Lilleskrutten vaknade på soffan nyss, helt okontaktbar och bara svamlade. Han sov fortfarande och var inne i en jätteläskig dröm. Han behövde kissa men samtidigt skulle han få med mig och se något i hans dröm. Sjukt läskigt, för han tittade "på mig" och inte på mig... Helt frånvarande i blicken... Han var ju självklart jätteskärrad och började genast hosta som en dåre och knippa efter luft. *panik* Jag försökte lugna honom, leda honom till toaletten så han kunde kissa och sedan påminna honom att andas djupa, lugna andetag vilket han såklart gjorde. Trots all hans rädsla av drömmen... Lugnade sig i några minuter och sedan började det om igen. Så det blev att dra på honom kläder i hundranittio och slänga honom i täcket och ut på balkongen. Väl där ute fick jag sitta med honom i knät, stryka honom på ryggen, berätta att han bara drömde och att han satt i säkerhet i mammas knä på balkongen. Han snyftade, ulkade, harklade och hostade om vartannat och där slog det mig.... Helvete alltså. Jag är verkligen ensam om lillemannen. Helt jävla utelämnad. Jag är ju så lycklig över alla som ställer upp när jag behöver och att lilleman är så ofantligt duktig. Men jag är liksom ensam. Jag behöver någon vid min sida faktiskt... Min son behöver någon... Och det är där, just i den tanken jag blir så jävla förbannad. Hur i hela helvetet kan han bara ha lämnat sådär??? Tro att det är okey med mig att dra hela lasset själv och framför allt, det absolut viktigaste, inte vara där  för honom till vardags? Jag förstår verkligen inte och jag blir så satans less på att det är såhär. Speciellt nu då lilleskutt är sjuk och kräver så mycket mer än annars... Jag förstår fortfarande inte till hundra procent att jag är ensam med skrutt... (och visst, jag behöver be om hjälp när jag behöver och liksom svälja min envishet och allt det här "jag-klarar-mig-bäst-själv tänket")... men grejjen är att jag är livrädd att för alltid vara ensam... Och då kommer jag att tänka på om det är bättre att vara helt ensam och att det är ens egna val, eller om det är bättre att haft någon som man förlorat på vägen?

Nu ligger LilleSkrutt fint på soffan iallafall och sover igen, fick i sig lite mat men han är helt färdig. Och jag hoppas verkligen att vi klarar oss ifrån akuten inatt... Jag orkar verkligen inte se honom så dålig, det är så jobbigt för honom själv och för mig att se och jag orkar inte in på sjukhuset och hela tiden behöva ta hand om allt, fixa med allt, hålla humöret och lugnet uppe, ge sken att allt är lungt på insidan när jag helst av allt bara skulle vilja ramla ner i en står hög och bara lägga ifrån mig allt ansvar. FY FAN verkligen...

BLÄ

En annan sak som gör mig ledsen är faktiskt att valet jag gjort, då jag bestämde mig för att försöka följa mitt hjärta, så gott som förlorat en betydelsefull människa i mitt liv. Vilket jag tycker är sanslöst tråkigt då jag verkligen tycker om honom.

Blir en dusch strax, ska försöka komma i säng i tid ikväll... blev inte många timmar inatt och jag ska ju åter till jobbet på onsdag är det tänkt, imorgon lär jag ta ut vab. Jippe.


.