blev 5 månader idag. Heeeeelt skruvat hur fort tiden går!!!

Haft en bra dag idag, den började med att bästaste grannen kom förbi och drack morgonkaffe med mig. Sedan promenerade jag och lillan ner på stan i det gassande solskenet och gick runt lite där. Träffade på hennes blivande fadder och hängde hemma hos henne en stund. Sedan kom karln ifrån jobbet och så mötte vi upp knölvalen för lite shopping och mcdonaldsmatintag. Göttans! En helt genomhärlig dag och så skönt att få lite tid tillsammans med både vänner och karl. Händer inte allt för ofta, trots att jag själv har all tid i världen numer. Gick hem igen, stannade givetvis till på lilla godiskiosken och inhandlade halva godisförrådet de hade och sedan hem till soffan. Karln är på rep (no shit) och lilla 5månadersjäntan ligger och sussar sött. Jag är trött, svettig, lätt solbränd, totalt onyttig då jag inte gjort något vettigt idag och oduschad... Men VAD gör det om hundra år?

Imorgon blir det solning på förmiddagen och sedan ensam gräsänka för hela slanten då karln ska iväg och spela och han kommer hem på söndag igen. Och sedan är det vardag hela veckan lång igen då allt rullar på som ett ekorrhjul (borde det inte vara ett hamsterhjul egentligen?) ... Fy fan. Ibland kommer jag på mig själv att ha så förbannat skittråkigt hela dagarna att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Har alldeles för mycket fritid att tänka på så då tänker jag på tok för mycket, analyserar och funderar och jag blir så matt i skallen... Jag känner mig stundvis helt vilsen i alla tankar, det är trots allt mycket som inte stämmer och jag känner mig bortglömd, oönskad, ensam, olycklig och ledsen... och ändå har jag aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Det är ett sånt jävla irrvarv av tankar och känslor hela tiden att det liksom blir svårt att hantera det hela.

Jag saknar skrutten nå så överjävligt också. Pratade med honom i går, han lever livets glada dagar och det är verkligen jätteskönt för honom. Men jag är på något sätt helt livrädd att tiden hos pappan, allt kul de gör hela tiden, ska göra att han längtar dit mer och sluta trivas här hos mig då allt bara är vardag, trist och tråkigt. Känns som att det enda jag gör är att gnälla och tjata på honom, det är ju jag som får ta allt jobbigt med honom, allt som är tråkigt och det blir inte så mycket utrymme till roliga saker. Karln kommer hem ifrån jobbet och är trött på dagarna, jag är trött så jag haft lillan hela tiden (och hon är som ett plåster just nu... SÅÅÅ jävla mammig att det knappt är sant. Måtte det bara vara en utvecklingsfas alltså...) och allt blir bara negativt liksom. Och så känner jag, som säkert så många andra föräldrar med barn sedan tidigare, att jag inte kan kräva att karln ska ta lika stort ansvar över skrutten som över skruttan. Så jävla skevt eftersom vi trots allt är en FAMILJ... men det blir ju liksom så och jag står liksom helt rådvill till hur jag ska få det hela annorlunda? Alla tankar snurrar runt i skallen om allt och ingenting och jag känner mest bara för att få lägga mig och sova någonstans, helt ansvarsbefriad och utan krav. Bara för en liten, liten stund... snälla?

Lillskruttan är i vilket fall helt gudomlig nu när hon blivit frisk. Hon sov, för tredje natten, hela natten igenom utan matintag. SÅÅ skönt så det enda som stör nu är hennes ryckiga sömn (utveckling pågår) hennes mammighet (utvecklingsfas) och att tänderna gör ont (dreggel, dreggel heeeela dagen och ALLT i munnen)


Nåväl. Tror bestämt jag ska säga hejdå till godispåsen och krypa ner i sängen nu istället, svettig och jävlig...