Hahaha...
Tror ni på allvar att det blev någon yoga eller? Två onsdagar i rad har min käre sambo "glömt bort" att jag skulle iväg så jag har snällt fått lov att stanna hemma med kidsen. Jättekul. Verkligen.
Kan ärligt ta och säga att förra onsdagen var jag SÅ jävla nära att kasta ut honom. Fruktansvärt respektlöst och egoistiskt av honom att "glömma" TROTS att jag påminnt honom... Första gången kom han med och sa att han hade "glömt"... Andra gången jobbade han över och när han kom hem var han ångerfull och bad om ursäkt. Jag bet mig i läppen och röt i att det hjälper inte honom nu. Sen var jag tyst. Hela kvällen.
Jag förstår att han är lite disträ med tanke på hans mående och begravningen och allt annat skit som cirkulerar nu... men någonstans måste man ta sig i kragen och bete sig vuxet och ansvarsfullt? Skulle jag bara lägga mig ner och ge upp när jag mår skit eller? Vem fan ska ta hand om allt då?
Sedan stör jag mig som fan på att när han är dålig, behöver sitta ifred, stänger av allt och bara kopplar ifrån så är det oerhört livsviktigt och det finns INGET utrymme för att jag kanske behöver andas? Mår jag skit, har rövont i kroppen, haft ungarna runt halsen alltför länge... whatever... då spelar inte det någon roll. Jag får helt enkelt bara köra på som vanligt för att HAN måste koppla av. Jaha? Jag och mitt måeende är sekundärt liksom. Vareviga gång. Blir så satans less.
Sen ska jag inte svartmåla honom helt och hållet nu heller. Han försöker faktiskt vara bra, han är snäll och hjälpsam emellanåt och vi har det egentligen jävligt bra även om jag önskar att jag skulle få lite mer avlastning. Orkar liksom inte vara mamma åt alla fyra hela jävla tiden. Orken att ro hela båten själv finns inte alla gånger. Men trots detta stirr ner i höpplöshetens mörka hål så älskar jag ju honom och vi skrattar varje dag ihop och det är väl därför som jag står ut antar jag?
Annars då. Jo, jämna plåger kan man säga. Höst, kyla och fukt gör ju sitt till. Kroppen är sämre än sämst, Kiropraktorn bråkade med kroppen i fredags, knäckte högra sidan av bäckenet och gick även brutalt på den trasiga kotan i ryggen så jag har ont som bara fan. Armbågen håller på att ta knäcken på mig, värker bitvis att jag heller vill amputera. Knät lyckades jag trycka till igår när jag och grannen lastade en diskmaskin i bilen. Känns optimalt alltsammans. Verkligen. Urrk.
Operationen för lillan väntar vi fortfarande på, hoppas att det blir av snart och att hon kommer kunna sova bättre. Hennes nattsömn är liksom under all kritik känner jag och det påverkar ju oss alla, sömnen är oerhört viktig och det räcker ju med att lillprutten håller på och bökar på nätterna.
Skrutten är en smula obstinat som vanligt men jag blir väldigt stolt över hans mognad. Skickade ner honom på affären för några dagar sedan för att handla lite. Räknade ut hur mycket det skulle kosta men eftersom han tog skitdyr falukorv så räckte inte pengarna till två stora mjölk bland annat. Smart som han var så bytte han då till två små mjölk istället. Låter som en liten grej kanske men för honom som grinar vid minsta motgång var det ett jättekliv. Likadant när han var ner till stan i förra onsdagen på sin kurs så missade han bussen hem med någon minut. Karln var ju på jobbet så han kunde ju gå dit men smart som han var sa han i telefonen att han minsann kunde ta en annan buss hem och sedan gå ifrån ICA där bussen stannar till. Smart grabb och jag blir imponerad över hans ökade säkerhet faktiskt. Känns tryggt för ibland undrar jag hur han ska fixa livet eftersom han är en mjukis. Som försöker spela tuff ibland... Gullunge är han iallafall.
Nåväl. Nu sitter vi här med mössor inomhus och störs av en enorm betongborr som försöker ta sig in i vår lägenhet genom väggen. Fy SATAN vad det låter illa!!! God jävla tisdag då!?
.