Igårkväll när jag skulle somna så började jag tänka på allt möjligt... Tankarna vandrade väl igenom det mesta, hur livet ser ut och hur det kunnat se ut. Mycket på grund av min kvällsdate med fröken och våra funderingar på livet. Hur som helst, tankarna drogs till mina karlar i mitt liv... främst de seriösa då. Och osökt kom jag ju in på Honom igen. Jag mindes massor, precis i detalj hur han såg ut, hans ögon, hans kropp, hans sätt... Hur vårt liv kunnat sett ut om det blivit han och jag. Det är först nu som jag kan se det hela klart, nu när jag äntligen fått lite distans till det hela. Jag kommer alltid ha Honom i hjärtat... han betyder så mycket fortfarande och kommer nog alltid göra det just eftersom vi gått igenom så mycket under så många år. Jisses, jag har ju känt människan sedan tonåren liksom. Och han är den enda människan som jag aldrig tvivlat på. Aldrig tvivlat på hans kärlek... Vilket är helt sjukt eftersom han sårat mig så jävla brutalt mycket genom åren, genom att ha gjort de valen han gjort. Helt sjukt och jag borde verkligen hata honom för det. Men jag kan inte och jag kommer som sagt alltid ha honom i hjärtat. Men jag inser ju att det aldrig varit meningen att det skulle bli han och jag... Jag har äntligen förlikat mig med tanken och insett att han inte är den jag söker. Skönt. För det finns nog tre män som jag sett en framtid ihop med, ett seriöst liv tillsammans. Och den första gifte jag ju mig med... den andra trånade jag efter i flera år och insåg inte att jag bara var förälskad i någon önskebild av honom som egentligen inte fanns... och den tredje ligger ju hoppet hos i dagsläget.

Sedan har det ju funnits några fler som jag känt oerhört starkt för , ja till och med älskat (älskar, beror ju på vem), men inte kunnat sett mig som gammal tillsammans med, sittandes på en parkbänk hand i hand och mata änderna liksom... :p För det är fasiken något som jag vill göra om jag blir så gammal och fortfarande har kärleken vid min sida. Just att hålla handen. Inte armkrok eller så som många gamla faktiskt gör idag. Utan hålla handen. Sådär slingrande och intensivt som nyförälskade tonåringar håller handen.

Det är intresant att fundera på livet och det är gigantiskt stort när man tänker på att varje beslut man tar i livet innebär att framtiden för all framtid blir förändrad. Då menar jag att det varken blir sämre eller bättre... Det kan man ju inte veta förrens man ska dö och tänker igenom livet... Om man känner sig nöjd med det man åstakommit liksom. Utan alltså... varje val påverkar ju ens liv, jag valde som 19åring att bli mamma och där stod jag och firade min 20e födelsedag, gravid i 5e månaden. Min 20årsdag kommer aldrig komma tillbaka. Jag menar inte att det på något sätt är dåligt, verkligen inte då min son är ljuset i mitt liv.... Jag menar bara att jag hade kunnat varit på världens party, druckit goda drinkar och dansat hela natten lång på någon innekrog i sthlm liksom... Och vilken vändning hade mitt liv då kunnat ta? Vart hade jag varit i dagsläget om jag inte valde att få barn? Eller om jag valt  en annan utbildning på gymnasiet? Eller om jag valt att flytta hemmifrån som 16åring till någon annan stad? Om jag åkt utomlands som tonåring? ..... Det finns så galet många vändningar i livet och det är spännande att tänka vad som kommer härnäst. För hur man än vrider och vänder på det hela så förändras livet jämt. Både medvetet och omedvetet.

Som igår. Jag pratade iförrgår med min vitaminkick om hennes problem. Och hon kom fram till hur hon skulle göra och skulle ta tag i det direkt på morgonen dagen efter (igår alltså)... Så hon ringde dit och berättade hur det hela låg till. Hon avslutade samtalet och kände sig lättad över att det äntligen var beslutat. Sen ringer det igen och hon får ett sanslöst förslag som omkullkastar alla hennes planer... Så nu är hon helt rådvill, vilket jag förstår... men samtidigt så har hon fått världens chans!!!!! Och hela den här grejjen hade hon ingen aning om när hon vaknade på morgonen. Så livet förändras även om man själv inte gör aktiva val, vi påverkar ju givetvis lika mycket av de yttre omständigheterna och händelserna... Sedan är det ju helt upp till henne hur hon nu beslutar och oavsett så kommer hennes beslut vara helt rätt för henne och jag kommer stötta henne till max.

Och då kommer jag in på en annan fundering. Det här med vänner och att de försvinner genom åren, det tillkommer nya och samtidigt så håller sig en liten skara sig fast. Och dessa kan vara de man umgås med varje dag, eller de man ser en gång om året... men ändå har samma kontakt med. Äkta vänskap? Och jag hävdar på fullaste allvar att jag tror att man behöver personer just för stunden i livet... därigenom kan man förklara varför man umgås så intensivt med personer under en kortare tid och sedan förvinner de bort ifrån livet...

Svammel, svammel...

Är hemma idag också, LilleSkrutten är dock mycket piggare och imorgon är det äntligen dagisdags igen om inget oförutsätt händer!!  (äntligen) Det är fasiken inte kul att vara hemma såhär... vill uuuuuttttt. Vill jobba.... Vill ha frisk skitunge!!!! Såå... snart alltså. Känns fantastiskt!

"Oh well, whatever... nevermind..."

.