med sig lillan också. Känns helt fantastiskt härligt med såna omtänksamma och snälla vänner.

 

Storasyster är så glad i lillprutten, hon klappar på honom så han nästan får skavsår på huvudet och storebror tror jag längtar efter honom... vi längtar iallafall tills han kommer hem och turligt nog är det alldeles snart, förhoppningsvis nästa helg redan!! :D

 

Lär visst mata ett litet monster nu, ska snuffla lite samtidigt och försöka att inte äta upp honom. Jädra gullunge.