Vi vaknade så tidigt idag jag och lillskruttan att vi hann med att se soluppgången. Oerhört vackert och skrutten var helt imponerad han med när han väl vaknade... Tänka sig att naturen är så förbannat vacker ibland!


Konserten var helt magisk föresten... Det hela höll dock på att gå käpprätt åt helvetet eftersom jag fick reda på att barnvakten kanske inte kunde ta hand om barnen på torsdagen, hörde med lillfisans fadder och kusin utifall de kunde men inte någon av dem hade möjlighet. Jaha. Sån jävla dipp i humöret där... Levde i ovisshet ända tills ett par timmar innan jag skulle åka iväg då barnvakten aka. bästaste grannen meddelade att kunde ta ungarna som vi planerat. Jag lyckades mota bort palldunket jag kände och slängde mig på bussen ner till stationen. Kom fram dit och hurra hurra... tåget var 25 minuter försenat. Vilket innebar att jag missade anknytningen med 15 minuter. Vilket innebar att jag skulle komma en timme försent till storstan och allt skulle bara bli så satans stressigt...
Då hade jag en grönjävlig tur, för när vi rullade in på stationen för tågbyte meddelade personalen att vårt nya tåg fortfarande stod och väntade på oss alla som skulle vidare så det var bara att slänga sig över perongen och sedan var jag påväg som planerat. Lycka!
Väl framme i stan frös jag som bara fan, kom på att mat inte hade varit prioriterat direkt så sockerhalten var farligt låg. Jag och sötaste fröken möttes upp, tog en tunnelbana till medis och sedan käkade jag lite i hopp om att sockret skulle höjas och den bultande förmigränen skulle gå tillbaka... Hade sånt flyt också, fröken hade fått tag i två SLkort som vi kunde åka på så alla resor för mig under de... ööhh... 12 tim jag var i stan var gratis. SÅNT gillar vi! :D
Efter det lilla matintaget så gick vi iväg för att leta upp lokalen och när vi inte hittade på stället frågade vi en korvgubbe vart det låg... han skrattade och pekade bakom korvmojjen... haha. Ja, ögonen är ju det första man blir blind på... ;) Vi stod i kö ett tag, kom in... stod och väntade på förbandet som körde 30 minuter ungefär... De var inte särskillt bra och ljudteknikern hade allvarliga fel på volymen så det enda som hördes var en sjuhelvetes vrål och inte särskillt mycket sång. Sedan väntade vi ett bra tag till, när äntligen Daughtry kom upp på scenen! Det tog fyra låtar innan ljudteknikern insåg att sången inte hördes för sedan blev ljudet skitbra. Bandet var skitbra, känslan var fantastiskt och versionen av "over you" var så satans jävla bra att jag faktiskt stod helt tårögd!! :D Jag och fröken stod och myste mest hela tiden, tyvärr så stod det två blonda "jag-låtsas-att-jag-är-23-fast-jag-faktiskt-är-43-men-det-gör-inget-för-jag-är-blond-blåst-och-patetisk" Blev helt chockerad över hur fan människorna, främst den ena, betedde sig. Så jävla tragiskt verkligen, så pass att jag nästan skämdes... Den andra tjejjen stod och busvisslade precis bakom min högra sida, verkligen supernice då örat redan är kört där och migränen alltid kommer på den sidan, och det var liksom inte en vanlig busvissling utan busvisslingen ifrån helvetet. Har ärligt talat aldrig hört någon busvissla så högt och länge. Det var så pass att en karl som stod en bit framför mig stod och höll för öronen när tjejjen började vissla... :(
Hur som haver... konserten led mot sitt slut, tragiskt nog och jag och fröken behövde äta något innan hemfärd till lägenheten. Vi gick till samma korvmojj som visat vart debaset var och jag beställde en korv med bröd och en skruvdricka. Tappade hakan när korvgubben sa -"72kr tack" .... WTF??? Snacka om dyr korv liksom... Visade sig dock vara bara 42 kr så det kändes ju mer acceptabelt. Det var en spännande upplevelse att äta en grillad kok-korv iallafall... :S Ärligt talat nog bland det äckligaste jag ätig... ever... ;)
Vi slängde oss på en tunnebana, sedan på pendeln och sedan var vi framme hos frökens kompis och jag däckade i säng rätt snabbt, dock efter att vi säkrat avgångstiden för bussen in till tunnelbanan på morgonen sen... tåget ifrån stationen gick ju astidigt så fick ju lov att ha god marginal. Detta gjorde att jag hann sova hela 4 underbara timmar och jag trodde allvarligt jag var död på morgonen. Suck. Hann med allt iallafall, inga missöden på vägen in till stan, hittade perongen, handlade en stooooor kaffe innan, kom på tåget och åkte raka spåret hem till karln som skulle till jobbet direkt så jag tog över lillan och åkte hem och började sanera hemmet.
På kvällen skulle ju den gravida sötgröten och hennes sambo komma på middag, samt deras lilla gullunge aka. McGyver så det behövdes ju städas rätt rejält. Handlade mat, hämtade skruttungen på skolan, hem och fixade mellis, började med maten och sedan kom besöket vid 17 ungefär. Karln kom hem vid 18 så då käkade vi och hade en väldigt trevlig kväll. Tycker så mycket om de där männikorna. Skrutten var på sitt värsta humör, så satans speedad och stimmig att jag var helt slut i huvudet. Däckade i säng vid midnatt, någon timme efter att sällskapet åkt hem.ä'


Lördagen innebar en tripp på stan och sedan skulle skrutten iväg på kalas hos lilla A i klassen. Han var taggad till max eftersom hans tjej skulle på samma kalas och när jag hämtade honom frågade jag hur det hade gått. Och ungen såg helt förstörd ut och sa att tjejjen inte tycker om honom längre för han "blir tuffare och tuffare för varje dag" enligt henne. Stackars skrutten sa att det blir han ju inte alls det, han är ju sitt vanliga gamla jag hela tiden jag han förstod inte.... Men hua, min fina unge var helt förkrossad!!! :( Tänka sig att det börjar ju redan nu liksom... Han har i vilket fall inte pratat mer om det så jag hoppas att hjärtat läkt ihop på honom snabbt...

På söndagen skulle vi ut till karlns syster som fyllt år och fika, träffa släkten och vara sådär allmänt social. Vi skulle samåka med karlns mamma och karlns systerdotter och på något magiskt sätt blev det så att jag åkte med ungarna i svärmors bil och karlns i systerdotterns. Och han åkte dessutom 1,5 tim tidigare än mig, typ direkt efter att han vaknat och duschat och det är ju så jävla typiskt. Sånt här driver mig till vansinne ibland. VARFÖR är det självklart att MAMMAN ska ta barnen hela tiden??? Jag klarar det ju, jag gör det på rutin och jag är bra mycket snabbare. Men varför är det självklart att det ska vara så? Och när fan ska karln lära sig att fixa kidsen på egen hand om han aldrig försöker? Han ringde en gång och frågade om det gick bra med allt innan vi blev hämtade och han var så himla bekymrad över om det blivit stressigt för mig med ungarna när vi väl kom fram till kalaset. Jag förstår ju inte vad det är som går snett egentligen, varför blir de helt handikappade och bara tänker på sig själva hela tiden? Och det är inte hela tiden, självklart inte för ibland kan de ju chockera med sitt ansvarstagande och planering, men det händer ju fan inte ofta. Och nej, jag är ju tyvärr inte själv om det här problemet.
Som en kommentar i fredags... -"Men ååh, vilken skön kväll det har varit" Mmm... visst hade det varit det, han kom ju hem till dukat bord, lagat mat, städat hem och det han gjorde var att byta två böjor på lillan och sätta på henne en pyjamas. Själv hade jag hållt på som en idiot hela dagen, men det är ju uppenbarligen självklart... Precis som det var självklart att han skulle äta sin mat på donken i lördags, medans min mat kallnade för att jag satt och matade lillskruttan. Helt otroligt. Jag satt och kikade runt på alla familjer som satt där och åt med sina ungar och jag såg inte en enda pappa som engagerade sig i sina barn. Varför är det så?? När han väl ätit klart och jag satt med halva fruktpuren kvar till lillan, då ville han ta över så jag "fick äta min mat i lugn och ro"... Mmm, den var ju redan fisjummen... vad spelar det för roll liksom?
Jag blir bara så jävla irriterad, trött, sur och vrång. Och så biter jag ju mig själv i knäna eftersom jag envisas med att göra det mesta själv... men vad fan. Det måste göras och ungarna måste göra sitt. Jag KAN helt enkelt inte skita i det och jag orkar inte höra "mamma mamma mamma mamma" utav två hungriga, skitiga, snoriga ungar innan karln reagerar. FAN att det ska vara såhär... och jag blir så LESS. Det var precis det här jag hade lovat mig själv att jag inte skulle hamna i igen, men se på fan... nu sitter jag här igen...

...men oj så bitter man kan vara då...

Karln plockade iallafall pluspoäng i går efter att vi kom hem ifrån kalaset och det var en jävla tur det... Söndag är ju vår städ och tvättdag och medans jag städade skruttens rum och sedan rengjorde avloppet till handfatet i badrummet (men fy fan, jag höll allvarligt på att kräkas!!!) så städade han hela lägenheten. Chockerande och så skönt. Jag orkar verkligen inte gå runt och vara såhär less och göra allt själv, jag får ont, blir sur och allt blir bara så negativt...


Skrutten har börjat hosta lite, börjar bli lite genomslag så jag får se hur det kommer utveckla sig... Han är en sjuhelvetes PITA iallafall och prommenerar på mina nerver mest hela tiden. Lillan är lite dryg hon med, så satans mammig men annars sköter hon sig relativt bra. Jag är bara less rent allmänt, kroppen börjar göra ont som fan nu eftersom det börjar bli kallt. Sockret kan jag ju inte hålla mig ifrån men jag är ute och går nästan varje dag så det är ju positivt iallafall... Och karln. Ja... han är ju söt när han sover... ;)


TACK sötfröken för en fantastiskt konsert! <3