Åh, idag är det bara en sån där härligt bra dag... ÄR sjukt trött, trots sovmorgonen och jag tror att jag håller på att bli lite förkyld för det sticker sådär otrevligt i näsan... Har ledvärk som vanligt och så börjar jag bli lite less på lillskruttan som HELA TIDEN tjötar "mamaa mammm mamaa mammm" dagarna i ända men ändå så känner jag att livet är fan rätt bra.

Låg en lång stund i badet igår, tänkte i min enfald att jag äntligen skulle få typ en timme ifred från ungarna men den stora skrutten var väl in typ hundra gånger och tjötade om sina örhängen han ville ha, han skulle ha kvällsfika, han skulle borsta tänderna och sedan kissa och så tjötade han lite till om sina örhängen. Så mycket för den egentiden liksom... Men det var fantastiskt skönt att få bada, läste äntligen klart boken jag fick av lärlingen och det var ju under den tiden jag läste som det liksom slog mig hur jävla glad jag är att livet ser ut som det gör. Det är magiskt hur den här lyckokänslan kan komma över en som en hink kallt vatten (eller pepsi som vi sa när vi la oss jag och karln eftersom hinken står för är en bra känsla och pepsi är förbannat gott) trots att det faktiskt gått ganska lång tid i vårt förhållande... att den är nykärheten och förälskelsen fortfarande är så påtaglig. Underbart.

Vidare så funderade jag på det här med acceptansen... Vissa delar i mitt liv har jag accepterat, glömt och förlikas med och jag försöker lära mig av mina misstag och av mina erfarenheter men som det här med min sjukdom som hela tiden finns latent i livet, har jag accepterat den egentligen? Tror faktiskt att jag har det, själva sjukdomen i allafall, inte smärtan eftersom den är så stor, stormig och intensivt när den är som värst. Det slog mig att det kanske finns en anledning till att jag har sjukdomen iallafall, kan det vara som ett försvar i min kropp för att jag inte ska slita ut mig i förväg? Som att kroppen säger ifrån så att jag är tvungen att ta det lungt istället för att köra på som en idiot som jag brukar? Som att smärtan kommer för att hindra att jag drar på fullt ut och inte för det jag redan gjort innan smärtan kommer? Det känns rätt okey att tänka att det finns den "större anledning" till sjukdomen även om det klingar dåligt med att jag har ont vareviga dag, utan att jag gjort något ansträngande egentligen...
Det fanns även beskrivet det här med katastroftankarna jag ofta har och där fick jag ju bekräftat att det fan är normalt och att jag redan är på rätt väg i mitt egna tänkande, fick dock lite tips på hur jag ska gå tillväga när det är som mest kritiskt, till exempel när en panikångestattack är på ingående.
Hela boken är bra, det gör gott i kroppen att läsa och stimulera tankarna på ett positivt sätt, försöka se livet med lite distans och så utan att det hela ska bli alldeles för dimmigt, stort och filosofiskt... Så jag tackar lärlingen ödmjukast för att han gett mig boken och det ska bli intressant att försöka använda sig av acceptans och förändring i vardagen. Det blir en utmaning, men hey... hela livet är ju det! :D


Det ska bli så himla intressant för skrutten nu också... förstå att han går i skolan nu, värsta stora killen liksom! Men det här med alla läxor (hua när han ska ha mattehjälp!!) och allt han kommer lära sig. Nu kommer det gå fort och jisses, ungarna har redan svenska, samhäll, engelska, teknik/no, idrott, bild, sång och så kommer de åka och bada varannan fredag samt att de har läxa varje måndag som ska lämnas in på fredagen... Och de går i ETTAN. Helt galet mycket för dem men också fantastiskt bra eftersom de är som små svampar som snappar upp all information nu så det är ju lika bra att bara ösa på med lärandet. Jag sitter liksom brevid och det kommer bli en stor utmaning för mig också som förälder att stötta honom, hjälpa honom och styra in honom på rätt spår. Läskigt och stort men jättespännande.

Lillskruttan ligger och sover nu igen, jäkla tröttmössa. Men i natt var hon lite dryg, hon tappade nappen typ hundra gånger med början vid 03... suck. Karln gick upp vid 06 och jag fick som sagt sova till strax före åtta. Funderar på om vi ska göra om morgonrutinerna så att jag går upp istället, fixar frukost och följer skrutten till skolan för att ta en promenad med lillan så är ju det avklarat redan. Måste försöka få in motionen på rutin, för det här fungerar ju inte längre... jag som, hör och häpna, ska börja träna! :D Vågen går ju iallafall långsamt men stadigt neråt så det känns ju tryggt... bara 4-6 kilo till nu, sen jävlar ska det byggas muskler! :D

Satt häromdagen och försökte ordna föräldrapenningen genom FK´s hemsida och det var ju stört omöjligt. Fy fan vad jag blir stressad av sånt där skit som bara strular liksom... vaddå att det ska bli enklare, vilket skitsnack... jävligt svårt att planera dagarna när de inte lagt in allt uttag i systemet liksom. Nördar.
Sedan håller jag på att gå ur en bokklubb och det verkar ju vara ett helt projekt bara det. Suck alltså, de är ju fan inte riktigt kloka alltså. Kundtjänstpersonalen är otrevliga, hemsidan är omöjlig att logga in på och att skicka mail till dem innebär att medlemsnummret inte kommer med, trots att det finns en egen ruta där det står "ditt medlemsnummer" Hur jävla svårt ska det då vara undrar jag?? Sicka klappträn alltså. Och det ska tilläggas att det är en av de största bokklubbarna i sverige, så det är inget skumt företag liksom.


Dagens planering är rätt lös... ska ta ett varv med snabeldraken, plocka iordning lite och sedan hämta minst en unge i skolan, troligtvis två, sedan hem och fortsätta grejja med alla bestyr. Fy fan vilket liv, känner mig som en hamster som bara springer runt, runt, runt ibland. Men det är ju det här som är livet, vardagen och det känns inrutat och tryggt för det mesta men ibland väldigt ostimulerat. Skulle vilja börja jobba eller göra något "vettigt" ibland... så jag får ut lite mer av livet än att gå runt om en jävla hemmafru. Men samtidigt så älskar jag det här, att få vara "bara hemma" utan att det egentligen finns ett enda måste i livet... Känns lite kluvet. Men men... det är ju trots allt bara 5 månader kvar sedan är det jobb på heltid som gäller. Stressande? Spännande? Ångestfyllt? Jajjamensan. Men det löser sig... på något jävla vänster precis som allting annat...


Oh well....


.