Jag har gått i flera dagar och bara undrat vart den tagit vägen... Den klassiska julkänsla. Den här mysiga, varma, smått stressande känslan att snart... snart... snart är det jul. Men den lyser med sin frånvaro. Tills alledes nyss faktiskt, satt och sappade på tvn och halkade in på tv4as uppesittarkväll. Sista numret med alla gäster då de sjöng O helga natt för full hals. DÅ kom den smygandes. Underbart härligt.

Imorgon kommer det nog kännas mycket bättre. Tänka sig att julen har så stor betydelse för mig. Inte för att jag på något sätt är troende (så gott som ateist, avskyr allt var religoner och sånt kraffs är)  utan snarare för att det faktiskt är en tid på året då man samlas och har det mysigt. Visst är vi sjukt många i familjen... Vissa betyder mer än andra och det är fullt ös hela tiden. Smått hysteriskt om jag ska vara ärlig. Mamma min brukar vara halvt galen, pappa är smått lullig hela julen, brorsorna är uppkäftiga och dryga. Alla barn är galna av sockerchock... Syrran är världens jävla hushållerska och hur fan gör vi den dagen hon inte pallar trycket mer!? Det är mat i massor framdukat som faktiskt kunnat mätta ett mindre afrikanskt land och julklappar till förbannelse till höger och vänster.... Man är helt slut efter att svära åt snorungarna, stressat igenom halva dagen, suttit vid telefonen och skickat julhälsningar till alla runt om i världen. Svurit åt att det är överbelastat på telenätet... Ätit godis och mat så att man känner sig helt jävla sprickfärdig och helst bara vill kräkas... Det bara tjuter i öronen efter alla ungarnas väsen samt deras förbannade tjutande leksaker hela kvällen...

Men jag älskar det... Det är en underbar känsla att få uppleva kaoset, det är varmt, hjärtligt, glatt och intensivt. Hur tusan skulle julaftonen vara om det inte var på det här sättet?!?

Skulle aldrig vilja byta bort det för allt i världen... Det enda jag skulle vilja önska är att alltid få ha min lilleskrutt på julaftonen (tack gode gud att han får vara med mig denna julafton) samt att jag har någon att dela den med...

Och på tal om det. Det verkar som att det inte bara är snack heller... det verkar som att han verkligen kommer ta oss och vårt förhållande på allvar. Inte för att han inte gjorde det tidigare, utan mer att det är på allvar denna gång. Men allt var det innebär.... Vara tillsammans, dela livet, bli sambos, bli föräldrar... Urrk vad jag längtar. Och vad jag saknar honom. Nu är det bara ett par dagar kvar och det bara svider i hjärtat efter honom. Jag älskar den där mannen. Förbannat mycket. Och det skrämmer mig att han finns så mycket där inne i hjärtat... speciellt eftersom jag är trasig fortfarande. Och har inte fått något förbannat avslut med det andra puckot ännu. Är rädd att det ska ligga och lura där längst inne i mig, att allt kommer komma och bita mig i arselet en dag...  Men kanske lyckas den fina fina karln laga mig, göra mig hel? Trots alla jävla hjärtskärande relationer jag genomgått så kanske jag kommer bli lycklig igen... Och kommer få uppleva den här innerliga känslan av total harmoni och lycka. Fy fan vad jag hoppas. Och vad jag längtar tills vårt liv kan börja... Han. Jag. LilleSkrutt. Och magen. God damn vad nice! :D

Nu hör jag min underbara, spända, smått nervösa son hostar som en galning i sin säng. Hoppas inte det blir krupphosta nu. Har INGEN lust att åka plingplongtaxi inatt. Hoppas verkligen att medicinen hjälper honom snart, låter inge vidare att ha en hes hund inne i sovrummet.

Nåväl.

God Jul!

.