eyesan

Vet inte riktigt om det var en sån speciell dag igår ändå... Jag blev väckt av familjen på morgonen, fick ett kuvert med presentkort på spa kastat på mig och en kopp kaffe. Blev helt ärligt lite lätt grinfärdig över presenten. SÅ välbehövlig och jag längtar verkligen efter att få boka tid där! Grattis, grattis sa alla i kör iallafall, mamma ringde och grattade också sådär en timme senare då jag föddes för en massa år sedan.

Sedan var det en helt vanlig dag faktiskt. Var och lunchade med faddertanten och gick förbi sötaste på hennes arbete, sedan hem och hämta upp skrutt i skolan. Vi kom hem och bakade en kladdkaka som vi melllisfikade på han och jag och sedan kom faktiskt bästaste grannen med dotter över och sjöng fint för mig! De fick lite fika och sedan körde jag igång med middagen och sedan rullade ju liksom kvällsbestyren på som vanligt. En helt vanlig dag faktiskt, bortsett ifrån en halv miljard hälsningar på facebook, ett par samtal och några sms. Fick ett par teckningar av skrutten, jättefina och jag blev så glad i hjärtat. Grannungen gjorde en fin bild hon också, med en regnbåge och en katt -precis vad jag önskat mig- som hon kom med på kvällen sen. Sötgurkan!!
Kände mig sådär konstig igår bara... kunde inte riktigt sätta fingret på det men tankarna snurrade ju som vanligt. Jag känner mig arg över att jag har samma födelsedag som brorsan, jag blir ledsen över att han inte firas mer, över att alla tänker på honom på födelsedagen... Jag vill på ett sätt inte fira födelsedagar mer då det egentligen inte spelar så stor roll, speciellt inte när familjen inte finns här och då de har tankarna hos honom. Känns liksom som att det kvittar, det spelar ingen som helst jävla roll att fira när det är så mycket negativt runtomkring. Och samtidigt vill jag ställa till med värsta bullkalaset och brakfira varje gång. Väldigt tvådelat och konstigt. Och så blir jag less på mig själv då jag självömkar...
När karln kom hem igår stod vi och kramades i köket, länge och intensivt, ömt och nära... den jobbiga känslan släppte lite i kroppen och jag började gråta. Ganska befriande faktiskt. Jag är så förbannat glad att jag har honom. Han är min pusselbit, min klippa... mitt allt. 

En annan klippa är ju lärlingen. Han ringde i förrgår och kacklade lite skit samt meddelade att han fixat fram en barnstol till lillfisan som vi får låna under tiden vi är där nere. Han kom ihåg att vi pratat om det tidigare att jag behövde få tag i en sån utifall vi ska åka bil någonstans och då hade han letat reda på sina barns undanställda stol. Sånt där blir jag så glad utan, en sån fin gest verkligen. Han är en bra människa!

Idag tror jag knölvalen kommer förbi en sväng, det var ju sagt så iallafall, så jag ska väl ta och röjja upp lite i hemmet nu igen. Förstår verkligen inte vem det är som stökar till hela tiden?!? :S Ska hämta skrutt, käka mellis och sedan dra ner på innebandyträningen i vanlig ordning. Sen blir det soffan för min del, greys idag. Fantastiskt!

.