eyesan

Hon sov borta igårnatt, för första gången och det gick väl alldeles bra det också... Hennes kusin och sambon verkade inte allför avskräckta att ha henne så förhoppningsvis har vi mer barnvakt ifrån deras sida. Tills de får egen skrutt i november det vill säga...

I lördags var vi alltså på sommarfesten. Utan barn och det var jätteskönt men fy farao vad trött jag var hela kvällen. Satt och gäspade som en dåre vid 21 liksom. Är man pensionär eller är man? Trevlig fest iallafall, satt och pratade med lite folk och upplevde gamla minnen med min karl. Underbart att känna att hjärtat bara bankar för hans skull.
Pratade med skrutten i telefonen, hans pappa ringde ang någon "grej" skrutten har på tån. Denna "grej" förblev rätt obeskriven så jag väntar med spänning på att se vad det är när skrutten kommer hem. Hur som haver... han var mäkta sur över att han inte fick vara med på sommarfesten som han varit tidigare år och under samtalet så frågade han: -"Mamma, vad är det som låter som en bas?" Eehh... jadu, en bas svarade jag... Skruttungen hörde när de stämde instrumenten i bakgrunden. Jävla gofis alltså, nu är det bara dagar kvar tills han kommer hem! :D Och han sa att när han kommer hem ska han gossa kamelen på huvudet jättelänge!
Kvällen var som sagt trevlig men vi bestämde oss för att åka hem vid 00.30 och kom hem strax efter 01. Riktigt skönt att få sova hemma men ack så tomt det var utan lillan i spjälsängen brevid oss. Hade det fantastiskt trevligt där på natten, karln kan han liksom... *dreggla dreggla*


Degade runt på söndagen, lillan kom tillbaka vid 13 och jag höll fan på att gå sönder av saknad. Tänka sig att ett sånt litet knyte kan påverka en så mycket! Det är jätteskönt att vara barnfri ett tag, men jag längtar efter mina ungar mest hela tiden... Hade lite lätt ont i pannbenet på eftermiddagen, var skönt att vi inte gjorde något vettigt alls. Lillan låg på golvet och jassade runt i cirklar. Hon börjar få in benen under sig också, eller njae... ställer sig på tårna med raka ben typ samtidigt som hon ligger som en säl med framkroppen... Nu ska hon bara synkronisera med hennes raka armar och sen jävlar kommer hon krypa och friden är slut. Hon har ju fått in snitsen med gåruntan i varje fall. Heeeeelt galet vilken fart hon kan få. Höll på att garva läppen av mig igår när hon körde en lov i vardagsrummet, gled på bredställ mot divanen på soffan och gav ifrån sig ett tokflin!
Min fina solstråle hörde av sig igår, han hade drömt om mig att jag var hos honom och vi hade umgåtts i en vecka tillsammans... Det bästa drömmen han haft sa han... :D Det drog upp en våg av minnen hos mig, saker som hände under den korta perioden vi umgicks, saker om Honom, gamla jobbet i huset och farbror såklart... Allt kom på en gång liksom och det var ju mestadels bra saker iallafall. Jag saknar min solstråle enormt, han är som en stor björn jag bara skulle vilja stoppa i fickan och ta fram när jag behöver energi. Jag undrar om vi kommer ses något mer i livet? Det vore ju fantastiskt härligt om han och hans familj kom till sverige och hälsade på oss.

På kvällen satt jag och verbalbajsade med en annan vän... vad ska vi kalla honom då för att det inte ska bli alltför invecklat? Han är ju bror till två andra som blivit omskrivna här i bloggen... Hurmf... Såå... vi kan kalla honom lärlingen då? För enkelthetens skull liksom! Han tycker ju att jag är så vis angående livet, han är mitt uppe i en separation nu och mår skit mycket på grund av det men framför allt för att han bestämt sig för att ta tag i sitt liv, den skit som ligger begravd där längst inne. Jag blir så glad när människor kommer till den insikten och verkligen börjar nysta upp och bearbeta istället för att fortfarande må skit och se sig själva som offer. Finner människor så intressanta så jag lyssnar gärna på det han behöver vräka ur sig. Och igår fick väl även han lyssna lite på mig och delar ur mitt förflutna med ångesten, spriten och de gifta männen... ;)
Jag är så glad över att jag inte har allvarligare saker än så i bagaget, det finns så tragiskt många som blivit utnyttjade på alla möjliga sätt och vis och som lider av det hela livet. Jag har gjort mycket dumt i mitt liv, men aldrig något som jag inte själv velat. Iallafall så kändes det ju som en bra idé just då liksom tills jag fick insikt att det där beteendet inte funkar längre... som den där söndagen jag vaknade upp och bara mådde skit helt enkelt. Där gick väl min gräns också och sedan dess har jag ju inte gjort fullt lika mycket dumheter. Har jag bara haft tur som inte råkat ut för stolpskott och hamnat i skiten eller är det för att jag själv sagt ifrån innan det gått för långt? Är det för att jag är självständig och inser mitt egna värde? För jag kan då ärligt säga att jag har tveksamt haft något större självförtroende att skryta om i mitt liv, knappt någon självinsikt eller självdistans heller för den delen... Jag har spelat att jag är stor och stark jävligt bra, men på något konstigt sätt har nog det spelet gett mig allt det där andra... Det har kommit med åren och alla dess erfarenheter men en sak är ju klart. Det mest värdefulla jag någonsin lärt mig är att man alltid måste se till sig själv först, för det är då fan ingen annan som gör det. Och man kan inte ta ansvar över andras mående... det är deras ansvar.

Och det där kanske lät jävligt känslokallt men så är det verkligen inte menat... Jag finns (hoppas och tror jag) som stöd för många människor och bryr mig såklart om hur de mår och stöttar på de sätt jag kan... men det jag menar är att man kan inte luta sig helt och hållet på andra, man måste lära sig stå stadigt på egna ben...

Och jag är så jävla stolt över min karl att jag nästan spricker. Han har äntligen tagit ett moget beslut i sitt liv, efter lång överläggning, samvetskval och ångest men han har ändå genomfört det och har fått insikt om vad man behöver "offra" för att bli en närvarande familjefar. Moget, vuxet och så imponerande...

Kamelen äter ju chockartat... Han sitter och jamar vid matskålen vilket typ aldrig hänt tidigare och verkar gilla specialmaten han får nu så jag hoppas att han kan fläska på sig lite den lilla spetan. Kattmat för anorektiker, helt sanslöst liksom... :D

Måndag idag... Vi tar nya tag här hemma och börjar nedräkningen till helgen då det händer en massa roliga saker! Skrutten kommer ÄNTLIGEN hem samtidigt som mina tjejjer kommer upp, familjen ifrån bådas sida kommer för lillans namncermoni och jag får äntligen snuffla på systers lilla bebis ... så livet känns bra i största allmänhet. Ska sanera huset, tvätta och uträtta lite ärenden de närmsta dagarna för på torsdag och fredag blir fullt upp med annat inför lördagen. Härligt, härligt!

.