Våren är här!
Kategori: Allmänt
Hade förväntat mig en välkomstkommité på stationen iform av farmor och lilleskrutt, men till min besvikelse så möttes jag av... just ingen alls. Kul. Det visade sig att skrutten och hans fader var kvar ute hos farmor och kom inte hem förrens någon timme senare. Som jag har längtat efter det där ungen alltså!!!!! Makalöst verkligen!!!!
Åkte ju i torsdags... Stressade som fasiken hela dagen för att hinna med allt som skulle göras. Frisören på morgonen, hem och duscha och packa det sista, sedan fika med ena fröken min (tack så mycket, det var härligt och TACK för att du inte moralpredikar för mig) och sedan slängde jag mig på tåget. Det skulle visa sig att bli en överjävlig resa just av ren ångest men det var ju mestadels för att jag var så förväntansfull och längtade så förfärligt efter min karl. Kom fram välbehållen och fick vänta typ 40 min till INNAN karl kom med sitt tåg. Helvetesjävlaskit vad det var jobbigt!!! Roade mig med att läsa lite till i min fantastiskt braiga bok jag nu äntligen blivit klar med. (champangeflickan) Sen så.. kom han äntligen så jag fick hålla om den fina. Höll nästan på att börja gråta. Kan inte förstå att det ska vara å känslofyllt och underbart att få träffa honom.
Gick hem till lägenheten och kikade runt och sedan kom karlns syster så jag fick träffa henne ordentligt också. Har ju bara sett henne lite snabbt en gång förrut, när skrutten sprang omkring på marknaden så jag kunde inte koncentrera mig på att vara social direkt. Hur som helst, Syster är alldeles fantastisk hon också och det har varit så skönt att få träffa henne. Förstå rädslan och problematiken OM hon INTE skulle gilla mig... hon har nog ett stort inflytande på karln så då hade det nog varit extremt jobbigt för oss i framtiden. Hua. Det kändes dock inte som att det skulle vara några problem och vi lärde känna varandra litegrann där. Hon påminner mycket om min superfröken till sättet, lika rättfram och vräker ur sin liknande kommentarer. Haha. Och sedan är hon så sagolikt avslappnad och ööhh... naturlig? ;) Genomhärlig är hon iallafall och jag är glad över att vi fått umgåtts i helgen.
Jag och karln har också fått tid ihop, dock inte lika mycket tid som jag hade velat haft med honom. Jag är så satanst såld att det går nog inte att beskriva. Jag vet att det låter som en kliché att säga att jag saknar ord för vad han betyder för mig, men det är just det som är sanningen. Han är min man och jag älskar honom över allt annat. Jag saknar honom för varje sekund och skulle vilja vara med honom jämt. Eller snarare, få vara brevid honom jämt. Att få dela livet med honom, skaffa familj och få leva livet till fullo. Jag ger hela mitt liv i hans händer, hela min sons liv, längtar tills jag får bära hans barn och det är det största ja KAN ge honom!! Och det är skrämmande eftersom jag gått igenom det här en gång tidigare och jag vet ju hur det slutade.... Det kanske känns falskt att hoppas på det bästa nu igen, för andra gången när jag har facit i hand på hur det slutade med skruttens pappa liksom... Det är ofantligt stort att ge sitt liv åt någon rent känslomässigt med även rent fysiskt så TRO MIG när jag säger att det här inte är ett förhastat beslut. Jag har äntligen kommit fram till att Det Stora Beslutet nu är taget. Nu finns det två olika tillvägagångsätt och vi får se vilket dem det kommer bli. Men det finns två planer alltså. Och att det är bestämt är skönt, nu har jag en någolunda tidsplan och något att se fram emot... att jag vet att denna jävla fittdistans inte kommer vara förevigt. (har dessutom upptäckt att fittdistansen stör mig i drömmarna också, jag drömmer hemska saker just för att jag blir osäker)
Dessutom är det så löjligt. Vi vet ju båda två precis hur det ligger till... eller hur?
Har haft ett dygn ute hos knölvalen och hennes familj också. Underbart! Vi hann med mycket saker, bla så kacklade vi om gamla minnen, hemska människor ifrån förr och varför vissa saker resulterade i just det de resulterade i. Typ. Underbart iallafall och jag saknar de redan. Det känns så naturligt att vara hos dem.
Lilleskrutten har haft det bra hos pappan... han var helt slut när han äntligen kom hem så han tvättade av sig, borrade nötterna och så la jag honom direkt. Låg och pratade om allt ett tag, han är ju ruskigt ledsen över att han inte fick följa med mig denna gång men jag lovade honom att vi ska åka upp så snart vi kan igen och då ska han få följa med. Jag VET att han saknar sin kompis, att åka tåg, själva stan och framför allt så saknar han sin älskade Gubbe. Min karl alltså. Blivande bonusfarsan. Wieehhoo. (Lilleskrutten är mäkta imponerad över att kalrn tattuerar nu kan jag lova...) Nåväl, vi pratade om hans helg med pappan och hur han haft det... Om veckan som kommer med dagis och sånt annat praktiskt och sen pussades vi godnatt ett bra tag. Rackarns goding det där. Hur mycket kärlek kan man känna egentligen??
Ska lägga mig nu, har ont i halsen och känner mig lite småkrasslig men måste upp tidigt som bara fan imorgon och som tur är ringer min kaffedrickande vän mig imorgonbitti och ser till att liket rullar ur sängen. Vad fan skulle jag göra utan honom?? Hua...
Jaja. Annars så har det inte hänt något nytt.
Går snart i personlig konkurs, men det kostar inget extra. Det bjuder jag på!.
.