Satt och tittade på tvn och hörde hur det smattrade emot fönsterblecket. Världens sommarkänsla och vilken lycka. Kan det inte bara regna mer nu så snöhelvetet smälter bort? Jag vill ha våååår... jag vill ha värme, sol, sommar, knoppar i träden och gröna grästuvor. Jag vill ha sommar och grillkvällar, heta baddagar och glass på stan. Jag vill ha en kall frostig öl på kvällen och kunna sitta ute på balkongen och titta på vattnet vid solnedgången. Jag vill ha det NUUUUU. Snälla?
Har varit en dag blandad med slapphet och effektivitet. Har städat på balkongen och fixat lite hemma. Har varit social med mina söta päron och lekt med sonen. Har haft en bra dag trots att kroppen strejkat. Har haft så satans ont idag... Jävla skit alltså. Men det är bara att bita ihop. Wieehoo.
Ny arbetsdag imorgon och fortsätter så hela veckan. Bara jobb, jobb och åter jobb. Mycket på lördag med kalasande och inflyttningsfest. Och min älskade, fina, underbara, andra hälft kommer snart också. Wonderful.
Borde bli en bra vecka. Jag är dock hungrig JÄMT och det är fruktansvärt jobbigt. Och ikväll höll sötsuget på att ta livet av mig. Kan inte förstå att kroppen verkligen kan kräva socker på ett sånt starkt sätt. Hualigen...
Har en massa funderingar om mycket, men nu blir det sömnprioriteringar igen som vanligt. Nattinatt.
Så idag på eftermiddagen kom min lilla skrutt hem igen efter sin fjällresa. Han har haft det tokskoj och var jätteglad och sa: "Mamma, mamma.... får jag åka med snart igen dit?!?!" Lycklig lite skrutt. Fått åka skoter också liksom. Lycka.
Gårkvällen var jättelugn, satt hemma och degade med sis och sedan kom Lady K och fröken förbi. Trevligt trevligt. Vi satt och kurade skymmning under Earth Hour och gick en sväng på samhället och kollade in mörkret. Jättekul att gå med två personer som är fullkommligt livrädda för mörker. Haha. Jag och sis garvade läppen av oss. Jag är faktiskt stolt över hur många runtomkring här som faktiskt släckte ner. Jag har varit så satans förbannad på alla inlägg och diskutioner på bloggar och artiklar om att folk tycker det är totalt menlöst att släcka ner. Att det bara är något kommersiellt skit och att det inte gör någon skillnad. Jag blir så jävla less på den attityden helt ärligt. Earth Hour finns till för att människor ska få upp ögonen på klimathotet. Som finns och existerar i allra högsta grad. Människor som anser att temperaturhöjningen bara är naturligt kan fan ta och dra nått gammalt över sig. Vi människor förstör jorden, det finns inget vi kan säga om det.. Vi VET att vi förgiftar vårt vatten då industrierna spyr ut kemikalier... Vi VET att bilarna förstör naturen genom alla avgaser. Vi VET att alla sopor vi kastar inte kan tas omhand ordentligt. Vi VET att om kärnkraftverken får härdsmältor så sitter i i strålningsskiten och får lida i över 50 år för det. (och avfallen ifrån kärnkraften har halveringstid på 6 miljoner år och INGET land vill egentligen ha uranen nergrävd men det är U-landen som får lov eftersom de är i störst behov av pengar. Inga uranbehållare kan garantera att de inte läcker ur strålning. = att vi likförbannat sitter i skiten ändå när de går sönder) Vi VET att oljan snart är slut och hur mår naturen egentligen när vi suger ur alla energikällor som den innehar... Visst att det till största del handlar om alla utsläpp ifrån industrier och storstäder mm... Självklart. Men alla människor kan hjälpa till. Som genom att bara inte idiotåka med bilen, att tänka miljömässigt, att källsortera... Att inte vara så matrialistiska och att försöka tänka sig för. Både för ekonomin och för miljön. Det är inte så att vi förlorar något på det. Och det kostar inget. Så jag förstår inte hur människor kan vägra Earth Hour eller liknande händelser som faktiskt har med klimatet att göra. Det finns ingen annan plats för oss människor att bo på och jag vill gärna att mina barnbarn ska ha en jord att bo på som är så oförstörd den bara kan. Vi människor förgör oss själva. Och visst, till viss del kanske det har en naturlig gång... att jorden förintar och förändrar sig själv. Vi kanske går emot en ny istid (eller vad det nu kan bli) utan att vi kan förändra händelseförloppet. Det kan vi inte veta... Men det vi kan göra är att försöka göra är att förminska vår egen del i förstörelsen. Som att tänka sig för. Så enkelt är det. Och det finns inget försvar till att inte tänka på miljön... För hur i hela helvetet kan man resonera "att man inte bryr sig!" Vi KAN inte chansa. Den risken kan vi inte ta.
Nu menar jag inte att jag själv är moder theresa... inte alls. Men jag är medveten och jag försöker göra det jag kan. Jag handlar till största del ekologiska varor ( och det innebär att min matkasse kostar DUBBELT så mycket jämnfört med andras... men det kan jag ta faktiskt... för jag försöker påverka handeln) Visst, jag röker och jag åker bil. Men jag har ingen egen bil och jag åker oftast kollektivt som är bäst för miljön. Och ibland så följer jag inte anvisningarna med källsorteringen. Men jag FÖRSÖKER. Och jag är MEDVETEN om klimatproblemen...
Så. Dagens moralpredikan! :D
Något annat jag funderat på är det ständiga uppkommande otrohetsdilemmat. Jag känner en person som är otrogen. Trots att han varit gift länge och har hus och barn. Och han har då ihop det med en annan genom jobbet och har haft det så i flera år. Och han har inget dåligt samvete och han tänker inte göra något åt det. Han anser att han är värd det. Att ha en till vid sidan av. Jag kan inte för mitt liv förstå hur fan man tänker då?? Jag menar. Att vara otrogen en gång är ju förlåtligt typ. Men att upprepade gånger vara det, eller att ha en affär med en annan är ju överjävligt lågt speciellt när personen inte tänker göra något åt sitt liv heller.... Förstå vilket svek gentemot sin partner (som man förhoppningsvis älskat någon gång tidigare iallafall) Jag tycker faktiskt människor förtjänar mer respekt än att bli förda bakom ljuset på det där sättet... Men jag ska ju inte säga något. Alledes förmånga runtomkring mig är otrogna åt höger och vänster och jag gör väl fel som tiger om det. Men om folk inte öppnar sina ögon och lever i verkligheten så spelar det väl ingen roll. För de skulle inte lyssna ändå. Men återigen. Jag förstår inte hur man kan leva med sig själv då man lever ett dubbeliv och tycker det är helt okey med noll i dåligt samvete. Hua. Tur jag aldrig kommer bli sån och tur att jag är liiiiite bättre än alla andra alltså. MOUHAHAHA. :p
Min skrutt är ju bara för skön. Han ligger i soffan och kollar på WipeOut då denna konversation kommer till:
-"Mamma, vet du vem jag ska bli ihop med?" -"Öhhh... nej...?? " (chockad över att 6åringar ens är "ihop" i dagsläget??!) -"Men gissa då mamma..." (en smula otåligt) -"Men hjärtat... jag vet inte..." -"Åååhh.... men giiiissssaaaaaa dååå!!!" (ännu mer otåligt) -"Jaahaa.... då tror jag att det är den nya tjejjen på dagis!" -ÅÅÅHH... så gissar du rätt på en gång!!!!" (stånk och stön)
Och jag sitter fortfarande i chock över att de små krypen "är ihop" liksom... GALET! Så han ska fråga chans på den här tjejjen nu iallafall. Hua... Får se hur det går för honom... :p
Idag har jag varit grymt duktig också. Jag sov iofs till klockan 12.30 (eller 13.30 efter tidsomställningen) då min fina karl väckte mig. Han trodde jag var asbakis... hahaha.... var ju tröttmössa ju. Vi kacklade om hans spelning och sånt ett tag och sedan försökte jag ta tag i dagen. Diskade och drack ofantliga mängder med kaffe. Läste en tidning jag enbart köpt för att LillaM var med i den. (galet galet... vilken bild vad din fröken?!?!? *skratt* ) och efter att sis dragit så stack jag ut på världens motionsrunda och rörde fläsket. Var ute och gick/sprang i över en timme och sedan hem och gjorde ett halvt yogapass innan skrutten blev levererad... Och sen gick vi till pizzerian och har sedan vräkt i oss en pizza. Känns ju oerhört bra... *ASGARV* Nejdå, det var skönt ute, skönt att röra på sig, skönt att få vara själv en stund... Måste verkligen försöka hålla igång i kroppen nu. Igår så höll ju bröstmuskeln på att seriöst ta livet av mig. Hade så SATANS ont att det inte var klokt. Men... jag körde igång på jobbet och slet som ett djur och på eftermiddagen kändes det ju bättre. Slutsatsen är alltså att musklerna mår bättre då jag rör mig. Men det är ju förbannat svårt att finna inspiration att röra sig då man har ont och bara vill självdö alt. ta livet av sig alt. faktiskt dör av smärta på riktigt... FY FAN. Och imorgon kommer jag nog må skit i kroppen men det är väl helt enkelt bara att bita ihop. Möhööö...
Planen imorgon är att göra så lite som möjligt. Är lediga båda två så det blir en slapp mysdag eftersom vi förlorat helgen liksom. Måste ha lite kvalitetstid med LilleSkrutt känner jag... Och nästa helg kommer min älskade andra hälft komma hit om allt går som planerat. My love. Underbart. Och då ska skrutten på kalas och sedan ska vi på inflyttningsfest på kvällen. Kommer bli toknice.
Har pratat med min fröken idag också. Ett långt, djupt och seriöst samtal. Och jag hoppas verkligen att hon inser vart hon riskerar att hamna i slutändan om det går åt helvetet. Vilket jag givetvis inte hoppas att det gör för henne, eftersom han är värd all lycka i världen. Men jag blir rädd av beteendet och jag hoppas hon inser det också. Min älskade fröken. Är ju rädd om dig... bara därför jag bitchar. <3
Oh well... Bla, bla, bla...
Ska ta och kramas lite med skruttungen nu och sedan ringa min älskade karl. Sen blir det fan bädden för min del också.
eller LilleSkrutt iallafall. Han drog med sin bästaste kompis och familj. Hua. Första gången jag lämnar bort honom till någon annan än släkt och vänner liksom. Första gången han sover borta - i två nätter - utan någon "nära" med sig. Och det känns i mammahjärtat. Äckelnervös och saknar enormt mycket. Blev alledes gråtfärdig när han skulle åka! Min bäbis är fan ingen bäbis längre. Han är en stor kille som tycker mamma är pinsam när hon vill hålla handen när vi är ute och går. Min skrutt. Min STORA skrutt! Men han kommer få buskul där uppe och kommer leka sig heeeelt slut. Och åka skidor. Wieehhoo... :p
På tal om skrutt så blir jag förbannat trött på att jag behöver kontrollera pengarna. Att jag behöver påpeka att de saknas. Att han saknar ansvar över situationen och inte ser det som en självklarhet. Att det tydligen bara är självklart i min värld... Jag blir mest förbannad över att jag måste vara så jävla förstående hela tiden. Klart jag förstår, det är kärvt för många av oss just nu... klart pengarna inte räcker till... (men då är det tydligen ändå helt okey att jag ska fixa allt?!? Klart jag gör det. Det är min son. Men det ska inte behöva vara så... han är inte bara min trots att det känns så väldigt ofta...) Men det är inte pengarna det handlar om. Det är ANSVARET.
Och som grädden på moset finns det en till som saknar en stor skopa ansvar och självinsikt. Herrejisses. Karln är tillräckligt gammal för att han ska kunna ta hand om sig själv men ändå lever han i någon annan värld. Jag blir fruktansvärt ledsen och fundersam. Hur fan kommer det bli sen då? Han menar att det inte alls kommer vara såhär "sen"... men nu är botten verkligen nådd både för mitt tålamod och i hans liv och när fan ska han börja jobba på att komma upp igen då? Detta "sen" kommer snabbare än vad vi tror... Jag kan inte släppa ALLT jag har här, inkomst, boende, nätverk, vänner... till en situation där uppe som är något helt annat än vad jag söker. Jag vill ha det tryggt och stabilt. Inte att varje månad känna ångest för att pengarna inte räcker till, att bara gå hemma och dra benen efter sig... all leva något jävla skitliv där man aldrig kan känna sig nöjd över tillvaron. Jag har redan levt det där livet. Jag vill aldrig hamna där igen. Allt jag har i livet nu har jag jobbat mig till. Jag kommer inte ifrån någon fin familj som brytt sig om fina statussaker. Det har inte funnits någont intresse och inte heller ekonomin för det. Jag vet mina föräldrar haft det asjobbigt rent ekonomiskt när vi alla växte upp och det enda jag känner för det är faktiskt lättnad. Förstå om jag fått allt serverat? Hur jävla syltryggig hade jag varit då?? Nej, för fan. Jag är GLAD över att jag fått kämpa. Jag vet hur det känns då man får första lönebeskedet och man känner ren lycka över att detta är mina pengar... som jag jobbat ihop. Fy fan vad jag är bra. Jag vet också hur det känns att aldrig ha pengar, att känna grov ångest varje gång räkningarna ska betalas då jag inte haft några... Att jobba idiotpass på 14-16 tim på två, tre olika ställen, tre dagar i veckan och ändå aldrig få ihop ekonomin eller ens vardagen. Jag har redan levt så och det är inget jag vill uppleva igen. Så därför funderar jag mycket eftersom det är tydligen så livet ser ut däruppe. Och ibland blir jag rädd att jag kommer släppa allt jag har här just för att hjärtat skriker så satans mycket efter honom. Suck. Jag pratade allvar med honom igår om det här och jag hoppas att han inser att han har lika mycket han måste styra upp innan det blir något seriöst med flyttplanerna. Och tills vidare får vi ju nöta på som vi gör... Helvetesjävlapissskit vad det är frustrerande då jag vill ha honom här jämt. Men nu är det inte långt kvar innan jag får ligga brevid honom och känna han sniffa mig i nacken. Lovely. Det varar ju iallafall ett litet tag... :p
Nåväl. Jag såg Jay Leno igår och jag kan nu erkänna på fullaste allvar att jag är djupt imponerad av Herr President. Bara en sån grej att en nuvarande president är med i showen är grymt häftigt!!! Det är en alledes fantastiskt människa, han är oerhört intelligent och trevlig. Han är smart, rolig och väldigt vis. Han har de bästa värderingarna och han är så godhjärtad. Han förstår att det kommer ta tid och han vet att folket kommer klanka ner på honom. Allt detta vet han om, och istället för att börja bitcha.. ber han folket ha tålamod. Att de ska ha tillit och att de alla kämpar åt samma håll. Och jag tror och hoppas han kommer klara av att styra upp ekonomin. Mycket för att han har de bästa förutsättningarna eftersom han är just den han är. Fullt medveten och oerhört beslutsam. He is the MAN! Och det jag reagerat starkast på är att han svarar på frågor. Raka svar och inget lullilull som andra politiker håller på med och de aldrig kommer fram till en slutsats... Obama ger raka svar. Me like. Jag gillar Obama verkligen. Smart, smart, smart.... Han har ett speciellt sätt att prata till folket med.. och det tror jag är just det han kommer vinna genom. Folk förstår honom. Och jag som inte är sådär oerhört insatt i politik tycker det är sanslöst intressant att höra honom tala. För jag förstår vad han säger... Spännande som fan mina vänner.
Ikväll blir det också spännande. Final i Let´s Dance. Wiieehoo... Mina fina vänner kommer hit och leker med mig, det känns bra skit. Kommer bli en trevlig kväll men jag måste försöka sova ganska tidigt då jag har frukostjobb imorgon. Känner mig sjukligt trött nu för tiden, jag vet inte riktigt varför då jag faktiskt försöker sova tillräckligt. Satt på banken idag med LilleSkrutten och höll på att somna. Helt galet verkligen. Nåväl. Shit happens.
Har snöat in i en TakeThat-era nu igen... Känns fantastiskt bra! Och jag fick till och med lov att beställa hem deras Greatest Hits skiva ifrån 2005. "Never Forget" Snacka om att den kommer gå var nu i vår?? Vilka minnen och vilken musik! Härligt att smöra till det lite mellan all rock och all opera... *asg*
Har precis kommit hem efter ett ljusparty. Så härligt med alla ljus men farligt, farligt dyrt blir det. Hua. Men inskaffade lite ljus som doftar gott, provade lite andra sorter nu och så köpte jag några som kan användas till annat. Ska bli spännande att testa då ljusen inte blir fullt lika varma som vanliga ljus. Karln bara flinade när jag berättade det. Haha. Suck på mig liksom och mina böjelser... ;)
Nåväl. Det var trevligt iallafall men jag är ruskigt trött nu. Mams och moster tyckte jag var lite blek och när jag såg migsjälv i spegeln hemma liksom hajjade jag till. Shit, jag ser fan helt död ut!! Behöver verkligen sol i ansiktet nu, ladda med D-vitamin som bara fan. Håller iofs på att lägga om kosten nu, är hungrig konstant och har väl inte sovit tillräckligt. Suck liksom, att kroppen ska reagera så fort! Hoppas bara att det ger resultat snart också, så jag känner mig lite bättre till mods med mig själv. Det är bara ett par kilo, några fjuttiga kilo. Men det är mycket på mig och det känns att jag tappat muskelstyrka som bara fan. Och det ska det bli ändring på. Tjoho.
Ekonomin är körd i botten också, måste verkligen se till att ordna upp det här nu. Trodde inte jag skulle ligga så mycket på minussidan och jag fick en smärre chock när jag upptäckte det. BLÄ. Men det kommer in ganska bra med pengar nu till löning så det ordnar sig väl. Får jag sedan byta lägenhet så löser det sig ganska fort.
På tal om det... pratade lite med pappan om en eventuell flytt idag och han verkade ställa sig bakom mig och mitt beslut, när jag väl bestämmer mig om hur jag ska göra. Jag hoppas bara att han inser att jag kommer ta med mig sonen då... Det kommer bli ruskigt mycket planerande, fixande och trixande med det löser sig säkert. Jag vet att det kommer bli skitbra i slutändan men det känns surt att rycka upp lilleskrutten ifrån allt som är välbekant för honom, alla runt omkring honom och att det blir ännu längre i avstånd till pappan. Jag mår ärligt talat skitdåligt över att ens behöva ta det beslutet och ibland känns det helt åt helvete fel att ens tänka tanken att flytta iväg, Jag har alltid hävdat att jag inte kan flytta eftersom lilleskrutt har rötterna här hemma och att det inte skulle vara rätt emot honom. Men jag vet också att han fullkommligt skulle älska att bo med fina karln. Att vi är två som finns för honom, varje dag och dygnet runt. Att han får en extra förälder, en manlig förebild som det fungerar klockrent med. Jag vet att karln är skruttens stora idol så det är jag inte orolig för. Och frågan är ju om inte den känslan och den säkerheten väger upp det negativa med att flytta honom härifrån? För min son är bland det mest sociala barnet jag känner så skola och fritids och kompisar är jag inte ett dugg orolig för... det vet jag kommer ordna sig längst vägen. MEN... återigen... inget är bestämt och det är långt kvar...
Sedan är ju ett stort frågetecken hur det blir mellan mig och karln. Det är mycket som ska övervinnas i tillit gentemot varandra och jag måste verkligen vara säker. Och han måste vara säker att han fixar ansvaret med både mig och sonen. Främst sonen då, eftersom jag är ju relativt självgående... ;) Hur som haver. Steget ifrån hans liv han lever nu till stadgad familjefar är ju väldigt stort. Så han måste ju känna sig säker också. Men återigen... inget är bestämt... bara funderingar och lösa planer nu... Jag tänker och funderar på dethär mest hela tiden och det kan ju också vara en förklaring till varför jag är så trött... :p
Har sjukt mycket jag behöver styra upp med min lägenhet också... vilket känns hysteriskt stressande ärligt talat. Suck liksom... Förstår inte varför man samlar på sig så satans mycket skitsaker?? Jag ska försöka halvera alla saker jag har, måste fu luft, fria ytor och mer utrymme. Får fan krupp i min lägenhet!!!!! Har stört ont i skallen också... har sådär skumt ont i huvudet, spänner i ögonen, i tinningen, i nacken och främst i käkarna. Drygt som bara fan och hypokondriken i mig börjar ju genast oroa sig över hjärnblödning! Herrejisses vad dryg man kan vara ibland! Känns ju bra att jag är medveten om problemet, annars hade det ju varit ännu jobbigare... Höhöhö...
Nåväl... ska ta och slappa framför tvn nu och kolla mina favoritserier ett tag innan ögonen faller ihop... (alt. innan jag dör av hjärntumören!! *asgarv*)
Oh well....
"...just because Im loosing... dosent meen Im lost...."
Lilleskrutten satt i soffan igår och grejjade med ett tomt Pringles-rör. Han la en massa pussar i det och hämtade sedan locket och stängde. Sedan kastade han röret på mig och sa:
-"Mamma, håll röret vid munnen så får du en massa pussar av mig!!!"
Världens sötaste unge.
Mycket tankar och oerhört mycket längtan idag. Haft problem med ögonen också... samt ont i käkarna. Tror fan det är något som är fel. Eller så är jag bara oerhört trött efter allt åkande i helgen. Hua. Men det var det värt.
Är så glad för min midsommarpojke också. Han meddelade precis att han fick barndmansjobbet han sökte. Nästan här hemma, vilket är skitkul!!! Sååå roligt och nu kanske vi hinner ses lite i sommar!
Haft kaffebesök idag och pratat djupa tankar om ekonomi och relationer idag. Givande men vi satt båda två och gäspade ikapp. Shit liksom. Trötta som få...
Bla bla bla bla... Så kolla dumburken nu, sedan bädden.
Är borta nu, utanför kommungränsen och det känns förbannat bra. Tågresan hit var dock överjävligt VM i ångest.... förstår inte varför faktsikt. Var nog säkert mycket nervositet och att jag var ensam på tåget... utan en liten lilleskrutt hängandes runt benen på mig alltså som det brukar vara när jag ska iväg någonstans. Tyst och ensamt... Skum känsla. Kom fram på kvällen iallafall... och där på perrongen stod den vackraste, finaste karln och bara log. Shit oh my god. Äckelkär liksom. Direkt.
Hade en tvärmysig torsdagskväll och slocknade på natten någon gång... fredagen var vi på stan och sedan ut till fina fröken och myste där med hennes familj. Hon var dock lite sjuk och inte alls på topp men det gick bra ändå. Inget ölande dock, men det blir ju fler gånger! Kom hem på natten igen och slocknade framför en film som vanligt. Jag är ju för jävla trött jag liksom... inte van att vara uppe så långt efter midnatt... :p (men idag slocknade karln framför samma film då jag skulle se klart på slutet... så han ligger och trynar fortfarande... :P )
Vaknade imorse och fick nervösa ryckningar då vi skulle ut till fina karlns mamma och fira henne på födelsedagen. Vilket innebar ju att jag skulle få träffa hela tjocka släkten i princip. HUA. Men det gick alledes strålande och mamma är jättehärlig verkligen. Systrarna också. De påminner mycket om min egna galna familj så jag känner mig ganska hemma hos dem... :p Men jag saknar min familj. Och jag får grov beslutsånget hur fan jag ska göra... det är långt kvar, mycket som ska lösa sig innan det blir något sånt beslut. Men nu känns det ju som att jag hänger någonstans där mittemellan. Vet inte vart jag hör hemma och vart framtiden lutar åt.... Jävla jobbig sits verkligen. Men det är bara att bita ihop och gilla läget. Som sagt, mycket ska fixas innan och när jag väl beslutar mig så kommer det valet kännas alledes naturligt.
Åååhh... jag saknar mina missar. Och jag är ledsen att sis misse gick och dog bara sådär. Jävla mystiskt... Stångkorven ju. Fina missen.... :( Urrk... tänker på min busan när jag hör om såntdär. Jag saknar henne nå så överjävligt... Och som fina karlns mamma sa idag då vi pratade om katter och deras bortgång... "det är ju bara ett djur egentligen... men det blir ju en familjemedlem..." och det är så sant. De är ju en del av familjen trots att man skriker och gnäller på dem mellan varven. "KF" som min kaffedrickande vän brukar säga... KattFan. :p Men de är underbara små håriga pälsbollar!!
Och jag saknar LilleSkrutten så jag håller på att gå under.... imorgon.. Äntligen!!!! Det är oerhört skönt att få känna saknaden, men ibland blir det överväldigande att hjärtat värker sönder sig av längtan. Alltså, på allvar.... Barn är det absolut vackraste man har i världen. Har pratat med honom två gånger sedan i torsdags... åååhh.... mammas skrutt!!! Han pratade med sin far om att karlar inte kan göra två saker samtidigt (mitt påstående då skrutten ska städa ihop men kollar på tvn samtidigt....) och han konstaterade att det kan de visst det (då han menar att han visst kan saker samtidigt hos pappa!)... så pappan meddelade det i telefonen igår... :p Sötunge detdär! Hur som haver, vi kommer mötas upp på sista biten hem med tåget imorgon. Underbart!!!
Och jag saknar lillebror. Och Lady K... och sötM... och mina andra fina flickor. Jag saknar allt. Allt som är så välbekant och "hemma"... Jag saknar mitt liv. Och jag vet... att när jag åker härifrån imorgon... då kommer jag ha lämnat mitt hjärta här och kommer sakna det enormt mycket. Jag kommer sakna min älskade, fina och underbara andra hälft så jag går sönder av det... Hua. Fy fan. Livet är fan inte lätt alltså.
Håller på att läsa en handbok för pessimister som jag fått av lady K i födelsedagspresent. Så satans bra och så oerhört mycket tankar som jag funderar på. Helt skruvat verkligen. MEN... i boken stod två citat som jag tyckte var sjukt bra. Det ena är ju något som alla verkligen ska anamma då livet liksom rinner ifrån oss och vi väntar på detta "sen"...
"Det är föreställningen vi deltar i här och nu... inte repetionen"
Och ett annat som Oscar Wilde tydligen skrivit:
"Alla ligger vi i rännstenen... men vissa av oss tittar upp emot stjärnorna!"
Mycket tänkvärt.
Trevlig lördagskväll. Det ska då jag ha iallafall...
LilleSkrutten var hemma med sin pappa i torsdags, han led utav en allvarlig släng av pip och gnällsjukan och den gick ju bara över efter en dag med sin pappa. Jag hade en skitdag på jobbet och kände mig surt irriterad. Inte ofta det händer faktiskt... Fredagen var skrutten på dagis igen och det gick bra, alla ungar var sjukt taggade för kalaset på kvällen sen och skrutten också. Så pass att han fick ett mindre psykbryt när vi var hemma hos mina päron då han surade ihop och var hysterisk ett tag... Han var snorig, trött, gnällig och jättespänd inför kalaset. För sen när vi kom ner till bystugan gick allt galant och ungarna började droppa in. Galet många ungar (läs typ 23) och det var faktiskt oerhört läskigt att ha hand om alla ungar, se till att de inte slog sig, att alla trivdes... Huga!! Det var två föräldrar som stannade kvar med sina ungar så det var ju faktiskt skönt! Det var lite kämpigt med två av ungarna, den ena ville till mamma och den andra var jätteblyg och stod först bara i hallen och trampade. Men efter en halvtimme ungefär var alla ungarna i högform och jag kan ju tacka för att vi var i en bystuga då det är HYSTERISKT mycket spring, bus och röj i 6-åringar!!! Såå... allt gick bra och jag kom ihåg allas namn förutom en liten jättesöt tjej som jag inte hade en aning om vem hon var.... :S Tills mamman hämtade henne, då föll poletten ner hos mig! Haha... inte lätt liksom. TACK till pappan, Mami och Papi för all hjälp. Det hade blivit lite väl mastigt utan deras hjälp faktiskt... (läs outhärdligt galet)
Kom hem på kvällen och var helt färdig, skulle ju upp och jobba på lördagen så jag kunde inte ens ta en öl som jag längtat desperat efter... Kom upp till jobbet på morgonen och möttes av min favoritgäst som hade längtat efter mig. Han är verkligen jättetrevlig och så... mina chefer tror dessutom att han bor hos oss bara för att han är betuttad i mig! Mouhahaha.... tyvärr är jag ju böjd att hålla med dem, då jag vet att jag på något skumt vänster drar till mig män i 40-60års åldern... varför vet jag... Men jag tycker det är ganska skrämmande att det verkar vara helt okey för en man att råflirta med sexuella anspelningar med mig trots att han aldrig sett mig förrut, inte vet hur gammal jag är eller om jag ens skulle ta det på rätt sätt... Galet!! Men just den här gästen är ju bara genomtrevlig och så, en sån person man skulle kunna ta en öl med på krogen och bara kackla lite skit liksom. En ybersocial människa med härlig humor! Slet iallafall som ett djur på jobbet, stördt mycket att göra och alledes förlite tid. Huga. Sedan hem och så däckade jag i soffan i två timmar medans lilleskrutten kollade på en film. Härligt, härligt....
På kvällen dök mina fina vänner upp, vi skulle ju ha en mysig och lugn hemmakväll och jag skulle bara ta det lungt, äntligen dricka någon öl och hejja på La Voix... Dricka öl och hejja på gick ju strålande, (Go Malena, GOOO!!!) men det blev ingen hemmakväll här inte. Utan en tokig utgång och vi hade galet kul faktiskt! Dansade massor och drack en del... Huga. Jäkla fylletratt liksom. Att jag inte lär mig att jag inte ska dricka när jag sovit förlite... Eller iallafall dricka en smula mindre då liksom... Men jaja... det var som sagt jättekul och jag träffade på en massa folk... Det absolut roligaste var då herrn beslutade sig för att dra med sin bror och gå in på krogen. Och bror har jag inte sett på typ 10 år, det var min första kärlek och jisses vad jag var kär i honom när jag var liten. Gosh... och som sagt, jag hade inte sett honom på många, många år så det var ju galet att träffa honom en sväng igår. Stod och pratade ett tag innan hemgång vid bilen, men då var jag nog lite för full för att koncentrera mig... Jag saknar den där herrn faktiskt. Lillebror alltså. Storebror förstår jag inte ens vad jag såg i på den gamla goda tiden... för det ser ju ut som honom, ett par år äldre nu då, men det finns liksom inget där och jag förstår inte att det ens funnits något!! Livets vändningar... Men jag saknar lillebror, jag saknar hans närhet och våra konversationer. Jag saknar att ligga i soffan och mysa med honom... Jag saknar allt!! Men eftersom hjärtat finns någon annan stans så fungerar det ju liksom inte. Jag är kär i den där fina fina karln, men jag saknar lillebror ändå. Konstigt? Inte för mig... Jag har så jävlarns mycket kärlek och känslor för människor runt omkring mig och jag skiter i om det är konstigt för människor att förstå. Kärlek är livet... Vänner, familj, partner... whatever. Bättre att älska än att hata.
Och på tal om kärlek. Jag är tamefan helt jävla äckelkär, tredje gången gillt nu och jag hoppas innerligt att det håller nu. Jag har gett strikta restruktioner om hur han lär hålla mig kvar... keep the bitch happy... Och jag hoppas att han förstår denna gång och verkligen kämpar! Jag kommer ge honom hela mitt liv så det är fasiken det minsta jag kan begära av honom. Galet, galet, galet.... Han är en sån fin människa, han får mig att må så satans bra (och jävligt dåligt också när han kryper in i sin egna värld) Han är min, bara min och jag längtar så förbannat efter honom. Han är min man. Den finaste i hela världen faktiskt. Hua.. den kärleken, den kärleken.... *suckar kärlekskrankt* Varför ska man ta den lätta vägen genom livet liksom?? Snacka om att jag tar överkurs efter överkurs och jag hoppas verkligen att jag tar examen med flaggan i topp. Jag vill ha allt detdär.... allt detdär fina rosa krusidullet ... och jag vet att det kommer bli förbannat bra bara allt annat kommer lösa sig runtomkring. Men det kommer bli tufft. Som bara fan.
Bedriver dagisverksamhet här idag, Skruttens kompis är här och leker... Känns som en ypperligt bra idé då jag är sådär härligt "dagen efter-seg".... Wieehhoo...
Jaja... Bla, bla, bla, bla...
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund... Att inte våga är att förlora sig själv!"
Men oj vilken lycklig unge som vaknade på två röda imorse! Jag hade fixat iordning fika på sängen och han vaknade på direkten verkligen. ÄNTLIGEN hans födelsedag! Han var så glad och kramig hela morgonen och när vi väl kom till dagis studsade han in och var superpigg! Så härligt att se.... Hostig fortfarande men ändå pigg. Mysigt! Han blev hämtad av pappan vid lunch och då hade de käkat glass hela gruppen. Så när jag kom hem efter jobbet var fruktsalladen gjort och det var dammsuget och golven torkade. Bra skit! :D Typ tre minuter efter att jag kom hem, så kom de första gästerna... Farmor, faster och kusiner, mormor, moster med barn... Det rullade på hela kvällen! Lilleskrutten fick oändliga mängder med lego så han har byggt tills ögonen ser ut som legobitar liksom.... Galet! Men han var så nöjd nu när vi läste sagan alledes nyssens. Efter att han borstat tänderna med sin häftiga eltandborste han fick imorse... (av mamman såklart... måste tänka praktiskt! :P )
Det är många som grattat LilleSkrutten och han tackar så mycket! Själv är mamman lite ledsen att den viktigaste framtida personen inte hört av sig. Men jaja... bitcherier direkt här nu. Känns ju... bekant? :S Blir så satans matt alltså... Det gör våldsamt ont i mig men samtidigt är det alledes förtidigt för att kräva något sånt. Men suck liksom, på mig själv.
Nåväl, ska se lite tv ikväll och sedan sussa bingen tänkte jag. Har heldag imorgon och sedan frukost två dagar i rad... och däremellan ett kalas för sisådär 25 ungar i 6-8års åldern... Känns ju yberbra! ;)
Well...
"Jag hoppas jag klickar med min legobit snart... den som passar perfekt..."
Mitt huvud gör ont. Känns som om det ska sprängas snart... Lite dovt, men ändå intensivt... Kan bero på att jag är yberstel i nacken och har... chockartat.... ägnat 50 min åt lite yoga. Galet men sant! Nybörjaryoga dock, bara sträckningsövningar typ och säkert därför jag har ont i skallen nu. Tror inte min kropp är van att få så mycket syra i hjärnan, i lungorna och att få sträcka ut musklerna sådär väldigt som det fått idag... Men det kändes skönt, min kropp behöver verkligen sträckas ut ordentligt och jag ska försöka hålla igång med detta nu. Känner faktiskt ett sug i kroppen efter det också. Helt galet för det har aldrig hänt förrut!
Imorgon är det LilleSkruttens stora dag. Och han har längtat sååå mycket och tjötat och tjötat och tjötat om detta så länge nu! Så medvete om vad en födelsedag innebär! Hoppas bara att han orkar med halvaden på dagis imorgon nu, så han får bjuda sina polare på glass! Pappan kommer upp imorgon vid lunch så de får lite kvalitetstid innan det blir kalasande för resterande familjen imorgonkväll... Härligt, härligt!
Är dödstrött nu och ska hoppa i säng om ett par minuter. Ny härlig dag imorgon och kalasande för hela slanten... :p
Lilleskrutten vaknade på soffan nyss, helt okontaktbar och bara svamlade. Han sov fortfarande och var inne i en jätteläskig dröm. Han behövde kissa men samtidigt skulle han få med mig och se något i hans dröm. Sjukt läskigt, för han tittade "på mig" och inte på mig... Helt frånvarande i blicken... Han var ju självklart jätteskärrad och började genast hosta som en dåre och knippa efter luft. *panik* Jag försökte lugna honom, leda honom till toaletten så han kunde kissa och sedan påminna honom att andas djupa, lugna andetag vilket han såklart gjorde. Trots all hans rädsla av drömmen... Lugnade sig i några minuter och sedan började det om igen. Så det blev att dra på honom kläder i hundranittio och slänga honom i täcket och ut på balkongen. Väl där ute fick jag sitta med honom i knät, stryka honom på ryggen, berätta att han bara drömde och att han satt i säkerhet i mammas knä på balkongen. Han snyftade, ulkade, harklade och hostade om vartannat och där slog det mig.... Helvete alltså. Jag är verkligen ensam om lillemannen. Helt jävla utelämnad. Jag är ju så lycklig över alla som ställer upp när jag behöver och att lilleman är så ofantligt duktig. Men jag är liksom ensam. Jag behöver någon vid min sida faktiskt... Min son behöver någon... Och det är där, just i den tanken jag blir så jävla förbannad. Hur i hela helvetet kan han bara ha lämnat sådär??? Tro att det är okey med mig att dra hela lasset själv och framför allt, det absolut viktigaste, inte vara där för honom till vardags? Jag förstår verkligen inte och jag blir så satans less på att det är såhär. Speciellt nu då lilleskutt är sjuk och kräver så mycket mer än annars... Jag förstår fortfarande inte till hundra procent att jag är ensam med skrutt... (och visst, jag behöver be om hjälp när jag behöver och liksom svälja min envishet och allt det här "jag-klarar-mig-bäst-själv tänket")... men grejjen är att jag är livrädd att för alltid vara ensam... Och då kommer jag att tänka på om det är bättre att vara helt ensam och att det är ens egna val, eller om det är bättre att haft någon som man förlorat på vägen?
Nu ligger LilleSkrutt fint på soffan iallafall och sover igen, fick i sig lite mat men han är helt färdig. Och jag hoppas verkligen att vi klarar oss ifrån akuten inatt... Jag orkar verkligen inte se honom så dålig, det är så jobbigt för honom själv och för mig att se och jag orkar inte in på sjukhuset och hela tiden behöva ta hand om allt, fixa med allt, hålla humöret och lugnet uppe, ge sken att allt är lungt på insidan när jag helst av allt bara skulle vilja ramla ner i en står hög och bara lägga ifrån mig allt ansvar. FY FAN verkligen...
BLÄ
En annan sak som gör mig ledsen är faktiskt att valet jag gjort, då jag bestämde mig för att försöka följa mitt hjärta, så gott som förlorat en betydelsefull människa i mitt liv. Vilket jag tycker är sanslöst tråkigt då jag verkligen tycker om honom.
Blir en dusch strax, ska försöka komma i säng i tid ikväll... blev inte många timmar inatt och jag ska ju åter till jobbet på onsdag är det tänkt, imorgon lär jag ta ut vab. Jippe.
Lilleskrutten hostade som en dåre inatt och vid 05 någongång så väckte jag honom då han lät som en ballongblåsande perkulator brevid mig i sängen. Sa åt honom att han måste sätta sig upp... så han drack vatten, fick hostmedicin och nässpray. Men han lät fortfarande förjävligt i andningen så jag ringde sjukvårdsrådgivningen ett tag efteråt och frågade om han kunde ta sin sprayinhalator, trots att datumet gått ut. Men damen på andra sidan linjen bara läxade upp mig att det var falskrupp han hade och att jag skulle åka in med honom. (som om inte jag vet att det är falskrupp, ungen har haft det i 5 år liksom...) så jag fick ta vårt pick och pack och beställa en sjuktransport och blåsa in. Dock lättade det hela något på vägen in till akuten och väl där fick vi gå direkt till barnakuten och vänta på läkaren. Fick hjälp av en underbar sköterska som tog väl hand om oss och hon insåg att lilleman var rejält dålig i andningen trots att han nu börjat leka och grejja på som vanligt... Han störs ju tydligen inte av att han inte kan andas ordentligt, knäppunge!! Syresättningen låg normalt så han fick ju luft, det var bara väldigt ansträngt för honom... Men han fick inhalera adrenalin två gånger, träffa läkaren två vändor, göra en undersökning och sedan få en dos med betapredtabletter. Så vi blev utsläppta tillslut eftersom adrenalinröken hjälpt bra och tabletterna skulle verka också så småningom. Han var mycket piggare när vi åkte ifrån sjukhuset. På vägen hem låg han och halvsov på bussen, rättså sliten tror jag med en gul/grön/vit nyans i ansiktet och helt lila runt ögonen... Han var så otroligt duktig hela tiden, sjukhus skrämmer honom inte det minsta och det är så skönt att se. Han tar allt med ro och även om han väser som en dåre, flåsar och hostar som en hund och har svårt att både få in och ut luften så klagar han inte. Inte en endaste gång. Han sa bara "att han inte mådde så bra" när jag frågade honom hundra gånger som värsta hönsmamman... Min son är det finaste och tappraste i hela världen. På vägen in till akuten ringde jag pappan och meddelade vad som skedde, skickade mess till de närmaste och så tackade jag stillsamt att jag inte hade frukost på jobbet denna morgon...
Vid bussbytet träffade jag på fröken som precis kommit ifrån utlandet. Bara sådär liksom, värsta surprisen!!! Satt och kacklade skit med henne på vägen hem medans LilleSkrutt halvsov som sagt. Så nu kommer även hon och hjälper till på hans rockerskalas på fredag. Nice, nice. Jag har ju världens finaste vänner!! Hoppas innerligt att han kommer bli frisk tills dess, han är hemma imorgon och kommer nog få gå halvdag på onsdag (såklart, hans ka ju bjuda på glass då, 6årsdagen till ära!) sedan kommer pappan och hämtar honom. Så blir det kalasande här på eftermiddagen/kvällen för familjen. Såå... jag hoppas han piggnar på sig nu... är så jobbigt att se honom sjuk då man blir helt hjälplös verkligen. Och sedan för hans egna skull, då han har sett fram emot sitt kalas i flera år!! (jo, faktiskt... vi har sagt att då han fyller 6 år ska det bli stort kalas med disco och hela köret... så nu äntligen ska det bli av!!)
Annars känns livet hoppfullt. Finns mycket skit runtomkring mig men orka lägga energi på det. Energitjuvar är värdelösa att ens bry sig om. Trots att det är fruktansvärt irriterande att jag inte kan låta bli liksom.... :p
Planerna i april känns väldigt lockande, hoppas verkligen att vi finner energin till att ordna allt, det skulle vara så satans kul verkligen!!
Nåväl, måste styra upp lite här... ser ut som en allvarlig legobomb slagit ner här, värsta krigszonen!
... "U had me att hello in your tights and svettigt linne! ;) " ...
LilleSkrutt har sanslöst mycket krupphosta... Har slappat hela dagen idag och när vi gick till affären vid 19 så lät han som en perkulator när han andades. Hoppas verkligen inte att det blir sjukhuset inatt... kan sträcka mig till vårdcentralen imorgon, men är ju tveksam att de kan hjälpa honom isåfall. Suck liksom. Han är ganska pigg iallafall, lite lätt feber, men klagar inte. Duktiga kille! Och han var ju så söt imorse då han gjorde frukost åt trötta mama när jag väl vaknade. Älskade skruttunge!! Ska nog instruera honom hur han ska göra kaffe på morgonen, det här kommer ju bli finemang!! :D
Och jisses... jag vet inte vilken ände jag ska börja i. Tänka sig att allt nystas upp igen, på två sekunder. Men hjärtat vill ju en sak som hjärnan inte anser som logskt. Men är kärlek någonsin logiskt?? Hjärtat klappar hårdare och hårdare.... Jag vet att jag riskerar en sjuhelvetes käftsmäll... IGEN... men jag kan inte leva mitt liv och fortfarande tänka "tänk om". Jag måste ge hundra procent... men det är lång väg dit och han har sååå mycket att bevisa. Helt galet verkligen, vilken jävla helomvändning.... Som vanligt i mitt liv tydligen. :p
Kollar WipeOut nu... underhållande som bara fan! Lilleskrutt ligger och asgarvar mellan hostanfallen...
Vilka vändningar livet tar. Det är så sanslöst intressant alltså... Nu är det alledes förtidigt för att säga något om någonting, men jisses vad jag hoppas... Jag hoppas innerligt.
Har haft en toktrevlig gårkväll och den kan ju endast sammanfattas med denna mening: "vem FAN är Jonny?" :D Mina underbara vänner, jag tycker så mycket om dem allesammans... Allt ifrån skämtsamt tjaffs, låg humor, allvarliga disskutioner till seriösa funderingar på livet. Åh, vad vore jag utan mina finaste??
LilleSkrutten har haft krupphosta halva dagen, mindre bra. Jag hoppas han klarar sig bra inatt... Han har dock varit hos sin bästaste kompis idag ifån eftermiddag och bör dyka upp vilken stund som helst. De är så fina kompisens föräldrar. Ringer och frågar om de får låna Skrutten ett tag, hämtar och lämnar vid dörren. Underbart! De bor ju en bit bort, men annars hade jag ju ficat skjuts och hämtat/lämnat honom själv... Nu slipper jag det och det är guld värt verkligen. Har städat och tvättat och läst bok medans han varit borta. Jätteskönt. Har haft kaffebesök vid lunch också... Är så glad att jag har honom. Han är en klippa och det är ju roligt att han tyr sig till mig också, som någon slags mentor...
Ikväll blir det shlagermys med de finaste och lilleskrutt. Underbart. Och mamman ska få dricka lite bira. Jippie!! Ska bli gött, gött, gött...
Och jag saknar. Så oerhört mycket att jag går nästan sönder. Hans fina ord får mig att smälta sönder inombords och jag vill bara ha vår framtid nu. På riktigt. Och på allvar. GAAAAHHH... Jävla kärlek alltså. Underbart, härligt och innerligt med skräckblandad förtjusning...
"Älska mig sönder. Bara du får göra så... älska mig sönder och sedan kyssa mig godnatt..."
Men gaaaahhh vad det gör ont idag.... Har precis vaknat, men det är ju sviterna sedan gårdagen som känns också. Det suger värre än en polsk hora faktiskt...
Har jobbat som en idiot senaste tiden, sovit alledes förlite och tänkt alledes förmycket. Att jag aldrig lär mig. Men tydligen så ska man inte lära sig av sina misstag, utan man ska göra nya hela tiden... Man ska aldrig se bakåt överhuvudtaget, utan alltid leva i nuet. Älskade Lady gjorde mig uppmärksam på detta:
"Forskare antyder till och med att det bästa boten mot deppression och nedstämdhet är att blicka frammåt och glömma det förflutna, det vill säga... att aldrig lära sig av sina misstag, eller ljuga om dem.... Att tänka på gamla misslyckanden har en tendens att göra dig olycklig och passiv, så det är bättre att minnas de framgångar man haft och hämta energi ifrån dem. Dessutom är misstag definition alltid en del av det förflutna och det förflutna är irrelevant. I den takt jorden snurrar, språket förändras och vardagslivet utvecklas har du inte råd att stå stilla, än mindre att se bakåt. Fortsätt bara att springa!"
Det är ett intressant synsätt och jag kan ju hålla med till viss del. Men man måste väl kunna se bakåt för att inte vara dumdristig samt för att kunna ägna sig åt eftertanke och reflektera lite?? Det är väl en del i livet, att just lära sig, då måste man ju kunna analysera sitt beteende och därigenom blicka bakåt i livet, även på det negativa som hänt?! Och för att göra om all denna text till mitt språk kan man helt enkelt sammanfatta det:
"SLÄPP SARJEN"
Det snurrar på rättså bra här inne, en massa olika teorier om beteenden och om valen jag måste göra. Resan är spikad nu iallafall, känns ju toppen att få träffa fröken igen. Men det kommer bli tufft med fina karln. Känns som att det blir antingen ett avslut eller en ny start. Eller en blanding av båda, beroende på hur man ser på saken. Behöver prata med honom iallafall... träffa honom och få det ur systemet. Går inte att det bara är jag som tänker... jag måste tänka med honom också. Försöka förstå hur han ser på saken. Sååå.... det kommer bli bra, oavsett hur det blir. Och efter det här trippen kommer jag ju äntligen veta vilket ben jag ska stå på... Typ.
Semesterplanerna är helt klara också... Är bara vägen dit och hem som inte är fixad. Lite svårt att kolla det innan jag vet hur jag jobbar dagarna innan. Och om vi kommer få sällskap just den veckan av fröken och hennes karl, det vore ju sanslöst kul faktiskt!
Lilleskrutten har världens hosta, inga kruppgenomslag än så länge... men det låter inte så mysigt iallafall. Ingen feber och ingen förkylnig heller... hoppas det stannar vid hosta bara och att det inte förvärras. Orkar inte med något doktorsbesök eller nattliga körningar närmaste tiden.... Vi har ju fullt upp med att planera hans rockerskalas!!
Är ledig ända tills tisdag. Känns oerhört bra kan jag lova. Lider av akut sömnbrist och massa värk, så att lite ledighet är ju extremt välbehövligt! Har fått sova okey inatt iallafall och gårkvällen lättade ju lite rent kroppsligt också... Tack fina du!
Har funderat lite på hela bloggen och vad jag skriver. Jag vet att det är många som läser som egentligen inte borde göra det, för att de dels inte har något med mitt liv att göra och dels för att de bara är nyfikna och samlar information att kunna skvallra vidare... Och jag har märkt att jag väljer mina ord när jag skriver och då förstörs ju själva grejjen. Det är är mina ord och mina tankar. Om ni väljer att ta åt er av något jag skriver, då är det fan upp till er själva att hantera. Jag tänker alledes förmycket på hur mina val påverkar alla andra omkring, vilka konsekvenser det får... Det ska jag sluta med, för det är ju val jag gör i MITT liv... Och det är ju de enda valen jag kan ta ansvar för... Ni andra får ju ta ansvar över era egna liv helt enkelt...
Ajust det... hann äntligen förbi SötM häromdagen och fikade lite. Så underbart härligt att ses lite, tycker så mycket om honom! Satt och garvade åt vår askassa humor ett tag och jag fick kolla in deras groteskt snygga lägenhet. Fy fan, jag tror det lutar åt att vi kommer bli grannar i fortsättningen. Humm... tåls att tänka på faktiskt...
Grannen gick och dog idag. Lite chockartat eftersom hon inte var så gammal... Hon var en jävla vinhagga med samtidigt så lider jag med familjen. Usch... allt blir så mycket mer verkligt nu med döden efter att brorsan dog.
Har sovit middag idag och det är fan det bästa jag vet. Trots att mobilhelvetet ringde och plingade till konstant. Att man alltid är populär när man är upptagen, jag förstår inte det?!? Blev väckt sedan av söt och vi kom fram till att vi fan ska ta och sova middag ihop när vi är barnfria och lediga... Jisses vad skönt!! Ska snart tillbaka till jobbet, har lite specialschema idag... sedan blir det frukost imorgon igen... Wiieehho. Upptäckte dock att min favoritgäst kommer i veckan. Yes. Äntligen får jag dreggla lite i smyg... ;)
LilleSkrutt väckte mamman i morse genom att sätta ett finger i sidan på henne... Såhär gick konversationen till:
LilleSkrutt: *peta peta på mamman* Mamman: mummlar ohörbart... L: "mamma, mamma.... vakna!" M: "mmm... vad är det??" L: "Titta ut mamma!!" M: *ser inget utan glasögon/linser* "Vaddåå? Snöar det??" L: "Nej mamma... det är ljust ute! Det är morgon!"
(klockan är 06.30 ungefär... äckelpigg unge tydligen)
M: "jaa... det är det visst...*snark* " Lilleskruttstår och lyser av stolthet och utbrister "Mamma!! Jag har ju sovit hela natten i min säng... Nu får jag ett motorcykelklistermärke!!!!!"
Han var så stolt över sig själv att det inte ens var sant!!! Galet vad härligt att se vilken total lycka över en liten klistermäresgrej liksom. Och att han äntligen klarade av att sova i sin säng hela natten... Fasen, det börjar ta sig!! :D
Sedan rullade jag ur sängen, upptäckte att vattenglaset låg nedanför i tusen bitar... Jävla KattFan. Så det första jag fick göra då jag väl stod upp var att hämta dammsugaren och städa upp. Jippie. Drog till dagis, jobbade halva dagen och handlade lite på bokrean samt satte in pengar på banken. Jada, jada, jada.... Totalt oväsentligt egentligen. Har varit sjukt trött idag iallafall, har känt mig helt pluffsig i ögonen och haft svårt att ens hålla dem uppe... Shit liksom, är såååå trött!!! (trots att jag slocknade på soffan i nästan 2 tim nu på eftermiddagen)
Nåväl. Ska göra mig iordning för jobbet. Hade en massa funderingar och tänkerier att ta upp idag, men det får vila ett tag... Är satans trött i huvudet känner jag.
Hade en trevlig söndagskväll, trots att hjärnblödningen gjorde sig påmind. Fattar inte att man är så pass gammal och ändå inte tillräckligt vis att se till att man dricker mer vatten när man är ute och svirar?!? Snacka om orutinerad.... Fick äntligen lite kvalitetstid på kvällen iallafall och det var ju sagolikt. Fan också... jag undrar vart det här ska sluta?!
Åkte 07 i morse... kom hem 19 ikväll... Har haft underbara 12 tim på annan ort.
Har haft lite egentid och fått läsa bok alledes ifred. Fått träffa fina fröken och tagit VM i långfika... Handlat en skitsnygg skinnjacka som kostade mer än vad jag nog har råd med just nu. (mina fem miljoner börjar uppenbarligen minska dramatiskt) Gått på stan, tagit tokiga kort och bara pratat, pratat, pratat... Vet inte om vi kom fram till något vettigt, men det var härligt att ses och mysigt att bara få vara... Jag tycker så mycket om fröken och hon är värd så mycket i mitt liv. Jag önskar henne allt gott och jag bara hoppas att hon ska få inre frid snart och få lite tur i livet... Mötte upp LilleSkrutt vid hemgång så vi hade en härlig tågresa ihop. Urrk... min fina fina lortgris. Så han varit saknad. Fick världens bamsekram när vi möttes och gosh... älskade, älskade, ÄLSKADE sötnos vad härligt att få kramas!!!
Lugn hemmakväll nu, kommer bli en hård vecka... men ledig långhelg så jag ska inte klaga.
Vill ha VÅR nu. Vill ha grönt gräs, blommor, sol och värme... NUU
Och jag blir så sanslöst förbannad på idioter som inte har någon stake...
Shit liksom, helgen har passerat i raketfart... fattar inte vart den tog vägen riktigt??
Jobbade på ordinare jobbet i fredags som sagt. Jag vaknade alledes försent så vi blev sena till dagis och såklart blev jag sen till jobbet.... med 10 minuter. Not nice. Men det var lite lustigt, en av dagisfröknarna sa att jag såg lite trött ut så hon frågade hur det var. Och visst, jag är jävligt sliten faktiskt... men det känns ju inte sådär jättebra när någon påpekar det. Men det var ju i all välmening och hon frågade dessutom om jag får hjälp och avlastning med lilleskrutten. Och ja, det får jag. Men jag måste också försöka att lämna bort honom bara för att vara själv... inte bara då jag ska jobba...
Nåväl. Dagens arbete flöt på utan större missöden, hade massor att göra och tidiga incheckningar. Slutade 16, hem och bytte om och drog vidare till nästa ställe. Kände mig inte ett dugg sugen, utan mer bara illamåående och ångestfylld. Kändes konstigt att vara tillbaka i samma lokal där jag i princip bodde en vecka och skötte backstagematen under melodifestivalen. Skumt. Hur som haver, nu var det en halv miljon fylletrattar som skulle kolla hockeypuckstävling och dricka bärs. Det gick väl relativt bra iallafall... fick till och med ragg!! HAHAHA.... karlar är ju sanslöst roliga. Väl hemma fick jag ju genast lov att ta reda på vem han var... Humor på högsta nivå verkligen...
Upp och jobbade frukost på lördagen, det flöt på som bara rackarns... Underbart att jobba då man har så trevliga gäster. Jobbade som en idiot och sedan hem och slita lite där också. Ruskigt stökigt hemma... Sedan var det bara att klä på sig partystrassen och dra iväg till födelsedagsbarnet aka min älskade vitaminkick för middag och alkoholintag... (som jag har längtat!!!!) Fick skjuts dit (tack, tack, tack älskade du!) , kommer in och får äntligen träffa hennes vänner som hon pratat så mycket om. Och jisses, vilka sötnosar!!! Underbara allihopa verkligen. Hade en kanonkväll och skrattade massor... Åkte in till "nattklubben" här hemma och dansade och drack som bara fan... Shit, helt galet! Var nästan äldst på stället och kände inte många som var där kan jag lova! Träffade dock på några som jag inte sett på länge, så det var ju en glad överraskning! :D Krogen stängde så vi åkte hem till mig och hämtade mitt alkoholförråd och sedan tillbaka till fröken för efterfest. Hade en kanonkväll verkligen men så vidare mycket sömn blev det nog inte... Fuckit liksom. Men det var trevligt som sagt... :p
Har haft en underbar söndagsfrukost och massa söndagsslappande innan jag kom hem till mig igen. (Tack Doris för skjutsen... Verkligen, tusen tack!) Väl hemma har jag suttit i soffan och försökt laga mitt trasiga huvud. Har bokat biljetterna tills imorgon då jag ska iväg och träffa lilla M och sedan hämta upp lilleskrutten. Längtar efter dem båda och det ska bli skönt att lilleskrutten kommer hem igen. Det är alledes UNDERBART att vara barnledig... men saknaden är ju enorm. Tomheten är skrämmande...
Nåväl, har massa sjuka citat sedan helgen.. men just nu måste jag fan låta huvudet vila lite. Orkar inte tänka så mycket nu...
Jomen, just det. Jag kan ta och meddela att fan de flesta karlar är otrogna. Trots att de är gifta. Livet ironi eller?
Och sedan förstår jag inte hur folk orkar hålla på så mycket.... Det finns ingen anledning att hålla på, att lägga sig i, att spela oskyldiga och svära sig fria ifrån saker... Det är ju så uppenbart... (och nej, just DU behöver inte ta åt dig...)