Men tjohej vad tråkigt det blev i lördags då... vi skulle ju så stort iväg på släktkalas/födelsedagskalas/namncermoni men det sket sig kan man säga. Lillskruttan fick nämligen feber, 39grader och var sådär allmänt kinkig. Kändes ju inte så bra att åka iväg på kalas då eftersom hon höll på att bli sjuk, det gjorde vi ju förra gången det var något med släkten och hon var ju helt utslagen då. Såå... efter lite övervägande så tackade vi nej till kalasandet (till min besvikelse, hade verkligen sett fram emot det!) och stannade hemma istället. Och tur var väl det eftersom lillskruttan var skitkinkig hela kvällen och natten och fick små röda prickar över hela kroppen. Vi trodde det var värmeutslag först men det gick ju aldrig över. På söndagsmorgonen så var hon ÄNNU prickigare, även i ansiktet och hon hade fortfarande feber... Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen för att höra efter vad det kunde vara för något, misstänkte ju febervirus men när jag googlade på utslag så liknade hennes prickar utslagen man får när man har scharlakansfeber och det kändes inte så hälsosamt liksom. Hur som haver, damen jag pratade med tyckte inte alls det där lät bra, trots att lillan äter, kissar och har ett bra allmäntillstånd, så hon sa att vi skulle ta oss till akuten så fort vi kunde. Sagt och gjort, hon bokade in oss till kl. 14 så jag hade 15 minuter på mig att väcka karln (han sov fortfarande efter att haft nattvaket), klä på lillan, packa skötväska och klä på mig själv... Lite smått stressigt liksom. Vi beställde en taxi och kom iväg precis i tid.
Fick vänta en stund på akuten men lillan var relativt glad i hågen ändå... kom in på ett rum, tog tempen (38,2 med alvedon) och sedan kom doktorn. Han klämde, kände, tittade i öronen och munnen och frågade en massa. Han tyckte hon andades lite för snabbt men vi kom fram till att hon bara blir så stissig när någon grejjar med henne att det är därför hon andas häftigare. Hon skulle för övrigt äta upp läkarens stetoskop också. Sötunge! De tog snabbsänka och den var ju så gott som normal så läkaren gav diagnosen virusutslag efter att ha överlagt det hela med en äldre kollega... Inget oväntat och skönt att allt annat såg bra ut. Så vi fick åka hem igen och den lilla solstrålen tyckte livet var rätt intressant på sjukhuset men hon blev helt rabiat när jag skulle klä på henne för att åka hem igen. Lillstackaren hade ju somnat och tyckte mamman var elakast i världen som skulle börja bråka på henne. Jag tror inte sjuksköterskan var så populär heller med tanke på att lillfröken blev stucken i fingret av tanten när hon precis somnat. Elaka tant ;)
Hem kom vi alltså med livet i behåll och vi hann inte mögla fast på akuten heller, allt som allt tog det väl 1,5 tim. Snabba ryck alltså... Lillan höll sig vaken tills klockan blev 19.30 så efter badet fick hon välling och sedan var det tack och godnatt, hon var relativt sval och knappt gnällig alls. Jag körde igång med lite bakning på kvällen så nu är mycket redan klart inför lillans kalas.

Har pratat en massa med karln om hans beslutsångest, han har väl kommit fram till hur han vill göra men jag förstår att det är väldigt tufft för honom att dels ta steget men framför allt att berätta för de andra. En svår sits och jag hoppas bara att beslutet känns helt rätt för honom så att han inte blir bitter i framtiden, mår dåligt över det och tar ut det på familjen. Jag försöker ju verkligen att inte påverka honom utan att låta honom komma fram till saken själv, men han är ju väl medveten om hur jag tycker att han ska prioritera sin tid. Jisses... det hela är ju en av anledningarna till att jag ens flyttade upp hit eftersom han inte ville släppa grejjen och jag skulle aldrig ge honom ett ultimatum att välja, det är ju som att sätta spiken i kistan och jag stöttar honom i hans beslut oavsett hur det blir i slutändan. Men jag kan ju se hur framtiden kan bli och det öppnar upp för så många andra möjligheter nu istället... och det känns väldigt bra för familjens del. Jag är bara så jävla glad att han äntligen pratar med mig om det som känns jobbigt istället för att bita ihop och vända sig inåt som han brukar. Han är en mystisk människa och jag lär mig lite varje dag om hur han fungerar, det är faktiskt intressant att hela tiden komma snäppet djupare varandra under tiden vardagslivet fortgår. Igår när vi la oss och sov kramades vi sådär himla nära och jag känner bara att jag vill smälta ihop med honom. Galet härlig känsla verkligen.

Karln lekte sjuksyster på mig igår också... och tänk inga snuskiga tankar nu va?! ... Han tog bara bort tejpremsorna över stygnen, tvättade rent såret och satte på nya istället. Jag ska ringa hälsocentralen idag och beställa tid för att ta bort stygnen på torsdag eller fredag.



Ajust det... blev så full i skratt häromdagen när det dök upp ett foto på FB som penntrollet la upp. En bild på sin lilla chockladpralin... Tycker det hela är så jävla gulligt, förhoppningsvis är han helsåld på henne eller så försöker han övertala sig själv att han är det... och jag hoppas ju på det första alternativet. Han är en person som struntat i alla känslor, trodde knappt han hade några förutom den extrema sexdriften. Han hoppade i säng med alla, till höger och vänster, ljög och spelade dubbelspel och han har inte låtit någon komma nära honom alls. Jag trodde faktiskt inte att han skulle hitta någon som han tycker om på riktigt, men det verkar ju onekligen som att han gjort det nu. Och jag tycker det är så härligt faktiskt, det är ett bevis på att människor kan förändras och även att jag själv kanske inte ska ha en sån förutfattad mening om folk?! :o Ooops... fan, nu satte jag mig själv i klistret... Haha...



Jaha, vad bjuder denna dagen på då? Typ assint nå. Grejt! :D