Jag tror att man har en massa historia som man behöver gå igenom, olika kapitel i livet. Jag har en otrolig massa sådana som jag håller på att bearbetar. Det är väl därför jag tänker så mycket på Honom till exempel, för att det är på väg att avslutas och då funderar jag extra mycket. Ibland så undrar jag också om hela vår historia tillsammans bara är en uppmålad bild, en förvrängd minnesbild som jag målat upp i efterhand... Jag vet ärligt talat inte. Det har snart gått ett år nu och det gör fortfarande lika ont. Och samtidigt så blir jag så förbannad på mig själv som hela tiden tänker på honom, som något slags självplågeri. Han är gift i mina ådror...

Lady K skickade ett sms till mig idag, skrattade åt att jag kontaktade drömmannen och frågade om vi inte lovat oss själva att sluta upp med att intressera oss för upptagna män. Haha. Jo, visst har vi det... men som vi sa; man lever bara EN gång. Man måste våga chansa lite! Dessutom så är jag ju ärligt inte intresserad av just denne man, utan det är ju själva stilen och utstrålningen som är attraherande. Upptagna karlar. Tänk att det är så hopplöst att hitta en bra man, som är singel!?

Och då kommer jag ju osökt in på den fina, fina karln uppåt i landet. Har tänkt mycket på honom idag som omväxling medans jag städade på jobbet som en dåre. Urrk vad jag saknar honom. Om bara saker såg lite annorlunda ut så hade vi kunnat fått ett sjukt bra liv ihop. Minns att jag mådde så bra med honom, han gjorde att mina tankar fokuserades på honom bara... Att uppgivenhet och bitterhet mot kärleken lyckades han mota bort i sommras, han fick mig på andra tankar och lagade faktiskt hjärtat på mig. Sen fanns det mycket mer ifrån min sida som jag skulle vilja önska att han också förstod, men man kanske inte kan få allt man önskar sig? Om bara mitt hjärta får läka klart och om han inser att han vågar lämna sitt liv, styrde upp sin situation... då jäklarns skulle jag ta me fan gifta mig igen! Han är en fantastisk människa, men självklart så är det något som står i vägen... Och denna gång är det ju inte en annan, utan snarare avståndet samt en stor jävla skopa mod. För jag vet att jag begär mycket av honom... det är klart att han blir lite skraj, speciellt eftersom han gjort samma misstag tidigare. Men som sagt. Om bara saker var lite annorlunda...

LilleSkrutt är hos en kompis och leker idag.... Han åkte med kompisens mamma direkt ifrån dagis och kommer hem vid sju. Vilket innebär att jag har halva kvällen alledes själv. Gosh så skönt med egentid... Blir ju genast stressad i och för sig, för när han är borta känner jag att jag måste vara nyttig och städa, tvätta, plocka... så att det är gjort när han kommer hem så att jag kan ägna mig åt bara honom. Men som jag brukar säga:

"Även en superstålmorsa behöver ligga på divanen, läsa tantsnusk ifrån Harlequin och äta chokladpraliner ibland!"