eyesan

Jodå tack, bilen går ju jävligt bra! 

 

Jämna plåger, är det inte det ena så är det de andra... känner att huvudet kokar mellan varvet. Är så satans mycket hela tiden, tror faktiskt på allvar att trebarnschocken kommit nu. Helt åt helvete är det kan jag lova.

 

Mina barn är galet söta och när jag tittar på dem går ju liksom hjärtat sönder av kärlek men jag har märkt att jag mer och mer bara bråkar med dem. Jag gapar och skriker, hotar och bråkar och känner mig bara sur, elak och vresig. Lillan vet ju precis vilka knappar hon ska trycka på för att topplocket ska gå, Skrutten är GALET jobbig med sin preeteen-attityd och lilla plutten då... joo... han är skötsammast av de alla men börjar bli ofantligt jobbig eftersom tänderna bråkas så med honom. Ofta känner jag att jag bara vill rymma. 

 

Utöver att ta hand om alla barn och allt som de behöver hjälp med så är det ju katter,handling, hem, matlagning, städning, tvättning mm. som står på agendan. Jag själv ser ut som sjuhundrasvåra år och jag vill bara kräkas över min egna spegelbild. Jag är matt i kroppen, har ont i varenda led och muskelfäste och känner bara blä på livet. Vilket inte är så konstigt såklart. Men ändå.

 

Senaste tiden har vi varit sjuka som bara den, haft magsjuka två omgångar och allmänt sega och hängiga. Förförra lördagen skulle jag jobba, vilket jag såg fram emot som tusan eftersom vi skulle ut och käka efter jobbet. Meeennn precis som vanligt när jag äntligen ska ut på något roligt som inte inkluderar barn så blir ju någon sjuk och denna gång blev ju lillan magsjuk. Och i lördags skulle jag iväg på klädloppis och förhoppningsvis få sälja iväg lite bebiskläder men då snöade det ju helt jävla galet mycket och jag kände inte för att tvinga ut vår fina granne i snöstormen för att skjutsa mig när väglaget och skikten var så pass dålig... (vilket egentligen var tur det, för på kvällen sen fick ju jag magsjukan...) Hurra hurra! Bara ett axplock från min vardag. Alltid något som skiter sig och det gör mig galet irriterad.

 

Min trettioårsfest blev en succé iallafall, då många av mina fina vänner kom och förgyllde min kväll och trots den fisljumna maten så var humöret på topp och jag dansade större delen av krogvistelsen. SKITkul hade jag och vännerna verkade haft kul de också trots den galna blandningen av olika människor!! Hade stressat som en idiot hela veckan innan, planerat allt i detalj eftersom man lär styra upp allt med lite extra luckor när man har småkids. Ena dagen var det handling, andra dagen mathandling, sedan sanering av hem, ställa iordning lokalen, laga all mat, göra efterrätt mm... Det gick i 190 alla dagar verkligen men i slutändan var det SÅ värt det! :D Det enda negativa var ju att vi kom hem kl. 03 på natten och lillfisen vaknade efter 30 min, fick mat och somnade (tackochlov) iofs om och snarkade gott ungefär två timmar till... Men sedan var det bara att kliva upp ur sängen och starta dagen igen. En smula mör må jag erkänna även om det blev väldigt lite alkohol under kvällen! 

 

Jag är så glad och tacksam över mina vänner och underbara grannar som engagerar sig på alla möjliga sätt, de hjälper till och stöttar när de kan och jag känner mig så galet lycklig som har dem! Hur fan skulle livet gå runt om inte de fanns?? :O

 

Förutom att vi haft/har (jo, karln har det nu och han är ju mer eller mindre döende såklart) kräksjuka så har det kräkts ner en sjuhelvetes massa snö senaste dagarna också och jag känner mig liksom mer och mer som den där gubben i "en snöskottares dagbok" FY FAN alltså. Jag tycker snö är fantastiskt vackert, med rimfrost och snötäcken över allt... men liksom... det måste ju finnas någon gräns på vad som är okey och inte? 60 cm snö på typ två dygn är INTE okey!! Det har varit jättevackert i två dagar, med gnistrande snö och sol hela dagarna men så idag då... joo sörru... då kommer det MER snö. Hur fan är det ens möjligt??? Det räcker ett tag nu, fatta!

 

Har haft jättemycket vettigt att skriva om men som vanligt är det som bortblåst när jag väl har tid att plantera arslet framför bloggen. Pust. 

 

Känner ibland att allt är hopplöst, det gör mig så ofantligt frustrerad och det är inte alls så jag vill känna. Vet bara att om det kommer fortsätta såhär måste det till en drastisk förändring. För det är inte okey. Och jag vet att den förändringen kommer göra livet helt annorlunda och det gör ont i hjärtat att mista något som betyder så mycket... men samtidigt så är det inte hållbart i längden och det går inte att leva i en fantastivärld där vi låtsas att allt är okey. För det är det verkligen inte. Alls.

 

 

Nåja. Nya friska tag imorgon efter en god natts skönhetssömn? Hoppas det.

 

 

Ps. Kära Tomten. I julklapp vill jag endast ha snälla och rara barn. Om det inte går att få mina barn till det, får du gärna byta ut dem.

 

 

Ps2. Skojjade bara. Önskar mig en gummerad stekpanna.

 

 

.