eyesan

Galet kär sambo och nybliven trebarnsmamma med funderingar kring livet, vänskap och kärlek...

Kamelen is back home!

Kategori: Allmänt

I måndagskväll satt jag och karln i soffan och nördade precis som vi brukar... hörde hur det jamade till i köket, trodde först att grannkatten tagit sig in men upptäckte att det var Kamelen som hittat hem!!! Han stod i köket och jamade, jamade och jamade helt förfärligt... Lite skygg först men han slappnade av efter en stund. Tokkelig, tovig och så sjukt jävla smal... men vid liv! TVÅ månader var han borta, det är verkligen helt galet! Jag hade liksom gett upp hoppet om att han skulle komma hem, han är ju inte så smart så jag trodde inte att han skulle hitta tillbaka om han ens överlevt ute så länge. Men ack så fel jag hade och jisses vad glad jag blev!
Fick tid till vetrinären igår eftermiddag, ville kolla upp honom så han inte blivit skadad eller sjuk. Spurtade dit med katten i kattburen och lillan i vagnen. TUR att jag har en lugn och behändig liten dotter säger jag bara, så att jag kan ta med henne när jag måste göra lite akut saker. Allt gick bra, vetrinären tyckte han såg väldigt bra ut men gav honom lite vätska under huden, tog tempen och kikade lite i ögon, öron och munnen. Han fick en tub energipasta som jag ska ge honom för att kicka igång kroppen och så köpte jag blötmat för anorektiska katter som jag hoppas att han kommer äta. Han har ju alltid varit så fessig på att äta och nu är han så extremt mager att varje revben sticker ut på honom. Inge mysigt alls... Både vetrinären och sköterskan tyckte han var en fin misse men de reagerade också på att han var SÅÅ smal. Han var snäll där inne, men när han fick vätskan så lyckades han ju bita av droppslangen den lilla fulingen... ;) Fick i honom 150ml iallafall... alltid något! Han sover mestadels nu, går och dricker lite, går på lådan och förföljer mig hela tiden. Men han är sig själv i psyket iallafall. Känns väldigt bra! Såå... han mår bra, kommer må bättre och bättre hoppas jag när han får i sig mer mat och jag är nu 1065kr fattigare. Men det var det värt! ;) Fina, fina missen...

Och på tal om missen, ringde kattsamariten och berättade att han är hemma igen och de blev SÅ glada och lite chockerade att han var borta så länge... Ringde även till polisen och bad de ta bort hans anmälan där och fick prata i 3 sekunder med världens suraste assistent. Fy farao. De borde verkligen skicka henne på en charmkurs, speciellt med tanke på att hon som tog emot anmälan förut var jättetrevlig. Snacka om kontrast...

Och igår kände jag bara hur jävla bra jag är. VM i egotripp men alltså... Envis som få och gör allt själv. Men å andra sidan... gör inte jag saker så blir det inte gjort annars. Så har det alltid varit och jag är van att göra det själv. Och hade jag inte varit så envis så skulle jag inte fixa allt heller. Skam den som ger sig och upp the ass att be om hjälp jag ändå inte får. Mouhaha.

Ja, jag är lite bitter... jag vet. Det beror på två saker och det är inte konstigt med det. VM i smärtperiod nu, var helt grinfärdig igår (inte så konstigt med tanke på spurten till vetrinären samt städningen dagen innan) och sedan satt jag med räkningarna på internetbanken. Första gången och FY FAAAN vad jag hatar siffror!!!! Förstår inte att det ska bli LÄTTARE med internetbanken än vanlig giroinbetalning?? Helt stört och jag hatar det.
Den andra anledningen beror helt sonika på alldeles för lite sex. Kärlek finns i överflöd, har aldrig varit såhär bra som det är nu... men jag saknar det här köttiga, passionerade, vilda, härliga... Jag behöver det, kroppen behöver feelgoodhormonerna, jag behöver känna mig åtrådd... Nu ser inte verkligheten ut så och det beror mestadels på medicineringen men det får mig att fundera på en massa onödiga saker. Ibland anar jag oråd och det känns inte bra. Det finns uppenbarligen ett intresse men det är inget som jag ut något av. Madonnakomplex kan man fråga sig eller är det helt enkelt så att det sker på annat håll? Helt sjukt att ens tänka så långt, men är man skadat gods så är man... Demoner sedan tidigare tar större plats och det stjäl så mycket energi ifrån mig. Förstå att jag har alldeles för mycket fritid att snurra iväg i mina tankar. Måste sluta med det innan jag förvirrar ner mig själv i något mörkt fördärv... fan vad trött jag blir på mig själv alltså.

Lillskruttan är på bättringsvägen, prickarna är på väg att försvinna nu äntligen. Igår var hon helt flammig på kinderna stackaren... Storskrutten pratade jag med igår morse och berättade att Kamelen var hemma igen. Han blev så glad och jag hörde hur rösten började svajja på honom... Åh vad jag längtar efter mig stora skitunge!


På fredag ska jag ta bort stygnen och tänka sig... jag tar med lillan då också och får ha henne i knät under tiden distriktan fixar axeln, det går så bra det också. På lördagen ska vi ut till knölvalen och gå på sommarfesten är det tänkt, men det beror ju starkt på om vi får barnvakt till lillskruttan. Känns faktiskt inte så bra att ha med en 6månaders på vild brakfest liksom, även om jag alltid drar med mina stackars barn på både det ena och andra... men som sagt. Knölvalen ville att jag skulle gå själv om vi inte fick barnvakt och visst kan jag göra det. Men det vore ju kul om både jag och karln kunde göra något tillsammans för en gång skull... har ju inte hänt på väldigt länge. NU börjar jag känna av nackdelarna att ha flyttat hemifrån där jag alltid haft support ang kids och barnvakt. Det är bara att inse att jag står själv nu och får göra det bästa av situationen.


Men HOHO... vilken bitterfitta. :D Börjar ju fan skratta åt mig själv när jag läste igenom vad jag precis skrivit. Haha. Ja jävlar ja... men what the fuck... det är min blogg, mina tankar och känslor och det måste tydligen ut nu... bara att gilla läget. Precis som min stackars fröken som fick lyssna på min galla igår i telefonen. :P Kärlek det, att stå ut med sina vänner fast de är bittra och tvära. ;)



Well. Lite kaffe på det här så...


.

Sjuklig liten skrutta...

Kategori: Allmänt

Men tjohej vad tråkigt det blev i lördags då... vi skulle ju så stort iväg på släktkalas/födelsedagskalas/namncermoni men det sket sig kan man säga. Lillskruttan fick nämligen feber, 39grader och var sådär allmänt kinkig. Kändes ju inte så bra att åka iväg på kalas då eftersom hon höll på att bli sjuk, det gjorde vi ju förra gången det var något med släkten och hon var ju helt utslagen då. Såå... efter lite övervägande så tackade vi nej till kalasandet (till min besvikelse, hade verkligen sett fram emot det!) och stannade hemma istället. Och tur var väl det eftersom lillskruttan var skitkinkig hela kvällen och natten och fick små röda prickar över hela kroppen. Vi trodde det var värmeutslag först men det gick ju aldrig över. På söndagsmorgonen så var hon ÄNNU prickigare, även i ansiktet och hon hade fortfarande feber... Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen för att höra efter vad det kunde vara för något, misstänkte ju febervirus men när jag googlade på utslag så liknade hennes prickar utslagen man får när man har scharlakansfeber och det kändes inte så hälsosamt liksom. Hur som haver, damen jag pratade med tyckte inte alls det där lät bra, trots att lillan äter, kissar och har ett bra allmäntillstånd, så hon sa att vi skulle ta oss till akuten så fort vi kunde. Sagt och gjort, hon bokade in oss till kl. 14 så jag hade 15 minuter på mig att väcka karln (han sov fortfarande efter att haft nattvaket), klä på lillan, packa skötväska och klä på mig själv... Lite smått stressigt liksom. Vi beställde en taxi och kom iväg precis i tid.
Fick vänta en stund på akuten men lillan var relativt glad i hågen ändå... kom in på ett rum, tog tempen (38,2 med alvedon) och sedan kom doktorn. Han klämde, kände, tittade i öronen och munnen och frågade en massa. Han tyckte hon andades lite för snabbt men vi kom fram till att hon bara blir så stissig när någon grejjar med henne att det är därför hon andas häftigare. Hon skulle för övrigt äta upp läkarens stetoskop också. Sötunge! De tog snabbsänka och den var ju så gott som normal så läkaren gav diagnosen virusutslag efter att ha överlagt det hela med en äldre kollega... Inget oväntat och skönt att allt annat såg bra ut. Så vi fick åka hem igen och den lilla solstrålen tyckte livet var rätt intressant på sjukhuset men hon blev helt rabiat när jag skulle klä på henne för att åka hem igen. Lillstackaren hade ju somnat och tyckte mamman var elakast i världen som skulle börja bråka på henne. Jag tror inte sjuksköterskan var så populär heller med tanke på att lillfröken blev stucken i fingret av tanten när hon precis somnat. Elaka tant ;)
Hem kom vi alltså med livet i behåll och vi hann inte mögla fast på akuten heller, allt som allt tog det väl 1,5 tim. Snabba ryck alltså... Lillan höll sig vaken tills klockan blev 19.30 så efter badet fick hon välling och sedan var det tack och godnatt, hon var relativt sval och knappt gnällig alls. Jag körde igång med lite bakning på kvällen så nu är mycket redan klart inför lillans kalas.

Har pratat en massa med karln om hans beslutsångest, han har väl kommit fram till hur han vill göra men jag förstår att det är väldigt tufft för honom att dels ta steget men framför allt att berätta för de andra. En svår sits och jag hoppas bara att beslutet känns helt rätt för honom så att han inte blir bitter i framtiden, mår dåligt över det och tar ut det på familjen. Jag försöker ju verkligen att inte påverka honom utan att låta honom komma fram till saken själv, men han är ju väl medveten om hur jag tycker att han ska prioritera sin tid. Jisses... det hela är ju en av anledningarna till att jag ens flyttade upp hit eftersom han inte ville släppa grejjen och jag skulle aldrig ge honom ett ultimatum att välja, det är ju som att sätta spiken i kistan och jag stöttar honom i hans beslut oavsett hur det blir i slutändan. Men jag kan ju se hur framtiden kan bli och det öppnar upp för så många andra möjligheter nu istället... och det känns väldigt bra för familjens del. Jag är bara så jävla glad att han äntligen pratar med mig om det som känns jobbigt istället för att bita ihop och vända sig inåt som han brukar. Han är en mystisk människa och jag lär mig lite varje dag om hur han fungerar, det är faktiskt intressant att hela tiden komma snäppet djupare varandra under tiden vardagslivet fortgår. Igår när vi la oss och sov kramades vi sådär himla nära och jag känner bara att jag vill smälta ihop med honom. Galet härlig känsla verkligen.

Karln lekte sjuksyster på mig igår också... och tänk inga snuskiga tankar nu va?! ... Han tog bara bort tejpremsorna över stygnen, tvättade rent såret och satte på nya istället. Jag ska ringa hälsocentralen idag och beställa tid för att ta bort stygnen på torsdag eller fredag.



Ajust det... blev så full i skratt häromdagen när det dök upp ett foto på FB som penntrollet la upp. En bild på sin lilla chockladpralin... Tycker det hela är så jävla gulligt, förhoppningsvis är han helsåld på henne eller så försöker han övertala sig själv att han är det... och jag hoppas ju på det första alternativet. Han är en person som struntat i alla känslor, trodde knappt han hade några förutom den extrema sexdriften. Han hoppade i säng med alla, till höger och vänster, ljög och spelade dubbelspel och han har inte låtit någon komma nära honom alls. Jag trodde faktiskt inte att han skulle hitta någon som han tycker om på riktigt, men det verkar ju onekligen som att han gjort det nu. Och jag tycker det är så härligt faktiskt, det är ett bevis på att människor kan förändras och även att jag själv kanske inte ska ha en sån förutfattad mening om folk?! :o Ooops... fan, nu satte jag mig själv i klistret... Haha...



Jaha, vad bjuder denna dagen på då? Typ assint nå. Grejt! :D

Closer...

Kategori: Allmänt

Nu är det bara två veckor kvar tills lillan ska ha sin namncermoni och det innebär ju också att det bara är två veckor kvar innan skrutten kommer hem. LYCKA!  Fy fan, jag håller på att gå sönder av saknad.

Planeringen går ju bra iallafall... ska ta tag i bakningen lite nu närmaste dagarna, det har liksom varit alldeles för varmt tidigare för att ha någon lust att slava vid ugnen. Men nu börjar ju vädret styrea upp sig och därmed kan jag baka det som ska göras. I övrigt går det som det ska... kommer bli bra tror jag. Känns en smula orättvist med lillans namncermoni om jag ska jämnföra med skruttens, hon kommer ju få mer uppstyrt och en slags cermoni och även faddrar vilket inte han fick när han var liten. Men hell... man kan inte lyckas med allt jämt och det verkar ju gått bra för honom ändå... :) Jag kommer då grina ihjäl mig, det är något som är säkert det.

Lillan har börjat med en dålig vana, hon somnar för natten vid 18 på kvällen ungefär och vaknar ju då hiskeligt tidigt på morgonen. Något som mamman ICKE uppskattar sådär vidare värst mycket... ska försöka skjuta fram hennes sömn lite, jag mår inte så bra när jag får sova så lite som det blir nu eftersom jag inte går och sover direkt när hon slocknat. Karln har ju tagit henne ett par dagar under veckan också innan han åker iväg till jobbet och det är ju guld värt. Han är så fantastisk också, förra helgen åkte jag ju till IKEA med grannarna och var borta nästan hela dagen. UTAN barn. SÅ jävla skönt! I vilket fall hade jag ju tjötat på honom att han inte ordnar med saker då jag råkar vara borta, trots att jag alltid ordnat sånt tills han kommer hem i vanliga fall. Och när jag ramlade hem på lördagskvällen (ja, klockan blev ju strax efter 19 innan vi kom hem) så hade karln styrt upp middag och gjort fint. En sån sak gör mig sådär underbart varm i hjärtat! Dels för att maten liksom var klar och stod på bordet och att han LYSSNAT på det jag sa och framförallt tog det till sig och försökte förbättra. En underbar egenskap hos min fina rockslusk. Gud vad mitt hjärta klappar för honom... äckligt åt det faktiskt. Han var ut igår och spelade så nu ligger han i soffan brevid mig och är bara så förbannat het att jag smäller av. Ibland så känns det liksom som att hjärtat kommer sprängas på mig när jag tänker på honom. Det är ju bara han och barnen som kan få mig sådär supertossig inombords... känns väldigt bra och precis som jag sa till honom häromdagen då vi pratade om djupa och allvarliga saker, jag har då aldrig varit mer säker på att det är honom jag vill ha än vad jag är nu. Gosh, hur fan skulle livet se ut utan honom? Och med det sagt så vill jag ju även påpeka att det är inte LÄTT att leva ihop alla gånger, finns mycket både han och jag behöver lära oss hantera olika saker på ett bättre sätt med den här stora grunden finns, den vi står på, det är liksom som en stor ocean av kärlek. Oj så smörigt det lät... ;)

Nåväl. Dagen idag kommer bli härlig, vi ska iväg till karlns släkt för namncermoni/ettårskalar/släktträff i en smäll. Kommer nog bli grejt och jag hoppas min lilla sömnvägrerska kommer uppföra sig som folk.

Ah men just det... stod i duschen igår och funderade på att mig blogg numer är så jävla tråkig. Den handlar ju bara om livet och dess vardagsbestyr och väldigt lite inlägg om mina funderingar, tankar och mer djupgående analyser av livet. Jag tycker själv det är jävligt trist att läsa bloggar där det bara radas upp vad personen gjort under dagen och ingen personlig reflektion överhuvudtaget... Totalt intetsägande och så jävla trist. (jag har ett fåtal bloggar som jag läser dagligen och en favorit är ju sötfröken i huvudstaden, men hon uppdaterar så sällan nu för tiden... *pik pik*) Och dessvärre känner jag ju att min egna blogg börjar bli sån. Suck på mig. Ska ta tag i det... jag har bara ett litet problem att få ner mina tankar i skrift utan att jag låter helt sinnessjuk. För TRO MIG... ibland kan mina tankar skrämma mig själv till och med... :D


Jaja. Nu skriker lillan och vill ha lite uppmärksamhet. She´s my little attentionwhore...

Jiajks!

Kategori: Allmänt

Var till läkaren idag för att ta bort ett födelsemärke. En mycket spännande upplevelse då jag aldrig varit med om att någon skrutit mig i kroppen med bedövning förrut. Inte för att någon skrutit mig sådär i annat fall heller, men ja... ni fattar. Jag kände ju att hon höll på och grejjade men det gjorde inte ont alls. Blödde som en stucken gris dock, det rann en stor pöl blod ner på axeln fast läkaren hade en sån där kirurgduk som man klistrar fast på huden. En ruskigt bra läkare iallafall, noggrann och försiktig. Och det var ju tur att lillan inte var med för jag låg ju där på britsen i 40 minuter medans läkaren grejjade en massa. Allt som allt tog det hela 45 minuter, kostade 150kr och jag har nu ett gigantiskt plåster och fem stygn plus tejpremsor på axeln. Stränga order om att inte bara i någon sjö eller hav (som om DET skulle hända då??) jag måste skydda huden för resten av sommaren för solen och jag ska nu det närmaste dagarna ta det lugnt och inte röra armen för mycket så att stygnen sträcks för mycket. Kan bli intressant med tanke på att lillan kräver sitt om dagarna... ;) Svider som bara fan nu kan jag meddela och värker en massa också. Bara bita ihop och gilla läget helt enkelt...

Bästaste grannen hade hand om lillan under tiden jag var borta och jisses vad tacksam jag är över det!!!


Gick och funderade här förrut... det är rätt intressant hur man kan bli bortglömd bara sådär? När något i livet förändras så glöms en massa annat bort. Jag gör säkert lika själv ibland, men det är bitvis skrämmande att inse faktumet att jag ofta glöms bort. Som att jag inte finns längre. Det är ledsamt och aningens sorgset. Mycket i livet kommer aldrig tillbaka, glada tider och härliga människor... och det gör mig lite ledsen i ögat.



Skruttfisen ringde häromdagen. Min finaste skrutt! Han lät så glad och full i bus och klumpen i hjärtat bara blev så sjukt mycket större. Fy fan vad jag saknar mitt barn. Han kommer åka till hemorten imorgon och stanna med sin farmor ett par dagar. Jag står lite i valet och kvalet om jag ska åka ner och hälsa på päronen, syster och hennes lillfis och då givetvis passa på att gosa ihjäl min egna unge. MEN... jag tror att jag liksom "stör" honom då i hans sköna sommarlov, att jag förvirrar till det i hans värld enbart för mitt egna välbefinnande. En sån egoist vill jag nog inte vara, hur mycket det ens lockar. Gaaaahh...


Lillskruttan svettas som vanligt, gnäller över tänderna, dregglar och gnuggar ALLT i munnen... (kan de jävlarna inte ta och komma upp snart???) Annars är hon som alltid så jävla snäll. Igår slocknade hon i sin egna säng alldeles självmant efter att jag iofs stoppat om henne ett par gånger. Sedan sover hon hela nätterna igenom och vaknar på morgonen och vill ha en flaska... Imorse vaknade hon skapligt tidigt, redan 5.20 men det fick pappan fixa. Kände ärligt talat att jag faktiskt behövde få sova ut så det var välbehövligt att få ligga i koma ett par timmar till... Hon är ju ruskigt lättsam ändå den lilla pinglan, trots att hon ibland vaknar tidigt på morgnarna. Nu ikväll testar jag igen at lägga henne själv i sängen och än så länge är det inget ramaskri ifrån sovrummet. Idag höll hon i sin vattenflaska helt själv också, såg så jävla sött ut att jag nästan smällde av... lilla sötfröken!

Oh lord. Grymt trött!


Två år av känslostormar, förälskelse, lycka och kärlek idag. Känns fantastiskt! <3

Bästaste söt!

Kategori: Allmänt

Drog en repa igår till min söta tokfröken som numer faktiskt bor bara 1,5 timme ifrån mig. Jag och lillan kastade oss på en buss, hann till och med röka en cigg innan den kom bara för att jag stressade iväg som en tok.. (kastade på mig kläder, packade alla grejjer och hann dessutom kasta på mig ett ansikte på en pisskvart!!) Väl nere vid stationen så blandade jag ihop bussarna så jag hoppade på en annan buss istället för "sjukhusbussen" som jag borde ha tagit. Det hela resulterade i att resan tog en timme längre men å andra sidan fick jag och lillan lite sighteseeing i detta vackra landskap. Satt och tittade ut mest hela tiden hon och jag, så oerhört vackert alltså! Åkte förbi ett speciellt ställe och då blev jag helt tårögd. SÅ fantastiskt!! Funderade på om man skulle försöka boka in sig en natt där, för det var ju ett hotell precis där det var som vackrast, sådär bara för att ha lite kvalitetstid med karln min och då helst utan barn såklart. Grymt vackert som sagt! :D

Väl framme kom fröken och mötte oss, jag fick en bamsekram och jisses.... hon luktade precis som hon brukar! Underbara, fina hon! Kikade runt på stan en sväng och sedan hem till henne och slappade, kacklade skit och drack kaffe. Lillan skötte sig relativt väl, kinkade litegrann mellan varven men det är ju inte så konstigt. Tråkig bussresa, varmt och så gör tänderna ont. Jobbigt läge när man är en lite fis liksom! Tokfröken styrde ihop en gudomligt god sallad och sedan stressade vi ner tillbaka till stationen för hemresa för mig och lillskrutt. Språngmarchen ifrån helvetet kan man säga... HUA vad svettigt! Hemresan tog ju iallafall bara 1,5 timme ungefär så det kändes ju stabilt! ;)

Väl hemma fick jag lov att slänga mig i duschen direkt, jisses... jag var liksom helst blöt i kläderna av all svett... (blev ju inte bättre av att gå hem ifrån stan heller....) Karln gick och handlade fredagsmys och sedan slappade vi i soffan hela kvällen. Jag fick ju lov att gnälla lite på honom för att han inte redan fixat det, jag tycker det är fasiken orättvist att såntdär aldrig är fixat när jag kommer hem. Jag servar ju alltid honom när han kommer hem så jag tycker inte att det är förmycket begärt. Det är inte ofta jag är borta och kommer hem efter honom så det skulle ju vara trevligt att allt är klart redan... Tror karln blir lite stött att jag gnäller på honom, men vad fan. Jag måste ju lära mig att säga till direkt istället för att bita ihop och bli tvär inombords som jag alltid brukar.

Lillan sov hela natten igen precis som hon brukar och vaknade halv sju imorse och var superhungrig... Jag sa åt karln att gå upp och hans svar var ju klockrent: "öööhhh... vad är klockan då?" HAHA! Spelar det någon roll svarade jag, din dotter vill ha mat! :D Det hela slutade med att jag gick upp, gjorde en flaska mat åt henne och ska precis gå in med den till henne så hon får äta i sängen och förhoppningsvis somna om när jag möter karln i hallen med henne på armen. Men åååhhh... la henne i sängen men inte fan somnade hon om efter maten heller. Karln däremot... han ligger i soffan brevid här och trynar fortfarande. Det är TUR för honom att han är förbannat söt! <3

Börjar bli varmt redan nu, det är kvavt av bara fan också plus att det stinker ifrån papperbruket i Stinkesund. Ljuva morgon! :O Tur kaffet smakar gött iallafall... Kanske blir en tripp med grannarna och handla lite på IKEA... får se hur dagen artar sig helt enkelt!


Nåväl. Baba ganoush! :D

Snabb uppdate...

Kategori: Allmänt

Jaha. Har hänt så oerhört mycket spännande senaste tiden... både med lillskruttan och med våra vänner och bekanta men som vanligt har jag varken ork eller tid att gå igenom allt nu. Får ta det pö om pö när det dyker upp liksom.

Jag och skruttan lever och mår bra iallafall. Vi njuter dagarna i ända av det alldeles sagolika sommarvädret, vi svettas ikapp och hon är så jävla go nu att det knappt är sant. Lär sig nya saker nästan varje dag. Hur mysigt är det inte när man vaknar på morgonen av att hon ligger på mage i spjälsängen och tittar på mig med hennes stooora vackra ögon och hon lägger av ett gigantiskt tokflin!? Världens vackraste unge, det är ju säkert det.

Pratade med skrutten idag... han är fortfarande hos pappa sin och jag saknar honom så kopiöst supermycket att jag blir helt grinfärdig att bara tänka på det. Bara några veckor kvar nu, sedan är han hemma igen och vi får återkomma till vardagen och allt gnäll det innebär... :)

Karln ja... han är på rep i vanlig ordning. Äckelkär är jag i honom... nästan jämt i allafall beroende på hur mycket han fixat med markservicen... ;) Det är magiskt att han får mig att känna så förbannat mycket hela tiden. Jag är så lycklig men ändå så galet rädd. Han är ju liksom hela min värld. Han och ungarna. Det är liksom VI nu och det hoppas jag att det alltid kommer vara. Stort, skrämmande och så underbart. Känslorna liksom ramlar över mig ibland när jag sätter allt i ett större perspektiv. För att citera Kelly Clarksson "my life would suck without you" för det är precis så det är och jag är så tacksam att han är den fantastiska och underbara människan som han är. Kärlek det!


Har varit ute på äventyr både igår och idag och fått sjukt mycket frisk luft... känner mig helt slut som artist. Trött i ögat, värk i kroppen och ont i tassarna pga sjuhundraelva skavsår... (nejdå... tre bara) Man måste ju älska sommaren! :D Duschen, soffan och sen sängen. Låter som en strålande plan... hinner jag däcka 21.30 måntro?

Återkommande beteende...

Kategori: Allmänt

Helvete. Inatt så kände jag mig precis som jag gjorde för bra många år sedan... en stor klump i magen och brännande ögonlock. Jag vägrar vara sådär tjejjig och ligga och gråta om nätterna men jo visst fan... det gjorde jag visst. Fattar inte att det ska vara så jävla känsligt hela tiden, hela jag går ju med nerverna utanpå. Jag blir så less på mitt egna sätt att tänka och jag blir ännu mer less på att hela tiden analysera mina känslor, varför jag känner som jag gör, är det verkligen berättigande att känna så, överdriver jag? Denna ständiga fight med mig själv gör mig helt utmattad mellan varven. Jag har ju full rätt att känna och tänka precis som jag själv vill, men jag håller hela tiden på att plocka isär känslorna i partiklar, rannsakar, sorterar och funderar. Gosh.

Jag vill inte ha det såhär. Det är så likt all skit sedan tidigare. Jag vill inte känna som jag gör ibland. Jag vill ha harmoni och inre lugn, jag vill ha passion och åtrå, jag vill ha glädje och energi... och det värsta i allt är att jag kan inte påverka något för det är tamefan inte en brist ifrån min sida. Och det stör mig. Jag försöker så mycket men jag slutar ju när jag inte får någon respons... Det sårar och gör mig så förbannat inåtvänd, avskärmad och en smula bitter. Ibland känns allt enbart som tomma ord. Jag VET ju att det inte är det, men jag kan inte förstå att det ska vara så förbannat svårt? Jag vet precis vad jag behöver för att fungera och jag avskyr när det inte faller sig naturligt att det är så. Bristen på så mycket gör mig körd redan nu, hur fan ska det se ut om ett par år?


Sitter just nu på balkongen och filosoferar... med dator i knät, en kaffe och ett paket cigg. Vädret är underbart och lillan sover. Livet kunde ju faktiskt vara bra mycket sämre känner jag... trots allt...
Karln har dragit iväg vid tiosnåret för en lång bilfärd uppåt i landet, de ska leka rockstjärnor ikväll och kommer tillbaka imorgon någongång. Livet känns så fattigt när han inte är i närheten.
Dagsplanen idag är rätt oskriven... Ska väl försöka göra något vettigt tänkte jag, vet att skruttens rum står och skriker efter en rengöring och grovstädning så jag antar att det får bli dagens projekt. Kan ju inte vara ute under dagen idag ändå med tanke på den starka solen. Fan, det är skitjobbigt med småbarn ju, de ska inte alls vara i solen egentligen och hur fan ska man då kunna vara ute?? Köpte ett töntparaply till vagnen igår, det hjälper ju lite mot solen men lillungen ska ju sitta och bita i handtaget då så hon rucklar ju till paraplyt och får sol på sig ändå. Lilla gofis... tur för henne att hon är söt!


Och jag går ju i väntans tider... sis ska ju ha sin lilla bebbe vilken sekund som helst, den är övergräddad nu och kommer komma ut alldeles brun och fin tror jag. Frågan är ju bara när!? Jag sitter vak på telefonen och blir helt till mig varje gång jag får ett sms. Inväntar ett "nudu" med spänning.... ;)


Nehe. Ska man överge en skuggiga balkongen och ta en dusch kanske? Känner mig rätt skabbig om jag ska vara ärlig... Kul information liksom. Höhö.

lille skruttan...

Kategori: Allmänt

blev 5 månader idag. Heeeeelt skruvat hur fort tiden går!!!

Haft en bra dag idag, den började med att bästaste grannen kom förbi och drack morgonkaffe med mig. Sedan promenerade jag och lillan ner på stan i det gassande solskenet och gick runt lite där. Träffade på hennes blivande fadder och hängde hemma hos henne en stund. Sedan kom karln ifrån jobbet och så mötte vi upp knölvalen för lite shopping och mcdonaldsmatintag. Göttans! En helt genomhärlig dag och så skönt att få lite tid tillsammans med både vänner och karl. Händer inte allt för ofta, trots att jag själv har all tid i världen numer. Gick hem igen, stannade givetvis till på lilla godiskiosken och inhandlade halva godisförrådet de hade och sedan hem till soffan. Karln är på rep (no shit) och lilla 5månadersjäntan ligger och sussar sött. Jag är trött, svettig, lätt solbränd, totalt onyttig då jag inte gjort något vettigt idag och oduschad... Men VAD gör det om hundra år?

Imorgon blir det solning på förmiddagen och sedan ensam gräsänka för hela slanten då karln ska iväg och spela och han kommer hem på söndag igen. Och sedan är det vardag hela veckan lång igen då allt rullar på som ett ekorrhjul (borde det inte vara ett hamsterhjul egentligen?) ... Fy fan. Ibland kommer jag på mig själv att ha så förbannat skittråkigt hela dagarna att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Har alldeles för mycket fritid att tänka på så då tänker jag på tok för mycket, analyserar och funderar och jag blir så matt i skallen... Jag känner mig stundvis helt vilsen i alla tankar, det är trots allt mycket som inte stämmer och jag känner mig bortglömd, oönskad, ensam, olycklig och ledsen... och ändå har jag aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Det är ett sånt jävla irrvarv av tankar och känslor hela tiden att det liksom blir svårt att hantera det hela.

Jag saknar skrutten nå så överjävligt också. Pratade med honom i går, han lever livets glada dagar och det är verkligen jätteskönt för honom. Men jag är på något sätt helt livrädd att tiden hos pappan, allt kul de gör hela tiden, ska göra att han längtar dit mer och sluta trivas här hos mig då allt bara är vardag, trist och tråkigt. Känns som att det enda jag gör är att gnälla och tjata på honom, det är ju jag som får ta allt jobbigt med honom, allt som är tråkigt och det blir inte så mycket utrymme till roliga saker. Karln kommer hem ifrån jobbet och är trött på dagarna, jag är trött så jag haft lillan hela tiden (och hon är som ett plåster just nu... SÅÅÅ jävla mammig att det knappt är sant. Måtte det bara vara en utvecklingsfas alltså...) och allt blir bara negativt liksom. Och så känner jag, som säkert så många andra föräldrar med barn sedan tidigare, att jag inte kan kräva att karln ska ta lika stort ansvar över skrutten som över skruttan. Så jävla skevt eftersom vi trots allt är en FAMILJ... men det blir ju liksom så och jag står liksom helt rådvill till hur jag ska få det hela annorlunda? Alla tankar snurrar runt i skallen om allt och ingenting och jag känner mest bara för att få lägga mig och sova någonstans, helt ansvarsbefriad och utan krav. Bara för en liten, liten stund... snälla?

Lillskruttan är i vilket fall helt gudomlig nu när hon blivit frisk. Hon sov, för tredje natten, hela natten igenom utan matintag. SÅÅ skönt så det enda som stör nu är hennes ryckiga sömn (utveckling pågår) hennes mammighet (utvecklingsfas) och att tänderna gör ont (dreggel, dreggel heeeela dagen och ALLT i munnen)


Nåväl. Tror bestämt jag ska säga hejdå till godispåsen och krypa ner i sängen nu istället, svettig och jävlig...