eyesan

Galet kär sambo och nybliven trebarnsmamma med funderingar kring livet, vänskap och kärlek...

...en speciell dag...

Kategori: Allmänt

Vet inte riktigt om det var en sån speciell dag igår ändå... Jag blev väckt av familjen på morgonen, fick ett kuvert med presentkort på spa kastat på mig och en kopp kaffe. Blev helt ärligt lite lätt grinfärdig över presenten. SÅ välbehövlig och jag längtar verkligen efter att få boka tid där! Grattis, grattis sa alla i kör iallafall, mamma ringde och grattade också sådär en timme senare då jag föddes för en massa år sedan.

Sedan var det en helt vanlig dag faktiskt. Var och lunchade med faddertanten och gick förbi sötaste på hennes arbete, sedan hem och hämta upp skrutt i skolan. Vi kom hem och bakade en kladdkaka som vi melllisfikade på han och jag och sedan kom faktiskt bästaste grannen med dotter över och sjöng fint för mig! De fick lite fika och sedan körde jag igång med middagen och sedan rullade ju liksom kvällsbestyren på som vanligt. En helt vanlig dag faktiskt, bortsett ifrån en halv miljard hälsningar på facebook, ett par samtal och några sms. Fick ett par teckningar av skrutten, jättefina och jag blev så glad i hjärtat. Grannungen gjorde en fin bild hon också, med en regnbåge och en katt -precis vad jag önskat mig- som hon kom med på kvällen sen. Sötgurkan!!
Kände mig sådär konstig igår bara... kunde inte riktigt sätta fingret på det men tankarna snurrade ju som vanligt. Jag känner mig arg över att jag har samma födelsedag som brorsan, jag blir ledsen över att han inte firas mer, över att alla tänker på honom på födelsedagen... Jag vill på ett sätt inte fira födelsedagar mer då det egentligen inte spelar så stor roll, speciellt inte när familjen inte finns här och då de har tankarna hos honom. Känns liksom som att det kvittar, det spelar ingen som helst jävla roll att fira när det är så mycket negativt runtomkring. Och samtidigt vill jag ställa till med värsta bullkalaset och brakfira varje gång. Väldigt tvådelat och konstigt. Och så blir jag less på mig själv då jag självömkar...
När karln kom hem igår stod vi och kramades i köket, länge och intensivt, ömt och nära... den jobbiga känslan släppte lite i kroppen och jag började gråta. Ganska befriande faktiskt. Jag är så förbannat glad att jag har honom. Han är min pusselbit, min klippa... mitt allt. 

En annan klippa är ju lärlingen. Han ringde i förrgår och kacklade lite skit samt meddelade att han fixat fram en barnstol till lillfisan som vi får låna under tiden vi är där nere. Han kom ihåg att vi pratat om det tidigare att jag behövde få tag i en sån utifall vi ska åka bil någonstans och då hade han letat reda på sina barns undanställda stol. Sånt där blir jag så glad utan, en sån fin gest verkligen. Han är en bra människa!

Idag tror jag knölvalen kommer förbi en sväng, det var ju sagt så iallafall, så jag ska väl ta och röjja upp lite i hemmet nu igen. Förstår verkligen inte vem det är som stökar till hela tiden?!? :S Ska hämta skrutt, käka mellis och sedan dra ner på innebandyträningen i vanlig ordning. Sen blir det soffan för min del, greys idag. Fantastiskt!

.

Sug och svälj - trevlig helg !

Kategori: Allmänt

Som vårt trevliga sällskap sa under helgen... Har haft ett par jättehärliga dagar med mycket skratt, busiga barn och blivande tonåring... en allmän myskänsla hela helgen liksom. De bästa är verkligen de bästaste ever... mår så bra när de kommer upp hit och det glädjer mig att de prioriterar oss och faktiskt kommer upp och hälsar på. Tredje gången nu och det blir bara trevligare för varje gång!

Höll på att stressa ihjäl mig för att få allt klart dock, givetvis så såg hemmet ut som sju svåra år och ett nödår plus att vi fick vårt nya köksbord i torsdags så jag satt ju hela eftermiddagen och skruvade ihop det. Fick lov att ge mig när jag skulle få upp bordsskivan bara... måste lära mig att inse när det faktiskt inte går att göra det själv, men det bär emot enormt kan jag lova. En skittung ekbordsskiva ÄR helt enkelt för stor, tung och otymplig att ta upp för trappen själv. TUR att jag har en fantastiskt bra granne som ställde upp som bärhjälp samt barnvakt undertiden jag sprang till butiken och bytte ett stolsben då det givetvis var sprucket. Kontentan av det hela var ju att jag slitit som ett djur i flera dagar nu och det KÄNNS i hela jävla kroppen. Min ena arm håller på att värker sönder så ikväll blir det ett långt bad (undrar om jag får bada ifred för ungar, katter och karl för en gång skull?!)

Fick lite besök av farmor idag igen, stående fika varje söndag liksom... det var trevligt iallafall och jag fick en för tidig födelsedagspresent i form av pengar. Funderar på om jag ska boka massage eller köpa en ny vinterjacka med hjälp av dem? Hurmf... Fick reda på att sonen fipplat med termostaten hos karlns släktingar sist vi var dit och det hade tydligen ställt till med problem där. Känns ju lagomt kul att dels ha en terrorisst till son och dels att ens åka dit igen när han är med. Deras hem är fantastiskt vackert och så men barnvänligt är det sista det är och med tanke på hur min skutt är blir det varken avslappnande eller mysigt att åka ut dit och fira jul. Lär ta en fet funderare på det faktiskt om hur vi ska göra... Mailade herrn i huset och bad om ursäkt över sonens fasoner, men det verkade inte vara någon större fara enligt svaret. Och där lägger jag en egen betoning på ordet verkar.

Karln sitter som ett litet barn på julaftonen och leker med sin gitarr. Han är sådär våldsamt snygg, sexig och manlig men jisses vad han befinner sig på en egen planet. Jättekul sällskap liksom... NOT.


Nåväl... ett bad strax då...

Livet på en pinne...

Kategori: Allmänt

Fredag idag igen nu då, jisses jag tycker veckorna bara rusa iväg alldeles för fort och ja hinner inte med någonting vettigt känns det som...
Har lyckats dragit på mig nå skit i kroppen också, i förrgår var jag sjukt dålig med frossa, muskelvärk, lätt snorig och jätteont i halsen. Trodde det skulle bryta ut en helvetiskt influensaliknande sjukdom men igår var jag bättre och idag är jag bara lätt snorig och har inte alls så ont i kroppen. Mystiskt. Men jag är ju tacksam att det inte blev värre liksom (än så länge det vill säga) då det finns hundra andra saker att göra än att ligga sjuk i soffan och tycka synd om mig själv.

Veckan som gått har varit helt okey, är så rusktigt lättirriterad på kidsen att jag liksom snart smäller av... på mig själv såklart just för att jag blir så frustrerad att jag inte har något större tålamod. Vart fan är supermamman och hennes gigantiskt pedagogiska tålamod när man behöver henne?!?
Var på bvc i onsdags, lillskruttan växer på som hon ska och det var inget annat som diskuterades... ungefär som det brukar. Bvctanten såg på henne att hon mår hur bra som helst så det var ju liksom full pott på allt direkt. Känns jävligt skönt att inte ha ett problembarn utan att allt flyter på som det ska. Och gissa om jag kommer få äta upp det när hon blir en trotsig 3åring?!? :d
Alldeles nyss så var jag på toaletten och lillan satt i gåruntan... vips så drog hon iväg och blev tyst så jag anade ju oråd och mycket riktigt... lillan stod vid bordet och mumsade på min riskaka. Ostsmaken var tydligen jättegod för hon blev tvärsur när jag tog tillbaka den och sedan satt hon i soffan och slickade sina händer och smackade med munnen. Sötunge där men jisses vad det går fort nu. Pruttfian.

Skrutten tog skolkort igår, han var klädd i sina snyggaste kläder och hade fixat håret och bytt örhänge. Tvärstylad unge det vill säga, helt på hans egna intiativ. Han är ju så rolig, världens modefreak när han vill vara fin och annars kan han gå i skitiga, sunkiga kläder och se ut hur som helst utan att det stör honom...
Han börjar ju prata mer och mer mål nu, för någon dag sedan så sa han: -"Jag ska undvika de jaa!" För här uppe säger man ju "jaa" eller "e" eller "å" efter allt man säger... typ... -"ta inte den handuken e!" eller -"jag handlar de jaa" eller ja... ni fattar. Skrutten börjar ju apa efter han med eftersom alla kompisar pratar mål och det låter ju så förfärligt kul.
Han blir bättre och bättre på att skriva och läsa, trots att tålamodet tryter alltför lätt, men jag kan meddela att han är ett mattegeni iallafall. Jisses, matteläxan gör han i ett naffs hur enkelt som helst och det känns så skönt för min del eftersom jag faktiskt kan hjälpa honom i framtiden med språket och stavningen men på just matten är jag ju inte till någon hjälp direkt. Tur vi har Lady K som kan assistera där när skrutt behöver klura ut svåra ekvationer... ;)
Han satt igår och klippte och tejpade med en folkracingbil han och hans kompis håller på med (och ska fortsätta med idag då det blir två ungar med hem efter skolan) och när jag berömde honom för hans fina fantasti och kreaktivitet sa han lite lätt nonchalant: "det är ju ingen konst de!" Lät så kul när han sa det.
Och igår skrämde han skiten ur mig också... han skulle för första gången få gå hem själv efter skolan. De slutar 13.30 och jag hade lyckats slockna med lillan i sängen och vaknade av ett ryck när tantM ringde... klockan var nästan 14.15 och ungen hade inte kommit hem!!! Kastade på mig lite kläder och skulle ut och kolla vart ungen var i all förvirring när han ringer ifrån lilla A och säger att han är där. Jag skällde på honom och sa att han måste ringa på en gång och att jag blev jätterädd för att han inte kommit hem ännu och han svarade lungt: "okey mamma, men nu vet du ju vart jag är någonstans..." Skitunge som gör att mammahjärtat fastnade i halsgropen. Jag gick in igen (lillan sov ju fortfarande i sängen och hua vilken dålig mamma jag är som lämnade henne sovandes alledes själv i ett par minuter!) så jag ringde tanten och kacklade ikapp lite. Lillan nyste ur sig en gigantiskt snorkråka (såg ut som en spagetti ifrån näsöppningen till munnen, gröngul och slemmig) efter att hon vaknat och jag skrattade hysteriskt och beskrev den för tanten. Hon blev en smula äcklad.... i wonder why... ;) Det var i vilket fall trevligt att prata lite och jag längtar massor efter henne! Hon fyller år idag btw. Grattis fina hjärtat! :D

Satt och chattade med lärlingen igårkväll också, pratade en massa skit om hur bitchig jag är ibland och varför jag blir så irriterad på mycket. Han fick ta ett lass skit men han verkar kunna hantera det... :P Ska bli kul att ses när vi åker hem, var många många år sedan vi umgicks liksom. Kontentan av det hela är ju att det faktiskt inte är bara skit jämt, utan snarare är det så att jag bara ser hemmets fyra väggar och blir därför totalt ostimulerad och ser bara det negativa och inte det positiva. Vet att jag måste försöka göra något åt det, ta mig hemifrån och göra något helt annat som inte handlar om FamiljeAB men det är ju svårt att typ boka ett träningspass eftersom jag aldrig vet exakt när karln kommer hem om kvällarna och således sitter jag lik förbannat fast här hemma med kidsen. Suck. Kärleken finns ju ändå, trots att jag blir så förbannat less mellan varven... Han är det vackraste som finns den där mannen. Lycka! Har ju hört att även solen har sina mörka fläckar... ;)

Fredagsmys idag nu då... känns tryggt, lungt och skönt. Ska bänka mig i soffan och slappa till idol. Äta ohyggligt mycket godis och bara vara fet. Livet på en pinne så att säga.


Trevlig fredag!


.

Soluppgång...

Kategori: Allmänt

Vi vaknade så tidigt idag jag och lillskruttan att vi hann med att se soluppgången. Oerhört vackert och skrutten var helt imponerad han med när han väl vaknade... Tänka sig att naturen är så förbannat vacker ibland!


Konserten var helt magisk föresten... Det hela höll dock på att gå käpprätt åt helvetet eftersom jag fick reda på att barnvakten kanske inte kunde ta hand om barnen på torsdagen, hörde med lillfisans fadder och kusin utifall de kunde men inte någon av dem hade möjlighet. Jaha. Sån jävla dipp i humöret där... Levde i ovisshet ända tills ett par timmar innan jag skulle åka iväg då barnvakten aka. bästaste grannen meddelade att kunde ta ungarna som vi planerat. Jag lyckades mota bort palldunket jag kände och slängde mig på bussen ner till stationen. Kom fram dit och hurra hurra... tåget var 25 minuter försenat. Vilket innebar att jag missade anknytningen med 15 minuter. Vilket innebar att jag skulle komma en timme försent till storstan och allt skulle bara bli så satans stressigt...
Då hade jag en grönjävlig tur, för när vi rullade in på stationen för tågbyte meddelade personalen att vårt nya tåg fortfarande stod och väntade på oss alla som skulle vidare så det var bara att slänga sig över perongen och sedan var jag påväg som planerat. Lycka!
Väl framme i stan frös jag som bara fan, kom på att mat inte hade varit prioriterat direkt så sockerhalten var farligt låg. Jag och sötaste fröken möttes upp, tog en tunnelbana till medis och sedan käkade jag lite i hopp om att sockret skulle höjas och den bultande förmigränen skulle gå tillbaka... Hade sånt flyt också, fröken hade fått tag i två SLkort som vi kunde åka på så alla resor för mig under de... ööhh... 12 tim jag var i stan var gratis. SÅNT gillar vi! :D
Efter det lilla matintaget så gick vi iväg för att leta upp lokalen och när vi inte hittade på stället frågade vi en korvgubbe vart det låg... han skrattade och pekade bakom korvmojjen... haha. Ja, ögonen är ju det första man blir blind på... ;) Vi stod i kö ett tag, kom in... stod och väntade på förbandet som körde 30 minuter ungefär... De var inte särskillt bra och ljudteknikern hade allvarliga fel på volymen så det enda som hördes var en sjuhelvetes vrål och inte särskillt mycket sång. Sedan väntade vi ett bra tag till, när äntligen Daughtry kom upp på scenen! Det tog fyra låtar innan ljudteknikern insåg att sången inte hördes för sedan blev ljudet skitbra. Bandet var skitbra, känslan var fantastiskt och versionen av "over you" var så satans jävla bra att jag faktiskt stod helt tårögd!! :D Jag och fröken stod och myste mest hela tiden, tyvärr så stod det två blonda "jag-låtsas-att-jag-är-23-fast-jag-faktiskt-är-43-men-det-gör-inget-för-jag-är-blond-blåst-och-patetisk" Blev helt chockerad över hur fan människorna, främst den ena, betedde sig. Så jävla tragiskt verkligen, så pass att jag nästan skämdes... Den andra tjejjen stod och busvisslade precis bakom min högra sida, verkligen supernice då örat redan är kört där och migränen alltid kommer på den sidan, och det var liksom inte en vanlig busvissling utan busvisslingen ifrån helvetet. Har ärligt talat aldrig hört någon busvissla så högt och länge. Det var så pass att en karl som stod en bit framför mig stod och höll för öronen när tjejjen började vissla... :(
Hur som haver... konserten led mot sitt slut, tragiskt nog och jag och fröken behövde äta något innan hemfärd till lägenheten. Vi gick till samma korvmojj som visat vart debaset var och jag beställde en korv med bröd och en skruvdricka. Tappade hakan när korvgubben sa -"72kr tack" .... WTF??? Snacka om dyr korv liksom... Visade sig dock vara bara 42 kr så det kändes ju mer acceptabelt. Det var en spännande upplevelse att äta en grillad kok-korv iallafall... :S Ärligt talat nog bland det äckligaste jag ätig... ever... ;)
Vi slängde oss på en tunnebana, sedan på pendeln och sedan var vi framme hos frökens kompis och jag däckade i säng rätt snabbt, dock efter att vi säkrat avgångstiden för bussen in till tunnelbanan på morgonen sen... tåget ifrån stationen gick ju astidigt så fick ju lov att ha god marginal. Detta gjorde att jag hann sova hela 4 underbara timmar och jag trodde allvarligt jag var död på morgonen. Suck. Hann med allt iallafall, inga missöden på vägen in till stan, hittade perongen, handlade en stooooor kaffe innan, kom på tåget och åkte raka spåret hem till karln som skulle till jobbet direkt så jag tog över lillan och åkte hem och började sanera hemmet.
På kvällen skulle ju den gravida sötgröten och hennes sambo komma på middag, samt deras lilla gullunge aka. McGyver så det behövdes ju städas rätt rejält. Handlade mat, hämtade skruttungen på skolan, hem och fixade mellis, började med maten och sedan kom besöket vid 17 ungefär. Karln kom hem vid 18 så då käkade vi och hade en väldigt trevlig kväll. Tycker så mycket om de där männikorna. Skrutten var på sitt värsta humör, så satans speedad och stimmig att jag var helt slut i huvudet. Däckade i säng vid midnatt, någon timme efter att sällskapet åkt hem.ä'


Lördagen innebar en tripp på stan och sedan skulle skrutten iväg på kalas hos lilla A i klassen. Han var taggad till max eftersom hans tjej skulle på samma kalas och när jag hämtade honom frågade jag hur det hade gått. Och ungen såg helt förstörd ut och sa att tjejjen inte tycker om honom längre för han "blir tuffare och tuffare för varje dag" enligt henne. Stackars skrutten sa att det blir han ju inte alls det, han är ju sitt vanliga gamla jag hela tiden jag han förstod inte.... Men hua, min fina unge var helt förkrossad!!! :( Tänka sig att det börjar ju redan nu liksom... Han har i vilket fall inte pratat mer om det så jag hoppas att hjärtat läkt ihop på honom snabbt...

På söndagen skulle vi ut till karlns syster som fyllt år och fika, träffa släkten och vara sådär allmänt social. Vi skulle samåka med karlns mamma och karlns systerdotter och på något magiskt sätt blev det så att jag åkte med ungarna i svärmors bil och karlns i systerdotterns. Och han åkte dessutom 1,5 tim tidigare än mig, typ direkt efter att han vaknat och duschat och det är ju så jävla typiskt. Sånt här driver mig till vansinne ibland. VARFÖR är det självklart att MAMMAN ska ta barnen hela tiden??? Jag klarar det ju, jag gör det på rutin och jag är bra mycket snabbare. Men varför är det självklart att det ska vara så? Och när fan ska karln lära sig att fixa kidsen på egen hand om han aldrig försöker? Han ringde en gång och frågade om det gick bra med allt innan vi blev hämtade och han var så himla bekymrad över om det blivit stressigt för mig med ungarna när vi väl kom fram till kalaset. Jag förstår ju inte vad det är som går snett egentligen, varför blir de helt handikappade och bara tänker på sig själva hela tiden? Och det är inte hela tiden, självklart inte för ibland kan de ju chockera med sitt ansvarstagande och planering, men det händer ju fan inte ofta. Och nej, jag är ju tyvärr inte själv om det här problemet.
Som en kommentar i fredags... -"Men ååh, vilken skön kväll det har varit" Mmm... visst hade det varit det, han kom ju hem till dukat bord, lagat mat, städat hem och det han gjorde var att byta två böjor på lillan och sätta på henne en pyjamas. Själv hade jag hållt på som en idiot hela dagen, men det är ju uppenbarligen självklart... Precis som det var självklart att han skulle äta sin mat på donken i lördags, medans min mat kallnade för att jag satt och matade lillskruttan. Helt otroligt. Jag satt och kikade runt på alla familjer som satt där och åt med sina ungar och jag såg inte en enda pappa som engagerade sig i sina barn. Varför är det så?? När han väl ätit klart och jag satt med halva fruktpuren kvar till lillan, då ville han ta över så jag "fick äta min mat i lugn och ro"... Mmm, den var ju redan fisjummen... vad spelar det för roll liksom?
Jag blir bara så jävla irriterad, trött, sur och vrång. Och så biter jag ju mig själv i knäna eftersom jag envisas med att göra det mesta själv... men vad fan. Det måste göras och ungarna måste göra sitt. Jag KAN helt enkelt inte skita i det och jag orkar inte höra "mamma mamma mamma mamma" utav två hungriga, skitiga, snoriga ungar innan karln reagerar. FAN att det ska vara såhär... och jag blir så LESS. Det var precis det här jag hade lovat mig själv att jag inte skulle hamna i igen, men se på fan... nu sitter jag här igen...

...men oj så bitter man kan vara då...

Karln plockade iallafall pluspoäng i går efter att vi kom hem ifrån kalaset och det var en jävla tur det... Söndag är ju vår städ och tvättdag och medans jag städade skruttens rum och sedan rengjorde avloppet till handfatet i badrummet (men fy fan, jag höll allvarligt på att kräkas!!!) så städade han hela lägenheten. Chockerande och så skönt. Jag orkar verkligen inte gå runt och vara såhär less och göra allt själv, jag får ont, blir sur och allt blir bara så negativt...


Skrutten har börjat hosta lite, börjar bli lite genomslag så jag får se hur det kommer utveckla sig... Han är en sjuhelvetes PITA iallafall och prommenerar på mina nerver mest hela tiden. Lillan är lite dryg hon med, så satans mammig men annars sköter hon sig relativt bra. Jag är bara less rent allmänt, kroppen börjar göra ont som fan nu eftersom det börjar bli kallt. Sockret kan jag ju inte hålla mig ifrån men jag är ute och går nästan varje dag så det är ju positivt iallafall... Och karln. Ja... han är ju söt när han sover... ;)


TACK sötfröken för en fantastiskt konsert! <3

Promenad...

Kategori: Allmänt

har jag ägnat mig åt idag i blåsten. Var rätt skönt men det känns i fötterna att jag gått runt hela stan och tillbaka liksom... kanske dags att sluta promenera i högklackat? ;)

Är trött, less och sådär hopplös... Vet faktiskt inte riktigt vad det är, har inget direkt att klaga på mer än det vanliga... utan är snarare en känsla som ligger och gnager i kroppen på mig. Vissa saker stämmer inte, det är bara konstigt ibland och jag blir ju alltid orolig att jag överanalyserar vilket gör det hela ännu värre eftersom det liksom snurrar ett varv till... Vilket jag säkert gör, överanalyserar alltså, men känslan av obehaget och osäkerheten kvarstår ju. Svårt det där...

Längtar tills torsdag nå så grönjävulskt. Tänkte förut på vad konserten egentligen innebär, förutom en sjuhelvetes massa underbar musik och trevligt sällskap, men det blir ju verkligen spiken i kistan nu. Vilket fantastiskt avslut liksom! Nog för att det redan är avslutat för länge, länge sen... men nu blir det ju liksom sådär klockrent, pampigt och sagolikt bra. Ska nog fälla en tår av lycka och tacksamhet över hur livet ser ut i dagsläget när Chris sjunger "over you" ...
(migränen ska fan hålla sig borta, har inte tid överhuvudtaget med sån skit nu... alls...)


Har degat i soffan hela kvällen nu, helt slut i hjärnan liksom efter dagen som gått i hundranittio ungefär... Skrutten har iallafall varit oväntat harmonisk idag, han är ju så jävla klockren ibland... han satt och gjorde sin läxa som elaka mamman tvingade honom att göra klart idag och då skulle han skriva olika ord och bokstäver och han blev överlycklig när han insåg att han kunde använda några bokstäver och skriva sin tjejs namn. Som han är så kär i. Som han brukar pussa på axeln. Som han älskar. ( ajla v jo på engelska...) Som han skickar kärleksbrev till nästan varje dag... Den kärleken, den kärleken... ;) Hur som helst... han är så förbannat duktig på att lära sig nu, det går bättre och bättre varje dag och han är som en svamp! Tålamodet är ju obefintligt och han tror inte att han klarar av det han faktiskt gör... men det måste han ju lära sig längst vägen... hoppas jag... Min duktiga skrutt!

Lillskruttan gjorde en vurpa idag, hon satt i skruttens rum och lekte då hon bara släppte kontrollen och slängde sig bakåt och det resulterade ju i att hon smällde bakhuvudet rätt ner i betonggolvet. Smart där. Hon grinade en stund men sedan gick det över så hon slog sig ju inte fördärvad liksom... men det är läskigt såntdär. Har haft lite extra koll på henne på eftermiddagen och kvällen, men det verkar vara samma gnäll som vanligt. Hon slocknade dock oerhört snällt, proppmätt och belåten liksom... Filmade henne och skrutt under middagen idag, de satt och busade ikapp men jag fick bara med lite på film och alldeles för mörkt var det också. Sitter och sprendar den till päronen nu i allafall så de får en blick hur de små terroristerna beter sig om kvällarna! ;)


Morgondagen är rätt oplanerad än så länge. Ungefär som alla dagar. Suck. Nej, just... imorgon ska ju skruttens kompis med hem efter skolan. Håhå. Minnet bra men jävligt kort.


Suck. Jävla dravel... sängen.nu


Natt! :p