Beslutsångest
Kategori: Allmänt
Kom fram på kvällen iallafall... och där på perrongen stod den vackraste, finaste karln och bara log. Shit oh my god. Äckelkär liksom. Direkt.
Hade en tvärmysig torsdagskväll och slocknade på natten någon gång... fredagen var vi på stan och sedan ut till fina fröken och myste där med hennes familj. Hon var dock lite sjuk och inte alls på topp men det gick bra ändå. Inget ölande dock, men det blir ju fler gånger! Kom hem på natten igen och slocknade framför en film som vanligt. Jag är ju för jävla trött jag liksom... inte van att vara uppe så långt efter midnatt... :p (men idag slocknade karln framför samma film då jag skulle se klart på slutet... så han ligger och trynar fortfarande... :P )
Vaknade imorse och fick nervösa ryckningar då vi skulle ut till fina karlns mamma och fira henne på födelsedagen. Vilket innebar ju att jag skulle få träffa hela tjocka släkten i princip. HUA. Men det gick alledes strålande och mamma är jättehärlig verkligen. Systrarna också. De påminner mycket om min egna galna familj så jag känner mig ganska hemma hos dem... :p Men jag saknar min familj. Och jag får grov beslutsånget hur fan jag ska göra... det är långt kvar, mycket som ska lösa sig innan det blir något sånt beslut. Men nu känns det ju som att jag hänger någonstans där mittemellan. Vet inte vart jag hör hemma och vart framtiden lutar åt.... Jävla jobbig sits verkligen. Men det är bara att bita ihop och gilla läget. Som sagt, mycket ska fixas innan och när jag väl beslutar mig så kommer det valet kännas alledes naturligt.
Åååhh... jag saknar mina missar. Och jag är ledsen att sis misse gick och dog bara sådär. Jävla mystiskt... Stångkorven ju. Fina missen.... :( Urrk... tänker på min busan när jag hör om såntdär. Jag saknar henne nå så överjävligt... Och som fina karlns mamma sa idag då vi pratade om katter och deras bortgång... "det är ju bara ett djur egentligen... men det blir ju en familjemedlem..." och det är så sant. De är ju en del av familjen trots att man skriker och gnäller på dem mellan varven. "KF" som min kaffedrickande vän brukar säga... KattFan. :p Men de är underbara små håriga pälsbollar!!
Och jag saknar LilleSkrutten så jag håller på att gå under.... imorgon.. Äntligen!!!! Det är oerhört skönt att få känna saknaden, men ibland blir det överväldigande att hjärtat värker sönder sig av längtan. Alltså, på allvar.... Barn är det absolut vackraste man har i världen. Har pratat med honom två gånger sedan i torsdags... åååhh.... mammas skrutt!!! Han pratade med sin far om att karlar inte kan göra två saker samtidigt (mitt påstående då skrutten ska städa ihop men kollar på tvn samtidigt....) och han konstaterade att det kan de visst det (då han menar att han visst kan saker samtidigt hos pappa!)... så pappan meddelade det i telefonen igår... :p Sötunge detdär! Hur som haver, vi kommer mötas upp på sista biten hem med tåget imorgon. Underbart!!!
Och jag saknar lillebror. Och Lady K... och sötM... och mina andra fina flickor. Jag saknar allt. Allt som är så välbekant och "hemma"... Jag saknar mitt liv. Och jag vet... att när jag åker härifrån imorgon... då kommer jag ha lämnat mitt hjärta här och kommer sakna det enormt mycket. Jag kommer sakna min älskade, fina och underbara andra hälft så jag går sönder av det... Hua. Fy fan. Livet är fan inte lätt alltså.
Håller på att läsa en handbok för pessimister som jag fått av lady K i födelsedagspresent. Så satans bra och så oerhört mycket tankar som jag funderar på. Helt skruvat verkligen. MEN... i boken stod två citat som jag tyckte var sjukt bra. Det ena är ju något som alla verkligen ska anamma då livet liksom rinner ifrån oss och vi väntar på detta "sen"...
"Det är föreställningen vi deltar i här och nu... inte repetionen"
Och ett annat som Oscar Wilde tydligen skrivit:
"Alla ligger vi i rännstenen... men vissa av oss tittar upp emot stjärnorna!"
Mycket tänkvärt.
Trevlig lördagskväll. Det ska då jag ha iallafall...
Mycket tänkvärt.
Trevlig lördagskväll. Det ska då jag ha iallafall...