eyesan

Nu är jag faktiskt lite trött på att vara gravid. Magen är bara i vägen, jag har ont hela tiden både i kroppen och av bebis, jag kan inte sova ordentligt och känner mig som värsta PMSkossan med NOLL tålamod. Känner mig ful, grinfärdig, trött, sur och eländig. BLÄ.

Bebis sparkar förfärligt hårt på samma ställe hela tiden, känner mig helt öm där och är nästan lite rädd att han ska sparka hål på livmodern snart... :O Inte för att jag tror det är möjligt då, men alltså... ont är bara förnamnet.

Trodde det körde igång på riktigt i lördags kväll, var helkonstig hela dagen, trött och sov flera gånger, konstig känsla i kroppen, magen sjönk drastiskt och så vidare... VM i förvärkar och mot slutet var de oerhört starka men väldigt korta. Blev jättestressad och uppe i varv sådär runt midnatt... lessnade dock ur tillslut och somnade ett par timmar igen... sen har det fortsatt sådär sedan dess. Jag är helt slut, trött och hängig, mår lite konstigt i kroppen... vet inte om det är på gång snart eller om jag bara lessnat ur fullständigt... Den där lille bråkstaken kommer ju när han är klar iallafall, finns inget jag kan göra för att skynda på det hela är jag rädd för...

 

Det fashinerande med lördagskvällen var att jag kände i detalj vad som hände i kroppen för varje förvärk och mellan värkarna så fick jag klara bilder av bebis och framtiden. Helt otroligt att äntligen förstå att det faktiskt kommer komma en bebis, en liten individ till oss. Jag hoppas bara att den lille krabaten är pigg och frisk och att allt går bra när det väl blir dags...

 

Skruttan går sista veckan på dagis nu innan hon får sommarledigt. Känns jättelyxigt att hon får gå där så pass mycket nu och det är nästan en nödvändighet nu när jag mår som jag gör... Hon är så extremt mammig när hon är hemma att jag aldrig ens får andas ifred så hade hon varit hemma på heltid hade jag brytit ihop för längesedan. Men vi har haft ett par alldeles fantastiskt härliga dagar i förra veckan, kanonväder och glada barn mestadels. Härliga liv mellan varven, underbart och så viktigt för att hämta energi att klara av de dåliga dagarna...

 

Skrutten är ju hos pappa sin sedan midsommar och han är så gullig som ringt hem flera gånger och frågat om bebisen! Tror han ser väldigt mycker fram emot att den ska komma och han är nog lite nervös... Han verkar så glad och pigg när jag pratat med honom och det är så härligt att höra men uffa vad jag saknar honom. Hans rum står alldeles tomt och städat och det finns ingen skrutt att skälla/gnälla/pussa på... ovan känsla må jag säga.

 

Midsommar ja... vi hade ju en liten tripp till djurparken på väg hem till släkten och vi hade verkligen en kanonbra dag där alla fyra! Det var en perfekt djurpark med lagomt mycket att se, roliga djur, fint väder, snälla barn och så vidare. Helt fantastiskt verkligen! Det enda negativa var att lillan började bli sjuk, lite lätt feber och krupphosta men hon var tapper och höll ut hela tiden ändå. Tågresan vidare gick fint men vi var bra trötta och hade som vanligt oerhört mycket packning med oss... :P Tur lilla mami kom och hämtade oss på stationen! Det var skönt att komma hem till min familj och få träffa alla igen, fatta att det redan gått 6 månader liksom!

Vi kom på onsdagskvällen och tog det bara lungt. Torsdagen var vi till skruttens dagmamma en sväng och sedan var vi bara hemma hos päronen... på kvällen kom tant M förbi med hennes karl, skönt att få träffas en sväng. Sedan kom De Bästa också och firade papi som fyllt 60 och hade kalas... Även söta M gjorde ett pitstop hos oss, jisses, henne har jag nog inte träffat sedan vi såg Daughtry i sthlm för snart 2 år sedan!!! Mysigt hur som helst! Jag började bli sjuk på kvällen där vilket var jättetrist verkligen för jag blev tvärdålig ganska snabbt. Uffa!! :(

Allt är sig dock likt hos päronen, midsommar är alltid lika hysteriskt med massa folk, barn, mat och dryck i massor... Vi drog upp till samhället och kikade på majstångsresningen i vanlig ordning, jättefint väder och mycket folk men det började bli lite kyligt och eftersom jag inte var helt pigg blev det en ganska tidig kväll hos De Bästa (som vi bytte sovplats till på kvällen där)

 

Lördagen vad oerhört lugn och avslappnad, vi njöt hos våra värdar, blev behandlade som kungligheter, åt gott och så vidare... Vi fick besök av söta E och hennes karl och deras lilla bollgroda, en 6veckors gullunge! Så härlig att ses en sväng och jag fick, trots förkylningen, snuffla lite bebis... :d

På kvällen såg vi film och åt lite godis, ungarna hade härjat av sig på studsmattan mest hela dagen och slocknade utan vidare protester. Skrutt var ju klockren där på studsmattan... -"Men mamma, om jag kollar upp i luften kan jag se luftpartiklarna!! Det är som små prickar som rör sig..." Eller inte då kanske.... ;)

 

På söndagen var det ju hemgång för oss, vi var förbi familjen och sa hejdå till dem innan lunchen och den sista packningen... skrutt blev hämtad av sin pappa och var oerhört lycklig över det! Tågresan hem gick bra, jag var sjuk och karln började bli sjuk och det var galet mycket folk. Satt som en kråka på golvet hela tågresan vilket resulterade i en sjuhelvetes foglossning så när vi väl kom hem till lägenheten var vi alla tre helt färdiga. Tog allvarligt hela veckan att återhämta oss från förkylningen och själva resandet... Och som alla vet blir ju karlar dödssjuka när de blir sjuka så jag fick lov att fejka att jag var pigg och frisk ganska direkt. Han var ju både förkyld och allergisk men ändå... Visst, jag är hemma och barnfri flera timmar om dagen så jag hinner andas lite ibland också, men det är ändå rätt orättvist att karln "bara" jobbar och kommer hem till ett rent hem, mat på bordet och inte behöver bry sig om något. Ibland undrar jag hur egoistisk man kan vara faktiskt... Som igår, han fick sovmorgon, gick upp och duschade, åkte iväg till jobbet, kom hem och satte sig vid datorn. Och där satt han tills middagen var klar, åt och satte sig igen. Jag hade tagit hand om skruttan hela dagen, städat hela hemmet, lagat maten, diskat, duschat skruttan mm... Till hans försvar så tvättade han och jag själv sov middag ett par timmar när lillan sov/satt i soffan och försökte väcka sin mamma... men jag förstår liksom inte hur han tänker ibland? Ingen reflektion över att JAG kanske behöver få vila ifrån det som ska göras... att han kan plocka ihop, underhålla lillan, se till att få saker gjorda som måste göras liksom... men icke. Det är datorn och verklighetsflykt som gäller. Moget. Och eftersom jag är i det tillstånd jag är i just nu känner jag att jag bryter ihop snart... skulle också vilja bara få allt serverat och inte behöva bry mig om något. Men nähää... jag är ju mamma. Mammor fixar allt. Som skruttan så fint sa här förut: -"Mamma... vakna... jag vill ha välling!" -"Men väck pappa då... " (det var hans morgon att stiga upp) -"Men pappa sooooover!!!". Jomen tack, det gjorde inte jag då alltså??

 

Misstolka mig inte. Jag älskar karln. Och mina barn. Och katterna.

Men jag ORKAR inte ha dem i ansiktet HELA TIDEN.

 

 

 

Nåväl. Allt blir väl bra i slutändan. Just nu känenr jag att jag vill få tillbaka min kropp, jag vill få ut bebis och komma in i livet som sur och grinig trebarnsmor istället. Får att få något annat att gnälla på liksom! :)

 

So long suckers.... <3