Känns som att jag tränger bort förmycket för att orka med vardagen. Humor. Undrar när det kommer och smäller tillbaka? Det känns så jävla orättvist, att inte få ta beslutet själv. Att först bli så satans förvirrad och glad, att livet genast blev så komplicerat... och sedan... till ingenting alls. Tillbaka på ruta ett. Det är överjävligt tråkigt och jag blir rädd över hur mycket det här kommer påverka mig i framtiden?!

Jag saknar min karl. Hade behövt ha honom här. Jag hatar att längta så mycket hela tiden, att ha det där stora behovet av närhet. Både fysiskt och psykiskt.... Jag behöver honom. Och det ska bli så satanst härligt att få somna i hans armar. Imorgon. Äntligen. Inte en dag försent.

Lilleskrutten är förkyld nu igen. Inte så konstigt för jag är snorig och har ont i halsen också... Men han hostar som en dåre, dock ingen krupp än så länge... skönt det. Orkar inte med en resa till akuten igen, att få en galet dyr räkning för sjuktransporten, att ringa och fixa papper hos läkaren, skicka intyg... Listan kan göras lång. Men framför allt så vill jag inte att skrutten blir sjuk. Det är ju så jobbigt åt honom eftersom han inte riktigt förstår att han måste ta det lungt när han blir sjuk, utan han kör ju på i hundranittio ändå och däckar sedan av ren utmattning istället. Och jag lider med honom när han snörvlar och hostar som fasen. Urrk... Min fina unge. Han vaknade till för en stund sedan och var på toaletten. Gick med honom till sängen och bäddade ner honom igen. Satt och tittade ett tag på hans fina ansikte och snuffsade lite i nacken på honom. Älskade, älskade unge. Jag förstår fortfarande inte riktigt att han är min. Galet. Kärlek.

Pratade med superfröken förrut, det var längesedan vi kacklade lite. Hon var helt chockerad över mitt liv sedan sist. Haha. Inte så konstigt kanske, det har ju hänt otroligt mycket senaste veckorna ju. Hon har ju häcken full hon också, det händer ju en miljard med saker i hennes liv också... Hon låter så himla slut den stackarn... så trött i rösten. Matt och stirrig. Slut som artist liksom... Jag hoppas hon får ladda batterierna i sommar som det verkar nu. Och att det reder sig med hennes kärlek. För jag tror fasen inte att han är bra för henne. Tyvärr. Och jag hoppas att hon inser att hon är värld så mycket mer. Värld en karl som respekterar henne och inser vad livet går ut på istället för att peta och riva i det förflutna.

Let byegones be byegones...

Har varit till mami och papi idag. Hjälpte mami att färga håret, det blev rättså okey faktiskt. Och jag blev lite chockerad över hennes reaktion på allt som hänt. Hade förväntat mig en sjuhelvetes moralpredikan och hallejulia och hela köret. Men icke... mystiskt?! Skönt iallafall, för jag är ruskigt irriterad på att människor runtomkring mig har så mycket synpunkter. Sjävlklart är det bra, absolut. Men det som stör mig är att det hela påverkar mitt sätt att tänka och känna. Jag funderar ju liksom i tankebanor som "men vad ska de säga?" Vad tror de om det?" JISSES.... det är väl fullkomligt oväsentligt att jag ska bry mig i vad andra tycker och tänker om mitt liv?? Det är MINA val... inte andras val. Det är MITT liv... inte andras liksom. Orka. Men ändå så tänker jag så förstört jag också. Oerhört korkat alltså... Ska fan sluta med det.

Och så ska jag gå och sova. Shit. Imorgon.... äntligen.

Älska MER!!!

.