I måndagskväll satt jag och karln i soffan och nördade precis som vi brukar... hörde hur det jamade till i köket, trodde först att grannkatten tagit sig in men upptäckte att det var Kamelen som hittat hem!!! Han stod i köket och jamade, jamade och jamade helt förfärligt... Lite skygg först men han slappnade av efter en stund. Tokkelig, tovig och så sjukt jävla smal... men vid liv! TVÅ månader var han borta, det är verkligen helt galet! Jag hade liksom gett upp hoppet om att han skulle komma hem, han är ju inte så smart så jag trodde inte att han skulle hitta tillbaka om han ens överlevt ute så länge. Men ack så fel jag hade och jisses vad glad jag blev!
Fick tid till vetrinären igår eftermiddag, ville kolla upp honom så han inte blivit skadad eller sjuk. Spurtade dit med katten i kattburen och lillan i vagnen. TUR att jag har en lugn och behändig liten dotter säger jag bara, så att jag kan ta med henne när jag måste göra lite akut saker. Allt gick bra, vetrinären tyckte han såg väldigt bra ut men gav honom lite vätska under huden, tog tempen och kikade lite i ögon, öron och munnen. Han fick en tub energipasta som jag ska ge honom för att kicka igång kroppen och så köpte jag blötmat för anorektiska katter som jag hoppas att han kommer äta. Han har ju alltid varit så fessig på att äta och nu är han så extremt mager att varje revben sticker ut på honom. Inge mysigt alls... Både vetrinären och sköterskan tyckte han var en fin misse men de reagerade också på att han var SÅÅ smal. Han var snäll där inne, men när han fick vätskan så lyckades han ju bita av droppslangen den lilla fulingen... ;) Fick i honom 150ml iallafall... alltid något! Han sover mestadels nu, går och dricker lite, går på lådan och förföljer mig hela tiden. Men han är sig själv i psyket iallafall. Känns väldigt bra! Såå... han mår bra, kommer må bättre och bättre hoppas jag när han får i sig mer mat och jag är nu 1065kr fattigare. Men det var det värt! ;) Fina, fina missen...

Och på tal om missen, ringde kattsamariten och berättade att han är hemma igen och de blev SÅ glada och lite chockerade att han var borta så länge... Ringde även till polisen och bad de ta bort hans anmälan där och fick prata i 3 sekunder med världens suraste assistent. Fy farao. De borde verkligen skicka henne på en charmkurs, speciellt med tanke på att hon som tog emot anmälan förut var jättetrevlig. Snacka om kontrast...

Och igår kände jag bara hur jävla bra jag är. VM i egotripp men alltså... Envis som få och gör allt själv. Men å andra sidan... gör inte jag saker så blir det inte gjort annars. Så har det alltid varit och jag är van att göra det själv. Och hade jag inte varit så envis så skulle jag inte fixa allt heller. Skam den som ger sig och upp the ass att be om hjälp jag ändå inte får. Mouhaha.

Ja, jag är lite bitter... jag vet. Det beror på två saker och det är inte konstigt med det. VM i smärtperiod nu, var helt grinfärdig igår (inte så konstigt med tanke på spurten till vetrinären samt städningen dagen innan) och sedan satt jag med räkningarna på internetbanken. Första gången och FY FAAAN vad jag hatar siffror!!!! Förstår inte att det ska bli LÄTTARE med internetbanken än vanlig giroinbetalning?? Helt stört och jag hatar det.
Den andra anledningen beror helt sonika på alldeles för lite sex. Kärlek finns i överflöd, har aldrig varit såhär bra som det är nu... men jag saknar det här köttiga, passionerade, vilda, härliga... Jag behöver det, kroppen behöver feelgoodhormonerna, jag behöver känna mig åtrådd... Nu ser inte verkligheten ut så och det beror mestadels på medicineringen men det får mig att fundera på en massa onödiga saker. Ibland anar jag oråd och det känns inte bra. Det finns uppenbarligen ett intresse men det är inget som jag ut något av. Madonnakomplex kan man fråga sig eller är det helt enkelt så att det sker på annat håll? Helt sjukt att ens tänka så långt, men är man skadat gods så är man... Demoner sedan tidigare tar större plats och det stjäl så mycket energi ifrån mig. Förstå att jag har alldeles för mycket fritid att snurra iväg i mina tankar. Måste sluta med det innan jag förvirrar ner mig själv i något mörkt fördärv... fan vad trött jag blir på mig själv alltså.

Lillskruttan är på bättringsvägen, prickarna är på väg att försvinna nu äntligen. Igår var hon helt flammig på kinderna stackaren... Storskrutten pratade jag med igår morse och berättade att Kamelen var hemma igen. Han blev så glad och jag hörde hur rösten började svajja på honom... Åh vad jag längtar efter mig stora skitunge!


På fredag ska jag ta bort stygnen och tänka sig... jag tar med lillan då också och får ha henne i knät under tiden distriktan fixar axeln, det går så bra det också. På lördagen ska vi ut till knölvalen och gå på sommarfesten är det tänkt, men det beror ju starkt på om vi får barnvakt till lillskruttan. Känns faktiskt inte så bra att ha med en 6månaders på vild brakfest liksom, även om jag alltid drar med mina stackars barn på både det ena och andra... men som sagt. Knölvalen ville att jag skulle gå själv om vi inte fick barnvakt och visst kan jag göra det. Men det vore ju kul om både jag och karln kunde göra något tillsammans för en gång skull... har ju inte hänt på väldigt länge. NU börjar jag känna av nackdelarna att ha flyttat hemifrån där jag alltid haft support ang kids och barnvakt. Det är bara att inse att jag står själv nu och får göra det bästa av situationen.


Men HOHO... vilken bitterfitta. :D Börjar ju fan skratta åt mig själv när jag läste igenom vad jag precis skrivit. Haha. Ja jävlar ja... men what the fuck... det är min blogg, mina tankar och känslor och det måste tydligen ut nu... bara att gilla läget. Precis som min stackars fröken som fick lyssna på min galla igår i telefonen. :P Kärlek det, att stå ut med sina vänner fast de är bittra och tvära. ;)



Well. Lite kaffe på det här så...


.