Sonen är ett monster idag. Vi har bråkat konstant den lilla tiden vi setts idag och han blir så fruktansvärt ARG. OCh ska slåss. Fy tusan. Jag blir så frustrerad att jag bara vill klappa till ungen (vilket jag självklart inte gör!!!!)
Gick ifrån dagis nyss och bråkade som fan. Slutade med att jag inte pratar med honom förrens han slutar vara så arg. Snacka om att han har attitydsproblem den lilla gossen.  
Jag är surig och ledsen idag också, vilket säkert inte bättrar på hans humör iofs. Men jag försöker verkligen vara så snäll jag kan men han blir tokarg lik förbannat.

JAG ORKAR INTE IDAG.

Har inte sovit bra inatt, blev väckt av tidningsbudet 04.55 vilket aldrig hänt tidigare och efter det hade jag svårt att somna om... Har gått runt på jobbet helt jävla grinfärdig och känner bara BLÄ på allt.

Saknar ihjäl mig efter fina karln, känns så överjävligt att vi sitter i samma sits nu igen. Jag måste fan vara pantad alltså. Visst, han mår inte hundra nu han heller... men vi ligger inte lika i bekräftelsebehov och jag behöver så mycket mer än vad jag får av honom nu. HATAR att vara ifrån honom. För allt är så jävla bra när vi är tillsammans, men så fort han lämnar mig känner jag mig helt övergiven. Låter säkert helt skevt, men det är så lite som behövs för att jag ska känna mig älskad och saknad egentligen... Vet inte om det är jag som är extra känslig nu, eller om det är han som är extra off. Eller om det bara ÄR såhär mellan oss helt enkelt!? Vet bara att jag inte mår bra alls av att ha det såhär.

Blev bitter av gårdagens information också. Egentligen ska jag inte ägna nån energi på det alls, för det kvittar ju liksom. Han har förstört så mycket av det som fanns och han har gjort sitt val. Jag måste helt enkelt acceptera det och gå vidare. (vilket är förbannat svårt utan det här avslutet...) Vet ju inte om det ÄR så heller... Känns bara så satans surt eftersom det egentligen skulle ha varit JAG.

Skulle Han stå utanför min dörr imorgon så skulle jag nog slå honom och säga "hell no"... för jag är kär i någon helt annan och vill ha en framtid med den karln. Och Han är inte den personen som jag blev kär i en gång i tiden. 

Men det som skrämmer mig lite är om den fina karln inte heller är den jag tror att han är?!
"Jag ska kämpa för att få vårt förhållande att fungera..." Jag undrar vart kämparglöden tagit vägen?!

Nej, nu måste jag sluta självömka och vara så bitter. Är bara så SATANS LESS idag.

SUCK.