Såg något tvprogram idag där de pratade om att det sämsta man kan göra i sin nya relation är att prata om sina ex. Till viss del håller jag ju självklart med, inte fasen är det kul att höra om partnerns ex och detaljer ikring det. Men samtidigt måste jag ju gå till mig själv och jag vet att jag pratar mycket om mina tidigare pojkvänner. Och visst, det kanske inte är så roligt för min nuvarande karl att höra (och de innan honom också) men samtidigt så är ju mina tidigare pojkar och vad som hänt något som är relevant eftersom de bidragit till att jag är den jag är idag. Alla relationer påverkar en själv mycket, både pojkvänner, vänner, lösa förbindelser, familjen mm... Alla personer som man varit i kontakt med påverkar ju ens egna liv. Så för mig faller det naturligt att prata om dem. Det kanske verkar konstigt men sån är jag.
Har slitit som en dåre idag, men eftersom jag är så ruskigt smart och bra på att planera har det gått bra ändå. Är dock fruktansvärt trött i kroppen och hjärnan... ser dock ljuset i tunneln nu och imorgon... imorgon äntligen är helvetet slut på jobbet OCH min älskade lillaskrutt kommer hem! Alldeles underbart faktiskt. Saknar bara karln nu, sedan är mitt liv fullkomligt! :D
Måste fixa en halv miljard med grejjer i helgen och måndag. För på tisdag drar vi ju på semester och det ska bli fantastiskt skönt!
Jaja. Fixade morsdagspresenten idag också. Kommer bli kalasbra tror jag... :p
Ja, jävlar ja.... ASMYCKET på jobbet och jag känner mig helt slut i hjärnan. Är relativt pigg och så... dels eftersom det inte finns något utrymme för något annat just nu... Men också för att jag känner mig så rackarns lycklig! Och på lördag kommer jag vara fullkomlig igen, då min älskade lilleskrutt kommer hem!! SOM jag längtar.... han får nog aldrig vara ifrån mig såhär länge igen faktiskt, för då kommer jag nog att avlida av sorg i mammahjärtat!
Min kropp är ett helt kapitel för sig dock... jisses vad den beter sig jobbigt just nu. Bara att härda ut tror jag men suck, pust och stön. Svettas som en gamling också, känns ju inge vidare. Har jobbiga drömmar nu igen och det stör mig väldigt mycket eftersom det påverkar mitt humör och min sinnestämning till max. Känner knappt igen migsjälv som det är nu... Vet att det beror på att hjärnan bearbetar alla rädslor, men det innebär ju inte att drömmarna blir mindre verkliga eller mindre skrämmande. Hua.
Det är så förbannat mycket just nu... Mycket på jobbet, mycket med kroppen, mycket saknad och väldigt mycket saker som ska planeras och fixas... Känns så överjävligt nu. VET att jag måste ta en sak i taget och jag VET att det kommer ordna upp sig. Men just nu känner jag bara för att bädda ner mig i soffan och gråta till The Notebook eller nått. För att få ur mig allt och släppa på trycket. Satt ju iofs igår på jobbet och grät till både Extreme Home Makeover och Grey´s anatomy. Det sistnämda var väl inte så konstigt eftersom det var bland det sorgsnaste avsnittet någonsin... men ändå.
Jag känner så mycket... Skrämmande, spännande.... Nästintill olidligt.
Bara ett par dagar kvar...sen kommer min älskade son tillbaka. Pratade med honom förrut och i vanlig ordning sa jag (jäkla tjötmamma) följande:
-"Men vet du då hjärtat?..." -"Jaa mamma... Du älskar mig!"
*mamman ler med hela ansiktet*
-"Jaa... det gör jag skrutten!" -"Och jag med..." -"Jaha... Älskar du dig själv?" -"VAA?"
Taskig mammahumor... ;)
Nåväl... ska ta tag i den här kvällen också då... Inga konstigheter!! :D
"I hope my ship will come but with my luck I´ll be at the airport then..."
Härlig självinsikt på ett sådär pessimistiskt plan... I like! :p
Håhåjaja... mycket jobb idag och ännu mer imorgon. Hövva. Hoppas bara att allt går vägen, har varit lite snurrigt senaste dagarna då jag haft tankarna på annat håll... (läs; varit rövbakis och stängt av hjärnaktiviteten) Är lite fundersam till varför jag blev så fruktansvärt full eftersom vi inte drack SÅ fruktansvärt mycket, men jag tror jag har kommit på anledningen.
Har skitont i magen nu igen, tror att det är efterdyningar sedan förrut och det känns fan inte bra. En vecka kvar nu, sedan vet jag vad som är trasigt... Kan in på koll och se hur fan det står till, risken är ju att det är någon jävla cysta igen. Hoppas verkligen inte för sist var det återkoll varje månad i ett halvår. SÅÅ kul är det inte att vara på gyn liksom. Men att det är en vecka kvar till kollen innebär ju också att det är en vecka kvar tills jag får hångla med karln! WIIEEHHOO! (och då ska vi hoppa i sängen och slåss om vem som älskar vem mest... ;) )
Läste om Burma idag också, blir så jävla frustrerad av hur fan juntan får bete sig. SKRÄMMANDE är ordet men ännu mer skrämmande är väl kanske att västvärlden inte gör ett skit åt det hela. FNmöten och sånt ger inte ett skit för att sätta dit en korrupt regering som fullständigt skiter i demokratin. SUCK. Fega jävlar som bara ser till sina egna intressen. Burma har inget som USA vill ha tyvärr, alltså gör inte de något. Europa är för fega att starta upp något emot juntan så därför får Burmas folk lida fortfarande. Fatta.... det har sett ut såhär sedan 1968 (tror jag det var). Hopplöst tragiskt.
Ska göra klart det sista nu... sen jobbet igen. Wieehoo...
Lördagen var ju helt galet orutinerad... Jag blev så jävla packad att jag knappt orkade med mig själv. Tur var ju att jag hade så pass mycket sans i kroppen att jag insåg att jag inte skulle klara av en utgång på krogen. Så jag sminkade av mig, tog ur linserna och borstade tänderna... sen la jag mig och sov. kl.23.45. HAHA!
Men jag ska ta det ifrån början... Efter att min älskade karl åkt i måndags (hua, en hel vecka sedan!!) så myste jag och lilleskrutten i ett par dagar. Jag gjorde några gästspel på affären eftersom jag har ju lite svårt att vara ledig när jag väl är ledig liksom... Men det var kul och det suger så mycket i min bäbistarm. Helt galet då man står bland babykläder upp till halsen. Jävla skit vad livet är orättvist alltså... Men som Tony Richardsson skulle ha sagt; "Ja änt bittär..." Eller jo, det är nog precis det jag är men samtidigt är det bara att bita ihop och gilla läget. Känns väldigt bra att karln förstår mig, min oro och mina tankar. Och lättande att han känner liknande känslor... Hur som haver... Lilleskrutten åkte till sin pappa på onsdagen, med tåg tillsammans med sin faster. Hon skulle ju ändå ner så han fick åka med redan då. Vilket innebär att jag inte kommer få se honom på 1,5 vecka. Och det gör ONT i hjärtat för jag saknar honom hela tiden. Det är så satans tomt utan den där lilla parveln alltså... Det är väldigt skönt att få vara själv, givetvis. Men han är mitt hjärta och jag är så van att alltid ha honom hos mig... Inge kul alls vill jag lova, inte såhär länge!!!! Nåväl... Onsdagskvällen vigdes åt grillning hos mina päron där halva släkten och massa vänner samlades. Jättekul och det slutade i en utgång på krogen. Det gav ju inte så mycket, mestadels 18åringar ute vilket är sjukt trist. Hua. Men men, sällskapet var det ju inge fel på iallafall... Slocknade i sängen med sällskap av Storskabb, pratade om rockers och att jag ska dra med henne upp i landet. Haha. Undrar om hon är med på den planen fortfarande?? Torsdagen var totalt meningslös och jag bodde i soffan hela dagen/kvällen. Fredag innebar dubbeljobb på två ställen och sedan iväg till 90årsfesten en stund på kvällen. Slutade ju sent, åkte hem och bytte kläder i ljusets hastighet och cyklade sedan iväg. 4 min tog det med en cigg i mungipan... God damn vad jag är bra! :D Festen var jättekul, skönt att bara vara där en stund och säga hej. Känner inte riktigt att jag orkar med delar av de människor som var där. Det känns falskt och jag har inget gemensamt med dem riktigt. Jag menar, kan jag inte ens stå och prata med en av gästerna (en man såklart) utan att vissa människor ska ställa sig och tissla direkt!?! Jag ÄR inte intresserad av någon av de där. Släpp tanken och sluta bry er. Men många som var där var det trevligt att träffa så kvällen var rolig ändå. Och det hysteriskt var ju att exet var där, såklart. Med sin nya... Fick info redan innan jag slutade jobbet, av mina fina flickor så jag visste ju att han var där. Och när jag stod och pratade med sis och grannen kom han och hälsade. Humor. Det känns verkligen galet för det finns inget kvar där alls... Han är inte den människan jag kände en gång och jag är bitter på hela situationen, hur det slutade mellan oss och allt jävla lallande efteråt... men inte bitter på honom liksom. Han är lycklig där han är nu och jag är lycklig där jag är nu. Det är bara löjligt att han inte kan bete sig som den vuxna mannen han bör vara.
Jobbade frukost på lördagen och allt gick charmant... kom hem och möttes av fina fröknarna som lagat mat här hemma! Så innan jag ens fick av mig jackan hade jag en öppnad öl i handen. Och på den vägen bar det av... Hade skitkul under kvällen, bra musik, härligt sällskap, fint väder... Märkte inte hur jävla mycket jag hällde i mig och därför blev det som det blev. Vilket jag led av HELA söndagen. Fy farao alltså... Sjukt orutinerat vill jag lova.
Idag mår jag som en prinsessa och ska strax till arbetet. Är en pärla enligt cheferna... Japp. I know!! :D
Saknar mitt hjärta, min lilleskrutt, mitt allt.... Förbannat mycket. Det är SÅ tyst här... :(
Min karl är det vackraste i världen. Livet är inte lätt, inte en dans på rosor, kärleken är komplicerad och man riskerar att bli satans sårad. MEN... vi har gått igenom rätt mycket nu, vi börjar känna varandra ordentligt, förstår varandra och framför allt så pratar vi nu. Betydligt mycket mer än förrut. Och det känns så jävla bra. Och jag är så jävla stolt över honom... att han finns i mitt liv. Jävla goding.
Mina vänner är underbara. Tack alla flickor både för fredagen och lördagen. Det är ovärdeligt att få dela vänskapen och livet mer er alla.
Herrejävlar vad tomt det blev direkt den underbara karln åkte hem. Kl. 06 imorse gick tåget och jag saknar redan så jag nästan går sönder...
Tisdagen semi var ju oerhört spännande och jag blev så göad över att Malena gick vidare. Det fanns många bidrag som jag gillade och jag tror att alla lyckades kvala in i finalen. Så jag var supernöjd med den deltävlingen. Dessutom vad ju inte semi 2 något att klaga på heller, lika bra finalister där med så finalen hade ju ett oerhört starkt startfält alltså. Det var sjukt trist att Malena inte placerade sig bättre, eftersom hon faktiskt var värd det. Hon var helt sjukt bra faktiskt, jag var helt tårögd under lördagens framträdande. God damn... Synd Europa inte förstått sig på opera ännu bara! ;) MEN... hon är ju svenska folkets schlagerhjältinna ändå så det känns okey. Och Norge var inte fy skam heller... Go Alex! :D Schlager är underbart och jag blir alltid lite ledsen i schlagerhjärtat då finalen är över... Förstå, ETT helt ÅR kvar till nästa! Galet!! Men jag är så glad över att karln orkade stå ut med att kolla finalen med mig och att han faktiskt bryr sig över vad jag finner intressant och kan leva med det. Så tack älskade, det är viktigt för mig.
Ja, som alla förstår kom han ju i fredags äntligen. Jag jobbade på hela dagen och sedan hämtade jag skrutten på dagis. Åkte hem och fixade med maten innan tåget skulle komma. Sen så... äntligen. Underbart. Gaah, det där är fan det sexigaste i hela världen, jag blir helt tossig av honom!! Kom hem och käkade mat och myste gärnet. Satt och kollade på "Så ska det låta!" och skrutten lekte med sina polare här på området. De har lekt jättemycket hela helgen alla barnen så vi har fått jättemycket tid ensamma jag och karln. Lovely. Sedan var skrutten på kusinkalas x2 på söndagen så han var borta större delen av dagen då också. Vi var ner och grillade med mami och papi och sedan till fina M och hans sötnöt till sambo och fikade. Åh vad jag älskar dem!!! De är så fantastiskt vackra tillsammans och de håller verkligen kärleken vid liv. Fantastiskt att se M må så himla bra. Men det är helt galet... vi pratade om hans livssituation och det är verkligen käpprätt åt helvetet att människan kan göra sådär?!? Lämna ena barnet och ta med det andra. Att hon tar med äldsta förstår jag, eftersom det barnet är väldigt mammakär och snart i ålder att få bestämma helt själv. Men hur kan man leva med att lämna sitt barn? Och dessutom ha den inställningen till ansvar och förpliktelser som hon har?? (dvs bristen AV ansvar och förpliktelser) Helt jävla galet och jag lider verkligen med M. Det är fan inte lätt alltså. Och det får mig att känna mig relativt tacksam till att skruttens pappa inte bråkat om sådana saker. HAN valde att flytta, då är det HAN som förlorar en bit av bestämmanderättigheten. Det har han sagt själv och det blir ju så. Hur tusan skulle jag kunna leva mitt liv med skrutten om pappan skulle lägga sig i och bestämma om allt i vardagen - när han inte är på plats rent fysiskt liksom?? Det fungerar ju inte. Och i mitt fall handlar avståndet om 30 mil ungefär. I M´s fall är det ett helt annat land liksom. Så jag är glad över att allt gått rätt okey till ändå, trots att jag mellan varven blivit gaaalen på pappan eftersom han prioriterar fel i min mening. Men men... det är ju faktiskt inte "värre" än så.
Helgen har alltså varit magiskt, mycket tid att samla på kärleksreserven, tid att umgås lite, prata massor, leka med skrutten mm... På tal om honom. Det är ju verkligen helt galet att se hur han idoliserar fina karln. ALLT ska göras precis lika. Jag blev så full i skratt när jag såg en "Byggare Bob"-tidning på toaletten. Tänkte att ju jäklarns har karln tröttnat på min Mama-skitlektyr och börjat hugga in på Lilleskruttens tidningshög. Men icke, karln visste inget om Bobtidningen. Och då kom jag ju på det... Skrutten såg att karln hade tidning med på dasset så givetvis måste lilleman ha lika. Såklart. Höjdpunkten var ju tidigare under helgen när skrutten kommer ut ifrån badrummet och luktar partym. DKNY och det var inte svårt att förstå att han stulit av karlns parfym. (Jag flinade så mycket åt honom att jag knappt kunde säga till om att man frågar innan man tar något och att det inte var hans parfym och att den dessutom var dyr... ) Sedan frågade skrutten hur mycket parfymen kostade så jag förklarade hur mycket pengar det handlade om. Och jag lovar att skrutten kommer spara pengar nu för att köpa en egen likadan parfym. Vilket han inte får eftersom han är för liten för att använda parfym, men alltså... ni fattar själva poängen. Han apar efter karln i allt och det är ju galet att se. Jag kommer ju aldrig behöva oroa mig om vad skrutten känner inför honom iallafall. Och inte vise versa heller, då jag ser att karln gillar skrutten skarpt också. Mina underbara pojkar. Det är dock lite läskigt att mina drömmar har börjat smitta av sig på min karln nu. Lika budskap i drömmarna och nu kom det namn upp också. Helt konstigt verkligen?!? Men vi vet ju båda att det kommer bli så såsmåningom så vi kan ju lika gärna lägga ner allt "jada jada-prat" direkt. Och bara köra på.
Pratade massor om framtiden, relationer och känslor i helgen och det gav mycket. Jag har ju kommit på varför jag blir sådär osäker och typiskt tjejjig mellan varven och det är ju för att jag är så rädd. Och jag är inte osäker på vad karln känner och tycker, inte alls... men jag är så rädd för en relation över huvudtaget då jag VET hur jävla lätt den kan lösas upp. Folk beter sig som svin allesammans och är otrogna åt höger och vänster utan moral gentemot sin partner. Jag är livrädd att bli lämnad. Inte för att vara ensam, det skrämmer mig inte för jag vet att jag kan leva ensam. (men jag vill ju inte leva ensam såklart). Men jag är rädd att bli sårad och lämnad, helt utan förvarning. Jag är rädd över att bli bedragen både en och flera gånger. Jag vet ju hur lätt det är (been there, done that... då på andra sidan stängslet dock) och jag kommer dö inombords om det skulle hända mig om jag skulle bli naiv, totalt omedveten eller kanske till och med sätter upp skyglappar för signalerna som de flesta i min omgiving tydligen redan gjort... DET skrämmer mig och jag är rädd för att rädslan gör att jag fäller ut taggarna i onödan och stänger mig direkt när jag känner minsta osäkerhet eller få en konstig känsla. Det är så förbannat dumt alltsammans eftersom det är ju jag själv som förlorar på det men vi pratade lite om det där i helgen och det känns skönt att han förhoppningsvis förstår att det inte är honom jag blir osäker på, inte heller mig själv ... utan att jag har tillitsproblem med just relationen.
Men en sak är säker och det är att jag har nog aldrig känt sån fantastisk kärlek som jag gjort i helgen nu. Han är alldeles sagolik och allt känns bara magiskt.
Veckan blir lugn som det ser ut och på fredag åker skrutten till sin pappa i över en vecka. Kommer ju bli oerhört jobbigt för lilla mammahjärtat att sakna sin skrutt så mycket men samtidigt kommer jag jobba som en idiot. Inte så mycket kommande helgen dock som jag trott, men desto mer i nästa vecka. Och att skrutten är borta då gör att jag inte får lika mycket panik över Det Stora Ansvaret jobbet innebär nu. Hua. Men det kommr nog gå alldeles galant, precis som det alltid gör när jag är the big boss. Haha. Självkänslan är det då verkligen inte fel på. :D På fredagen är det stort kalas, tre stycken har fyllt 30 så det vankas 90årskalas. Jag kommer glida förbi på ett gästspel i en timme ungefär innan det är dags för askungen att skynda sig hem. Men på lördagen tänkte jag hinna med konserterna här hemma i pölen. Det ska bli grymt med alla banden och eftersom karln inte är här med mig får jag väl nöja mig med lite ögongodis á la karlkopia. Hoppas det är okey med dig hjärtat? ;) SEN så kommer jag jobba arselet av mig typ varje vaken sekund tills helgen därpå och det känns ju verkligen spännande. Och dessvärre händer ALLT i nästa vecka. Soaré på dagis, föräldramöte på skolan. Tandläkartid, gyntid på kliniken i falun (har ju fortfarande GRYMT ont i magen... jävla skit) Allt detta och jag jobbar konstant. Känns som en oerhört bra plan och jag lär sätta mig och boka om det som är ombokningsbart. SUCK. Veckan därpå är det öppet hus på skolan, bankmöte (hjääääääälp!!) och en hudikresa inplanerat. Karln ska få gadda sin fru lite är det tänkt. Blir ett tassavtryck med 6 tår (älskade missen) över den gamla lilla fjutt tatueringen. Undra hur ont det kommer göra denna gång, verkar ju som att jag är mer smärtkänslig nuförtiden!? Känns spännande... :P Karln funderade dessutom på om jag ska bygga en helarm... känns inte riktigt som jag, men jag vet också att jag kommer fan få mersmak på skiten så det kommer väl sluta med nått sånt. Hua... Jaja.. Det blir snyggt som bara fan iallafall eftersom jag kommer välja motiv med extrem omsorg och karln börjar bli så satans bra. Två motiv är ju klara redan och sedan har jag en tredje i huvudet som måste ner på papper. Den vet jag inte vart jag vill ha ännu men den kommer bli rackarns läcker tror jag... Men men, allt har sin tid och jag har inte direkt bråttom. Tror jag. ;)
Nåväl. Ska väl ta tag i denhär dagen också, nu när jag verbalbajsat en hel roman. Wieehoo.
ja jäklarns ja... ikväll gäller det och jag kommer sitta som fastklistrad vid tvn och hejja på Malena för fulla muggar. Ska bli intressant att höra de andra bidragen i första semin nu. Jag har ju inte hört något annat lands bidrag tidigare, förutom Norges då den spelas på radion. Så.. intressant blir det ikväll vill jag lova! Och den som stör mig efter 20.00 ikväll åker på så mycket däng!!!
Helgen har passerat i snabb och smärtsam fart. Jobbade hela fredagen och kroppen värkte. Jobbade halva lördagen och kroppen värkte. Jobbade hela söndagen och kroppen var helt trasig. Känns ju oerhört spännande att vara inne i en smärtperiond nu igen. *NOT* Men... bara det kommer lite sol så bli allt genast mycket bättre både psykiskt och fysiskt.
Skrutten blev ju sjuk på lördagen också, han sa att det gjorde ont i örat när vi åt middag hos päronen och sen tog det ungefär 2 tim tills han hade jätteont. Gnässade och gnällde men somnade vid 22.30 och sov oroligt en timme. Sen vaknade han och var upp och kissade, drack vatten, grät, gnällde, bökade, kissade, grät lite mer till mitt i natten. Tror det var runt 03. Jag var ju sådär måttligt imponerad av att hans öronvärk kom just den natten eftersom jag skulle upp på söndagen och jobba. Och det fanns liksom inget utrymme att vara hemma med sjukt barn direkt på morgonen eftersom det var jag som hade frukosten. På morgonen så sov han lungt och stilla och då såg jag ju att det värkt hål i örat på honom och det rann var för fulla muggar. Mysigt. Eller inte. Men värken släppte iallafall så han härjade runt hos mami och papi med sin kusin ända tills jag kom och hämtade honom. Sen var vi på den underbara vårdcentralen och fick pencillin igår. Och där sa ju läkaren årets kommentar iallafall ang när det värker hål i örat: "det kan göra lite ont om man är känslig" Vad ger ni mig för DEN kommentaren?? Hua säger jag bara!!! Lillkillen är pigg och glad nu iallafall och var på dagis idag. Vi hann till och med en sväng till päronen och tiggde kaffe. Skrutten fick till sin stora förtjusning åka gräsklippare med moffa så han är överlycklig nu! Han sprang runt och lekte att han inte hörde något också, med sina häftiga hörselskydd.... Skrutten alltså, inte moffa.
Han var ju klockren på vägen hem. En konversation mellan mamma och barn kan ju låta lite hur som helst, men jag älskar verkligen hur snabbt barn kan svänga i sina funderingar. Skrutten cyklade förbi torget där de sågat ner fyra stora pilträd. Såhär lät konversationen: -"Men mamma, jag tycker det är synd att de sågat ner träden här!" -"Jaa... men de ska ju plantera nya träd, så det kommer ju bli fint sen..." -"Vad ska de planera för träd då?" -"Jag vet inte, det var några flashiga träd... jag kommer inte ihåg vilken sort" -"Aha. Jag har sett rådjursbajs idag..."
HAHAHAHA. Är man mamma förstår man komiken i det.... ;)
Hade besök igår av söta fröken... Hon hade lite problem hemma som vi pratade om, jag hoppas att hon förstår vikten av kommunikation framöver och att de måste reda ut vart de står. Vad de vill få ut av livet... För om man vet vad man vill, då orkar man ju kämpa för det. Och det är inte lätt... verkligen inte. Och det fick mig att fundera på hur fasen mitt liv kommer se ut. För jag lämnar ju allt som är mitt... till förmån för honom. Jag är ju väl medveten om att jag riskerar att bli sur och bitter då och det är ju han som kan få ut för det... Nu hoppas jag ju inte det, jag är väldigt social av mig och känner ju några där uppe redan, men ändå. Jag är ju rädd att jag kommer förlora mitt egna liv och därigenom nöta sönder vår relation genom att bitcha om saker som stör mig... Jag vet ju hur jobbigt det kommer bli men sålänge vi kan prata om det och sålänge jag känner att det är värt det hela eftersom jag vill leva med den där klarn... då kommer det ju lösa sig.
Och det var också en sak jag funderade på när skrutten blev sådär sjuk på lördagsnatten. Där låg jag på golvet på en madrass hos mina föräldrar, trött och hade ont som fan. Försökte trösta lilleskrutten och klappade honom på ryggen, kände paniken komma eftersom han verkligen hade så ONT... Vad fan skulle jag göra??? Jag kunde inte sjukskriva mig, jag kunde inte (eller det kanske jag kunde, men det känns ju inge bra) begära att mina päron eller syster skulle ta tvärsjukt barn till akuten för att jag måste jobba. Självklart går ju skrutten före jobbet när det är allvar, men jag ligger inte på plus på jobbet nu känns det som pga den kommande flytten samt att det var ju mitt i natten och cheferna säkert haft en trevlig lördagskväll= trötta (läs en smula bakfulla) på söndagen... så jag känner att det inte är sådär jättelyckat att vara hemma ifrån jobbet om skutten inte är jättesjuk... Vilket gör att jag hamnar ju i en jävligt pissig sits och gör mig ledsen över att jag återigen inser att jag är själv med sonen. Jag har många backuper, men ingen som jag kan räkna med. Ingen som ska behöva ta det ansvaret... Och det är en stor faktor till att jag tagit det stora beslutet att flytta. Jag behöver ha den där backupen, en närvarande person i sonens liv som kan ställa upp när det krisar. Och inte för att han måste ställa upp, inte för att jag ber om hjälp... utan för att han vill och för att han finns i skruttens liv. Att det är en självklarhet.
På fredag får jag äntligen mysa med den underbara karln. Lovely...
Btw, hur många kalas ska en unge gå på som 6åring?!?! TRE kalas i helgen nu, kul liksom. Har inte många kronor till presenter och det är ju skittrist verkligen... Suck.
Och det är ju en sån jävla humor hur saker ligger till. Jag vet verkligen vem som ligger högst i topp. Helt galet...
Alltså, idag är en skitdag helt enkelt. Är så satans trött att jag inte orkar med mig själv ens.
Jobbade tidigt och har dessutom sovit som en avdankad alkis i två timmar nästan. Och fortfarande sjukligt trött. Och ont i hela kroppen. Magen håller fan på att ta livet av mig, fick lov att ta tabletter till och med. Och då är det fan illa. Ska upp imorgonbitti igen och köra på hela dagen. Har noll inspiration.... :(
Vill dricka öl, vill ut och parta, vill hångla med min karl, vill få lite kärlek, vill ha sommar och sol, bra låtar i min telefon, pengar på kontot i överflöd, en lydig son konstant.... Ska det vara förmycket begärt??
"It´s you... I can´t get you off my mind. It´s you... and the mess you left behind..."
Jag råkade ut för det själv väldigt nyligen. Min bästaste nu bara för någon dag sedan. En annan vän tog beslutet själv att avsluta. Hur orättvist är det inte att vi inte fick välja själva???? Detta jävla "tänk om" snurrar i tankarna värre än värst. Jag avskyr det...
Lilleskrutten är ju bara det finaste i hela världen. Jag har tänk på hur otroligt fint uppfostrad han är. Idag har det haglat frågor och kommentarer där han kollar med mig innan han gör något. Bara som en sån sak, jag vet nästintill alltid vart han är när han är ute på området och leker med kompisarna eftersom han kommer in mellan varven och säger vart han tar vägen. Han frågade förrut om han fick gå över vägen ner mot vattnet och leka lite, men jag stod i duschen så det fick han inte då. Jag menar ju, hur många ungar frågar egentligen?? Visst frågar han inte alla gånger, men oftast. Och det kommer liksom naturligt ifrån honom och jag blir så glad och stolt över honom. Jag kan verkligen inte förstå att han är så bra som han är!! Jag har ju inte kämpat direkt med att forma honom. Jag vet att jag har otroligt mycket att tacka hans dagmamma för, hon är en stor bidragande faktor till att han är som han är. Den lugna och harmoniska lille pojken! Visst har han en sjuhelvetes massa energi och bus i sig också, men jisses... han är ju ett barn! Det SKA de ha i sig!! Men han är så fin i sättet och jag njuter verkligen av den här åldern, jag vet att jag inte kommer duga särskilt länge till, jag kommer bara vara den här pinsamma mamman som aldrig får en puss och han kommer smälla i dörrarna och säga: "Men åååååååhhh morsan...!!!! " och bara vara hysteriskt trotsig. Så jag njuter nu. För fullt verkligen.
Har inte fått mycket producerat idag, rivit lite i pappershögen som ligger och stirrar på mig på micron. Jag har tvättat och manglat (det ni, riktiga kärringtakter) och dammsugit. Wieehoo. Har inte haft någon energi till nått annat, suck och stön, min kropp är så sliten. Har riktigt ont nu på alla sätt och vis... Störande är den här jävla magkrampen, har stördt ont i magen till och från. Känns inte bra... det känns inte bra alls faktiskt... (reklamskadad)
Lillekattfröken har varit galen senaste dagarna, hon har fått dille på att busa runt och följa efter mig och dessutom har hon en förkärlek till att gömma sig i armvecket på mig och ligga där och snutta/klösa med tassarna. Så min ena arm ser ut som skit nu på utsidan och värker som fan på insidan. (inte bra att tvätta fönster i två dagar på jobbet tydligen?!?! ) Men kattfröken är förbaskat söt iallafall så det gör inte så mycket...
Jag älskar hans sätt att påverka mig rent känslomässigt. Jag känner så mycket... på både gott och ont... men jag känner. Alltså lever jag! Underbara människa vad jag saknar.
Dåså... tvdags ikväll igen. Jävla gråt-tv. Känner mig helt instabil...
Idag har jag haft en sanslöst jävla skitdag med mitt humör. Hela dagen har kantats av katastroftankar om allt och inget... Haft en surt obehaglig känsla om att något hemskt kommer att hända snart. Riktigt creepy faktiskt och jag har känt mig helt gråtfärdig konstant. Jag vet ju varför jag blir såhär med det är lika jobbigt varje gång det sker. Sedan är det ju kryddat med extra hormoner denna gång så det lättar ju inte direkt, snarare mörkar humöret till max. Jag blir bara så satans osäker och orolig med allt i livet. Med mina val, hur det påverkar skrutten, hur livet kommer se ut om ett par år, över att bli sårad, att bli lämnad, att dö, att någon nära mig dör, att bli fattig... Alla jävla katastroftankar samtidigt. Det är faktiskt ett gigantiskt under att karln orkar med mig och mina tragiska förfrågningar jag kommer med när jag är såhär. Jag vet att det bara är mina tankar som spökar och jag vet att jag inte ska tänka så mycket. Men jag ÄR sån och jag kan bara försöka att dämpa det lite... Vet ju att min omgivning inte tycker de tär sådär superkul när jag kommer ner i svackorna mellan varven... Och det ska poängteras att jag inte är ledsen eller deprimerad eller så.. jag känner bara en obehagskänsla och tänker förmycket. Jag är helt enkelt livrädd för förändringen som kommer att ske snart, att lämna allt jag käner igen och vet är tryggt för ett nytt liv där jag i princip är helt ny i. Det är läskigt som fan och det resulterar i att jag blir osäker på allt i mitt liv istället.
Lyckades dock göra ett grymt bra jobb på arbetet och det känns i min kropp nu kan jag lova. Kommer ha problem med att röra höger arm imorgon. Men det kostar inget extra!
Och för att komma med något trevligt istället så pratade sonen om klänningar imorse när jag väckte honom... (han var ju som en dö sill) Han mumlade på om röda, guldiga och genomskinliga klänningar han köpt åt mig. Det var ju något mellanläge av sömn och vakenhet men jag log glatt åt honom iallafall. Han är ju rackarns söt. Och så stor. Han har varit borta i tre dygn och växt en halvdecimeter... HUr tusan är det möjligt??
Har massor jag behöver få ur mig, men jag måste ut och jaga in den där förgrömmade ungen nu för sanering, kvällsfika och läggning. Sen kanske jag skriver igen. Om jag orkar. Är dödens trött och skulle helst av allt ligga i soffan och vara fet hela kvällen, med en gigantiskt cola och en enorm godispåse... och givetvis med loofe brevid. Oslagbart. Men men, nu blir det ju inte så, så jag får väl bänka mig framför tvn med ett vattenglas och en torr knäckehäxa. Haha.. :p
Kom hem nu på kvällen och upptäcker att det är alldeles grönt och härligt här hemma. Underbart att se och det var ju ungefär det enda som var positivt med att komma just hit.... "hem"... Känns inte som så. Hade förväntat mig en välkomstkommité på stationen iform av farmor och lilleskrutt, men till min besvikelse så möttes jag av... just ingen alls. Kul. Det visade sig att skrutten och hans fader var kvar ute hos farmor och kom inte hem förrens någon timme senare. Som jag har längtat efter det där ungen alltså!!!!! Makalöst verkligen!!!!
Åkte ju i torsdags... Stressade som fasiken hela dagen för att hinna med allt som skulle göras. Frisören på morgonen, hem och duscha och packa det sista, sedan fika med ena fröken min (tack så mycket, det var härligt och TACK för att du inte moralpredikar för mig) och sedan slängde jag mig på tåget. Det skulle visa sig att bli en överjävlig resa just av ren ångest men det var ju mestadels för att jag var så förväntansfull och längtade så förfärligt efter min karl. Kom fram välbehållen och fick vänta typ 40 min till INNAN karl kom med sitt tåg. Helvetesjävlaskit vad det var jobbigt!!! Roade mig med att läsa lite till i min fantastiskt braiga bok jag nu äntligen blivit klar med. (champangeflickan) Sen så.. kom han äntligen så jag fick hålla om den fina. Höll nästan på att börja gråta. Kan inte förstå att det ska vara å känslofyllt och underbart att få träffa honom.
Gick hem till lägenheten och kikade runt och sedan kom karlns syster så jag fick träffa henne ordentligt också. Har ju bara sett henne lite snabbt en gång förrut, när skrutten sprang omkring på marknaden så jag kunde inte koncentrera mig på att vara social direkt. Hur som helst, Syster är alldeles fantastisk hon också och det har varit så skönt att få träffa henne. Förstå rädslan och problematiken OM hon INTE skulle gilla mig... hon har nog ett stort inflytande på karln så då hade det nog varit extremt jobbigt för oss i framtiden. Hua. Det kändes dock inte som att det skulle vara några problem och vi lärde känna varandra litegrann där. Hon påminner mycket om min superfröken till sättet, lika rättfram och vräker ur sin liknande kommentarer. Haha. Och sedan är hon så sagolikt avslappnad och ööhh... naturlig? ;) Genomhärlig är hon iallafall och jag är glad över att vi fått umgåtts i helgen.
Jag och karln har också fått tid ihop, dock inte lika mycket tid som jag hade velat haft med honom. Jag är så satanst såld att det går nog inte att beskriva. Jag vet att det låter som en kliché att säga att jag saknar ord för vad han betyder för mig, men det är just det som är sanningen. Han är min man och jag älskar honom över allt annat. Jag saknar honom för varje sekund och skulle vilja vara med honom jämt. Eller snarare, få vara brevid honom jämt. Att få dela livet med honom, skaffa familj och få leva livet till fullo. Jag ger hela mitt liv i hans händer, hela min sons liv, längtar tills jag får bära hans barn och det är det största ja KAN ge honom!! Och det är skrämmande eftersom jag gått igenom det här en gång tidigare och jag vet ju hur det slutade.... Det kanske känns falskt att hoppas på det bästa nu igen, för andra gången när jag har facit i hand på hur det slutade med skruttens pappa liksom... Det är ofantligt stort att ge sitt liv åt någon rent känslomässigt med även rent fysiskt så TRO MIG när jag säger att det här inte är ett förhastat beslut. Jag har äntligen kommit fram till att Det Stora Beslutet nu är taget. Nu finns det två olika tillvägagångsätt och vi får se vilket dem det kommer bli. Men det finns två planer alltså. Och att det är bestämt är skönt, nu har jag en någolunda tidsplan och något att se fram emot... att jag vet att denna jävla fittdistans inte kommer vara förevigt. (har dessutom upptäckt att fittdistansen stör mig i drömmarna också, jag drömmer hemska saker just för att jag blir osäker)
Dessutom är det så löjligt. Vi vet ju båda två precis hur det ligger till... eller hur?
Har haft ett dygn ute hos knölvalen och hennes familj också. Underbart! Vi hann med mycket saker, bla så kacklade vi om gamla minnen, hemska människor ifrån förr och varför vissa saker resulterade i just det de resulterade i. Typ. Underbart iallafall och jag saknar de redan. Det känns så naturligt att vara hos dem.
Lilleskrutten har haft det bra hos pappan... han var helt slut när han äntligen kom hem så han tvättade av sig, borrade nötterna och så la jag honom direkt. Låg och pratade om allt ett tag, han är ju ruskigt ledsen över att han inte fick följa med mig denna gång men jag lovade honom att vi ska åka upp så snart vi kan igen och då ska han få följa med. Jag VET att han saknar sin kompis, att åka tåg, själva stan och framför allt så saknar han sin älskade Gubbe. Min karl alltså. Blivande bonusfarsan. Wieehhoo. (Lilleskrutten är mäkta imponerad över att kalrn tattuerar nu kan jag lova...) Nåväl, vi pratade om hans helg med pappan och hur han haft det... Om veckan som kommer med dagis och sånt annat praktiskt och sen pussades vi godnatt ett bra tag. Rackarns goding det där. Hur mycket kärlek kan man känna egentligen??
Ska lägga mig nu, har ont i halsen och känner mig lite småkrasslig men måste upp tidigt som bara fan imorgon och som tur är ringer min kaffedrickande vän mig imorgonbitti och ser till att liket rullar ur sängen. Vad fan skulle jag göra utan honom?? Hua...
Jaja. Annars så har det inte hänt något nytt.
Går snart i personlig konkurs, men det kostar inget extra. Det bjuder jag på!.