Åh, idag är det bara en sån där härligt bra dag... ÄR sjukt trött, trots sovmorgonen och jag tror att jag håller på att bli lite förkyld för det sticker sådär otrevligt i näsan... Har ledvärk som vanligt och så börjar jag bli lite less på lillskruttan som HELA TIDEN tjötar "mamaa mammm mamaa mammm" dagarna i ända men ändå så känner jag att livet är fan rätt bra.
Låg en lång stund i badet igår, tänkte i min enfald att jag äntligen skulle få typ en timme ifred från ungarna men den stora skrutten var väl in typ hundra gånger och tjötade om sina örhängen han ville ha, han skulle ha kvällsfika, han skulle borsta tänderna och sedan kissa och så tjötade han lite till om sina örhängen. Så mycket för den egentiden liksom... Men det var fantastiskt skönt att få bada, läste äntligen klart boken jag fick av lärlingen och det var ju under den tiden jag läste som det liksom slog mig hur jävla glad jag är att livet ser ut som det gör. Det är magiskt hur den här lyckokänslan kan komma över en som en hink kallt vatten (eller pepsi som vi sa när vi la oss jag och karln eftersom hinken står för är en bra känsla och pepsi är förbannat gott) trots att det faktiskt gått ganska lång tid i vårt förhållande... att den är nykärheten och förälskelsen fortfarande är så påtaglig. Underbart.
Vidare så funderade jag på det här med acceptansen... Vissa delar i mitt liv har jag accepterat, glömt och förlikas med och jag försöker lära mig av mina misstag och av mina erfarenheter men som det här med min sjukdom som hela tiden finns latent i livet, har jag accepterat den egentligen? Tror faktiskt att jag har det, själva sjukdomen i allafall, inte smärtan eftersom den är så stor, stormig och intensivt när den är som värst. Det slog mig att det kanske finns en anledning till att jag har sjukdomen iallafall, kan det vara som ett försvar i min kropp för att jag inte ska slita ut mig i förväg? Som att kroppen säger ifrån så att jag är tvungen att ta det lungt istället för att köra på som en idiot som jag brukar? Som att smärtan kommer för att hindra att jag drar på fullt ut och inte för det jag redan gjort innan smärtan kommer? Det känns rätt okey att tänka att det finns den "större anledning" till sjukdomen även om det klingar dåligt med att jag har ont vareviga dag, utan att jag gjort något ansträngande egentligen... Det fanns även beskrivet det här med katastroftankarna jag ofta har och där fick jag ju bekräftat att det fan är normalt och att jag redan är på rätt väg i mitt egna tänkande, fick dock lite tips på hur jag ska gå tillväga när det är som mest kritiskt, till exempel när en panikångestattack är på ingående. Hela boken är bra, det gör gott i kroppen att läsa och stimulera tankarna på ett positivt sätt, försöka se livet med lite distans och så utan att det hela ska bli alldeles för dimmigt, stort och filosofiskt... Så jag tackar lärlingen ödmjukast för att han gett mig boken och det ska bli intressant att försöka använda sig av acceptans och förändring i vardagen. Det blir en utmaning, men hey... hela livet är ju det! :D
Det ska bli så himla intressant för skrutten nu också... förstå att han går i skolan nu, värsta stora killen liksom! Men det här med alla läxor (hua när han ska ha mattehjälp!!) och allt han kommer lära sig. Nu kommer det gå fort och jisses, ungarna har redan svenska, samhäll, engelska, teknik/no, idrott, bild, sång och så kommer de åka och bada varannan fredag samt att de har läxa varje måndag som ska lämnas in på fredagen... Och de går i ETTAN. Helt galet mycket för dem men också fantastiskt bra eftersom de är som små svampar som snappar upp all information nu så det är ju lika bra att bara ösa på med lärandet. Jag sitter liksom brevid och det kommer bli en stor utmaning för mig också som förälder att stötta honom, hjälpa honom och styra in honom på rätt spår. Läskigt och stort men jättespännande.
Lillskruttan ligger och sover nu igen, jäkla tröttmössa. Men i natt var hon lite dryg, hon tappade nappen typ hundra gånger med början vid 03... suck. Karln gick upp vid 06 och jag fick som sagt sova till strax före åtta. Funderar på om vi ska göra om morgonrutinerna så att jag går upp istället, fixar frukost och följer skrutten till skolan för att ta en promenad med lillan så är ju det avklarat redan. Måste försöka få in motionen på rutin, för det här fungerar ju inte längre... jag som, hör och häpna, ska börja träna! :D Vågen går ju iallafall långsamt men stadigt neråt så det känns ju tryggt... bara 4-6 kilo till nu, sen jävlar ska det byggas muskler! :D
Satt häromdagen och försökte ordna föräldrapenningen genom FK´s hemsida och det var ju stört omöjligt. Fy fan vad jag blir stressad av sånt där skit som bara strular liksom... vaddå att det ska bli enklare, vilket skitsnack... jävligt svårt att planera dagarna när de inte lagt in allt uttag i systemet liksom. Nördar. Sedan håller jag på att gå ur en bokklubb och det verkar ju vara ett helt projekt bara det. Suck alltså, de är ju fan inte riktigt kloka alltså. Kundtjänstpersonalen är otrevliga, hemsidan är omöjlig att logga in på och att skicka mail till dem innebär att medlemsnummret inte kommer med, trots att det finns en egen ruta där det står "ditt medlemsnummer" Hur jävla svårt ska det då vara undrar jag?? Sicka klappträn alltså. Och det ska tilläggas att det är en av de största bokklubbarna i sverige, så det är inget skumt företag liksom.
Dagens planering är rätt lös... ska ta ett varv med snabeldraken, plocka iordning lite och sedan hämta minst en unge i skolan, troligtvis två, sedan hem och fortsätta grejja med alla bestyr. Fy fan vilket liv, känner mig som en hamster som bara springer runt, runt, runt ibland. Men det är ju det här som är livet, vardagen och det känns inrutat och tryggt för det mesta men ibland väldigt ostimulerat. Skulle vilja börja jobba eller göra något "vettigt" ibland... så jag får ut lite mer av livet än att gå runt om en jävla hemmafru. Men samtidigt så älskar jag det här, att få vara "bara hemma" utan att det egentligen finns ett enda måste i livet... Känns lite kluvet. Men men... det är ju trots allt bara 5 månader kvar sedan är det jobb på heltid som gäller. Stressande? Spännande? Ångestfyllt? Jajjamensan. Men det löser sig... på något jävla vänster precis som allting annat...
Lilla skrutten var i skolan idag... min fina ettakladdare! :D Han var taggad till max och skoldagen förflöt utan större problem. Jag och lillskruttan var med första stunden på dagen och gick hem efter fikarasten... och här uppe så bjuder skolan alla föräldrar på fika såhär första skoldagen. Sånt gillar vi! Gick hem, fick besök av karlns syster och hennes sambo och senare kom även lilla farmor och hälsade på skruttan. Hann med en sväng till stan innan det var dags att hämta skrutten i skolan. Var till BVC och hämtade nya vitaminer och fick även med sånhär härlig lila vätska att pensla torsken på skruttan också... jävla braig bvctant alltså. Har tid nästa onsdag så det ska bli intressant att se vad heffaklumpen väger nu. Tjockisen alltså... Köpte även vårtmedel till skrutten, den här oidentifierade grejjen på hans fot visade sig ju vara en vårta precis som jag misstänkte... Hoppas att medlet hjälper, vårtan sitter ju rätt dumt till på foten.
Åh, bläch... är så jävla trött att jag inte ens orkar skriva rätt... suck...
det har vi haft nu nästan hela veckan. Förutom en helvetisk mensvärk och en jävla massa fibrovärk så har livet känts bra. Karln har varit hemma sedan i tisdags, han tog ett par dagar ledigt nu som en kort semester så han och skrutten har målat om skruttens cykel men hjulet har pajjat på något vänster. Vi var in på stan och lämnade in det, troligtvis nå tjall i kullagret eller nåt sånt... *snillet spekulerar* Jag har städat i förrådet nere och försökt organiserat lite där... Karln kastade bort en massa av det som jag sorterat bort och sedan satte jag mig och gick igenom lite gamla kort. Hysteriskt massa minnen och jag gjorde iordning ett par högar till bästaste M, syster, knölvalen och skruttens pappa. Bättre det än att korten ska ligga och skräpa liksom. Ska gå igenom alla kort i datorn också och lämna in på framkallning. Sedan ska jag börja sätta in kort på kidsen i två album för det är ju alltid roligare att titta på riktiga kort istället för i datorn.
Hade en heldag på stan igår, strosade runt och kikade lite, fikade och så. Skrutten tog nytt hål i örat, han sa inte ett pip när hon sköt hålet och han är nöjd med örhänget... han längtar dock efter att få byta eftersom han spanade in nya örhängen på JC igår, de ser ut som skruvar... sötunge. Idag ska vi städa och försöka fixa iordning lite hemma, ska försöka sätta upp en hylla i sovrummet som lillan ska få ha sina prydnadssaker på som hon fick i doppresent bland annat. Ska försöka ta en promenad till en pryttelaffär också och handla en hylla till köket. Kommer bli nice. Ska plocka med skruttens fiskedrag också... han är ju helt galen i fiskegrejjer och nu har han en halv miljard med drag som ligger och skräpar. Helt livsfarligt alltså och nu ska de packas ner i lådor så ingen för sig illa på dem och han kan titta på dragen utan att röra ihop allt.
Känner mig överlag sådär superproduktiv, i tisdags så gjorde jag barnmat chockerande nog... Blev tre rätter och förutom första provsmakningen så verkar det gillas av lillan än så länge. Hon är förövrigt så jävla duktig den lilla heffaklumpen. Somnar själv i sängen, äter väldigt bra och är oftast superglad om dagarna. En riktig mammagris men det kommer hon undan med för att hon är så söt... Hur jävla gulligt är det inte när hon sitter och säger "mammmm mmamm mmaaam" om dagarna? Skrutten är världens bästa storebror också... kramar henne och busar så ofta han kan. Härom morgonen så plockade han upp henne och de satt i soffan ett bra tag innan jag och karln vaknade. Helt galet, han är ju liksom bara 7,5 men när han gör sådär gör han det ju för att han själv vill och då känner jag att det är okey. Han är så duktig också, jag blir liksom chockerad när vissa saker vi lärt honom verkligen sätter sig i huvudet på honom. Som igår, då kom han in och frågade om han fick gå iväg och leta efter en tants bortsprungna hund med de andra ungarna. Varningsklockorna började ringa i mina öron eftersom det kan vara den klassiska "rövabortbarnmetoden" (katastrof tanke, jag vet... men hey... det är min unge det handlar om!!!) så jag följde med ut och kikade och sedan visade det sig att hunden var tillbaka till ägaren. Hur som helst, många andra ungar hade ju bara sprungit ut och inte sagt något, men min prutt han kom in och frågade om det var okey. Och sånt beteende gör mig stolt och glad och det är en bekräftelse på att han faktiskt tar in det jag försökt lära honom. Vi pratade mycket om sånt när bla. när Engla blev mördad, om hemska personer som gör illa andra, om "fula gubbar", bortsprungna hundar, konstiga bilar som erbjuder skjuts mm... och jag har sagt att han alltid måste kolla med mig först innan han drar iväg på något. Nu låter det kanske som att han sitter inlåst och aldrig får någon frihet, men så är det ju såklart inte. Han drar runt här på området mest hela tiden, ibland får han lov att stanna innanför bommarna men oftast är han iväg och leker med kompisarna på de andra lekplatserna. Men han måste komma in och berätta vart han går iväg någonstans och han får inte gå in hos kompisarna om inte jag vet vart han är... och överlag är han superduktig att sköta sig och det gör mig så glad. Och bekräftelsen igår var en superboost för min del!
Jag är väldigt stolt över mig själv också... Har insett att mitt egna tänkande inte håller i längden så de senaste veckorna har jag verkligen tränat på att lägga bort de här negativa katastroftankarna och försökt tänka realistiskt och mer ingående på vad som är verklighet och vad som är fiction i min hjärna. Och det har ju faktiskt gett resultat. Wohoo vad jag är bra och då har jag knappt ens hunnit börja läsa i den oerhört intressanta boken jag fick av lärlingen... :P Acceptans och förändring is tha shit säger jag bara!
Min karl är så förbannat bra och jag blir så glad när jag ser hur bra han är med kidsen. Att se hela familjen ihop är ren lycka och jag har verkligen uppskattat dessa dagar, både för att vi fått saker gjorda men framförallt över att få umgås allesammans och bara ha närheten till varandra... Det går inte en dag utan att jag känner sparvhjärtat slå enbart för hans skull. Jag är så förbannat glad att han finns i mitt liv, på gott och ont för ibland kan jag vilja strypa honom också... (och det kommer han undan med eftersom han är, precis som sin dotter, så förbannat söt)... Men det är så härligt allting... precis som bästaste M skrev i ett sms igår, tänka sig hur livet har förändrats senaste åren, tänk vad bra vi mår nu jämnfört med då... "Det är nästan så att man blir religös!" :D Och han har ju så rätt, det är helt otroligt åt det och det är bara hoppas att allt kommer hålla i sig för både honom och mig. Det är fan vår tur nu! ;)
Nähäpp. Dags att väcka karln som fått sovmorgon idag och försöka göra något vettigt nu istället för att mögla fast med arselet i soffan som jag brukar varje morgon.. :D
rusade fram i turbospeed tyvärr... Hade väldigt fullt upp med det mesta så jag hann liksom inte njuta av tillvaron så mycket som jag hade velat. Det positiva med att ha fullspäckat schema var ju att jag inte stod och bölade som en idiot vilket jag trodde att jag skulle göra.
På fredagen så gjorde jag iordning all mat inför lördagen och lilla skruttan sov faktiskt hela tiden. Hon drog till med ett långt sovpass på tre timmar så jag hann ju både steka en halv miljard med plättar OCH göra fyra smörgåstårtor. Hon vaknade till precis när jag bara hade pyntet kvar och då ryckte grannen in och matade henne och sedan var jag klar. Drack lite kaffe och sedan inväntade jag både karln och sällskapet hemifrån. Syster, sötM och hans sambo kom i första vändan så då fick jag snuffla på lillbäbis en sväng. GOSH vad liten och söt man kan vara då... hon såg ut som en liten apunge! :D Efter en liten stund kom två sötfröknar och min fina, fina lille skrutt... SOM jag hade längtat efter honom!!! Han var en halvmeter längre och ljus i långhåret. Underbara unge!! På kvällen drog vi iväg jag och flickorna och dukade iordning i lokalen och sedan var det dags att hoppa i bädden. På lördagsmorgonen studsade jag upp ur sängen och började baka chokladkakor och ananaspajjer för fulla muggar, folk överallt och tre söta barn som grejjade runt. Grannungarna kom och knackade på en halv miljard gånger för att få leka med skrutten, tror de längtat efter honom de med... ;) Vi stressade iväg i bilarna, efter att ha packat in alla personer, barn, smörgåstårtor och övriga bakverk och drog iväg för att möta upp mina päron, bror och moster som redan anlänt. Jättehärligt att ses igen men det var liksom en massa annat som skulle fixas så jag han inte vara så social. Lillfian gnällde som fan och lyckades slockna tillslut, lagomt till alla gäster började anlända. Det drog ut lite på tiden själva minglet i väntan på att hon skulle piggna på sig, men när hon väl vaknat i mormors famn så körde vi igång med själva namncermonin och allt gick vägen. Så himla synd att tokfröken inte var med bara, hon hade kunnat förgyllt dagen oerhört med sin sång men tack vare papi så gick det ju bra ändå. Lillan fick sina namn och ett halsband av sin bror, vi hade lillans faddrar där och de fick varsin present som påminnelse om sitt livslånga åtagande... Lite sång och lite prat och sedan fikade vi alla innan presentöppningen. Och GOSH vad hon fick presenter!! Heeeelt galet mycket fint och hon kommer älska alla sina smycken när hon blir äldre! Och igår när jag vek tvätten slog det mig att vi tveksamt behöver köpa några kläder åt henne på ett halvår ungefär. Beroende på hur mycket heffaklumpen växer då såklart... ;) En fantastiskt fin dag hur som helst och jag slapp migränen tack och lov...
Jag hade ju tänkt att jag skulle ta all disk på eftermiddagen/kvällen och på söndagen men mina fina flickor tog kökstjänsten så allt blev klart i lokalen redan vid 17-18tiden. Fantastiskt skönt och alldeles ovärdeligt för min del. Kände liksom inte hur mycket stryk kroppen tog av allt det där, det kom ju i efterhand och framförallt på måndagen och tisdagen. Hua. Hur som helst, sötM med fru samt ena fröken åkte hem på lördagskvällen där medans andra fröken och syster med lillbäs stannade tills på söndagen. Vi satt hela lördagskvällen och kacklade skit i köket och bara hade det gött liksom. På söndagen åkte alla hemmåt så då kom vi tillbaka till vardagen igen, skrutten är dock lugnare än vad vi förväntat oss men fortfarande hormonstinn och obstinat mellan varven. Lillskruttan har ju varit så extremt mammig senaste dagarna, går jag mer än 1,5 meter ifrån henne börjar hon kinka direkt. Står jag på balkongen och röker kommer hon i gåruntan och ställer sig nedanför dörren, tittar på mig genom glaset med sina stora blåa ögon och gnäller: "maamm... maamm... maaammma!" Så jävla söt men ack så dryg.
På måndagen gnällde båda barnen i kapp och på tisdagen var det hysteriskt kink så jag funderade allvarligt på om jag skulle sälja dem båda två, alternativt betala för att bli av med dem. Kroppen värkte ju också så det var ju inte så konstigt att allt blev mycket jobbigare för oss alla tre. Igår gick det mycket bättre, jag och kidsen var på stan en sväng och köpte lite pysselprylar så vi satt jag och skrutt och var kreativa en sväng. Han är så mysig när vi pysslar, fantasin har ju liksom ingen gräns alls! :D Lillan satt och käkade majskrokar och var rätt nöjd hon också faktiskt... Fick besök mitt i röran av en bekant och hennes två barn, var trevligt att ses lite och prata lite skit. Det är humor faktiskt att hon och jag ligger ganska lika i mentaliteten i uppfostran, jag trodde faktiskt att hon skulle vara mer pedagogisk, petig och en typisk pampersmorsa men ack vad jag bedrog mig. Lite humor faktiskt!
Igårkväll när jag la mig så värkte alla muskelfästen i min kropp samtidigt och då slog det mig... Jag vet att jag knappt vil tänka tanken och jag fasar för framtiden men jag tror det börjar bli sämre nu. Sådär jobbigt på heltid liksom. För jag har haft en smärtperiod nyss, en lång och överjävlig en och ändå värker det som fan varje dag fortfarande. Precis som det gjorde förrut. Det bådar inte gott vill jag lova och jag måste göra något åt det NU, helst igår, för att det inte ska bryta upp ordentligt igen. Helvete. Ny kost, motion, simning, massage, lugn och ro... Det kan ju bli intressant det här... goodluck! SUCK. FUCK.
Nu vaknade den där lilla mammagrisen igen efter sin morgonnap... 1,5 timme senare och nu är hon superglad och ligger och sjunger i spjälsängen. Jävla gofis.
Hon sov borta igårnatt, för första gången och det gick väl alldeles bra det också... Hennes kusin och sambon verkade inte allför avskräckta att ha henne så förhoppningsvis har vi mer barnvakt ifrån deras sida. Tills de får egen skrutt i november det vill säga...
I lördags var vi alltså på sommarfesten. Utan barn och det var jätteskönt men fy farao vad trött jag var hela kvällen. Satt och gäspade som en dåre vid 21 liksom. Är man pensionär eller är man? Trevlig fest iallafall, satt och pratade med lite folk och upplevde gamla minnen med min karl. Underbart att känna att hjärtat bara bankar för hans skull. Pratade med skrutten i telefonen, hans pappa ringde ang någon "grej" skrutten har på tån. Denna "grej" förblev rätt obeskriven så jag väntar med spänning på att se vad det är när skrutten kommer hem. Hur som haver... han var mäkta sur över att han inte fick vara med på sommarfesten som han varit tidigare år och under samtalet så frågade han: -"Mamma, vad är det som låter som en bas?" Eehh... jadu, en bas svarade jag... Skruttungen hörde när de stämde instrumenten i bakgrunden. Jävla gofis alltså, nu är det bara dagar kvar tills han kommer hem! :D Och han sa att när han kommer hem ska han gossa kamelen på huvudet jättelänge! Kvällen var som sagt trevlig men vi bestämde oss för att åka hem vid 00.30 och kom hem strax efter 01. Riktigt skönt att få sova hemma men ack så tomt det var utan lillan i spjälsängen brevid oss. Hade det fantastiskt trevligt där på natten, karln kan han liksom... *dreggla dreggla*
Degade runt på söndagen, lillan kom tillbaka vid 13 och jag höll fan på att gå sönder av saknad. Tänka sig att ett sånt litet knyte kan påverka en så mycket! Det är jätteskönt att vara barnfri ett tag, men jag längtar efter mina ungar mest hela tiden... Hade lite lätt ont i pannbenet på eftermiddagen, var skönt att vi inte gjorde något vettigt alls. Lillan låg på golvet och jassade runt i cirklar. Hon börjar få in benen under sig också, eller njae... ställer sig på tårna med raka ben typ samtidigt som hon ligger som en säl med framkroppen... Nu ska hon bara synkronisera med hennes raka armar och sen jävlar kommer hon krypa och friden är slut. Hon har ju fått in snitsen med gåruntan i varje fall. Heeeeelt galet vilken fart hon kan få. Höll på att garva läppen av mig igår när hon körde en lov i vardagsrummet, gled på bredställ mot divanen på soffan och gav ifrån sig ett tokflin! Min fina solstråle hörde av sig igår, han hade drömt om mig att jag var hos honom och vi hade umgåtts i en vecka tillsammans... Det bästa drömmen han haft sa han... :D Det drog upp en våg av minnen hos mig, saker som hände under den korta perioden vi umgicks, saker om Honom, gamla jobbet i huset och farbror såklart... Allt kom på en gång liksom och det var ju mestadels bra saker iallafall. Jag saknar min solstråle enormt, han är som en stor björn jag bara skulle vilja stoppa i fickan och ta fram när jag behöver energi. Jag undrar om vi kommer ses något mer i livet? Det vore ju fantastiskt härligt om han och hans familj kom till sverige och hälsade på oss.
På kvällen satt jag och verbalbajsade med en annan vän... vad ska vi kalla honom då för att det inte ska bli alltför invecklat? Han är ju bror till två andra som blivit omskrivna här i bloggen... Hurmf... Såå... vi kan kalla honom lärlingen då? För enkelthetens skull liksom! Han tycker ju att jag är så vis angående livet, han är mitt uppe i en separation nu och mår skit mycket på grund av det men framför allt för att han bestämt sig för att ta tag i sitt liv, den skit som ligger begravd där längst inne. Jag blir så glad när människor kommer till den insikten och verkligen börjar nysta upp och bearbeta istället för att fortfarande må skit och se sig själva som offer. Finner människor så intressanta så jag lyssnar gärna på det han behöver vräka ur sig. Och igår fick väl även han lyssna lite på mig och delar ur mitt förflutna med ångesten, spriten och de gifta männen... ;) Jag är så glad över att jag inte har allvarligare saker än så i bagaget, det finns så tragiskt många som blivit utnyttjade på alla möjliga sätt och vis och som lider av det hela livet. Jag har gjort mycket dumt i mitt liv, men aldrig något som jag inte själv velat. Iallafall så kändes det ju som en bra idé just då liksom tills jag fick insikt att det där beteendet inte funkar längre... som den där söndagen jag vaknade upp och bara mådde skit helt enkelt. Där gick väl min gräns också och sedan dess har jag ju inte gjort fullt lika mycket dumheter. Har jag bara haft tur som inte råkat ut för stolpskott och hamnat i skiten eller är det för att jag själv sagt ifrån innan det gått för långt? Är det för att jag är självständig och inser mitt egna värde? För jag kan då ärligt säga att jag har tveksamt haft något större självförtroende att skryta om i mitt liv, knappt någon självinsikt eller självdistans heller för den delen... Jag har spelat att jag är stor och stark jävligt bra, men på något konstigt sätt har nog det spelet gett mig allt det där andra... Det har kommit med åren och alla dess erfarenheter men en sak är ju klart. Det mest värdefulla jag någonsin lärt mig är att man alltid måste se till sig själv först, för det är då fan ingen annan som gör det. Och man kan inte ta ansvar över andras mående... det är deras ansvar.
Och det där kanske lät jävligt känslokallt men så är det verkligen inte menat... Jag finns (hoppas och tror jag) som stöd för många människor och bryr mig såklart om hur de mår och stöttar på de sätt jag kan... men det jag menar är att man kan inte luta sig helt och hållet på andra, man måste lära sig stå stadigt på egna ben...
Och jag är så jävla stolt över min karl att jag nästan spricker. Han har äntligen tagit ett moget beslut i sitt liv, efter lång överläggning, samvetskval och ångest men han har ändå genomfört det och har fått insikt om vad man behöver "offra" för att bli en närvarande familjefar. Moget, vuxet och så imponerande...
Kamelen äter ju chockartat... Han sitter och jamar vid matskålen vilket typ aldrig hänt tidigare och verkar gilla specialmaten han får nu så jag hoppas att han kan fläska på sig lite den lilla spetan. Kattmat för anorektiker, helt sanslöst liksom... :D
Måndag idag... Vi tar nya tag här hemma och börjar nedräkningen till helgen då det händer en massa roliga saker! Skrutten kommer ÄNTLIGEN hem samtidigt som mina tjejjer kommer upp, familjen ifrån bådas sida kommer för lillans namncermoni och jag får äntligen snuffla på systers lilla bebis ... så livet känns bra i största allmänhet. Ska sanera huset, tvätta och uträtta lite ärenden de närmsta dagarna för på torsdag och fredag blir fullt upp med annat inför lördagen. Härligt, härligt!