Nu är det dags...
Kategori: Allmänt
Jag tänker inte presentera mig heller... För ni som läser vet iallafall vem jag är... och skulle jag lyckas få andra läsare så då kommer ni lära känna mig på vägen helt enkelt! ;)
Kvällen spenderades med att kolla på Sex and the city-filmen. Jag ska meddela att jag inte är något direkt fan utav den serien, trots att jag sett många, många avsnitt på repriser. Men jag satt och skrattade och grät om vartannat under filmen. Helt sanslöst. Jag diggar dem allesammans... och helt klart värt att se filmen. Men det jag började fundera på var ju det här stora med kärleken... Finns den verkligen? Jag menar... det känns som att man jagar ett liv som inte finns? Eller gör den det? Den här eviga, rena, intensiva, explosiva kärleken? Och om man hittar den... hur vet man att den är äkta?
Jag fick ett mail häromdagen. Ett sånt här jävla kedjebrev som vanligt... men jag gillar fröken som skickade det till mig så jag ägnade någon minut åt att läsa... Det stod bland annat följande:
"Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: " Det är hon... "
Finns han verkligen?