eyesan

Ibland känns livet liksom på tok för övermäktigt... Det är galet mycket hela tiden och jag är så fruktansvärt less på att inte hinna andas mellan varven. Jag har skaffat barn och familj alldeles efter eget beslut så jag ska inte gnälla på att det är jobbigt med barnen.. men någonstans så hade jag ju i tanken att det skulle finnas en karl med i bilden också och visst gör han det... men det har varit lite av den varan senaste tiden.

 

Jag vill inte vräka ur mig en massa galla på honom, han märker redan hemma hur sur och less jag är... men det finns ju alltid en anledning till varför jag beter mig som jag gör och trist nog inser han inte att jag behöver ett break ibland för att orka. Som det är nu får jag aldrig möjlighet att hitta på något för mig egna skull, jag får vara glad över att få gå till arbetet eller iväg på körlektion... Det är de få stunderna jag är helt utan barn och de är lätträknade. Jag skulle vilja göra så mycket, skulle vilja få möjlighet att åka iväg någonstans och bara få andas lite. Hinna sakna ungarna. Slippa vara så trött och sur. Livet är hysteriskt just nu och det bästa är ju att karln är på bristningsgränsen han med. Så återigen kära vänner måste jag bita ihop för att det ska lösa sig... Life is a bitch.

Det är så fruktansvärt orättvist och så respektlöst och jag vet att om det fortsätter såhär kommer det inte finnas mycket kvar.Och ja, jag vet ju att det aldrig ges några möjligheter utan att man måste ta dem själva. Men det är så jävla illa att jag inte ens hittar något utrymme för att kunna ta det... för det är något tamefan hela tiden...

 

Hann med ett tandläkarbesök för båda kidsen i tisdags, skrutt hade tappat två gamla lagningar i mjölktänderna så istället för att laga så slipade hon bara eftersom de kommer ramla ut snart i vilket fall. Och eftersom det gick så fort så hann hon med lilldamen också, som skulle till tandläkaren nästa lördag egentligen... Båda barnen fick godkänt och var nöjda och glada efteråt. Lillebror låg i vagnen och skötte sig... bedårande fina barn. Så snäll och skötsam.

 

Idag har jag precis haft lektion, gick bra men det känns fortfarande så jädra konstigt att sitta och köra bil. Haha. Min lärare bara skrattade åt mig när jag skrek åt blinkersen att sluta muppa sig... haha... Jisses, han ska fan ha bragdmedalj för att ha stått ut med mig... :D

Senare idag ska vi äntligen på familjegympa jag och småkidsen... ska bli jättekul och se om damen tycker det är kul! 

 

Annars då? Jodå mellan hjärnblödningarna och stressen så har jag sjukt ont och sjukt mycket teori att beta av. Och det finns oerhört mycket tid till det! Jag menar.... det var ju någon som sa att "jag är ju bara hemma med barn hela dagarna" ... Nejdå, jag börjar sakta bli friskare även om det går oerhört segt. Men det är väl inte så konstigt, kraftigt virus och noll chans till återhämtning... Lillprutten har iallafall äntligen kommit på hur man käkar ordentligt så nu går det i en hel potion gröt och han är så jädrans duktig! Och glad nästan jämt!

 

 

Lördag. Jobb, Tott kommer, fika för skruttan som fyller år och sedan schlagern på kvällen. Känns som den enda ljuspunkten i dagsläget även om jag måste stressa som en idiot för att klara av alls. Heja mig?!

 

.