ja jäklarns ja... ikväll gäller det och jag kommer sitta som fastklistrad vid tvn och hejja på Malena för fulla muggar. Ska bli intressant att höra de andra bidragen i första semin nu. Jag har ju inte hört något annat lands bidrag tidigare, förutom Norges då den spelas på radion. Så.. intressant blir det ikväll vill jag lova! Och den som stör mig efter 20.00 ikväll åker på så mycket däng!!!

Helgen har passerat i snabb och smärtsam fart. Jobbade hela fredagen och kroppen värkte. Jobbade halva lördagen och kroppen värkte. Jobbade hela söndagen och kroppen var helt trasig. Känns ju oerhört spännande att vara inne i en smärtperiond nu igen. *NOT* Men... bara det kommer lite sol så bli allt genast mycket bättre både psykiskt och fysiskt.

Skrutten blev ju sjuk på lördagen också, han sa att det gjorde ont i örat när vi åt middag hos päronen och sen tog det ungefär 2 tim tills han hade jätteont. Gnässade och gnällde men somnade vid 22.30 och sov oroligt en timme. Sen vaknade han och var upp och kissade, drack vatten, grät, gnällde, bökade, kissade, grät lite mer till mitt i natten. Tror det var runt 03. Jag var ju sådär måttligt imponerad av att hans öronvärk kom just den natten eftersom jag skulle upp på söndagen och jobba. Och det fanns liksom inget utrymme att vara hemma med sjukt barn direkt på morgonen eftersom det var jag som hade frukosten. På morgonen så sov han lungt och stilla och då såg jag ju att det värkt hål i örat på honom och det rann var för fulla muggar. Mysigt. Eller inte. Men värken släppte iallafall så han härjade runt hos mami och papi med sin kusin ända tills jag kom och hämtade honom. Sen var vi på den underbara vårdcentralen och fick pencillin igår. Och där sa ju läkaren årets kommentar iallafall ang när det värker hål i örat: "det kan göra lite ont om man är känslig" Vad ger ni mig för DEN kommentaren?? Hua säger jag bara!!! Lillkillen är pigg och glad nu iallafall och var på dagis idag. Vi hann till och med en sväng till päronen och tiggde kaffe. Skrutten fick till sin stora förtjusning åka gräsklippare med moffa så han är överlycklig nu! Han sprang runt och lekte att han inte hörde något också, med sina häftiga hörselskydd.... Skrutten alltså, inte moffa.

Han var ju klockren på vägen hem. En konversation mellan mamma och barn kan ju låta lite hur som helst, men jag älskar verkligen hur snabbt barn kan svänga i sina funderingar. Skrutten cyklade förbi torget där de sågat ner fyra stora pilträd. Såhär lät konversationen:
-"Men mamma, jag tycker det är synd att de sågat ner träden här!"
-"Jaa... men de ska ju plantera nya träd, så det kommer ju bli fint sen..."
-"Vad ska de planera för träd då?"
-"Jag vet inte, det var några flashiga träd... jag kommer inte ihåg vilken sort"
-"Aha. Jag har sett rådjursbajs idag..."

HAHAHAHA. Är man mamma förstår man komiken i det.... ;)

Hade besök igår av söta fröken... Hon hade lite problem hemma som vi pratade om, jag hoppas att hon förstår vikten av kommunikation framöver och att de måste reda ut vart de står. Vad de vill få ut av livet... För om man vet vad man vill, då orkar man ju kämpa för det. Och det är inte lätt... verkligen inte. Och det fick mig att fundera på hur fasen mitt liv kommer se ut. För jag lämnar ju allt som är mitt... till förmån för honom. Jag är ju väl medveten om att jag riskerar att bli sur och bitter då och det är ju han som kan få ut för det... Nu hoppas jag ju inte det, jag är väldigt social av mig och känner ju några där uppe redan, men ändå. Jag är ju rädd att jag kommer förlora mitt egna liv och därigenom nöta sönder vår relation genom att bitcha om saker som stör mig... Jag vet ju hur jobbigt det kommer bli men sålänge vi kan prata om det och sålänge jag känner att det är värt det hela eftersom jag vill leva med den där klarn... då kommer det ju lösa sig.

Och det var också en sak jag funderade på när skrutten blev sådär sjuk på lördagsnatten. Där låg jag på golvet på en madrass hos mina föräldrar, trött och hade ont som fan. Försökte trösta lilleskrutten och klappade honom på ryggen, kände paniken komma eftersom han verkligen hade så ONT... Vad fan skulle jag göra??? Jag kunde inte sjukskriva mig, jag kunde inte (eller det kanske jag kunde, men det känns ju inge bra) begära att mina päron eller syster skulle ta tvärsjukt barn till akuten för att jag måste jobba. Självklart går ju skrutten före jobbet när det är allvar, men jag ligger inte på plus på jobbet nu känns det som pga den kommande flytten samt att det var ju mitt i natten och cheferna säkert haft en trevlig lördagskväll= trötta (läs en smula bakfulla) på söndagen... så jag känner att det inte är sådär jättelyckat att vara hemma ifrån jobbet om skutten inte är jättesjuk... Vilket gör att jag hamnar ju i en jävligt pissig sits och gör mig ledsen över att jag återigen inser att jag är själv med sonen. Jag har många backuper, men ingen som jag kan räkna med. Ingen som ska behöva ta det ansvaret... Och det är en stor faktor till att jag tagit det stora beslutet att flytta. Jag behöver ha den där backupen, en närvarande person i sonens liv som kan ställa upp när det krisar. Och inte för att han måste ställa upp, inte för att jag ber om hjälp... utan för att han vill och för att han finns i skruttens liv. Att det är en självklarhet.

På fredag får jag äntligen mysa med den underbara karln. Lovely...

Btw, hur många kalas ska en unge gå på som 6åring?!?! TRE kalas i helgen nu, kul liksom. Har inte många kronor till presenter och det är ju skittrist verkligen... Suck.

Och det är ju en sån jävla humor hur saker ligger till. Jag vet verkligen vem som ligger högst i topp. Helt galet...


Nåväl... HEJJA MALENA!!!!!


.