eyesan

Galet kär sambo och nybliven trebarnsmamma med funderingar kring livet, vänskap och kärlek...

Äntligen energi och inspiration!

Kategori: Allmänt

Ja shit ja... senaste inlägget var ju sanslöst deprimerande. Och livet känns väl så i stora drag fortfarande, iallafall inom kärleksområdet. Hopplöst fall och doktorn grät. Jag vet verkligen inte hur fasiken jag ska göra... Jag vet ju att det är min hjärna som hakat upp sig på all denna soppa. Och det är ju bara min egna tankegång som kan förändra något... Men det är, som jag alltid brukar säga, så otroligt lättare sagt än gjort. Min kropp, mitt hjärta och min själv vibrerar och värker. Jävla fan alltså...

Sen senast har jag varit med älskade Superfröken i grannstan och busat. Det var en sanslöst kul kväll, själv blev jag bra jävla dragen och däckade i soffan på nattkröken... Haha. Så kan det gå! :P Den här drömmannen var tyvärr inte ute vad vi såg, däremot så blev vi genom frökens vän inbjudna på förfest hos the man himselfe... och hans sambo! *hahaha* (jag behöver inte övertydliga att vi inte gick dit va?!) Det var jättemysigt att leka med fröken, hon är det finaste i hela världen och jag blir så orolig när hon inte mår hundra i psyket. Fina fina fröken, hon är värd det absolut bästa... Hur som helst, det kom hem några kompisar till fröken och vi partade. Spriten tog som bara fan, nästan hela flaskan Razz gick ju åt så det var väl inte så konstigt. Ut på krogen och dansade, trots att jag ifrån börjarn inte ALLS var sugen på det. Men det var så kul verkligen!!!! :D Sedan när vi väl kom hem snurrade hela världen och vi fikade, sedan däckade jag som sagt... Så jag kände mig inte sådär överdrivet glad och pigg när jag skulle åka tidigt på söndagmorgon för att hämta upp Lille Skrutt hos min syster. Men det gick vägen och väl där upptäckte vi att vi missat bussjävlen tillbaka till stan. 2 dm nysnö, tre väskor, en monsterunge och hjärnblödning. Kändes ju inte så vidare värst bra... tills jag kom på den oerhört braiga iden att det för tusan finns taxi där i stan!!! (vilket är en saknad grej här hemma pga idiotupphandlingar) Så sagt och gjort... vi beställde en taxi jag och Lilleskrutt och åkte med den till stationen för att ta tåget hem, som var invaderat utav högljudda, hormonstinna 18åriga sthlmbrats... Hövva alltså! Men hem kom vi tillslut... hem till barnkalaset. Shit vad jag kände mig taggad... :D Men allt gick bara fint och tillslut kom vi hem och jag fick soooova.

Måndag morgon så var det tillbaka till verkligheten... Men jag har lagt om rutinerna nu så vi stressar inte lika mycket varje dag. Och det känns oerhört bra. Jag försöker förklara för skrutten att allt blir så mycket enklare om han lyssnar på mig och gör som jag säger så vi slipper bråka. Och han börjar väl förstå det. Men ignorerar det såklart så mycket han bara kan... :D Jobbet har tidvis varit oerhört jobbigt, men det är skönt att det händer lite. Jag kommer på mig själv att inse hur jävla vuxen jag är. Som lever ett vuxet liv. Alltså, jag VET ju att jag är vuxen... men på något sätt lever jag väl fortfarande kvar som när jag var 16 typ. Men nu har man ju jobb, ansvar, mm... Galet verkligen när man börjar tänka på det. Dessutom så har jag blivit så satans strukturerad och planerad på senaste tiden, trots att jag har bitchat om att jag tappat focus, men allt flyter på sanslöst bra nu och det underlättar ju vardagen otroligt.

LilleSkrutt har varit och lekt med en dagiskompis idag och levererades till dörren vid 18. Oerhört skönt. Så idag har jag varit ledig ifrån jobbet och faktiskt fått en massa saker gjorda. Har målat en tavla idag också, restultatet vet jag inte riktigt hur det blev... men jag gillar den och det var så härligt att ha inspiration igen. Och lite energi!!! Fantastiskt! Det kan ju även ha med att göra ett visst vrålsnyggt penntroll som ser till mig ibland. Det behövs rent horomonellt. Jag mår så betydligt mycket bättre när jag får sex, jag har inte lika ont i muskler och leder, samt att psyket är lättsammare. Härligt... :p Det finns mycket i övrig att önska i livet... mycket jag skulle vilja förändra och önska att jag fick!! Men det mesta kan jag tyvärr inte göra något åt... bara förändra min egna inställning till det. Och min inställning nu är bara att få vardagen att fungera, planera mitt liv (jisses, jag är ju redan inne på semesterplanen med bokning av stuga mm!!! ) göra roliga saker mellan varven, få avlastning med lillemannen trots att jag inte ska jobba, sköta mat och sömn, ha sex och bara stressa ner. Så hoppas jag att allt kommer att lösa sig med tiden. Jag mår inte så dåligt längre, jag göra allt i min makt för att hålla tankarna därifrån, ifrån det där stora svarta hålet i hjärtat som sakta håller på att förgifta mig... Men jag kan inte säga att jag mår bra... men det är okey... och det är tillräckligt just nu... och det hela handlar väl om hur man ser på saken. Om man skulle jämnföra så upptäcker man att det finns folk som har det tusen gånger värre. Allting handlar om perspektiv!

                                                 (positivt tänkande här nu... fake it until you make it!!)

                                                                                       Hell yeah.

Saknar mina fina vänner massor också. Jag fick sms idag och skämdes ögonen ur mig då jag insåg att det ALLTID är han som hör av sig till mig... fy fan vad jag är usel. Jag som tycker så mycket om honom, leka med honom och ungarna, fika och kackla skit. Världens bästaste M ju!! Och ändå hör jag aldrig av mig självmant, utan svarar på tilltal bara. (och knappt ens det) Urrk. Han är ju inte heller den enda jag beter mig sådär emot. DET ÄR INTE MENINGEN!! Bara jag som är lite off mellan varven. Vet inte riktigt vad jag håller på med, vännerna är ju det viktigaste i livet... Ska skärpa till mig med det.

Bäst i musikväg just nu är iallafall Kings of Leon´s låt "Use somebody" samt Fall Out Boy´s låt "She is my winona" Sanslöst bra alltså... Jag bara längtar efter någon bra konsert, något att se fram emot till sommaren... Fuckit.

Nepp.. söva sonen, fixa det sista, ev kaffebesök, duscha och sedan bädden för skönhetssömn. Nya friska tag imorgon.

YAY!

Im a rockstar...

Kategori: Allmänt

Ja jisses... min monsterunge är en riktig rocker. Humor.

Har hundra saker jag vill skriva av mig om, allt ifrån hur jävla jobbigt allt är just nu med lilleskrutt som är det absolut trotsigaste som finns, hur trött jag är i kroppen, hur jävla sanslöst dåligt mitt hjärta mår, hur drygt jobbet känns, hur jävla mycket ansvar jag känner, hur desperat ensam jag känner mig, hur dålig jag är som mamma när jag inte har någon ork, hur mycket jag saknar energin att umgås och hör av mig till mina fina vänner, hur glad jag är över att Obama numer är president, hur stolt jag är över min son, hur mycket jag längtar till sommaren, hur avskyvärda vissa människor är eftersom de inte använder hjärnan.... Ja... fan allt som jag tänkt de senaste dagarna.

Men jag orkar inte idag. Jag måste verkligen sova. Fy fan alltså.

Jag avskyr Honom som vägrar ge mig ett avslut.
Jag saknar fina fina karln så hjärtat verkligen brister.
Jag känner att jag är ensam om ansvaret med mitt barn. 

Just nu är det inte roligt alltså. Behöver en hel helpall med energi. Kan man beställa sånt någonstans??

Nepp... sömn måste prioriteras.


.

Citat...

Kategori: Allmänt

Pratade med min älskade fröken igår... om hennes liv och allt strul för henne som envist håller sig konstant... Frågan är ju om det är situationen som är så speciell... eller om det gått så långt att hon bara blir bitter och bits ändå. Eftersom det gått förlångt liksom. Hur länge ska man försöka?!
Vi kom ju även osökt in på mitt liv och min skit... den konstanta skiten. Och då sa fröken en sak:

                                        "Man lär gå i mycket skit för att inse att man blir lortig..."


Och det är ju så sant. Och så klokt sagt. För hur ska man annars kunna förklara varför man gör samma misstag om och om igen??

Nåväl... pappan ska ha LilleSkrutt i helgen nu, han ringde faktiskt både för någon dag sedan och idag. Men givetvis så kommer han och hämtar imorgon. Det går verkligen kanonbra för honom att ha sonen "långhelger". Jepp jepp. I vilket fall så pratade jag med LilleSkrutt om vem som kommer i helgen då vi gick ifrån dagis igår. Lilleskutt trodde ju att det var fina fina karln som skulle komma, han hade inte en tanke på att det var pappan. Vilket känns sådär om jag ska vara ärlig. Både eftersom det är hans egna pappa och han bryr sig liksom knappt, frågar inte efter honom, ber sällan efter att få ringa mm... Medans tjötet om karln ALDRIG tar slut... Ungen älskar ju honom och är som en minikopia av honom. Och det gör sååååå förbannat ont i hjärtat på mig. Idag pratade vi om det och jag förklarade att mamma är kär i kalrn, men att han inte är kär i mig. Och det accepterades väl men med en suck. Är glad över att de bara hann träffas en kväll innan han åkte hem igen. För hade de lekt hela veckan hade LilleSkrutt varit helt förstörd han också.

Har pratat så mycket med mina fina vänner senaste dagarna. De är ju så underbara. Och Lady K. Jisses. Jag finner liksom inte ord för hur mycket jag älskar dem. Allesammans. Vad tusan skulle man vara utan vänner egentligen?

Och ja... jag vet vad jag måste göra. Och det är att skriva om alla sagor nu. Det finns inga lyckliga slut, jag har börjat märka det jag också. Hoppet tar liksom slut.... Och ändå på nått sjukt vänster, så finns det där. Hoppet. Ligger och pyr där längst inne.

Felet är väl bara att jag hoppas på en omöjlighet?!


.

Bekräftelsepundare...

Kategori: Allmänt

som jag så fint läste i min fina väns blogg... att man kan vara bekräftelsepundare. Och då måste nog fan jag vara det också...

Den stora frågan jag funderar på är ju varför jag driver på allt så mycket? För att få svar, för att gripa efter sista chansen... När jag gör så, förlorar jag ju. Fattar inte varför jag inte lärt mig sedan tidigare?!

Är tvärsjuk också... Snoret har invaderat i min hjärna och gör ett ordentligt försök att pressa ut mina ögon... Not nice.

Lärde mig en sak på sonens spel förrut... Att kroppen producerar 1 liter snor på ett dygn då man är förkyld.... Härligt!

Lycklig...

Kategori: Allmänt

Livet är ju underbart!! Det hade aldrig kunnat vara bättre!!! Wieeehooo vad jag är lycklig!!

eller hur det nu var?

Fy fan. Jag hade hoppats på en livstid och det enda jag fick ett par veckor tillsammans med honom. Det känns så jävla surt. Så jävla illa i hjärtat.

Och ändå så hoppas jag. Det är ju helt jävla sinnessjukt. Har tänkt mycket på Honom idag. Och Han kan ju inte ens ordna ett avslut. Jag behöver ha ett jävla avslut för att kunna lämna honom bakom mig. Likaså kommer jag behöva ha ett avslut med fina karln... just för att bli fri och gå vidare. Men jag vet att just Han inte kan avsluta oss. Jag vet att en liten bit inom honom dör den dagen han måste säga hejdå... vilket är helt sjukt, för varför håller han mig kvar? Det gör ju bara att jag har en gnutta hopp längst inne?? Han måste låta mig gå... helt och hållet.
Och det kommer ju bli precis lika med fina karln. Han kommer också få lov att låta mig gå... sen när han kommit på att han inte vill ha mig och då jag inte klarar att vänta på honom längre. Inte orkar tråna och drömma. Och då komer ju hela jag bara gå sönder... Fy fan vad jag hatar karlar. Jag hatar de idioterna som fått mig på fall och som inte kan avsluta det ordentligt... istället blir det en total radioskugga vilket jag får krupp av. Jag HATAR att de inte svarar när man diskuterar något mindre behagligt samtalsämne. Om de inte vill, säg det rakt ut då... istället för att sluta svara. Avskyr det verkligen...
Ryktet har ju gått på byn nu, har fått skammliga förslag på mobilen halva dagen. Det är ju lustigt hur man kan genomskåda ett mess ifrån början till exakt va de vill... Mouhahaha. Inte intresserad dock. Men tack för visat intresse.

Hela hjärnan består av snor. Är dödssjuk nu. Inte konstigt jag är gnällig och sur. Orkar ingenting liksom. Bara sitter halft apatisk liksom.... monstet är dryg också, inte så konstigt. Känner mig som en usel mamma nu bara för att jag inte orkar.... men vad fan... jag ORKAR inte.

Hoppas jag mår bättre imorgon, ska försöka ta nya friska tag då... Såhär kan det ju inte fortsätta...

.

Jag avskyr...

Kategori: Allmänt

Jag avskyr min kropp just nu. Den värker så så grönjävulskt mycket... Gör ont i varenda led nu, på alla speciella värkställen som är så oerhört igenkända sen tidigare. Jag blir fan mörkrädd ifall allt det här utlöser ännu en smärtperiod som jag hade då sjukdomen bröt ut. För då kommer det bli riktigt illa med mig. Jag hoppas att det är vädret som står för det mesta i känningarna... är ju sanslösa väderomslag ute. Idag kändes det varmt och så såg jag att det var -9 ute. Helt sjukt att kroppen uppfattar den graden som "varm" Men wtf, hellre det är -29 liksom. Och allt beror ju på vad man jämnför med...

Ska försöka ta igen lite sömn nu så att jag blir lite piggare imorgon och förhoppningsvis inte lika förkrossad. Kan ju alltid försöka ignorera och istället vara glad?!

Är bara fruktansvärt rädd att allt det här, all hjärtesorg ifrån hela livet i princip, kommer nästla sig in i mitt blodomlopp och förgifta mitt blod och vidare till mitt sinne. Jag vill inte bli en bitter människa. Jag har mina perioder i livet då jag är mer bitter än vanligt. Men det är ju faktiskt okey, det får man ha... Men att mitt synsätt ska bli bittert, det är jag skiträdd för.
Jag är en positiv och lättsam människa. Jag har alltid nära till skratt och har en uselt låg humor... Jag är realist och visst... kanske ibland lite för negativ när det gäller vissa saker. Men jag är inte bitter. Vill aldrig bli det heller...

Jag såg en skitfilm ikväll på tvn... Matte söker Husse. Skräp verkligen. Men han hade lite funderingar kring livet som jag tyckte var intressanta. Som ungefär att när hjärtat verkligen får känna, även om det blir brutalt sårat, så har det ändå känt något.... Och då lever man ut totalt.

Och det är ju sant.

Eftertänksamhet...

Kategori: Allmänt

Jag skulle kanske inte ha tänt till på alla cylindrar på en gång då han visade att han inte var säker. Jag skulle kanske inte ha gått i taket direkt och tjötat ihjäl honom. Jag skulle kanske inte ha försökt att gripa efter minsta chans till att få det bra... Det finns mycket jag kanske inte borde ha gjort. Men jag är inte sån. Jag behöver veta... Jag hatar att leva i ovisshet och oklarhet. Självklart måste inte alls vara planerat och klart... självklart inte eftersom livet hela tiden förändras. Men jag behöver ha en grund. Jag behöver veta att han älskar mig. Att han finns där trots att han inte kan visa det nu... Jag behöver veta allt det där för att på något sätt kunna stå ut denna jävla väntan på ett "sen".

Jag vet inte om detta "sen" finns överhuvudtaget. Om jag ska återgå till Honom (vilket hela denna historia tydligen har paraleller till hela tiden) så vet jag ju nu att "sen" inte fanns mellan Honom och mig. Men då trodde jag ju det. Så självklart blir jag ju tröstlöst ledsen när jag misstänker att "sen" inte kommer ske mellan karln och mig.  Jag hoppas dock. Innerligt. För jag vill... jag vill ha honom så mycket. Jag hoppas bara att han ska fatta det också och att det inte är försent för ett "oss" när han väl kommer till insikt. Fan vad det här gör ont i hjärtat.

I vanlig anda så går ju livet vidare... jag försöker tänka på allt annat än just karln vilket är otroligt svårt då jag till och med drömmer om honom. Sov ungefär 4 tim inatt, var så förstörd när jag vaknade imorse att det såg ut som att jag tjackat i tre veckor. Har varit med min fina Lady K idag och det har varit guld värt. Hon och jag är så förbannat smarta, jag fattar inte varför det är VI som är singlar fortfarande... Men vi kom ju fram till att det är för att vi aldrig skulle nöja oss med något halvdant. Hon vet vad hon vill ha. Jag vet vad jag vill ha. Sen gäller det bara att de två idioterna vi är hopplöst kära i ska fatta det också. Vi ligger på samma nivå hon och jag... jag älskar den fina damen. Hon är världens bästa.

LilleSkrutt har varit en mindre PITA idag, mindre än vanligt alltså. Han har nästan varit rar idag. Otroligt skönt som omväxling... trots att det tog ungefär en halv livstid att hämta honom på dagis. Var så illa att jag och fröken skämtade om att ringa Securitas och säga att om larmet går inatt är det för att det finns en unge kvar som ligger i kuddrummet och leker. Jisses liksom. Men tillslut så kom han med hem och sedan dess har det gått ganska bra. Han är inte så farligt arg idag. Sanslöst bra...

Pappskallen ringde idag och ursäktade sig att han är puckad och inte har hjärnan med sig. Mmm sa jag en smula sammanbitet och berättade att det inte är pengarna det handlar om, utan själva grejjen. Ansvaret. Blir så ledsen att det inte är självklart i hans tanke. Men vi pratade ett tag och det kändes okey tillslut. Han är far till mitt barn, jag kan inte vara arg på honom hela tiden. Jag är bara fruktansvärt ledsen över hela situationen.

Känner att det bara är FÖR MYCKET hela tiden... alltid är det något som jävlas med mig. Jag kommer inte orka om livet ska fortsätta såhär. När fan är det min tur? När fan ska det lugna ner sig och bli bra?

NÄR KOMMER DETTA JÄVLA "SEN" ???



.

Historien upprepar sig...

Kategori: Allmänt

Min största rädsla nu är att samma problem som med Honom kommer att hända med fina karln. Det känns bara överjävligt jobbigt nu och jag måste nog lägga det hela åt sidan i väntan på ett besked.

Orkar inte gå runt och tänka hela tiden. Att känna en enorm saknad och oro över vad som kommer hända i framtiden. Orkar inte och klarar det inte. Vill inte må lika illa i hjärtat som jag gjorde förra året igen... skulle vägra.

Förstår bara inte hur man kan säga en sak och sedan göra en helt annan!? Ska det vara så förbannat svårt att välja? Klart det är svårt, det fattar ju jag med. För det skulle ju innebära ett allvar han inte är van vid. Att lämna mycket av sig själv men samtidigt är det ju början på något nytt och något förhoppningsvis alledes underbart. Blir så otroligt rädd att det ska bli som förrut. Det är ju samma sak som sker igen.... Det är ju antingen eller. Allt eller inget. Och dessutom, om jag betyder så mycket han menar, då borde det inte vara så svårt att välja mig?!

Lämna mig inte i ovisshet, låt mig hellre gå helt och hållet då... hjärtat orkar inte igen.

Monster...

Kategori: Allmänt

Sonen är ett monster idag. Vi har bråkat konstant den lilla tiden vi setts idag och han blir så fruktansvärt ARG. OCh ska slåss. Fy tusan. Jag blir så frustrerad att jag bara vill klappa till ungen (vilket jag självklart inte gör!!!!)
Gick ifrån dagis nyss och bråkade som fan. Slutade med att jag inte pratar med honom förrens han slutar vara så arg. Snacka om att han har attitydsproblem den lilla gossen.  
Jag är surig och ledsen idag också, vilket säkert inte bättrar på hans humör iofs. Men jag försöker verkligen vara så snäll jag kan men han blir tokarg lik förbannat.

JAG ORKAR INTE IDAG.

Har inte sovit bra inatt, blev väckt av tidningsbudet 04.55 vilket aldrig hänt tidigare och efter det hade jag svårt att somna om... Har gått runt på jobbet helt jävla grinfärdig och känner bara BLÄ på allt.

Saknar ihjäl mig efter fina karln, känns så överjävligt att vi sitter i samma sits nu igen. Jag måste fan vara pantad alltså. Visst, han mår inte hundra nu han heller... men vi ligger inte lika i bekräftelsebehov och jag behöver så mycket mer än vad jag får av honom nu. HATAR att vara ifrån honom. För allt är så jävla bra när vi är tillsammans, men så fort han lämnar mig känner jag mig helt övergiven. Låter säkert helt skevt, men det är så lite som behövs för att jag ska känna mig älskad och saknad egentligen... Vet inte om det är jag som är extra känslig nu, eller om det är han som är extra off. Eller om det bara ÄR såhär mellan oss helt enkelt!? Vet bara att jag inte mår bra alls av att ha det såhär.

Blev bitter av gårdagens information också. Egentligen ska jag inte ägna nån energi på det alls, för det kvittar ju liksom. Han har förstört så mycket av det som fanns och han har gjort sitt val. Jag måste helt enkelt acceptera det och gå vidare. (vilket är förbannat svårt utan det här avslutet...) Vet ju inte om det ÄR så heller... Känns bara så satans surt eftersom det egentligen skulle ha varit JAG.

Skulle Han stå utanför min dörr imorgon så skulle jag nog slå honom och säga "hell no"... för jag är kär i någon helt annan och vill ha en framtid med den karln. Och Han är inte den personen som jag blev kär i en gång i tiden. 

Men det som skrämmer mig lite är om den fina karln inte heller är den jag tror att han är?!
"Jag ska kämpa för att få vårt förhållande att fungera..." Jag undrar vart kämparglöden tagit vägen?!

Nej, nu måste jag sluta självömka och vara så bitter. Är bara så SATANS LESS idag.

SUCK.

Nu dog en liten bit inom mig...

Kategori: Allmänt

Fy fan alltså. Trodde inte att det skulle kännas så förbannat tomt utan min fina fina karl... Det bara värker och jag blir livrädd att det ska rinna ut i sanden. Känner mig otroligt bortglömd och ensam och jag avskyr att känna så. Ska det bli såhär jobbigt kommer jag ju bryta ihop fullständigt. Har en sak på känn och det skär i mig. Det är inte såhär jag vill ha det, denna jävla eviga längtan...

Kärlek suger. Inse liksom.


Svägerskan ska bli "tant"... det innebär nog att Han ska bli pappa.

Jag finner inga ord faktiskt.

Årskrönika för 2008

Kategori: Allmänt

Ja... Året som gått har varit otroligt händelserikt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska få med alla händelser, OM jag ens kommer ihåg dem?! :S Får ta och dela in i månader som vanligt...

Januari: Jag stod på nyårsafton och lovade mig själv dyrt och heligt en massa saker förra året och jag vet inte riktigt om allt gick vägen direkt... ;) Men januari bestod väl en massa av jobb och fester. Vi började umgås hela MMC och hade det riktigt skoj... Strulade lite med en strängt upptagen karl och han verkade inte riktigt ha så mycket moral inom sig. Kanske inte jag heller, men å andra sidan så var det inte JAG som var upptagen... :O

Februari: Det var väl ungefär samma här, jobb, jobb, jobb och en massa jobb... Började festa på ganska brutalt med gänget, hade några stora fester här hemma och det var verkligen skitkul. Det slet nog mer än vad jag ville ge sken av, att alltid ha folk hemma och att alltid fixa alla saker. Mina vänner är underbara allesammans och det var helt magiskt. Men det tog på krafterna...

Mars: I början av månaden så ramlade jag ihop med Honom igen. Det var början på ett helvetiskt kärleksstrul som jag lider utav sviterna av fortfarande... Om jag visste det jag vet idag, skulle jag aldrig ha tagit in honom i mitt liv igen. Lilleskrutt fyllde år, helt galet verkligen. Kommer ihåg att pappan var dödssjuk i influensa och att det var JAG som fick ordna med allt på kalaset. Minns hur irriterande jag tyckte det var...

April: Våren började komma med stormsteg och vi njöt av den. Fick en jäklarns massa separationsångest då LilleSkrutt skulle byta ifrån dagmamma till dagis. Stort och spännande. Men fy farao att säga hejdå till "Mamman" då vi haft henne i våra liv under 4 år...  Lilleskrutt fick även kallelse till operation i juni så det var väl uppladdning av den. Festade på en massa också, drev alla till vansinne på FB genom att lura i dem att jag och M hade ihop det. Haha. Folk är så SJUKT lättlurade! Drack otroliga mängder alkohol och emot slutet av månaden så börjde jag må hysteriskt dåligt. Speciellt efter en blöt kväll då jag fick nattligt besök, slutade rättså blåslagen och dagen efter... då smällde det till... Jag fick världens sjukaste ångest som satte sig i extremt illamåående. Det var så illa att jag inte klarade att gå till affären, umgås med folk, jobba mm.... Tur i oturen så var jag planerat ledig i en vecka vid den här tiden... skönt det eftersom jag inte ens kunde gå ut utanför dörren med soporna hemma på 6 (!!!) dagar.

Maj: Jobbade, var med sonen och satt hemma mest hela tiden. Pratade otroligt mycket med Lady K. Var ungefär det jag orkade med...

Juni: Sonens operation. Det var en pärs att ta sig ner till örebro men det gick vägen iallafall... LilleSkrutt var otroligt duktig och det märktes knappt att han opererats... Helt otroligt. Midsommar kom med stormsteg och det var kalastrevligt... Jag och ena fröken min var ute och svirade hos mina päron samt på samhället. Slutade trevligt hela helgen.

Juli: Ungefär här någonstans så gav jag upp hoppet om kärleken... Jag hade trånat och längtat och hoppats på att Han skulle ta sitt förnuft till fånga, få mod att ta tag i saken så att han och jag fick en chans. Men då jag fick det där smset på morgonen så brast allt... Jag tappade som sagt all tro på att bli lycklig. I samma veva åkte jag uppåt i landet för att fira en utav mina bästa vänner sedan skoltiden. Det var en skitrolig helg och jag var otroligt imponerad av mig själv som klarade av att åka tåg och klarade av att träffa folk jag aldrig sett. Mådde fortfarande otroligt illa bara jag gjorde något som fick mig det minsta osäker och jag avskyr att må illa. Mitt i allt detta mötte jag en karl helt oväntat och chockerande... En finfin karl. Och han tog mig med storm...

Augusti: Åkte ner till mina vänner nere i huvudstaden. Denna gång kändes allt mer avslappnat och skönt med bara en sammankomst. Åh vad de gör mig glad! Festligheterna gick som smort och jag såg nog mer där än vad jag sett i hela mitt liv... galet verkligen. Men sanslöst eggande och spännande och jag njöt i fulla drag. Ser fram emot nästa träff under liknande former... Träffade fina fina karln en massa, åkte emellan varandra hela tiden. Kände mig som en tågpendlare på allvar. Jobbade en massa och hade förbaskat kul på jobbet, mycket tack vare min underbara arbetskamrater... Mådde fortfarande dåligt med det var så mycket bättre...

September: Jobbade på och LilleSkrutt skolades in på allvar på dagis... Nu blev det vardagsaktiviteter och allt ansvar med det. Kände mellan varven att det blev förmycket med allt. Det var (och ÄR) otroligt krävande att ha barn. Han är självskriven i mitt liv, det är alltid han som går först. Men ibland känns det tungt. Dock så är det värt det och jag skulle aldrig vilja byta bort mitt liv. I slutet av månaden blev det dags för min operation och där kan vi snacka om VM i dödsångest. Trodde faktiskt inte att jag skulle fixa den... men tack vare min älskade syster så gick det relativt bra, dock så var läkningstiden så otroligt mycket jobbigare än vad jag kunnat föreställa mig. Jag mådde så sjukt dåligt i över två veckor. I samma veva så tog det slut med fina karln, mycket på grund av det förbannade avståndet.

Oktober: Var otroligt mycket på jobbet denna månad, kommer inte ihåg så mycket av månaden alls, förutom en sjuhelvetes utgång med fröknarna och sedan min egna födelsedagsfest då jag leve i något slags lyckrus. Gud vad jag var glad den dagen... mina fina vänner gjorde mig så glad. Så innerligt jätteglad och jag kände mig mest älskad på hela jorden! Hjärtat mådde skit verkligen, men det var bara att focusera på det väsentliga. Jobbet, vännerna och så självklart LilleSkrutt. Var iväg och träffade en nyfunnen vän och det var mycket runt honom som tankarna kretsade mestadels.

November: Började månaden med en oförglömlig sthlmresa samt en fantastisk konsert med Gavin Degraw. Den kan enbart beskrivas som magisk! Relationen med mannen jag träffade i oktober dog ut, mycket eftersom det inte talade för att det skulle kunna bli vi. Det kändes som att det var förmycket problem reda innan vi började. Mycket outrättat och två alledes för röriga liv som på något sätt skulle bli ett. Det var en ekvation som inte gick ihop och det förstod jag nog när jag väl fick lite distant till det hela.nResten av november handlade om jobb och sorg. I mitten av månaden dog min storebror oväntat och det var så överjävligt och chockerande att jag inte ens kan beskriva det.

December: Mindre jobb, mer tid för vännerna även om det känns som om jag inte träffat dem på hundra år. Begravningen var ett helvete men jag överlevde ändå. Mycket tack vare min älskade vän som jag senare följde med hem till henne och sedan på utgång. Väl ute lyckades jag springa på en otroligt vacker varelse som jag genast blev helt förtrollad av. Och DÅ insåg jag att det är ju den fina fina karln jag vill ha... De var kopior av varandra i stilen och det liksom bara klickade till i hjärnan. Så kontakten med honom blev mer intensiv för varje dag, vi lyckades prata ut om mycket och om hur vi vill ha det i framtiden... så den underbara mannen kom ner i mellandagarna och firade nyår med mig. Helt sagoligt och nu när han åkt så inser jag hur mycket jag vill ha honom i mitt liv. Det känns otroligt tomt och jag är livrädd att det ska skita sig mellan oss igen som det gjorde tidigare. Jag älskar honom. LilleSkrutt är helt såld på karl och hela min familj är upp över öronen förälskad. Jag är bara så sinnessjukt rädd att han ska dra sig undan igen när jag äntligen fått tankarna på rätt spår igen.

Det jag inte fått gjort är ett avslut med Honom ännu. Och det stör mig. Men jag kanske bara får inse att han är den personen jag aldrig kommer få. Aldrig haft en chans med och att jag altid kommer undra. Alla människor kanske har en sådan person som det aldrig "blev av" med. Det känns jobbigt att inte ha det avslutat, det är som ett öppet sår men jag kanske måste vänja mig. Inse att det är så och bara gå vidare. Om jag accepterar - borde det inte komma och bita mig i arselet!?

Jag vill börja mitt liv nu, mitt nya liv där jag äntligen kan lämna all tragik och sorg bakom mig och bara bygga upp något nytt och underbart. Jag vill ha det där rosa fluffet. Det verkliga rosa fluffet!

Såå... i väntan på detta "sen" med fina fina karl... "sen" då vi får möjligheten att bygga våra liv ihop.... (och jag hoppas innerligt att den dagen kommer för jag vill så rackarns mycket...) har jag en massa saker att göra. Ska ta och styra upp mitt liv och få fart på lite saker. Och jag tänker inte rada upp alla saker jag ska göra, för det är totalt oväsentligt i dagsläget utan det kommer väl märkas under tidens gång helt enkelt... Sen så... Då jävlar.

Året 2009 KAN ju faktiskt bara bli bättre än det som passerat!